DävadåDä! DAN NO R DFE L DT
Dä va då Dä! En minnesresa
Dä va då Dä! Den här boken har jag kallat- Dä va då Dä – vilket baseras på gamla händelser som etsat sig kvar i mina tankar. När jag började «visa upp» mina alster kom det överraskande för mig påtryckningar om att skriva en bok. Nu har modet infunnit sig och jag har mycket enkelt tecknat ner mina erinringar som det heter. Dom dyker bara upp upp och kanske skänker lite tacksamhet då jag fortfarande kan minnas och påminnas om händelser från dåtid, eller flydda tider som vi sa. Därför använder jag ett mycket enkelt språk som också syftar till att: Dä va då Dä! Dan Nordfeldt
Dan Nordfeldt
Dä va då Dä! En minnesresa
© 2022 Dan Nordfeldt Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8057-915-5
Dä va NU Dä! Syskonträff!
T
iden går heter det ju! Och vi syskon träffas ganska ofta och absolut när nån fyller år. Tillbakablickarna kommer ju per automatik och givetvis kan storebror rätta till och komma ihåg lite tidigare händelser i familjen, och standarduttrycket från mig blir ofta kanske lite uttjatat också att: «tänk va jag fått kämpa med er genom åren. Hur skulle ni klarat Er utan MIG?
Alltnog så är det en fin känsla att vi håller ihop än och det blir sällan nått «gruff» mer än om kanske nån händelse som vi minns olika om! Jag brukar ofta tänka att det är en skön känsla och sammanhållning på ett enkelt sätt – precis som vår uppväxt varit!
5
6
Dä va då Dä! Stölden!
A
tt åka till Morfars i Ockelbo var stort. Jag hade fått en ny väska av hård papp med fint rundade hörn och lås, mörkt blå med vita kanter. Hade packat det viktigaste för mig och stolt kunde jag följa mamma till stationen i Järbo fvb Ockelbo. Mammas resväska var större den och med mera kläder och dylikt då vi skulle vara «borta» några dagar. Spännande när vi köpte biljetter och spännande också när konduktören kom och «klippte» våra tur och returbiljetter. Mycket att kolla på färden och spänt blev det då vi närmade oss Ockelbo. Närmare slutstationen kom Konduktören igen – lätt jäktad verkade det – och skrek nästa Ockelbo. Från stationen skulle vi «ta oss» till Åbyggeby där morfar bodde. Glömmer aldrig den brunbrända «gumman» som sålde glass i kurvan upp till stora vägen och den absolut godaste glass som fanns. Hur vi tog oss till Åbyggeby minns jag inte, men troligen gick vi. Men jag var ju stolt över min «egna» resväska, så det underlättade. Morfar tog emot på trappen och moster Anna hade redan anlänt från Eskilstuna. Ditskjutsad av maken Arvid som skulle vidare på en säljresa. Det fanns respekt i moster Anna och hon pratade lite finare eller annorlunda. Hon bodde ju i stad också. Det var en frihet att komma till Morfar och i kammaren till hans rum fanns en grammofon, som vi vevade igång, och det mest gångbara var Calle Jularbo och LappLisa. Jag vet att morfar skruvade högerhanden över en stolsknopp oftast när han lyssnade på skivorna, det fanns visst en tår med ibland kändes det som när jag kollade honom i smyg. Utedasset var fint ordnat med 3 sittplatser, 2 lite större och en mindre för barn. Ett fönster med en liten gardin vette ut mot åkern, det fanns 7
en liten tavla också och jag imponerades av gångjärnen och knoppen av trådrulle på locken till burarna. Moster Anna hon kom med fina toarullar hon och givetvis skröt hon lite extra om dom när hon böt ut tidningarna som låg på dasset mot fräscha rullar som las direkt i hörnet vid ingången. Troligen tänkte jag på vårt eget dass, där det inte fanns så fina toarullar så vid ett tillfälle smög jag ut och tog 2 rullar som jag lade ner i min resväska. Trodde givetvis att ingen skulle märka det. Men tji, Anna hade gjort sina morronbehov då hon kom förundrad med frågan «det har försvunnit 2 rullar toapapper» Vem har tagit dom då? Vet du nått Dan?» Jag teg och tittade ner i golvet, smög ut så ingen skulle märka att det var jag. På kvällen då hade det uppdagats och mamma hade tittat i min väska, ja där låg dom. Ja, jag skämdes givetvis även om syftet med stölden var gott. Men som sagt, vid varenda familjeträff efter det, ja då blev jag påmind om mitt tilltag och stölden av 2 toarullar av fint fabrikat.
