Ale xG yllen ba rk
Dada baby
Dada baby
Alex Gyllenbark
Dada baby
© Alex Gyllenbark2024.Utanjättemångastavfel ochfinns såklartäven some-bok.
Kontakt: alexgyll@protonmail.com; StockholmNevadaGroup; ΑΩ.
Foto omslag:Matthew Bowden,JohnHenry Donovanoch GabriellaFabri. Foto inlaga:DeepAI.
Dennaberättelseärpåhittad. Eventuella likheter medi daglevande eller döda personer, platser, händelseroch omständigheter är oavsiktligaoch resultatetavtillfälligheter.
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8057-790-8
PR OL OG
Kära Gud: Ge migett riktigtjobboch en pojkvän. Om detär förmycketbegärt, så iallafallenflickvän. Görsåatt någon tycker om mig.
ET T
Efteråtskulle ingenens förstå hurdet varmöjligt atthamna i en sådanknipa.Och hurkrångligt detskulle bliatt tråcklasig ur alltingoch så detblixtsnabba slutet.Pang! Pang!Pengar! ... Planen hade ju varitsåenkel ochvälpolerad, vardet somhan skulle intala sigsjälv före läggdags.
Hans ständiga livskamrat,den Gnagande Oron,ett snabbutlöst larm av magknipoch hjärtflimmer, varpåalerten som vanligt. Ochdet hade varitentungdag på mångasätt. Först tapparvistinget,bit förbit.Litesjälvtvivel ochrannsakan,så tarnågra glas vinhandomresten... huvudeti spinn. Menvi är inte därännu,utanpåenavgörande intervju mitt istan.
”Livet är en teater.Vihar alla våra roller”, sa mannen som satt mittemotFredrik.
Mannen mittemot sågbra ut,men gjorde ingensak av det.
Hans erotiska kapitalutgickfrånenganskafyrkantig haka medentydliggrop, växtemed intensiteten iett lite släpigt uttal, en lojröstmed en självklarpondushos densom sitteri en dyrfåtölj. Äggeti mörktläder.Dessutomdoftade hangott av både svettoch parfym.Han varnyrakad,men hakanoch kinden somvar vänd motFredrik hade redanmörknat.
Mannen logliteeller åtminstone försökte.Allatändervar vita ochpåsin rättaplats,men detfattadesändånågot fördet därlilla extra. Sågintehansv-formade överkroppoch bulliga musklerlitetjejigt ut?Eller hans beslöjadestämma ochden röda munnen ochtungansom slickade mungiporna ettpar gånger förmycket?
Mannensslips sågvuxnare ut än hans frisyr.Håret var självlockigt över öronen ochluggenstelsom en hjälm. Mörka
slingorgicköveri grånadehårtoppar, nästan silvriga och medfåror av gelé ochmansfingrar.Intefönat fluffigt,utan rufsigtoch stelt. Inte tillrättalagt, utan till synesspontantoch utan en unsmjäll.Enpåkostadfrisyrdär luggen lågsom en tung gardin ovanfördetjockaögonbrynen. Mannen mittemot är faktiskt riktigtjävla snygg, tänkte Fredrik, på sammaförtrogna sätt somi Dressmannreklamen. Vårstund ihop borde vara flörtig, mennix.Borde jagsvara något?
Fredriksvaldeoch tänkte efternoga, mennågonting drog honomneråt.Han förstodinteliknelsen till teater,och det uppstodett vakuum mellan tvånästanjämnåriga mänpå varsin sida av ettstort menlågtskrivbord. Hanklämdepåsin handledoch tittadeavvaktandepådet tungabordet. Detlåg papperöverallt! Olästa reklamblad, promemorioroch inkommen post sombalanserade ovanpå en glasskål medföretagetslogotyp itransparent blåfärg.
Någraolästamodemagasin. Benign Design.
Vill jagdet häreller inte?Han svettadeskopiöst ochfick en klumpi halsen.Den Gnagande Oron gjorde atthan fick svårtatt andas. Armbandsuret tickadeframsekundernaoch Fredrikkände sinpulsmot stolensarmstöd
Äsch vafan, tänkte hanoch rätade på ryggen.Dom vill ha nånsom hänger medi tugget.Bättrelysstillden sträng och så vidare.Jag vågar– here we go!Han harklade sigoch mannenmittemothöjde på ögonbrynen.Inteenmin ihans ansikteavslöjade attdet redanhadegåttför lång tid.
”… Så sant somdet varsagt, verkligen! Hade inte kunnat säga detbättresjälv.Haha! Vi harallavårarolleroch bärpå våra egna föreställningar”,svarade Fredrikoch lutade sig nöjt tillbaka.Jämvikten varåterställd.
Menmannenpåandra sidanavdet storaskrivbordet log inte längre.
TV Å
Förett tagsedan skrevBodil Malmsten attdet varenalldeles vanlig dag. Detärögonblick av utspilld filmjölk,skruttiga äpplen,luktenavrengöringsmedel,hosta ochskavandejeans. Medalltståhejoch de bortskämda,skrikigabarnensom han villefäkta bort,det ekande trapphuset meddessdammiga avsatser ochdödakrukväxter(Varför städar ingenhär?!)var hans dagändåintepoesi,utanett vanligtfucking life.Ett dagligtbrödför en oupptäcktarbetsmyra, fast utan bröd, eftersom hanvar arbetslös.
