©Gustaf Hannar,2024
Redaktör:Sofia Hannar
Sättning: Gustaf Hannar
Omslag: Gustaf Hannar
Omslagsbild: Shutterstock
Förlag: BoD–Books onDemand,Stockholm,Sverige
Tryck: BoD–Books onDemand,Norderstedt,Tyskland
ISBN 978-91-8057 8 -42-4
Atttolereraondskan är lika förkastligt somatt utövaden.
Om inte värre.
Klick, klick, klick.
Isamma stundsom denstoravideoskärmen slocknadehördes detnästanunisona ljudetfråntre cigarettändare.
Girigtdrogdetre männen in rökenilungorna,medan rummet långsamt sveptesiniett blåttdis.
Ytterligaretvå mänsattmed runt detstoraovala ekbordet, ochtrots attbägge ogilladeatt behöva andasinrök vågade ingen av demframföranågra klagomål,eftersomchefenvar en av demsom nu satt medencigaretti munnen.
Itystnaden somsänktesig över rummet efter detnyssavslutademötet –via videolänkmed Moskva –gickdet nästan atttapåden spända stämningsom råddebland de femmännen. Dettjugo minuterlånga samtalet med– ellersnarare monologen från –presidenten ekadefortfarande iallas huvuden, ochcigarettröken kundenättoch jämntdölja lukten av denkollektiva, nervösasvettattacken.
Attderas president –Stenansiktetsom hanhögst inofficiellt kallades –befannsig 70 milfrånSankt Petersburg ingavknappast någonkänslaavsäkerhet:allaigruppen varväl medvetnaomlängden på Kremls tentakleroch skoningslösheten närdet gällde försummelser.
Ochvisst hadeorganisationengjort misstag, detvar samtliga medvetna om,men mycket gick attskyllapåden militära specialoperationen somnu varinnepåsin fjärde månad.Tack vare,eller snararetill följd av,det onämnbarakrigethade derashemliga organisation,Blodoch Heder, tvingatsgöra
omprioriteringar iverksamheten, samtidigtsom detblevallt svårareatt rekryterakompetent personal.
Just personal –eller bristenpåsådan –var en av de saker somStenansiktethadekritiserathårdast isittnyssavslutade brandtal.Blod ochHeder hade,enligthonom,misslyckats med sinuppgift attförse såvälarmén somunderrättelsetjänsten meddugliga agenter. Ochvärst vardet inom cybersektorn, somhadedrabbatsavomfattande ”brain drain” sedaninledningen av dettabubelagda kriget.
Närchefenför Blod ochHeder –enstorvuxen, muskulös man medkortsnaggat håroch härjat utseende – fimpadesin cigarett följdedeövrigarökarna raskthansexempel.Därefter riktadesfyrapar ögonmot mannen,som harklade uppslemmet ur halsen ochgjordesig redo attsammanfatta läget.
”Som vi nyss kundehöra”,började hansammanbitet,och sneglade bort motvideoskärmenpåväggen, ”såärsituationen ansträngd, för attintesägaakut. Ochsom ni ocksåvet harvi tvingatstrappaner de ordinarie operationernaför attistället inriktaoss på kompetensförsörjning till kri… öh,specialoperationen.”
Mannen gjorde en paus för atttorka sigi pannan meden näsduk,och fortsatte sedanimer förtroligton:”Ossemellan sagt tycker jagatt kritiken är obefogad.Vihar gjortvad vi kunnat på de flesta områden… ja, möjligtvis medundantag av cybersektorn, somjuliggerlitevid sidanavvår kärnverksamhet.Men, somnihörde,ärdet framför allt därsom behovenärsom störst just nu.”
Återigen avbröt sigmannen, denhär gången för atttända en ny cigarett.