8
Dä va då Dä! Berättelsen om Morfars populära skrinda.
P
å den tiden det begav sig och folk inte hade det så ekonomiskt förspänt kunde vi, familjen Nordfeldt i alla fall kosta på oss en tur till Morfars i Ockelbo. Resan gick med tåg från Järbo, hör och häpna. Det var faktiskt en av de stora höjdpunkterna i livet att få komma dit. Det fanns någon slags frihet och lycka där, som är svår att beskriva. Den bara fanns där. På Morfars gård fanns namnet Vretnäs snyggt målat på ingången vid 9
verandan. Det hade pappa gjort. Morfar kallades också för Sval-Emil eftersom Svalas var ett gårdsnamn sedan längre tillbaka. Det fanns inte mycket att leka med på den tiden, utan det var barnens egna idéer och fantasier framförallt som fick råda. Morfar hade en skrinda,med 2 stora hjul uppe på höskullen. Skrindan blev det verkliga objektet för lekar. Skrindan «bäddades» med säckar och kuddar så att framförallt lillebror Tony skulle kunna åka med. Tänk alla dessa förmaningar från mamma Gerda, om att ta det lugnt. Jag säger då det, tänk om hon bara vetat vilka turer det blev ibland. En sak var säker, alla ville åka med i skrindan. Därför att skrindan i sig inte var behäftad med vare sig säkerhetsföreskrifter eller bälten av något slag. Det enda man skulle ta hänsyn till var att inte «packa» den med ungar så att det blev baktungt. Tyvärr hände det ibland att den vickade. Mellan Morfars och Jäderbergs fanns ett dike, över diket låg 2 breda plankor men skrindan var bredare än plankorna så när man skulle över gick skrindan med ett hjul nere i diket och det andra på plankan. Den andra varianten var att båda hjulen gick i diket på sidan om plankorna och då var «hoppen» för passagerarna mycket höga. Det var många gånger mamma kom ut på verandatrappan och skrek «Nu får ni sluta upp med det där är ni alldeles från vettet ungar!. Å du som är äldst borde veta bättre». De var jag det! Såg det som träning samtidigt. Själv högg jag ved åt morfar och fick nå´n 50 öring för besväret. Vid «löningsdags» gick skrindan till Dahlboms affären för inköp av godis i strut. Stort på den tiden vill jag lova. Dom äldre syskonen Monica, Rose-Marie och Steve fick också åka med. Men Tony Gullhjätta var ju minst och hade givetvis förtur och han älskade skrindan över allt annat, bäddat och skönt som det var i den. Ett minne för livet som jag hoppas du kommer ihåg litet av. Om så inte är fallet, finns det spontant på pränt här just för dig lillebror! Ihågkommet av storebror Dan! 10
Dä va då Dä! Idolen!
