Elisabeth Mörndal Nilsson
Vägenframåt
om livet, kärleken och sorgerna
VÄGEN FRAMÅT
om livet, sorgernaoch kärleken
MinLivsberättelse
Elisabeth Mörndal Nilsson
©ElisabethMörndalNilsson2024
Förlag:BoD –Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD– Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-841-7
Till mina barnStaffan ochSofia, mina barnbarnoch framtida
generationer
Förord
Dettaärmin livsberättelseoch titeln på denna bok symboliserar mitt liv. Ettkvinnoliv medbarn, familj,vänneroch ettgivande yrke. Tidvis hardet varitraksträckor,det vill säga vardagsliv.I vissa perioder harjag varitlycklig ochglad, medanjag iandraperioder befunnitmig på denkurviga vägen. Vägenhar även gått rakt nertill bottenavdet svarta hålet, mentaltsett. Dethar funnits dagarsom jag inte vetathur jagskulle orka ta migigenom. Atttänka på nästadag harvarit omöjligt.
Mitt livhar även inneburit stor lyckaoch tacksamhet ochi denna bok vill jagdelge er både och. Livetkan blitillräckligtbra och fantastiskt trotssvåra livshändelser.Några reseskildringarfinns även med, förresor harbetyttmycketför mig.Det jagskrivit om harhänt iverkligheten. Vi människor kanintealltid väljavår tillvaro. Vi måsteiblandtaden världviärgivna ochgöranågot av den.
”Dont't walk in frontofme Imay not follow Don'twalkbehind Imay not lead Walk beside me
Andjustbemyfriend”
A.Camus
Innehållsförteckning
24.Staffan
25.Min
40.Min
Elisabeth 9mån
1. Inledning
Måndagenden 8maj 1989 ringdeväckarklockansom vanligtvid 05:30 ochHasse gick upp, medanjag lågkvari sängen. Detvar en alldeles underbartvacker majmorgon, soloch klartväder, körsbärsträdenblommadeoch gräsmattorna började bligröna.Det blåste ljumma vårvindarutomhus.
Vårson skulle följamed sinpappa på sinförstaprao(praktisk yrkes orientering) underdagen.Innandelämnade huset kom Hasseupp på övervåningenoch pussade mig”hejdå”. Vårdottersov,det vartidig morgon ochdärförväckte hanhenne inte.Han varflygkapten och skulle vara vidVirkvarnsflygplatsnorromOskarshamnvid 06:15 förförberedelser införmorgonflygningentur ochretur tillArlanda.
Hans flygstyrmanden dagenvar en vanpilot,dockmed ganska få timmari tvåpilotsystem.Planetvar fullbokat,14passagerare och2 piloter. Därförfickvår sonstanna kvarpåVirkvarnsflygplats och väntapåsin pappa,som skulle återvändamed planet kl.09:40. Därefter fannsmöjlighetför Staffanatt följamed sinpappa resten av dagen, de skulle blandannatflyga till Hultsfred. Staffanhängde runt lite iflygledartornet ochi personalrummetunderväntetiden, han hade även medsig en bok attläsa. Undertiden åkte jagtill Mödravårdscentralen på sjukhuset iOskarshamnför attjobba som barnmorska ochvår dottergickskolan.Hon gick då iklass 2. Strax efterklockan 10, närjag varinne på ettavgyn rummen meden patientkom en kollega ochknackadepådörren.”Du hartelefon på expeditionen, detärbråttom!”,sahon.