”Jag befarar”,fortsatte han, efter tvådjupa halsbloss, ”att detintebaraärvår hedersom stårpåspel, utan ocksåvår framtid. Om vi inte klarar av attleverera, finnsdet andrasom
stårredoatt ta över.Därför krävsdet snabba ochresolutaåtgärder.Några förslag?”
Iden spända tystnad somuppstodbland de församlade männen kundeman tydligthöraljudenfråntrafikennerepå Nevskijprospekt. Liveti SanktPetersburgpågicksom vanligt, invånarnaverkade ha gjortsig döva ochblindaför detblodbadsom pågick 120mil söderut.
Runt bordet iden tidigare matsalen till paradvåningen –sedanlänge högkvarter för Blod ochHeder –sattdefem männenmed rynkadepannoroch sneglade nervöstpåvarandra.
Slutligen brötstystnaden av en korpulentman ifemtioårsåldern,med blänkande flintoch stålbågadeglasögonhängande på näsan.
”Niminns säkert”, sa hantankfullt,”fiaskotmed Operation Lisa för ettårsen.Vibegravde ju allting så gott detgick, men gjorde aldrig någonuppföljning av de inblandade personerna eftersomkri…jag menarspecialoperationenkom emellan. Jag erinrarmig dockatt detfanns en kvinna som figurerade iutredningen …”
”Nadja Rudenko!”kom detsnabbtfrånenavdeövriga.
”Justdet”, fortsatte denrundlagde mannen, ”och honråkar vara dotter till Leonid Rudenko, arkitekten bakommånga av våra framgångar i… eh,cyberrymden.”
”Det stämmer”, bröt chefen in.”Detvar Leonid Rudenko som, blandmycketannat,konstrueradetrojanenBabusjka. Väldigteffektiv, harjag förstått …”
”Och numera detroniserad.” En fjärde person lade sig idiskussionen. ”Avnågon somdöljersig bakomnamnet Matrjosjka –mycketfyndigt,omdet inte hade varitsåallvarligt.”
Iren distraktiontände chefen ytterligareencigarett, trots atthan inte haderöktklart denförra.Han vändeblicken mottaket ochmuttrade: ”Rudenko …hjälp migatt friska upp
minnet.Var finnshan idag?Kan vi ha användning förhonom?”
Denknubbigemannenskötupp glasögonenpånäsan innanhan svarade: ”Leonidoch hans fruavvek från landet för mångaårsen ochvihar ingauppgifter om varparet håller husidag. DessutomärLeonididryga sjuttioårsåldern,vilket innebäratt hans kunskapertroligtvisärganskaföråldrade.”
”Och dottern?”
”Det finnstvå döttrar, varavden enaärbosatti Australien. Denandra,Nadja Rudenko, finnsiSverige ochjobbarsom programmerarepåett företag medkopplingartill densvenska försvarsindustrin.Enligtuppgift är honytterst kompetent inom sitt område –tilloch medvassare än Leonid.”
”Hm…”, chefen ströksig över detsnaggadehåret.”Nu minnsjag,vihadejumöjlighet attutnyttjahennestjänsterför någraårsen.Påden tidennär föräldrarna fortfarandekunde användas som… hm,påtryckningsmedel.”
”Justdet”, sköt denskalligemannenin, ”och detskullenaturligtvis kunnaske även nu –omvibaravisstevar Leonid ochhanshustruhållerhus.”
Chefen lade pannan idjupa veck,och trummade otåligt med fingrarnapåbordsskivan,medan hanfunderade. Att”värva” NadjaRudenkotillden ryskacyberarménskulle onekligen vara en fjäder ihattenför Blod ochHeder,men vägenvia hennes föräldrarverkade svårframkomlig.
”Vad vetviegentligenomNadja Rudenko?”Han riktade frågan till samtliga runt bordet.”Och finnsdet verkligen inget annatsättatt …eh, övertala henne, utan attspåra uppföräldrarna?”
