9789180661515

David Renklint Döparen

del 1

Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

Apostlagärningarna 22:16

Det var inte en morgon som alla andra. Kaffet var beskare, den gamla kökslampan flimrade mer än vanligt och världen utanför var disigare än den skulle vara. Som om någon bara hade pausat sommaren. Det var inte en vanlig morgon. Lilja kunde höra det på nyhetssändningen, på radioröstens skärpa istället för det vanliga sorlet som hon brukade stänga ute varje morgon. Hon kunde inte låta bli att lyssna.

En flicka hade försvunnit kvällen innan. Mannen på lokalradions nyheter sa det som om han inte riktigt kunde tro på det själv. Ett försvunnet barn? I lilla Mardalen? Sådant händer inte här. Visst, det fanns gott om gäng och sekter och alla möjliga konstiga personer som verkade flockas i och runt Mardalen, men ett försvunnet barn var verkligen något utöver det vanliga.

Lilja, som så många andra som bodde i Mardalen eller någon av de mindre byarna runtomkring, ville gärna försöka övertyga sig själv om att ortens problem med gäng handlade om utomstående personer. Men hon visste att det var en kombination av människor därifrån, och från andra platser. Mardalen låg tillräckligt nära Stockholm för att bli en del av huvudstadens problem, med en egen hamn mot Östersjöns grå vattenm och som en genomfartsled för den som ville vidare söderut fanns det enligt ryktet gott om personer som handlade

med både narkotika och vapen. Och med människor, enligt de mest envisa Flashback-ryktena.

Lilja och hennes man Lars hade fått reda på vad som hänt redan tidigt kvällen innan. Den försvunna flickan och hennes mamma var aktiva medlemmar i församlingen där Lilja arbetade, men hon var övertygad om att hon skulle ha hört talas om försvinnandet lika snabbt även om hon inte hade haft någon relation till den drabbade familjen. Rykten var så ibland, att de spreds snabbare ju värre innehållet var. Som om det morbida och otäcka gav kraft åt dem. Vind i seglen.

Liljas skjorta smet åt runt magen, som efter trettiostrecket och graviditeten aldrig hade blivit platt igen. Hon var trettiofem och hade vid det här laget gett upp tanken på att få tillbaka sitt tjugofemåriga jags kropp. Bristningarna kändes genom det tunna tyget, som rivmärksformade kvitton på priset att bära ett barn. En påminnelse om att det kostade att bli mamma.

Men hon skulle inte ha bytt det mot något annat i hela världen. För sin Julia skulle Lilja ha kunnat töjas ut överallt och bli randig som en zebra. Den här morgonen stod Julia bredvid Lilja och borstade sitt långa hår, försvunnen i tankar och hallspegeln. Det var inte en morgon som alla andra, men det förstod inte hon.

Lars höjde volymen på radion och stirrade på den, som om han skulle kunna höra bättre av det. Lilja knäppte den sista knappen på skjortan och ställde sig bredvid honom. I går handlade alla sena lokalnyheter om den försvunna flickan Emma. I dag tog sig nyheten in på riksnivå när flickan hade hittats mördad.

”Fy fan”, sa Lars lågt.

Lilja kunde inte svara. Sådant här hände inte. Inte på riktigt. Inte i deras lilla Mardalen. Kanske i Stockholm eller Malmö, om det ens hände i Sverige. Men nu hade det kommit henne så nära att magen vreds, för senast i går hade hon varit kvar i kyrkan sent in på kvällen och suttit i samtal och bön med Emmas mamma Martina, i egenskap av själavårdare och samtalsterapeut. Lilja kände henne inte väl, inte mer än genom några enstaka samtal under åren och att de hälsade när de sågs. I en så stor frikyrkoförsamling som deras var det många som var medlemmar men sällan kom på gudstjänster. De kom när de behövde det. Och det var precis vad Martina gjorde.

De bad med Martinas svettiga händer i Liljas att Emma skulle hittas, och även om Lilja varken trodde på den sortens bön eller en ingripande Gud fanns det något otäckt över att Emma faktiskt hade hittats så snabbt. Men inte alls på det sätt som de hade önskat.