V
i växte upp som fattiga, men det gavs inte tid att jämföra med kompisarna runt omkring. Vi förströdde oss på alla möjliga sätt! Dagarna kändes långa i alla fall, med uppsjö av idéer! Åke var min idol, 8 år äldre än jag och när jag var 9 så var han 17 årig man, vuxen för mig/oss. Prata om respekt! Ture och jag hade fått följa med Åke till myren nere vid Krångedelinjen för att vi skulle få lära oss bygga koja. Det var fördel att bygga bredvid Krångede sa han, för där slog inte åskan ned. Åke «böjde» en ganska stor björk som han virade fast. Hämtade stora granriskvistar som han reste mot björken, och på så vis blev det tätt med en «mysig» ingång till «fästet». Ture och jag kom överens om att göra nått liknande men på andra sidan myren då det blev närmare för oss att gå dit när vi badade vid Per Erikas badet vid ån. Kojan blev väldigt bra och det var bara Ture och jag som visste om den. En kväll skulle vi smyga dit,–troligen för spänningens skull, så vi var rustade med ficklampor och slidknivarna satt fint i livremmen. Som vanligt träffades vi vid Per Ers gropen då det sedan var lättare att följa kanten på dalen ner mot myren fram till «Krångedelinjen» och vidare till kojan. Vi var rädda och tysta både Ture och jag och ficklamporna vågade vi inte använda förrän vi kom förbi Per-Erikas lagår´n och uthuset. Jag kommer ihåg att småbuskarna framför oss ibland såg ut som djur eller nått som rörde sig. Vi pustade ut väl inne i kojan, och fortsatte viskande för att inte röja oss. 11
Plötsligt hördes en gren knaka till i backen ned till kojan. Ture och jag kröp ihop och gömde oss i «hyddan». Efter ett tag tittar bonden Per Erik in och flinande frågade om vi fått lov att bygga kojan där, det var ju hans mark. «Neeej», svarade vi skamset och tänkte att nu får vi riva i morron. Men så lugnade Per-Erik oss «Nu skrämde jag er allt, men ni får inte bygga ut någe mera», sa han flinande och gick därifrån. Ture och jag tände lamporna och smög sakta efter myren hem. Men tusan va spännande det var just då, och jag är övertygad nu om att Per Erik haft koll på oss hela tiden, trots vårt smygande.
12
Dä va då Dä! Vännen Elmo!
P
å äldre dar har jag fått ett annat seende på livet och tror på att som det heter, livet är förutsagt. Jag hade många kompisar inte bara i skolan utan grannbarnen också givetvis. En kär vän var Elmo som var ett år äldre än jag, vi träffades efter skolan och «hittade på» en massa bus. Jag vet att vi ibland låg gömda bakom buskar vid vägkrönet vid Åsen där det kanske inte kom så många cyklande tanter, men det dök upp nån då och då, efter väl förrättat värv hos Handlare Lindfors. Så många bilar susade det inte förbi på den tiden heller. I alla fall hade vi knutit en plånbok som jag tjyvlånat av far min i ett snöre varpå vi täckte snörstumpen med grus från vägen. Smes-Olas Albertinas Rut brukade cykla förbi och mycket riktigt, det blev vårt första napp Spännande var det, skulle hon se portmonnän? Jo då hon stannade backade cykeln och böjde sig ner då Elmo och jag väl dolda bakom buskaget i vägrenen ryckte in dyrgripen i vårt ägo igen. Rut hon grymtade till och tvärilsket trampade hon vidare. Elmo och jag var nöjda vi. I skolan på rasterna kunde vi träffas Elmo och jag, men rasterna föll sig olika ibland. Elmo var utsatt för «mobbing» då 2 av hans klasskompisar nästan varje rast jagade Elmo, som inte var lättfångad, men ibland fick vad han tålde. Mobbingen pågick och själv kände jag mig för feg att «rycka in» för att hjälpa Elmo. Vi pratade om det på vägen hem från skolan ibland. Sjukdomar på den tiden kunde slå hårt och en dag kom inte Elmo till skolan, jag frågade mamma Gerda när jag kom hem och allvarligt berättade hon att vi måste ta en Difterispruta då det visade sig att grannfamiljen drabbats av Difteri. 13
Jag funderade länge varför Elmo inte blev frisk och efter 2 veckor orkade inte Elmo längre. Han dog bara 12 år gammal. Jag vet att jag hade svårt att förstå allt, jag kände mig väldig ensam med mina tankar som skapade rädslor också. Övriga familjen hade klarat sig och även vår familj. Begravningen var en lördag och jag gick runt i hagen och plockade blommor som jag tog med mig på cykeln till kyrkan. Jag kommer ihåg den vita kistan och alla gråtande runt den. Jag kastade min bukett och cyklade hem, men trots att mamma ville höra «hur det var» så gjorde jag min vanliga tur till PerErikas badet och till backen under Krångede linjen. Där bet jag på min vita näsduk och grät i längtan efter Elmo.
