E N JÖR G E N B E R G H-DE C K A R E
Vinthundens natt Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Björn Olsson Grafisk form och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-8073-036-5
E N JÖR G E N B E R G H-DE C K A R E
VINTHUNDENS NATT BJÖRN OLSSON
KAPITEL 1 3 april 2007 Knattret från tangentbordet var det enda som hördes i den store mannens rum den här kvällen. Han brukade ibland ha på tv:n eller radion när han var hemma för att motverka tystnaden, men inte i dag. Ett namn plingade till på skärmen. Dagen innan hade han fått kontakt med en svart, ung, homosexuell man som hade strippat för honom. Den store mannen var inte homosexuell utan hyste ett enormt förakt mot homosexuella och mot svarta. Han tänkte försöka träffa den unge mannen. Raseriet bubblade inom honom, och han kände för att mörda. Han föreslog för den svarta mannen att de skulle träffas på Fridhemsplan söndagen den 3 april. Det var 2007, våren var kall och det skulle nog dröja innan värmen kom, tänkte han. Han hade nu bott på Kungsholmen i fem år och trivdes bra. En tvåa på Kungsholmen var inte billig, den här var i och för sig liten, och det var en hyresrätt, men lyxigt var det. I vardagsrummet i lägenheten hade han inrett med möbler från Stadsmissionen. I sovrummet hade han en gammal säng, och på väggen satt några samurajsvärd och ett gevär. Geväret var en replik och gick alltså inte att skjuta med, men han hade en 38 kalibers revolver gömd i ett skåp om han behövde den. Under den sista veckan innan mötet var hans projekt att snickra ihop en stol med spännband och en toalett under. Han tänkte att han skulle tillfångata den unge mannen och tortera honom och sedan mörda honom. Han måste ha kontroll, han ville ha makt över personen som han träffade. Den unge mannen gick med på att träffa honom på söndagen. 5
De träffades utanför Åhlens på Fridhemsplan. Det var en kall dag, nästan minusgrader, och han hade tagit på sig vinterjackan. Han hälsade på den unge mannen som stod och huttrade på trottoaren. Den unge mannen presenterade sig som Ken, den store mannen muttrade något ohörbart tillbaka. – Har du någon röka? frågade Ken. – Ja hemma, ljög den store mannen. De gick bort till tunnelbanenedgången, åkte nedför rulltrappan och gick bort till perrongen. Tunnelbanetunneln var målad orangerosa i taket, och det fanns konstverk utplacerade mellan bänkarna på hållplatsen. Ken var klädd i en grön jacka med en pälsklädd luva, tajta jeans och sneakers. De väntade i tystnad på tåget. När tåget kom visade den store mannen med handen att Ken skulle kliva på. – Jag har sagt till folk att jag ska träffa någon i dag, och jag har mobil med mig så försök inte med något, sa Ken. Den store mannen log tillbaka och sa inget mer. De gick av vid Rådhusets tunnelbanestation och gick bort mot lägenheten. Pulsen ökade för den store mannen när de gick uppför gatan. Han blev mer och mer uppjagad. Vad trodde idioten? Att det skulle bli te och kakor? Framme vid porten tryckte han först in fel portkod. På andra försöket lyckades han få rätt kod och dörren klickade till. De gick uppför trappan i tystnad. När de kom fram till dörren var hans andhämtning snabb. Dels på grund av att de hade gått uppför två trappor, dels för att han var allmänt exalterad. Han tog fram nyckeln, satte den i låset och log mot den unge mannen. Den unge mannen log tillbaka och gick in. De hängde av sig, och han hämtade en vinflaska och visade in honom i sovrummet. – Vad fint du har det. Det var det enda den unge mannen hann säga innan misshandeln började. Ett slag träffade på hakan och han föll ner i sängen. Den 6