Mikael Friberg hade inte burit polisuniformen i många veckor innan han hamnade mitt i utredningen kring den försvunna och senare mördade Emma Malm. I vanliga fall hade samtalet till larmcentralen antagligen avfärdats som en busringning eller bara ett kontaktförsök från en av de återkommande förvirrade personerna som ringde dit för att de var ensamma eller paranoida. Men det var något med kvinnan som ringde tidigt på morgonen som fick operatören att haja till. Något skärrat i hennes röst, något som inte bara kändes på riktigt, utan för riktigt.

”Det sitter en flicka i gungan”, hade kvinnan sagt.

Hon var på väg till sitt jobb på cykel och passerade genom Hamnparken när hon såg någon borta vid lekplatsen.

Hon stannade så tvärt att hon nästan ramlade och stod sedan och stirrade och flåsade innan hon vågade ge ifrån sig ett ”Hallå?”.

När hon ringde 112 var hon fortfarande andfådd, som om det hon sett gjort att hon inte kunnat få tillbaka en normal andningsrytm. Det var inget konstigt i sig med en flicka i en lekpark, men det var för tidigt för det. Och i slutet av augusti hade det hunnit bli kallare om nätterna, en kyla som ofta dröjde sig kvar en bit in på morgonen i form av en fuktig filt som bretts ut över gräsmattor och trädtoppar. Men det

som fick kvinnan att ringa larmcentralen istället för att våga gå fram var minnet av nyheterna och de delade Facebookinläggen om den försvunna flickan.

Och flickan i gungan var egentligen alldeles för stor för att sitta i en babygunga. Som om någon tryckt ner henne.

Mikaels äldre kollega Bertil gnuggade sig runt munnen så att stubben frasade i brist på något att säga när de stod vid gungställningen och tittade på flickan. De var först på plats, men det kom snabbt fler uniformer och spärrade av parken. Bakom en mur av slarvigt parkerade polisbilar försökte människor på väg till jobb och skola få en glimt av vad som hade hänt. En del idioter försökte till och med att filma och fota.

Alla poliser kände igen Emma Malm från fotot som delats av Missing People. Ingen ville behöva höra av sig till hennes vårdnadshavare.

Precis som kvinnan som ringt in hade sagt så såg det verkligen ut som om Emma hade tryckts ner i babygungan. Mikael mindes ett klipp han hade sett i en fail compilation på Youtube för längesedan, där en flicka några år äldre än Emma hade fastnat i en liknande gunga. Det slutade med att de fick ringa efter hjälp och flickan satt och skämdes medan brandkåren sågade loss henne och gapskrattande vänner stod och förevigade allt med sina mobiler. Han försökte tvinga bort minnet. Det kändes fel att tänka på det medan han stod och tittade på en död åttaåring.

”Vi måste ta ner henne!” utbrast en polis som Mikael inte hade lärt sig namnet på ännu, en lång man med rakat huvud.

Mikael fattade att varenda polis i Mardalen var van vid döda kroppar, det var inte det det handlade om. De flesta

hade nog sett resultatet av en pricksäker skjutning på nära håll, de gapande, köttiga hålen. Eller någon som knivhuggits till döds och lämnats till råttorna i gränderna, eller dumpats i hamnen för att bli ett svullet vattenlik. Våldsbrott fanns det gott om i Mardalen, men det handlade oftast om gängmedlemmar och andra kriminella som attackerade varandra.

Nu var det ett barn, och det hörde inte till vanligheterna.

”Vi måste vänta på kriminalteknikerna”, sa Bertil. ”Rör inget.”

Så de fortsatte att bara stå och stirra. I tystnad. De kunde inte låta bli. Mikael tänkte att det var som en sårskorpa man inte kunde sluta pilla på trots att det gjorde ont. Eller just för att det gjorde ont. För varje detalj han la märke till på Emma Malm gjorde det lite mer ont i honom.