2. Minbarndoms ochungdomstid
Mammas sammandragningarbörjade vid22-tiden den10julioch jag föddesvid 11-tiden den11juli1954 på Sahlgrenskasjukhuseti Göteborg. Mamma hade haft en jobbig, mennormalförlossning. Min pappa varkvari hemmet,som varvanligt på dentiden.Det upptäcktes efterett pardagar attjag hade dubbelsidig höftledsluxation (=medfödd höftledsinstabilitet)och därförfickjag ha en så kallad”rosenskena”deförsta6 veckorna av mitt liv.Mamma grät ochvar ledsen,men detvar turatt detupptäckes,annars hade jag blivit låghaltpåbådabenen.Devar lyckligaöversin dotter, som vägde straxöver4 000 gram vidfödseln. Jagföddespåensöndag ochficknamnet: Ellen, Astrid,Elisabeth. Tilltalsnamn Elisabeth, ett namn sommin mamma tyckte mycket om.
Minmamma hetteKerstin,Ingrid född Lilja, 10 oktober1926. Honvar nummer fyra iensyskonskara på niobarn. Honföddespå sjukhuset iJönköping.Vid tiden förhennesfödelsebodde familjen i Nässjö.Jag harfåttberättats förmig attavdenio barnet föddessju hemmaoch tvåpåsjukhus. Mamma hade en ganska fattig uppväxt.
De bodde trångt och2-3 barn fick dela säng (när de varsmå). Hon passade ofta sina småsyskon, ibland smet hon iväg ochgömde sig, gärnamed en bok isällskap. Kerstin hade kastanjerött hår, somvar långtoch vågigt.Hon utbildadesig till sjuksköterskai Karlstad och därhadehon en kurskamratsom hetteDagmar. Vars familj bodde på en litengårdutanför Arvika ochmamma blev ditbjudenpåett lov ochdär möttehon Dagmarskusin Tage.Påden tidenjobbade hani sinfarmors tobaksaffärsom varcentraltbelägen iArvika.
Närmamma tagitsin sjuksköterskeexamen 1953 flyttade hon till Göteborgoch började jobba på Wasa sjukhus.Min pappa flyttade ocksådit ochdegifte sig23augusti 1953 iSärökyrka.Pappa arbetade somkontoristpå”PerNykvists” en Scaniahandlarei Göteborg. Enligt pappa vardecirka 40 styckenanställda enbart på kontoret. Dettavar långtinnandatorernasfanns.Jag blev tillnär minaföräldrar bodde i1 rumoch kök på ÖstraFogelbergsgatan, med dass övergården. Eftermin födsel flyttade de till en nybyggd lägenhetpå2 rumoch kök på Kalendervägen iKortedala.Enligtvad manberättatför migvar jagenlugn baby.Mamma ammade mig 5-6 månader. Etttidigtminne är attdet varvärmeböljaoch jagliggeri min babylift ochskriker förjag varväldigt varm.Folkomkring mig står ochtittaroch undrar varförjag skriker. Dettahände på en överfart medbåt överVättern föratt hälsapåminamorföräldrarsom då bodde på Hästholmen, Ödeshög. Jagvar cirka2-3 vgammal. När jagvar ungefärtvå månadergammalkom minmosterAnnalis till oss iGöteborgför attpassa mig. Så attmamma skulle kunna återgå till sitt jobb somsjuksköterska. Minmorfarhadeuppmanat Annalis att åkatillsin storasysterKerstin ochhjälpahenne medmig.Hon vardå 20 år ochväldigt blyg.Nästa minne är jagcirka 1,5-2åroch några skolflickor är barnvakt.Degickutmed migi vagnenoch på tillbakavägen skojadedemed mig ochsläckte ljuset ikällarensådet blev kolsvart. Jagblevjätterädd ochskrek av rädsla.Dåkom de tillbakaoch gick hemmed mig. Jaghadeingetspråk på dentiden ochkunde därförinteberätta förnågon vaddegjort,men minnetav attdet varmörkt ochotäcktbär jagmed mig.