store mannen fortsatte misshandeln ett tag innan han gick till dörren och låste. Efter det tog han en trasa med kloroform och satte framför munnen på den till hälften utslagne mannen. Det verkade nästan som om mannen gillade att bli slagen, tänkte han. Den unge mannen somnade av kloroformen, och den store mannen tog fram stolen som han hade förberett med spännbanden och toaletten under sitsen. I det ögonblicket började han tänka på sitt offer som en sak. Någonting som han kunde göra vad han ville med. Han spände fast mannen vid stolen och satte på honom en munkavle. Efter det gick han ut i köket och öppnade flaskan med vin. Han kände en euforisk känsla inom sig, han hade full kontroll. Klockan närmade sig 21 och han tänkte gå och lägga sig. Den unge mannen hade kvicknat till och hade fått förmaningar att inte skrika. Även om han hade munkavle lät det lite när han skrek igenom den. Planen var att behålla mannen i stolen i några dagar och tortera honom. Sedan skulle han mörda honom, stycka kroppen och till slut göra sig av med den. Han somnade klockan 21.15 och vaknade klockan 23.45 av ett ljud. Han satte sig upp. På högersidan om sängen stod stolen med spännbanden, tom. I fönsterkarmen såg han precis när den unge mannen hoppade ut genom fönstret. – Nnnnaaa, skrek han. Han slet av sig täcket och sprang bort till fönstret, tog sedan på sig skor och hoppade efter den unge mannen. Det var andra våningen, men det var inte så högt att man inte kunde hoppa ut. På gatan såg han en skymt av den unge mannen långt borta på väg mot Stadshuset. Vid Hantverkargatan hade han knappat in så mycket att han såg den unge mannen tydligt. Den unge mannen vände sig om och såg honom och skrek till. När han kom upp på Stadshusbron bytte han sida, men benen bar honom inte utan han föll. Den store mannen som bara var några steg bakom kastade sig över honom och började slå honom. Den unge mannen skrek på hjälp, slagen haglade, och någon minut 7
senare slutade kroppen att röra sig. Den store mannen ställde sig upp, pustade ut, tog tag i kroppen och hävde den över räcket på Stadshusbron. Med en duns hamnade den i trappan ner till vattnet nedanför bron. Ansiktet var vänt nedåt. Han stod kvar och tittade i några sekunder, vände sedan på klacken och gick tillbaka.
8
KAPITEL 2 4 april 2007 Jörgen satt på sitt kontor på polishuset på Kungsholmen. Det brukade ringa i princip hela dagarna, så han värderade högt halvtimmen innan ordinarie arbetstid när telefonen höll sig tyst. Ibland brukade han äta frukost nere i kafeterian innan jobbet och läsa tidningen. Dock inte denna dag. Hans kontor låg högst upp i huset med utsikt över parken utanför. Kollegan Svens kontor låg en bit längre ner i korridoren. I samma hus låg även häktet och polisernas gym, simbassäng och gymnastiksal. Telefonen ringde den för Jörgen välkända signalen. Det var en trudelutt som de flesta hade på sin telefon nu för tiden, hade Jörgen märkt. Hans telefon hade den signalen som fabriks inställning. Jörgen svarade. – Jörgen. – Hallå, det är Sven. – Hej. – En död man har hittats på Kungsholmen. Jörgen vaknade till med en gång och satte sig spikrakt i stolen. – När och var skedde det? – Kroppen hittades i morse vid Stadshusbron. Det är en ung man, cirka 18 år. – Tror du att det är ett mord? frågade Jörgen. – Kanske, mannen har blivit utsatt för våld och är halvnaken. – Jag åker ner, sa Jörgen och la på. Han tog sin rock och skyndade sig ner till bilen som stod utanför polishuset. 9
