9789180578059

Älvens Sånger

LeifÖstrup

ÄllvvensSSåånger

RomanavLeifÖstrup

© Leif Östrup 2024

Förlag:BoD -BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8057-805-9

Utåt

1 1.

FlightSK-844överNordatlanten,en routePrestwick-Toronto.

Juunii1199666 6

Jetmotorernasdovamullerförenar sigmed bruset från kabinens air-konditionering,och blandarencocktailsom överträffarallasömnmedel på marknaden. Hanblundar.

Allraförst iden flimranderaden av ögonblicksbilder ifråntidensbegynnelseser han- som manjunästankunde väntasig -en orm!

Somenbit svartbrunträdgårdsslangligger huggormenhoprullad på stigen,i detgassandesolskenet. Detärnågonstanspåenavdenederländska heidevelden, de kargahedmarkerna inordost.Ljungensuttorkadeoch slitna rötterkorsarledensbruna sandjord,och världenär

ettoändligt, dallrandeoch böljande landskap medlåga horisonter.

Hanäri fyra-femårsåldern, kläddi korta

sämskskinnbyxoravtyrolsk modell,med fransaroch breda, grönahängslen. Tvärbandet över bröstetär dekoreratmed röda lövslingor,och idubblarader över byxfickornasitterknappar isamma färg.

Just så,tänkerhan,som jagvar kläddpådet handkolorerade fotografiet, somNellievan Kooten stolt visade uppför tremånader sedan.

En fjäril harfångathansuppmärksamhet ochfylld av upptäckarglädjespringerhan stigen fram på snubblande kortaben.

Bakomkommerdevuxna.Hansmamma Hannah i klockhattoch kortärmad, blommigsommarklänning. På händerna,som just släppt iväg honom, harhon tunna, vita handskar,och hanhör hennele, klartoch rent somlärkans sång däruppei himlavalvet.

Därgår troligen även hans pappaKees, tillsammans medett parandra uppspeltadeltagare iutflykten,men vemdeärser hanintelängre. Ändå vethan,att någonbär en korg,där flaskoroch nybakade smörkakor- boterkoekshartäcktsmed denhopvikta, rödrutigaduken.Och att hans pappahar medsig kameranmed svartläderbälg och mahognylåda.

Ormenrör signervöst ochhöjer huvudet. Denlilla tungan blinkartillsom en snabbsolreflex,och hanstannar ochskrattarförtjust. Fjärilen fladdrar ryckigtbortur

synfältetini glömskan,nuböjer hansig fram över ormen ochsträckerutpekfingretmot denoemotståndliga, spelande tungan.

Resten av minnesbilden är isvart-vitt, alla färger försvinner samtidigtsom hans morskriker till.Starka händer griper om hans höfter ochhan lyftshögtupp i luften,vriderpåhuvudet ochser denlustiga varelsen snabbt ringla bort ochförsvinna iljungen.Nuropar de vuxnai munpåvarandra, plötsligtallvarligaoch upphetsade,och en främmandekänslaavotrygghet smyger sigini hans lillakropp,som är stel ochorörlig.Så börjar hangråta,och betryckt gömmer hanansiktetgenom attborra detmot sinmammashals.

Trettiosju år senare,och långt, långtdärifrån, kan hanpåsittflygsäteandas in ochsvagt kännadoftenav hennes nackhår.

Hedenhar åter fått färger.Ljungen blommaroch läggeren mjuk,violett matta över landskapet.

Detärpåsensommaren.Solen hargåtti moln,men detfinns fortfarandevärme iluften. Annars skulle inte hans pappa vara kläddi svartvästoch vida,vita skjortärmar. Denstärkta kragen är uppknäppt, ochöver cykelstyrethållerhan denoumbärligauniformsmössan, utan vilken hansällanvistasutomhus.

De cyklar bredvidvarandrapåensmalgrusväg, somspikrakttycksledatillvärldensände. Hans egen cykelärny, svartmed förgylldaslingerornament på

skärmarna, ochalldelesför stor.Barnväxer snabbt,och träklossarhar monteratspåpedalerna,samtidigt som sadeln harflyttats nedpåcykelramen,enbit framfördess normalaplats.Påsåsättnår hans kortaben pedalernaoch armarnastyret. Menner till marken är ändå avståndet hissnande, ochvad gäller balanshållningen litarhan helt på fadernsstadiga greppi en stumpavsågat kvastskaft, somdrivits neri dettomma sadelröret.

Rimligen är detintehansallra första lektioni cyklandets svårakonst,men färden på grusvägenär vinglig, ochmer än en gång kännerhan genomhelasin kropphur ettmjukt,men osvikligtdragi kvastskaftet rätarupp detkrängande ekipaget.Känslan är skön och hanökarfartenoch tramparned träklossarnamed upprymdenergi. Hans pappa skrattaroch tillsammans äger de grusvägen, ljunghavet ochheladen vidsträckta heden.