Mamma funderade översin arbets-och familjesituation. Attarbeta på sjukhusinnebarsenaarbetspasspåkvällar ochhelgeroch mycket rutiner attfölja ochpersonalatt förhålla sigtill. Honkom framtillatt hon villevidareutbilda sigtill distriktssköterska. Denutbildningen varen1-årigspecialistutbildning somfanns iSolna utanför Stockholm.Det varintevanligtpåden tiden(1956-57) att sjuksköterskorna vargifta ochhadebarnoch studerade.Vad skulle hon göramed mig?Helst villehon ju inte skiljasfrånmig underflera månader. Honkom på attvi(hon ochjag)kunde bo hos hennes
svärföräldrar, mina farföräldrar, somvid dentiden hade en villamed stor trädgård iTumba söderomStockholm. Detfanns pendeltåg mellan Södertälje ochStockholms Centralsom stannade vidTumba stationoch på detsättetskullehon kunna träffa migvarje dag. Pappa stannade kvari Göteborgoch jobbade.Medan mammagicksin utbildning, togminafarföräldrarhandommig.Jag varenlugn och lillgammalflicka.Det varinteroligtatt vara där, jaglängtadeefter mamma ochgickoch väntadepåhenne hela dagarna. Närhon kom hempåkvällen sprang jagoch möttehenne vidstaketettill tomten. Pappa saknade ossi Göteborgoch skrevbrevtill oss, fördet vardyrt attringa på dentiden. På våren1957 varjag hos minamorföräldraroch mostrari Malmö, de bodde iett hus iKulladalsom de hyrde, detvar mycket roligare där. Mina mostrarlekte medmig ochjag lekteiblandmed min kusin Britt, somvar 5åräldre än mig.Det varenglädjefylld atmosfär där ochdet kände jagavsom litetbarn.
Eftermamma varklarmed sinutbildning ijuni 1957 fick hon en tjänst somdistriktssköterskai Storfors iVärmland. Detvar ett brukssamhälle ochvibodde ienhyreslägenhetpå2 rumoch kök. Därvar detsvårare förpappa atthitta ettjobb, hanjobbade en period på en tidning iFilipstad medannonser medmera. De villeävenatt hanskulle skriva reportage ochartiklar, mendet avböjdehan.Han kände inte atthan klaradeavdet.
Närvinyligen hade flyttattill Storfors fick jagenallvarlig omgång av falskkrupp. Närmamma komini sovrummetsentpå kvällen ochtittade till mig, lågjag ochandadesväsande,jag kunde nästan inte få luft!Hon drog snabbt upp migursängenoch in i badrummet, därhon spoladevarmt vattenför attångorna skulle göra attslemhinnorna ihalsensvälldeavsåjag blev bättre.Vilket jagblev relativtsnabbt.Men jagkommerihågatt jagsatti badrummetoch kippade efterluft.
Vi bodde iStorfors tillsjag var4,5 år.Det varunderden tiden som massvaccinationernaavpolio pågick.Mamma varvaccinatörpga sitt jobb ochvaccinerade ettstort antalmänniskor,bådevuxna ochbarn.
Vi får följa huvudpersonen från födseln till det år honfyller sjuttio år.
Fleradramatiska händelser inträffar under tre ochett halvt år.Pånågrasekunder ändras förutsättningarna förhennes och barnenslivssituation,när hennes makebrutalt omkom i en av Sveriges mestomtalade flygolyckor imodern tid, då sexton människoromkom.
Innan desshade familjen bott och arbetati Demokratiska Republiken Kongo undernågraår. Kärleken ochsaknaden är en viktig del iboken. Hennes yrkesom barnmorska i Sverige under fyrtio år nämnsockså. Vid femtiosexårs ålder möter hon sin nuvarande livskamratoch de är numeragifta och bor iVisby. Under hela livet har honrest till många länder, någraavresorna är skildrade idennabok. Detta är hennes livsberättelse.
Elisabeth "Lisa"MörndalNilssonärbarnmorska sen 1980. Mamma till två barnoch harfem barnbarn. Pensionärsedan2021, men jobbar fortfarandesom timanställdiRegion Gotland. Bor numerai Visbytillsammansmed maken Sören.