Hon hängde med överkroppen framåt. Armarna spikraka, pekande mot sanden nedanför henne. Huvudet hängde slappt. Nacken så böjd som det gick och mörkt hår som en ridå runt huvudet och halsen.

Den värsta detaljen var spåren i sanden under henne, snirkliga streck bland de grova kornen. Fötterna nådde precis ner så att framsidan av skorna låg mot sanden, och Mikael förstod att mördaren hade gett henne fart. Den sjuka jäveln tryckte inte bara ner henne i gungan, utan han gav henne en knuff också.

Sanden under flickan var mörkare. Hade hon kissat på sig? Mikael visste att man kunde tömma sig när man dog. Var det vad som hade hänt, eller hade hon kissat ner sig av rädsla? Var det skräcken innan dödsögonblicket som hade gjort sanden under henne mörkare?

Kriminalteknikern Iris Engdahl kom till slut till platsen

och konstaterade att det fanns så många fotspår i sanden runt ställningen efter föräldrar som gungat sina barn att det var omöjligt att fota och kategorisera dem. Istället fokuserade hon kameralinsen på kroppens position och sökte efter fingeravtryck på gungan och kedjan. Det var antagligen lika många avtryck som det var fotspår, men om de lyckades sortera fingeravtrycken kunde de försöka matcha dem mot tidigare dömda.

Efter att Iris hade fått allt hon behövde började arbetet med att få loss Emma Malm. Det slutade med att de fick såga loss henne och det var först då som Mikael inte kunde stå och stirra längre. Han vände bort blicken och låtsades som att det hände något på hans mobil. Minnet av klippet rann in i verkligheten och han tyckte sig höra ungdomars skratt medan den elektriska sågen skar genom hårdplasten.

”Hur är det?” frågade Bertil och la en hand på hans axel.

”Du ser blek ut. Sätt dig i bilen lite om du vill.”

Mikael skakade på huvudet.

”Man glömmer inte sitt första mordfall”, fortsatte Bertil.

”Sitt första lik. Jag försöker inte skrämma skiten ur dig. Det är ingen nollningsgrej för att du är ny. Det bara är så. Jag vill bara varna dig, förbereda dig.”

Mikael nickade. Han var rädd att om han öppnade munnen och försökte säga något skulle han kräkas.

Bertil kanske inte ville skrämma upp honom, men Mikael hade redan blivit varnad och skrämd så att det räckte under polisutbildningen. Han hade bott i Mardalen hela sitt liv och borde kanske ha sökt sig till utbildningen i Stockholm eftersom det var närmast, men den timmeslånga pendlingen norröver lockade inte. Istället valde han Borås, på grund av

distansalternativet. Men var femte vecka var det obligatorisk närvaro på plats, och när Mikael berättade för sina kurskamrater var han kom ifrån och att han ville jobba där började ryktena hagla runt honom som kuleld. Alla hade hört något om Mardalen, om seriemördarna och sekterna och gängen, och om de som bodde i övergivna fabriker och i kloaker och till och med nere i ödegruvorna. Gemensamt för de flesta av kursarna var att de aldrig ens hade satt en fot i Mardalen och Mikael visste att det inte var lika farligt som media och ryktena påstod. Men det var farligt, det visste han, och han lät allt de sa påverka honom. Göra honom räddare än vad han kanske borde vara. Och om det var någon som borde vara rädd för att röra sig i Mardalen, och speciellt i en polisuniform, så var det Mikael.

Av allt som de andra blivande poliserna skvallrade om var det framför allt en sak som fastnade. Förutom de återkommande viskningarna och det nästan mytiska återberättandet, likt spökhistorier vid en lägereld, om sekter som stympade medlemmar och nynazister som offrade människor till asagudar, så berättades det om ett offer i någon sorts uppgörelse mellan latinogäng i Mardalen. En ung man hade hittats med en så kallad colombiansk slips, där halsen skärs av och tungan dras ut genom det stora snittet så att den hänger ner över bröstet som en slips.