Jörgen sprang förbi cykelparkeringen, som för det mesta var full med motorcyklar, och öppnade dörren till bilen. Han gnuggade händerna och blåste på dem innan han startade bilen och backade ut från parkeringen. När han körde ut från Kungsholmsgatan ökade han farten och satte på blåljus. Han tänkte att han kanske var tvungen att avstå från semester eftersom det här hade dykt upp. Det var inget som han sörjde särskilt mycket, bara han fick åka upp till stugan på helgerna. När han kom fram till Stadshuset ställde han bilen vid Stadshusbron. Vid bron hade en folksamling bildats. Jörgen gick ut och hälsade på Sven som stod på bron. Han var klädd i en brun trenchcoat, och på huvudet hade han en blå mössa. På håll såg han ut som gamla tiders poliser i 50-talsfilmer. Det var bara en hatt som fattades. Jörgen hade på sig en vinterrock och frös om huvudet som var bart i den kalla vinden. Sven redogjorde för vad som hade hänt. Några nattsuddande ungdomar på väg från stan hade sett en kropp vid Stadshusbron, de ringde polisen. De första poliserna på plats hade spärrat av och dessutom hittat en blodfläck på bron. Jörgen gjorde en åkarbrasa och såg två kollegor från mordroteln stiga ur en bil en bit därifrån. Det var Bogdan Pakovski och Sara Larsson. Jörgens telefon ringde. – Hallå, det är Jörgen. – Hej, det här är Otto, sa en röst. Otto Lindquist var chef för mordroteln och Jörgens närmaste chef. – Är ni ute vid Stadshusbron? – Ja, sa Jörgen. – Bra. Hur ser det ut? – En kropp har hittats i trappan nedanför bron. Det är en ung man, identiteten är för närvarande okänd. Det är en blodfläck på bron. Kroppen har förmodligen dumpats från bron. – Jag tänkte att du och Sven skulle bilda en grupp med Bogdan och Sara som ska ha hand om fallet, sa Otto. 10
– Okej, då sätter vi igång direkt, sa Jörgen. Efter att de första poliserna hade kommit till platsen hade en grupp forensiker kommit dit. De jobbade nu med att undersöka liket och ta bilder av brottsplatsen. En av forensikerna kom fram till Jörgen och visade ett id-kort som hade legat i mannens plånbok. Den unge mannens namn var Ken Djuvik, 18 år gammal. Bakom Stadshuset tuffade färjan från Södermälarstrand fram med båtpendlare från Södermalm. Mer och mer trafik började synas, och staden började vakna. Jörgen föreslog att man skulle gå till polishuset och gå igenom vad som hade hänt. Den lilla gruppen var samlad på Jörgens kontor. Sven satt med en silverfärgad laptop i knät och skrev på tangentbordet, blicken var fäst på skärmen. Sara och Bogdan satt på var sin stol och drack kaffe i svarta engångsmuggar. Sara höll i muggen med båda händerna och satt ihopkrupen på stolen. Jörgen hade satt sig i snurrstolen vid skrivbordet och pustade ut. Han satte på datorn som surrade igång och skärmen blippade till. – Jag antecknar, sa Jörgen. – Mannen heter Ken Djuvik, är 18 år gammal och bor vid Skanstull på Södermalm med en äldre kvinna som heter Margo Giertz. Hans mamma heter Carina Djuvik och bor i Farsta, började Sven. – Vem är denna Margo Giertz? frågade Jörgen. – Margo Giertz, 52 år gammal, född i Belgien och kom till Sverige på 80-talet, är vd för ett litet bolag som sysslar med artistisk verksamhet … vad det nu är, sa Sven. Han fortsatte att leta på datorn. – Kan det vara ett slagsmål som ägt rum på bron? frågade Bogdan. – Mycket möjligt, sa Jörgen. – Här har jag fått fram något, sa Sven. – Företaget som Margo är vd för heter Max Pleasure och 11