Detbär lätt utför, ochden mildafartvindenoch stoltheten över nyacykelnfår hans kinder attglöda.De varsamma,parerande styrningarna från kvastskaftet märksintelängre, mensäkerhetenoch balansen finnsi kroppen, ochnugår detundan.Han sneglaråtvänster, menser inte längre framhjulet på fadernscykel,och i sammaögonblick förstårhan.

Hans pappa harsläppttaget,han cyklar ensam. Han kan cykla!

Triumfen ochglädjen görhonom vimmelkantig, mennästangenastinfinnersig även skräcken.Han kan

inte stigaav, avståndettillmarkenärpåtok förstort,och körhan omkull görhan sigilla. Intuitivtförstår hanatt vingligheten blir större om hansaktarin, farten måste hållas ochdärförfortsätterhan attfrenetiskttrampapå träpedalerna.

Menomvägen tarslut? Videnkanal,som han hjälplöstkommeratt plumsa i. Ellerden kanske till och medleder rakt ut iNordsjön.

Nu skrikerhan av sina lungorsfulla kraft. Utan att våga vridapåhuvudet anroparhan medgråteni halsen sinräddare,som hanvet finnsnågonstansdär bakom.

Iett litetmotlutminskar farten ochhan landar mjukti ljungenvid vägkanten. Hanfår cykeln över sig, ochsitterdär,arg somett bi,men utan en skråma.Uppe på vägenkommerhanspappa saktarullande. Hanvinkar medmössanoch serförnöjd ut.Just där framtonarden enda kvarvarandeminnesbildavfaderns ansikte, som äger någonliten skärpa ikonturenoch inte är alltför utsuddat.

På hemvägen är båda gladaoch uppspelta. De pratar ivrigt om detsom hänt ochskrattarsåmycketöver denvådligasolofärden, atthanspappa ibland måste släppa kvastskaftet föratt slåsig på låret.

Mendjupt inne ihanslilla hjärta sitter,som en svidande tagg,den första aningenomensamheten.

***

Detfinns ytterligareenscensom lyckatsbalsamera sig,

ochhållitsig kvar idedjupasteskikten från de osammanhängandeepisodernas tid.

Denärmörkoch dyster.Möjligenhar isjälvaverket

tvåisolerade upplevelserkopplatsfel ochkombinerats någonstans ihanshjärna. Anledningenståri så fall att finnai en undanträngdgemensamnämnare.

Hansitteri en sandlåda ochbygger vägaroch tunnlartillett parSchuco- leksaksbilar,och lutadöver honomstårenflicka, mycket yngreänhan själv, kläddi trikåtröja ochkort, skotskrutigkjol. Rödoch grön.Hon är upprörd, ropargällt,och utan förvarning drämmerhon till medsin leksaksspade, somträffar honomi huvudet. Ett fult jack ipannanblöderymnigt, ochskrikande rusarhan över gårdsplanoch in idet storahuset.

På vägupp till övervåningen knarrardefernissade trappstegenunder hans fötter,och närhan hunnit fram till köksdörren fastnargråtennedanförstämbandenoch blir till långtutdragna, väsandeutandningar.I köket, därhans mammaför detmesta brukar finnas till hands, hörs endast tickandetfrånväggklockan ochenflugassurrbakom den halvtneddragna rullgardinen.

Över hela bostaden rådermörkeroch tystnad, alla gardiner är fördragna, rummen kännsfrämmande och hemlighetsfulla. Ingenhör honom, husettycks vara tomt ochhan är ensammed sinrädslaoch sitt bultande hjärta.

Förstnukommerhan ihåg.Hansmamma är sjuk ochliggerkvari sinsängdäruppe på vinden. ”Mamma behöverlugnoch ro!”

Hanhademärkt oron ifaderns röst,när denne oväntatkom hemtidigarepådagen,slängde av sig mössanoch uniformsjackan,och medstora kliv rusade uppför vindstrappan.

Blodet rinner ienliten rännil neröverkinden, och på överläppen blandasdet medvattnigtslemfrånnäsan.

Klibbiga smådroppar faller på brädgolvet,när hanpå ostadiga bengår genomhallenmot trappanpåhusets framsida.Nukommerockså gråten tillbaka.I långastötar tvingarden sigutgenom hans vidöppna mun. Näsanär svullenoch igentäppt.

”Blodoch slem”, mumlar hanhalvsovande på sitt flygsäte efterallaårsom gått.

Ochtankenfortsätter, lite cyniskt: ”I begynnelsenvar blodet ochslemmet.Såock islutet. Förlossningens och dödens flytande attribut.Smärtansoch rädslans kladdiga sörja”.

Hanhar stannatupp på nedersta trappsteget.