Den sortens extrema våld borde ha lämnat en permanent bild på Mikaels näthinna, men han hade redan sett sin beskärda del av brutalitet och skrämdes ibland av hur avtrubbad han var. Och det spelade ingen roll hur grafisk en berättelse än var, för det kunde aldrig bli värre än det han hade sett med egna ögon innan han valde att bli polis.

Kriminalteknikern kände försiktigt på flickan, på liket. Skyddshandskarnas material gnisslade mot Emma Malm. ”Varför är hon blöt?” sa hon rakt ut utan att släppa flickan med blicken, en fråga utan mottagare. Iris drog av sig ena handsken och kände på flickans hår och kläder. ”Hon är ju dyngsur.”

Mikael försökte minnas vädret, men Bertil hann före. ”Det har inte regnat i natt. Lite småfuktigt, men inget regn.”

Kriminalteknikern fortsatte att arbeta i tystnad. Poliserna gav henne utrymme, och tid.

”Hon dog inte här”, sa hon till slut och pekade på flickans ben, som om de andra skulle förstå vad hon menade med det. Eller, det kanske fanns poliser som fattade, men Mikael hade inte en aning om vad hon syftade på.

”Men vi kommer så klart veta mer efter en grundlig undersökning”, fortsatte kriminalteknikern och tittade mellan den dyngsura flickan och den blöta fläcken i sanden, som Mikael insåg inte var urin utan vanligt vatten.

En grundlig undersökning. De skulle öppna upp henne, såga i henne som i en plastgunga. Mikael gick och satte sig i bilen medan de andra avslutade på brottsplatsen.

Lilja och Lars övervägde snabbt att hålla sig hemma, som om morgonens hemska nyhet hade drabbat dem personligen. Men skolan hade nyss börjat för terminen och de kunde inte hålla Julia hemma bara för att det hände hemska saker.

Lars kunde dessutom inte bara strunta i dagens lektioner och Lilja visste att hon skulle behövas i samtal.

Lilja skulle aldrig ha erkänt det för någon, men hon hoppades att Martina Malm inte skulle dyka upp. Hon hoppades att Martina skulle vara så upptagen med sin sorg och med polisärenden att hon inte skulle komma på tanken att gå till kyrkan för att prata med en själavårdare. Lilja var livrädd för att behöva prata med henne om det som hade hänt.

Lars körde Julia till skolan och åkte sedan vidare till Rymjagymnasiet där han undervisade i matte. Lilja tog bussen in till stan och det var som om en tung stämning låg över hela Mardalen. Som en kvävande filt. Var det så här det kändes för flera hundra år sedan, när gruvdriften fortfarande var igång och så intensiv att hela stan låg fångad som i en bur av smutsig rök och koppardamm? Det sas att man till och med kunde se röken från Stockholm på den tiden.

Men nu var det inte eld och rök, utan mordet på Emma som hängde över Mardalen. Någonstans fanns en barnamördare och det var som om hela stan höll andan. Lilja klev av

några hållplatser för tidigt bara för att kunna gå förbi Hamnparken där Emma hade hittats. Hon måste ha missat det värsta tumultet, för nu var det bara några få poliser kvar som stod lutade mot sina bilar och drack kaffe ur pappersmuggar medan de slött vakade över den avstängda lekparken.

Löpsedlarna utanför den lilla butiken hon passerade skrek fortfarande bara om en försvunnen flicka med tjocka, svarta bokstäver. I jakt på mer uppdaterade nyheter kollade Lilja telefonen. Först lokalt, och sedan rikstäckande. Emma Malm var hela Sveriges Emma nu. En mördad flicka får många fler klick än en försvunnen.

Lilja kom fram till kyrkan och satte sig på stentrappan framför entrén ute i morgonsolen för att läsa vidare. Isakskyrkan var en oansenlig byggnad i en trist gulbeige nyans.

Den låg inklämd mellan vanliga bostäder i hörnet mellan två radhusgator, inte alltför långt borta från polishuset där Lilja antog att det var en hektisk morgon. En del av henne skulle vilja vara en fluga på väggen och se och höra vad som hände där inne.