En lång,mager mansom dittillssuttittyst, sträckte uppett finger iluften ochsa, medknarrigröst: ”Jag harintehennes aktihuvudet, menjag vetatt honlämnadeRysslandi börjanpånittiotalet för attvidareutbilda sigutomlands.Hon var
blandannat iKanadaentid innanhon hamnadei Sverige.
Honärförrestensvenskmedborgaresen fleraår.”
”Ärhon gift?Några barn?”
Denmagre mannen tvekadeenstund innanhan svarade: ”Omjag minnsrättsåspelarhon idet …öh, andralaget och levertillsammansmed en svensk kvinna.”
Chefen försjönkåterigeni tankar.Att sättapress på,eller till ochmed bortföra, en svensk medborgare skulle–omdet gick fel–kunna få allvarliga konsekvenser,isynnerhet nu när Rysslandsaktierstodlågtikursnästanöverallti världen. Nej, en aktion iSverige vore alltför riskabel,insåg han, bättre iså fall attsikta in sigpåparet Rudenko–var de nu höll hus.
Somomden gängligemannenhadeförståtthanstankar, komett snabbt besked:”Vi harintehaft anledning attbevaka,eller försöka spåraupp Leonid ochhansfru,men mycket pekarpåatt de befinner signågonstans iEuropa. Ochvihar ingauppgifter om attdeskullehaansöktomnyttmedborgarskap.”
”Utmärkt”, sa chefen,med förnyat intresse.”Då gäller det bara attsätta en blodhund på paretRudenko, ellerkanskeleta efter digitala spår …”
”Det senare kanbli svårt”,invände denmagre mannen. ”Glöminteatt Leonid är tidigare it-expertoch därmed sannolikt harförmåga attskydda både sinidentitet ochsinaeventuella nätaktiviteter.”
”Dåfår detbli dengamla hederliga, analogametoden”,avgjorde chefen. ”Vilkaresurserhar vi tillgängligaför tillfället?”
Denöverviktige mannen,som betraktade sigsjälv somchefens högrahand, tvekadeenstund innanhan svarade: ”Precis somdusjälv konstaterade nyss,har vi ju tvingats till stora … hm,personalförändringarpågrund av …”
”Vivet allt detdär”, betchefenaviirriteradton.”Svara istället på frågan:vilkafältagenter finnstillgängliga?”
”Öh… istortsettingabland våra tidigare celler iEuropa.
De som finnskvarhar tagits ianspråk av armén. Dessutom harvaksamheten skärptsrejälti väst efter krigsutbrottet.”
”Specialoperationen!”röt chefen så attsaliven stänkte.
”Ber om ursäkt”, stammademannenfram, medanrodnadenspred sig över hans plufsiga kinder.
”Fast”,fortsatte han, medförnyad tillförsikt,”vi harfaktiskt ettess kvar irockärmen,enpersonsom ni alla känner till.”
”Vem?”undrade chefen,trots atthan redananade svaret.
”Barsuk!”
De övriga fyra männen betraktade honommed skeptiska blickar. Alla kändetill Barsuk –grävlingen– somvar något av en legendideras kretsar: tidigare fallskärmsjägare och helikopterpilot, numera frilansande”problemlösare” åt såväl denryska försvarsmaktensom de mångaprivatarméeroch terrororganisationer somopererade inom ochutanför landets gränser. Barsuk vardockintebarakändför sineffektivitetoch förmågaatt ageraidet fördolda, utan ocksåför sinsamvetslöshet ochoviljaatt släppa tagetomsittbyte–därav pseudonymen.
”Barsuk…”, muttrade chefen ochmindesmed en rysning etttidigaretillfälledådenna ”problemlösare”hadeanlitats av Blod ochHeder.Den gången hade Barsuk snarareorsakat problemgenom attmisshandlaen utländsk medborgare som–visade detsig –var oskyldig till anklagelsenomspioneri. Och även om han, chefen själv, inte varfrämmande förvåldsamma metoderoch blodspillan,fanns detengräns förhur mycket ”collateraldamage” hankunde acceptera– ellersnarare hur mycket Kremlkunde tillåta.