Däruppehar en dörr försiktigt öpp- nats ochstängts,och hans farmor kommer somenkrabba medsidan före nerför trappan. En dyster,svartkläddgumma medenstorvårta på överläppen ochdet glesa, vita håreti knut.Mitti trappansläpper honledstångenoch slår ihop händerna, närhon fårsyn på hans blodigaansikte.Sedan sätterhon uppett hyssjandepekfinger förmun,och tumlar ovigt vidare isidledutför de sistastegen.

Iköket tvättarhon försiktigt såretoch håller emot medden fuktigatrasan.

Hanhar slutat gråta. Sömnighetenkommer smygande ochögonlockenfaller, sam- tidigt som strilandet från denöppna vattenkranenminskar och farmorströstande ordblirobegripliga ochsvaga.Men doften av lavendel,som alltid omgerhenne,dröjersig kvar;och väggklockanfortsätteratt ticka.

Närhan vaknar är detmörkt ute. Strimlor av ett kasseratlakan harknutits runt hans panna, ochkinderna kännshetaoch svullna. Hanliggerpåsoffani vardagsrummet, ochvet isamma ögonblicksom hanslår uppögonenatt alltingåterärsom detbrukar.

På andrasidan soffbordet sitterhansfar isin stora öronlappsfåtölj.Nusänkerhan tidningen, lermot honom ochsäger: ”Mamma mårbra,David!”

Ochefter en kort paus:”Du harfåttenlillasyster!- Hon skallhetaElise”

Ellervar detmöjligenså, attdet varhanssystersom drämde till medspadendärutei sandlådan? Kanppast! Detärjutio år emellandom.

Minnesbilderna flyter samman.Som bitari en färgad mosaik nappardetag ivarandra. Denena tablån föder dennästa.Men kronologin är utsuddat ochosäker, omöjligatt skönja iden svärmavintryck ochhågkomster

från förkrigstidens försvunnavärld,som nu oväntat kommer inom räckhåll

De bori våningen över vanKootenshandelsbod, ett blekgult,fyrkantigttvå-våningshussom liggervid kanten av en bred kanal. Bakomhuset finnsenträdgårdmed gamlafruktträd,snåriga bärbuskaroch en flaggstång med sinalltidsmattrande röd-vit- blåa duk.

Nu,mer än någonsin,ärdet noga medflaggningen,här i gränstrakterna.

Feta,svartasniglar drar sina slemspår kors ochtvärs över trädgårdsstigen,som är grön av fukt.Han gårsällan ditensam.

Hans världäri ställetden storagrusplanenframför huset, därett parprasslandelindarflankerar ingången till lanthandeln. På fasadensittergröna ochrödaemaljerade reklamskyltaravplåt, häroch varmed rostigablessyrer, ochvan Kooten,som kortväxt ochflintskalliglutar sigmot trappräcket, hartummeninstoppad undervästens linning ochenblyertspennabakom örat. Bensinpumparna står somsoldateri givakt,där landsvägsbussenstannar.

Handlarenhar väntat på dess ankomst, ochnubärsdet in paketoch lådor. Lugnaoch gemytligaord växlas,och efter en stundkommerchaufförenåteruti solgasset, förnöjd blossandepåennytändcigarr.

Medlånga suckar ochtjutfrånväxellådanrullar bussenutpålandsvägenoch tillbaka över kanalbron.

Hanhar glattsprungitefter den, mengör andfådd halt vidbommen, somärgränsmärket ut motdet obekanta ochotillåtna.Skuggande medhandenmot solglittret från kanalenser hanbussensvängasöderut –sammaväg somden kom- ochförsvinna bakom tulpanbondensmur.

På vägtillbakagår hanmed nedböjthuvud och sparkarupp gråa puffar ur detdammiga gruset.Det har blivit tyst kringhandelsboden, vanKooten harsnabbt dragit sigini skugganoch svalkan, ochöverdet försvinnande motorljudethörsåterflaggans smällar. Tidenstårstillaoch ihansbröst slokar någotsom en vissnande blomma.

Meni dröm ochhågkomstväxlarfärgtonerna snabbt,och nu sitter hansjälv ibussenoch åker skumpandelängs kanalenmot Oudekerk.Det är söndag, ochbredvid honom, på denhårda brunalädersitsen, gnolar hans pappaförnöjt.Överdevidaängarna,genom detstora naknarummetmellanmarsk ochtunna moln, färdas de motgrannbyn, sommed sina mörkaträdtoppar ochsin kyrkspiradyker uppi synranden, likt en båtpå öppethav.

Marknadsståndhar rests, vimplarsmattrari västanvinden ochgycklarnashesarop lockar medlöften om sensationeroch vidunder.Han känner doften av kryddorfrånIndokinaoch kanderadeäpplen, och missmodet från förr harfåttgevikaför ivrigförväntan.