När hon väl gått ett varv på de nyhetssidor hon kände till började hon om från början och kollade vilka som hade hunnit skriva mer. Och det var då Lilja för första gången läste om det som gjorde att fallet stack ut ännu mer.

Vattnet.

Någon från polisen hade råkat, eller avsiktligt mot lite extrapengar, försäga sig till media att Emma Malm hade hittats dyngsur. Att hennes läppar varit blå. Att den rättsmedicinska undersökningen antagligen skulle hitta vatten i lungorna. Dödsorsaken var inte fastställd ännu, men gissningsvis hade Emma drunknat.

Någon av alla tidningar hade mage att spekulera i hur det kunde ha gått till, och gick in i detalj på vad drunkning egentligen innebar. Vad som hände i kroppen när man drunknade. Och Lilja hade mage att läsa det.

Till skillnad från artikelförfattaren visste hon mycket väl vad det innebar att drunkna. Hon behövde inte läsa överlevares vittnesmål om hur det känts skönt, nästan rätt, hur de fyllts av vattnet och rört sig långsamt som en ofödd i fostervatten, tills de sett ett ljus.

Lilja måste ha varit i sin dotter Julias ålder. Eller Emmas ålder. Det var tidig sommar och kallt i vattnet. Hon var med sina föräldrar på Glasuddens strand och badade i sjön Rymjans blå vatten.

Allt hade egentligen varit ganska odramatiskt, och gått precis så fort som oroliga människor alltid varnade för. Lilja simmade lite för långt ut, för spänningens skull. För äventyret. För att känna det lite kallare vattnet virvla runt fötterna när de sparkade neråt utan att längre kunna känna botten. Och sedan orkade hon inte mer. Paniken gjorde henne först förlamad, och sedan desperat sprattlande. Det gick inte att skrika. Allt var vatten, kyla. Tröga rörelser som i en mardröm.

Hon försvann ner under ytan där allt blev tystare och lugnare, ett lock på det skummiga kaoset ovanför. Fötterna försökte hitta botten så att hon kunde sparka ifrån och ta sig upp, men det fanns ingen botten. Det fanns inget uppåt heller. Hon var bara i vatten och allt saknade riktning.

Allt var kyla, förutom lungorna som brann av ivriga eldar. De skrek efter luft som inte fanns.

Mitt i allt det kom det kallaste av allt, den kyliga vetskapen

om att Lilja höll på att dö. Hon var för ung för att livet skulle passera revy. Istället fylldes hon av tankar på allt hon skulle missa. Hon skulle aldrig få åka till Gröna Lund igen, eller få den där kattungen som hon hade önskat sig, eller åka till den där enorma godisaffären …

Till slut kunde hon inte låta bli att andas in. Trots att hon visste att det inte fanns någon luft tvingade hennes brinnande lungor henne att göra det. Det kalla vattnet fyllde henne, fick henne att känna sig ännu tyngre. Ännu närmare döden.

Hon blev yr, men också lugnare. Paniken rann undan. Kroppen blev slö och hon tänkte på en gång när hon hade varit sjuk i feber och vaknat efter att ha somnat mitt på dagen, desorienterad och tung i lemmarna. Hon var egentligen livrädd för döden, men där och då i sin drunkning hade hon accepterat den. Hon såg Gud, på något sätt. Som ett prickigt ljus dansande framför sig. Det hade hon alltid varit säker på. Även om hennes rationella och vuxna hjärna i efterhand höll med skeptikerna som bara menade att hon lidit av syrebrist och att hjärnan inte fungerade. Att en hjärna som inte får syre påverkar synen och kan få en att hallucinera.

Lilja hade varit säker på att hon dött, tills hon vaknade till av att någon tryckte på hennes bröstkorg och blåste luft i hennes mun. Hon låg på rygg i sanden. Solen stack henne i ögonen och runt henne stod en cirkel av åskådare i form av silhuetter.

Hon kräktes upp vatten, som nu var varmt och svidande och hade tappat all sin kyla. Men hon var inte säker ännu och kördes till sjukhuset för att bevakas och få bort vattnet från lungorna.