sysslar med porr. De har en sida på nätet. Det verkar vara klipp på tjejer och killar som strippar. – Jag ska försöka se om Ken Djuvik finns med bland stripporna, sa Sven. Det dröjde inte länge innan han visade en bild på Ken iförd bara någon form av paljettdress. – Ja han finns med, sa Sven. – Varför utsätter man sig för sånt? sa Sara. – Ken finns med i belastningsregistret, sa Sven och drog efter andan. Han har åkt fast för ringa narkotikabrott, stöld och misshandel. – Jag ska ta kontakt med hundgruppen och be dem leta efter spår, sa Jörgen. Jörgen vände sig till Bogdan. – Kan du knacka dörr längre upp på Hantverkargatan, för att höra om någon sett eller hört något? – Okej, svarade Bogdan. Sven tog till orda. – Det låg en hemlös man vid sidan av bron i parken, han bör vi förhöra också. – Just det, sa Jörgen och drog handen genom skägget. Han fortsatte: – Sara, kan du ge dödsbeskedet till mamman tror du? – Måste jag? sa Sara och lutade huvudet nedåt och kröp ihop på stolen. – Jag tror att du är bra på det och klarar av det, sa Jörgen. Sara åkte hem till Carina. – Hej, är det Carina? – Ja. – Jag heter Sara Larsson och jag jobbar på polisen som polisinspektör. Jag har tyvärr dåliga nyheter. Carina sa ingenting. – Din son Ken har tyvärr hittats död nu på morgonen. 12
Carina sa fortfarande ingenting. – Jag beklagar sorgen, sa Sara långsamt. – Neeeej! skrek Carina. Han har alltid varit ute med fel personer, kunde jag gjort något för att ha stoppat detta? Hon brast i gråt. – Det är inte ditt fel. Du kunde nog inte ha gjort något, sa Sara tröstande. Sara försökte trösta kvinnan som försökte förstå om hon kunde ha gjort något annorlunda. Efter en stund slutade kvinnan att snyfta. – Vem har mördat honom? – Det vet vi inte än, har du några idéer? Hade Ken några fiender? – Han hade en pojkvän som gjorde slut i vintras. De hade en stormig relation, och de var inte vänner på slutet. – Jag förstår, sa Sara. Bodde Ken hos dig? – Nej. – Var bodde han? – Han bodde med en kvinna som gav honom knark. Mig ville han inte bo hos. – Vad heter hon? – Margo Giertz. Hon föll i gråt igen. – Var bor hon? – Hon bor på Söder, snyftade hon. – Tack för att du svarade på mina frågor.
13
KAPITEL 3 4 april 2007 Det hade återigen börjat regna, och den store mannen satt vid köksbordet och funderade. Hela natten hade han drömt om hur han dödade djur och olika bestar från mytologin. Med svärd hade han dödat en tvåhövdad hund. Han hade tagit sitt svärd, undvikit käftarna på hunden med ett litet hopp åt sidan och stuckit svärdet genom halsen på hunden. Det hade varit en sådan kick att döda den unge mannen att han darrade i en timme efteråt. Först nu, några timmar in på förmiddagen, hade han blivit hungrig och gått ner till affären. På vägen hem bestämde han sig för att gå förbi Stadshusbron. Små vattendroppar slog mot huvan på regnrocken. En tunn dimma låg över Riddarfjärden, och vid bron var det avspärrat. Han vågade sig fram till avspärrningsrepet. Några nyfikna ungdomar var där och pratade med polisen som vaktade. – Var det en kille som ramlade ner här i går? sa den ena av tre unga pojkar som hade samlats. – Jag kan tyvärr inte säga något, sa polisen. – Men vad har hänt? sa samma kille. – Jag kan, som jag sa, inte säga något om vad som har hänt. Ska inte ni vara i skolan förresten, sa polisen med lite barskare ton. De tre skolungdomarna med svarta och blå dunjackor lommade iväg när de förstod att de inte skulle få veta något av vad som hade hänt. Den store mannen log åt polisen. – Frågvisa ungdomar. 14
– Ja, sa polisen. Den store mannen tittade ett tag på hur personer i vita plastdräkter lyste med ficklampor på marken i jakt efter spår. Han var inte rädd, de skulle inte hitta mycket där, tänkte han. Matkassen i hans hand stramade in i fingrarna, han vände sig om och började gå Hantverkargatan upp. På vänstersidan var Stadshuset med sin imponerande byggnad och trädgård med statyer som ledde ner till vattnet. Duggregnet avtog, och framme vid porten tog han av sig huvan på regnrocken, slog in portkoden och gick upp till lägenheten.