14
Dä va då Dä! Per Erikas badet!
L
yssnade på radion och hörde låten om barfotabarn. Hmm, den var så fin kanske för att solen också tittade fram just då! Tankarna och minnena gick direkt till hur vi «tog oss fram» när inga badhus och rutschbanor fanns. Per Erikas badet låg vid en kurva i ån som gjorde platsen lite större och vattnet liksom stannade upp i svängen. Dit sprang vi barn oftast barfota och ett hinder var PerErikas hemmane, som hade en stor grusgång vid entrén och där skulle man förbi om vi inte genade nere vid myrkanten. När dom andra killarna sprang över den vassa stensamlingen, fick man inte vara feg utan det var bara att bita ihop och snabbt dra sig över. Fotsulorna kändes som botten på gymnastikskorna i slutet på sommaren. Sant var att vi sprang ofta barfota och skulle vi sedan över den nyklippta åkern, ja då vare bara att hasa fötterna så inte blodvite uppstod. Belöningen fanns ju vid badet och dom stora tillgivelserna var ju lördag och söndagsbadet för då var ofta föräldrarna med och bistod med saft och bulle och om jag inte missminner mig, regnade det aldrig heller. Det var noga med att sitta på medhavd filt när det var dags för fikat. Ja, det luktade bullar och kaffe runt Per Erikas badet då. Badet kändes så himla stort på den tiden, men tyvärr känns det inte så vid senare besök. Men mysigt vare på nått vis och barfota, ja det sprang vi ofta.
15
Dä va nu Dä!! Gemenskap????
T
ankarna går och på äldre dar funderar jag mycket på om utanförskap existerar. Träffar yngre personer ibland och lyssnar av deras funderingar kring det fortsatta livet. Visst, så har det varit för en själv också en gång i tiden. Är man uppväxt med 1 öringar, 2öringar, 5 öringar, 10 öringar, 25 öringar och 50-öringar likväl som 1 kronor och dom unika 2 kronorna, ja då förvandlas ju tankarna till dagens Swish. Man jämförande med cykelturen ner till banken för att med nyckel tömma medhavd sparbössa, det hade man nämligen på tiden «då det begav sig»!!! I tankarna drar jag iväg och avlyssnandet av politiska debatter är bara «käbbel» oavsett partitillhörighet. Det finns inga raka linjer mera. Enkelt uttryckt, det saknas ryggrad numera! Konsten idag är att kunna «slingra sig» som ormar i solgasset! Givetvis är jag mån om dom äldre (jag räknas dit själv numera) och tänker på min mor och far givetvis. Lyssnar av och det finns kvinnor (änkor och ensamstående) som inte kan leva på sin pension idag och året är 2019! Landsbygden skall bevaras låter det, men snälla nån prata inte, utan verkställ det jag tröttsamt hört det sedan jag själv var ung och rycktes med i «vi kör»! Bensinpriser och nedlagda affärer, bensinmackar och stängda skolor vilket sprider oro för den som fortsatt tycker om och vill bo på landet. Ja, det går att räkna upp mera närliggande humana tankar som tyvärr .glöms av våra styrande politiker! Jag nöjer mig med att berätta om Artighet och den hårda stolsknoppen hos bonden Fritz! Men Dä va då Dä!
16
DävadåDä!
Det är titeln på Dan Nordfeldts debutbok som handlar om återblickar över drygt 80 år. Nostalgiskt? Ja, visst. Melankoliskt? Även så. Men framför allt berättar Dan med värme om alla minnen som han bär på: barndom, idrott, i allmänhet och fotboll i synnerhet och livslånga kamratrelationer.
Boken är skriven på mustig Järbodialekt som ger ytterligare dimension. Ju äldre vi blir, desto mer tenderar vi att hemfalla åt nostalgi. I Dans fall är det fint och modigt berättat – svunna tider beskrivs på ett ärligt och jordnära sätt, som gör det lätt att dras med i boken som läsare.