Minnet sved i bröstet även nu, som om en liten del av den

kyliga döden hade dröjt sig kvar i alla dessa år. Trots att det var varmt där Lilja satt på trappan och mindes sin nära döden-upplevelse ryste hon. Ju mer hon försökte låta bli, desto snabbare växte bilden fram i huvudet av hur Emma Malm hade drunknat. Och med den bilden var det inte långsökt att byta barnet mot sitt eget och se Julia där i vattnet.

Lilja skakade på huvudet och ruskade bort den hemska bilden. Hur länge hade hon egentligen suttit där utanför kyrkan och läst artikel efter artikel? Hon borde ha gått till sitt kontor inne i lokalen och börjat jobba, men hon hade ingen ro i kroppen. Hur skulle hon kunna sitta vid ett skrivbord och planera kommande evenemang med ungdomspastorn när en flicka nyss hade mördats? Det kändes fel på något sätt. Som om det var opassande att livet skulle få fortsätta efter att något så hemskt hade hänt.

Vad det än var som hade hänt. Lilja ville tro att det ”bara” var en olycka av något slag. Att Emma hade råkat drunkna och att någon inte hade velat ta konsekvenserna av det, och därför bara lämnat henne där. Men det var osannolikt. Varför skulle hon då ha suttit i den där gungan?

Drunkningsdöd. Lilja scrollade genom några nyhetssidor igen. Nu hade informationen om att Emma Malm drunknat läckt ut från ett fåtal artiklar till i princip varenda rubrik.

Inte långt efter det kallade polisen till en livesänd presskonferens. På grund av läckan kunde de lika gärna välja att styra informationsflödet. En gråhårig man bekräftade uppgifterna som hade läckt ut till media. Emma Malm hade med största sannolikhet drunknat. Fler detaljer om det ville eller kunde de inte gå in på av utredningstekniska skäl. Han

intygade att polisen i Mardalen gjorde sitt yttersta och att experter från Stockholm hjälpte till med utredningen.

Den gråhåriga polisen fortsatte med ny information och det var påtagligt hur journalisterna skärpte sig. De stannade upp, nästan som om de förstenades, och Lilja blev tvungen att dubbelkolla att ljudet var påslaget på mobilen. Kläder slutade prassla för en kort stund i klippet. De höll ett kollektivt andetag.

”Vi har efter den preliminära rättsmedicinska undersökningen bekräftat att det troligtvis inte rör sig om en olycka. Offret har gjort motstånd och har …” Han tog en kort paus, svalde hårt. Försökte låta professionell, men rösten darrade nästan. Hade han barn, som någon gång varit i Emma Malms ålder? Hade han ett barnbarn i samma ålder, kanske?

Tvingade hans hjärna honom till lika hemska fantasibilder som Liljas gjorde?

”Hon var troligen bunden vid dödsögonblicket.”

Lilja lade inte märke till vilken tidning det var som skrev ut mördarnamnet först, men det tog inte lång tid innan det spreds. Vattumannen.

Kanske det bara var Lilja som inte kunde missa symboliken i det. Kanske det bara var hon med sin frikyrkliga tjänst, där hon satt utanför kyrkan, som såg symboliken i massmedias dop av mördaren. Det högg till i hennes mage. Liksom det kristna dopet var en symbol för pånyttfödelse och början på något nytt kanske namngivelsen kunde ses som ett tecken på att Vattumannen bara hade börjat. Det hade inte slagit Lilja innan att det kunde hända igen. Ett barnamord i Mardalen var nästintill omöjligt. Vad var då två? Eller ännu fler?

”Vattumannen.”

Hon var tvungen att smaka på namnet och viskade ut det. Avdramatisera det. Fanns det någon på tidningarna som hade som jobb att hitta på namnen till alla dessa män som skadar andra människor? Hagamannen, Lasermannen, Örebromannen och Södermannen. Satt det någon på riksnivå eller på lokaltidningarna och singlade slant om ifall den nya mördaren skulle kallas Vattumannen eller Mardalsmannen?