Hanruskadepåhuvudetoch ställde frågan rätt ut iluften: ”Finns detverkligen ingenannan?”
”Inteavden kalibern”, svaradehanssjälvutnämnde adjutant.”Om denhär operationenska lyckas duger detintemed
någotavvårtvanliga trögtänkta fotfolk–det krävsenhjärna, ochett kontaktnät.Barsukärutrustadmed bådadera …”
”… menärkanskeliteväl impulsiv”, avbröt chefen.”Ochvi harinteråd mednågra misstag. Nu handlardet om attleverera –intehaverera.”
Denmagre mannen hadeåterigenhöjtsitt finger somtecken på atthan villetala.
”Jag vetinteomni hartänkt på det”,sahan,”menomvi förutsätter attalltgår vägen: attparet Rudenkolokaliseras ochomhändertas, ochatt dotterngår medpåatt samarbeta iutbytemot föräldrarnasfortsattgoda hälsa–hur kanvidå vara säkrapåatt Nadjakommeratt utföra ett… hm,gediget arbete.Jag menarbaraatt medhenneskompetens finnsdet en risk för atthon kanbli till merskadaännytta.”
”Tja …”,började denrundlagde mannen osäkert, ”vilåter välBarsukpunktmarkeraföräldrarna,det bordemotivera Nadjaatt göra en helhjärtad insats.”
Denmagre mannen böjdesig fram över bordet ochstirrade kollegan iögonen, välmedvetenomdennesmaktpretentioner. Medsin hesa röst kraxadehan fram:”Jagtrorinteatt du förstårproblemet här. Om vi skulle avslöjakällkodeni vårmjukvara förnågon utomstående,skulledenne kunnamodifiera systemet så attdet riktades motoss själva.Och om dettaskulle utföras av en verkligexpert–någon av NadjaRudenkoskaliber–går detinteens attspåra upphovspersonen. Medandra ordskulleviriskera attfåen trojan inom våregen trojan.”
Medantystnaden återigen sänkte sigöverbordet, mognade tankarna till ettbeslutichefens huvud. Trotsderiskersom varförenademed operationen, inklusiveinblandningen av Barsuk,fanns detmycket attvinna.Och inuläget varbåde hansjälv,och organisationen somhan ledde, idesperatbehov av framgångar –Stenansiktethadevarit mycket tydlig med attframtidenför Blod ochHeder hängde på en skör tråd.
Beträffande faranför attfåinenräv –i form av Nadja Rudenko–ihönsgårdenkände hansig lugn:ansvaretmed attövervakahennesoperationer vilade på andra, medanhan självhadesom enda uppgift attlevereraverktyget,tillsammans medenvarning om attsvärdet vartveeggat.
Nöjd över sitt beslut, ochivrig attskrida till handling, reste hansig från stolenoch blickade ut över bordet.
”Minaherrar”,sahan medresolut röst,”vi sätter igångmed förberedelserna omedelbart.KontaktaBarsukoch lämnatydliga instruktioneromvad somska göras, ochvad vi förväntar oss. Självska jaginformera Kreml, ochsåsnart vi fårgrönt ljus startar operation…”
”… öh,Drakonkanske”,kom detosäkert från någoni gruppen, oklart vem.
”Tja,varför inte”, logchefenbistert.”Vi är ju uteefter att dräpaendrake,eller kanske snararetämja den.”
järflotta, 18 maj
1
Pekfingret kramade avtryckaren, samtidigt som mitt högra
öga pressades mot sökaren.
Munnen kändes torr som fnöske, men jagvågade inte plocka uppvattenflaskan. Minsta ljud riskerade attröja min närvaro.
Långsamtoch försiktigt skiftade jagställningpåhöger-
benet,som hade börjat darra avkramp medan jagväntade på attobjektet skullevisa sig.