På kanalsläntensgrässitterfamiljerpåutbredda

filtar ochdricker kaffe ur blå-vita porslinskoppar.Årets roddtävlinghar blanddeltagarnaävenett engelskt universitetslag, spänningen ligger iluftenoch alla resersig ochtalar imun på varandra närdelånga,smäckra båtarna dykerupp långtborta ikröken.

Engelsmännen harensäker ledningoch coxens taktfastarop imegafonen hörs över åskådarsorlet. De åtta vitkläddaroddarnarör sigmed mekanisk precision, och solblixtar flammarupp näråderbladenvänds över vattenytan.

Bakomföljerytterligaretre båtar. Densom ligger tvåa, medmanskapet klätti na-tionalfärgenorange, möts medjubelropoch applåder,och ikärretpåbortre kanalstran-den hoppar ynglingarmed fäktande armar från tuva till tuva,i fåfängaförsökatt iett kort ögonblick hållasig jämsides medsinafavoriter.

Publikstödet lyfter fram holländarna, somtar in någrameter iensista kraftansträngning, menden engelska segern är solklar, ochnär måldomarensskott smällerutbrytertaktfasta hurrarop.Den förste somfår ett ofrivilligtdoppärden lillerödhårige coxen, mensnart plaskaralladeengelskaroddarnahojtandeoch skrattande ikanalensgröna vatten, medankonkurrenternavilande på sina åror leende serpå.

Hans pappaskrattarhögtoch pekarmed pipans munstycke.

–Det därärgossarnavikan lita på,när galningarna på andrasidan gränsenåterbörjarmarschera!

Kringstående vuxnanickarinstämmande.Något somhan inte förstårpasserarflyktigt, somendis över den blanka vattenytan. Rösterna omkringhonom blir mildare, mera dämpade, ochmånga stirrar- plötsligtallvarliganeri gräset ellerlåter förenstund blickensvepa ut över ängarnamed sina hundratals fårsom spridda snöflingor.

Sedanvändermarknadsgästernaryggenmot kanalen, packar ihop korgar ochfiltar, ochströmmaråterigen ivriga ochuppspelta -tillbakaöverlandsvägen motfestplatsen.

Vidett av de mångastånden köperhanspappa en litenmedalj, ochfästerden på hans tröja. Medaljen skiner blanksom guld,och på framsidanfinns ettporträttaven harnesk-kläddkrigsman. Utan attbehövafråga vethan att detärWilhelm av Oranien.

Sammakväll är familjen utepåden storabalkongen. Bybornahar somvanligt samlatsför en kvällspalaver framförhandelsboden, därman brukar sitta en stundpå de enklabrädbänkarna, somvan Kooten spikat uppkring lindarnasstammar.Cigarrökenringlar uppunder de stora trädenslövverk ochhansföräldrar står lutade över balkongräcketoch deltar ivrigt isamtalet. Självsitterhan vidett vingligt klaffbord, mitt emot sinsyster. De spelar Sjukortsrummy.

Detärden tydligaste bilden hanhar kvar av Elises ansikte. Suddig somi en immigspegel. Honskrattaroch de brunaögonenstrålar sedanhon tagithem spelet.Så hoppar honupp ochsnurrar runt iett parglada danssteg.

Tvånederländskatonåringar- David från denlilla bynvid kanalbron, tätt intillöstra riksgränsen, och Martje från Rotterdam- förlorar båda tvåalla sina familjemedlemmarvid tyskarnasbrutala invasion och bombardemang ijuni1940. De träffas när de flyrnorrut på samma fiskebåt -David tillDanmarkdär han har sinamorföräldrar och Martje till en gammal väninnai Sverige.

Isamband med tyskarnasförföljelse av de danska judarna, oktober 1943, tvingas David åter ut på en riskabel fiskarbåtseglats -nuöver Kattegatt till Sverige -där hanefter etttag åter träffar Martje, när de båda påbörjar läkarutbildningen vid Lunds universitet. De gifter sig ochett parstudentvikariater fördem till Medelpad ochSundsvall, somkommer att bli centralpunkten under resten av livet -inteminst ettlitet hus,vackert beläget iIndalsälvens dalgång.

Leif Östrup (född1935) är professor emeritus i plastikkirurgivid Linköpings universitet. Hanhar sedan ungaår varitförfattaretill ettstortantal revyer,spex, kabaréer och musikallibretton. Under perioden1993- 2005 publiceradehan iÖstgöta Correspondenten drygt500 dagsverser,ett urval av

dessa gavs ut ibokform 2005 under titeln Flisor.Hans stora jylländska krönika, Åandra sidan skett(2012) möttesmed recensionersom "Fängslandeoch intressantläsning","På en gång spännande roman, lärobok och kärleksbrevtill ettlandskap" och "Envindlande krönika man somläsare slungas in i".