15
KAPITEL 4 7 april 2007 De tittade på post-it-lapparna på väggen. Nu hade de Margo Giertz och Kens ex-pojkvän att förhöra. Dessutom fanns den hemlöse mannen som sov på bänken en bit från Stadshusbron som möjligt vittne. Den hemlöse mannen Horst Herlitz forslades till polishuset för förhör. Horst luktade otroligt illa. Han var klädd i trasor, och på fötterna hade han stora, trasiga kängor. Jörgen och Sara välkomnade honom in i förhörsrummet. Sara vidgade näsborrarna och försökte att inte andas in. Horst, som uppenbarligen var märkt av ett hårt liv och van vid att ha kontakt med myndigheterna, kliade sig i huvudet. – Vad vill konstaplarna? sa han. Jörgen satte på inspelningsapparaten. – Jag heter Jörgen Bergh och är kommissarie på mordroteln, det här är Sara Larsson, sa han och nickade åt Sara. Du är här för att det skedde ett brott på Stadshusbron natten mellan 3 och 4 april. Horst tittade på Jörgen. – Det kommer komma rymdvarelser som äter upp oss, sa han. Jörgen harklade sig. – Kan vi bortse från rymdvarelserna och bara försöka komma på vad som hände på natten den 3 april? – Jag såg två som jagade varandra. – Okej bra, hur såg de ut? – Det var en stor man som jagade en smal man. – En stor man? 16
– Rymdvarelserna kommer äta upp oss. Jörgen suckade. – Vad hade han för hårfärg, han som jagade? – Ljushårig. Mer information fick inte Jörgen från Horst Herlitz. Sara visade Horst ut genom dörren och behöll dörren öppen för att vädra ut stanken. En stor och ljushårig man, antecknade Jörgen. Eftersom Horst verkade allt annat än klar i huvudet la Jörgen anteckningen längst ner i byrålådan. Det inspelade förhöret la han i mappen ”låg prio” på datorn. Han tog därefter fram numret till Kens bekant och före detta pojkvän, Carl Hedkvist.
17
Nätstrippan Ken hittas halvnaken och död vid Stadshusbron i Stockholm. Kommissarie Jörgen Bergh och hans utredningsgrupp tar sig an fallet. Genom många och långa förhör och undersökning av den tekniska bevisningen hittar de en misstänkt. Samtidigt utreder advokatÖstersund, Astrid Olofsson på tingsrätten 1995 korruption i rättsväsendet. Har domaren på tingsrätten tagit emot Den vita jackan stramade mot huden. Robert öppnade dragkedmutor? jan över bröstet och drog en hand genom det långa, ljusa håret.
KAPITEL 5
Han var 15 år och började få mustasch och bli lång. Robert bodde ensam med sin mamma. Han kände sig sviken av sin pappa som Författaren Björn Olsson föddes i Göteborg men har senaste lämnat dem redan när han var 1 år. Han hade bara träffat honom gångi Stockholm. på 14 år efter det. De bodde i Östersund, en liten stad där årenenbott VINTHUNDENS NATT är hans debutroman alla kände alla. I skolan bestod pojkarna i klassen av epa-gänget och (de första delen om kommissarie Jörgen Bergh vid som körde epatraktor) och de som spelade hockey. Flickorna kämpade med betygen och ville flytta till Stockholm. Stockholmspolisen. Robert var ensam hemma. Han hade sovmorgon. Klockan närmade sig 9, och han stod och gjorde sig i ordning framför spegeln. Han brukade försöka se vad Mikael i klassen gjorde, vilka kläder han hade, hur han förde sig och vilka små egenheter han hade. Till exempel brukade Mikael dra händerna genom håret. Robert hade skaffat långt hår som Mikael hade, hans hår var dock inte lika rakt som Mikaels utan det var flygigt. Det var lika ljust som Mikaels, men låg inte ner lika mycket. Robert hade också börjat lyssna på hårdrock, eftersom Mikael gjorde det. Robert tyckte inte att de andra i klassen var något att ha, enbart Mikael var bra. Han ställde sig på tå och log åt sin spegelbild. Den övriga klassen var ibland elak mot honom, och det satte igång hans humör. Han gick bort till hallen, tog på sig sina lila Converse och gick ut och låste dörren. Framme i skolan hängde han av sig på stolen i klassrummet. Läraren började med att säga god morgon, och god morgon svarade klassen. Den gamla magistern fortsatte med att säga att www.vistoforlag.se