När jagsneglade på klockankunde jagkonstatera att det bara var två timmar kvar till solnedgången.Om ingenting inträffade innandessskulle jagbli tvungen attavbryta aktionen och invänta morgondagen.
Precis när jaghade börjat fantisera om denhägrande sängen, händenågonting.
En nästan omärklig rörelse.Sedanen till.
Jag tog två djupaandetag och pressade ögat hårdare mot sökaren.
Ja,visst.Nu äntligen var det dags.
Showtime, tänkte jag och slötfingretomavtryckaren.
I fyra dagar hade Stig och jag turats om att hålla vakt igömstället som vi byggtav trädgrenar och maskeringsnät.Stig hade räknat fram den ungefärligatidpunkten för kläckningen, men eftersom det var omöjligtatt veta exakt när den skulleske hade vi turats om att bevaka boet.
Fiskgjuseparet hade verkligen valt en perfekt boplats–
såväl ur derassom ur vårt perspektiv: tallen ivarskrona det
stora risiga nästet var byggt,växtebaratjugometerfrån en
brant bergsluttning, och från desskrön hade manenstrålandeutsikt överträdtopparnaoch fiskgjusarnas rede, där
en unge just nu var på väg att hacka sigut urägget – med en avdevuxnafåglarna som intresseradåskådare.
Även jag följde händelseförloppetmed spänt intresse, och
växandestolthet – attfångafiskgjusarnasnedkomst på film
utgjorde kulmen på Stigs ambitiösaarbete med att doku-
mentera djurlivet iskärgården. Minkänsla avstolthet grum-
lades emellertid avett visst vemod: den årslånga cirkelnvar
nu sluten och min tid som assisterande filmfotograf åt Stig
närmade sig sitt slut.
Att jagöverhuvudtaget befann mig här på Järflottatillsam-
mans med Stig Widegren –Sveriges förmodligen främ-
stenaturfilmare–berodde på en lång radinvecklade och
slumpartade sammanträffanden.
För inteså länge sedan– även om den tiden nu kändes väldigtavlägsen –hade jag tituleratmig privatdetektiv,vilket kan låta som en spännande och aningenglamorös sysselsättning. Verkligheten var dock betydligtmer prosaiskeftersom minaarbetsuppgifter huvudsakligen bestodi att identifiera och avslöja vänsterprasslare och försäkringsbedragare, även om det videnstakatillfällen kundedyka upp ärenden av lite meroväntad och speciell karaktär.
Just ett sådant uppdrag landade i mitt knäför nästan
exakt ett år sedan, och så här iefterhand önskade jag att det intehade skett,eftersom det kundeha slutatriktigt illaför
mig och minamedarbetare. Föratt inte tala om Stig.
Medarbetare förresten …det kunde låta som om min undersökningsbyrå, Investimate, sysselsatteenhel drös med människor, men den osminkade sanningenvar attjagsjälv
Anya ochLeonid vaknar mitt inattenavljudet närderas ytterdörrförst öppnas,och sedanstängs. Derasgömställei Ligurien harblivitröjtoch det finnsingenstansatt fly.
Medaninkräktarna närmar sigväxer skräcken.
UtanförönStromboli är Rubenoch Evastorögdaåskådare till naturens egen uppvisningi pyroteknik:var tjugonde minut fårvulkanen ettutbrott –enpampig finalpåderas långseglingombordpå”True Love”.
IJärflotta naturreservathar privatdetektivenViktorFalkman äntligen nått framgång ispaningsarbetet, vilket markerar höjdpunktenpåhansnya karriär.
NärNadja Rudenko dykerupp på scenen drasalladessa geografisktutspriddapersonertillenoch sammaplats –enplats därdet snartblåserupp till storm.
Ochiskuggorna rörsig ettrovdjur …
www.edical .se
info@edical.se