Hans livgickupp ochner.Under mörkastunder krympte spegelbilden till nästan ingenting. Då såghan på sigsjälv på en kilometers avstånd, en oupptäcktarbetsmyra. En nolla. Ochärligttalat:Dåspelaroupptäckt ingenroll.
En alldeles vanlig dag, oavsettomdet är iStockholm eller på annathåll, är verkligenintepoesi.Det är en förutsägbar vers medett banalt slut.Ett troskyldigtleendekan såklart säljadikterävenomsånt; vemälskarinteenunderdogsom sätter vackra ordpåännu ettmanssvinsom smällerigen ytterdörren? Menhur säljer densom inte harnågot jobb?
Alla snyggamän liknar varandra,men varjeosnyggman är fulpåsittegetvis.Och härhadeviensådan.Hanshaka varvek ochlen.Håret varväl inte direkt rött,men ansiktet ochhalsenblevdet förvarje trappsteguppåt.Det varvarmt ochklibbigt ochdet gjorde honomful,enalldelesvanligdag, överläppenfuktigoch munnen torr.Såntärlivet förett oupptäcktgeni. Ellerennolla,tänktehan medgråteni halsen, utan attännu ha mött sigsjälv ihallspegeln.
En alldeles vanlig jävladag ...Han upprepadesitttjatiga mantra ochtog detena steget efterdet andra, uppåt, så välbekanta steg,och fann sigsnart näst längst upp. Han
hördeljudetavhissensom susade förbipåväg neråt, ochhur denlandade medenmjukdunspåentréplanet.
Hurkan livetbli sånrutin?frågade hansig ochfumlade efternycklarna ijackfickan. Stockholmärför svenskar samma saksom etthektisktParis förfiskare från Atlantkusten.Alla dessatv-människorsom pratar om liveti huvudstaden, han ochhon ochden dära förstås, kungafamiljenoch denviktiga intervjun, blaaablaaa blaaa. Hurkan fuckinglifebli så tröttsamt på Grev Turegatan? En finadressoch allting.
Jämt harjag bott därtiden står stilla ochlästomdom som leveri susoch dus, avspända ochspännande poserardom för tidningaravdet slaget somlåg framslängdavid intervjun, minglarsig framåt,håhå! Ochsåden därfjolligamallgrodan till chef!Ljusblå slipsoch gulcardigan, så patetiskt...!Och ändå ...yes please.
Fredriklåste uppsin ytterdörroch stelnade till,som om hanhadeglömt något. Efterenstund komhan ihåg pappersinsamlingen. Denärviktigändå. Hantittade på alla papperskassar meddagstidningar ihallenoch hans ansikteantog en uppgiven min. Iensekundstodhan stilla ochfunderade på om hanskullestrunta idet.Det är en baggis,papperetkan lika gärnastå kvar.Men inästa stundhadehan ändå grabbat tagi kassarna ochrusadener motentrévåningen.
Ryggsäcken medjuice,mjölk,kaffe,vaniljglass ochkällarfranskafrånnärbutikenblevstående vidytterdörren. Försin inre bild såghan hurallting hasade nerpågolvet, ettlättbyte förhungrigagrannar.Men på Östermalmkan manlitapå folk.Utantvekanstudsadehan vidare neråt. Härlitar vi på våra grannar.
Attdumpa tidningarnagicksnabbt. På vägtillbakaupp hördehan sintelefon ringa. Hanfickbråttom in ochavsig kängorna isamma stundsom telefonsvararengickigång.
”Hej,duhar kommit till minsvarare.Jag är inte hemma ellersåkan jagintetadittsamtaljustnusörrö menlämna ett meddelande så ringer jagupp så snartjag kanhej då!”
’Piiip!’
Hanryckteupp lurensamtidigt somtelefonsvararen börjadespola bandet framåt.
”Hallå.Det är Fredrik. Hallå!”
Lurenvar stum.Det varlönlöst attupprepa sig, densom hade ringthadelagtpå, menhan kundeintelåtabli.
”Hallååå.Hallååå.”
Hanhörde spärrtonen ochåterställde luren, återvändetill hallen ochtog av sigstrumporna. De varsvettigaavsprångmarschen.Vid deninreytterdörren lågryggsäcken kvar med alla matvaror,han barinallti köket. Vemkan dethavarit? Tankarna virvlade runt.Hmm,fåsenu...
Hanslogett sexsiffrigtnummeroch efterett taghördesen signal från andraänden av linjen. Detfickframåtminstone sjusignalerföresvar.
”Hrmh-hallå... Susanne...”
”Hej Sussi,det är Fredrik! Hörrödu, öh,ringdedumig nyss?”
Handarrade på rösten.Det varöverlag jobbigt atttalai telefon, menatt höra av sigutanärendevar värre.Som om att inte kunnaringa till en vän, bara för att.
”Omjag ringde dignyss? Näää ... jaglåg ochsov.Vad är klockanförresten?Det är inte så populärt attduväckermig föratt frågaomjag harringt!Men dethar jaginte...”
Honharkladesig.Och trotsnågra kilometermellandem hördehan henne drafingrarna genomhåret ochöppnasängbordslådan föratt ta fram ansiktsservetter.
Om detintevar honsom hade ringt, vemvar detdå? Jag ringer Stefan ochfrågarhonom,mer än så hann Fredrikinte tänkainnan Susanne återvändetillluren.
”Villedunåt mereller fårjag somnaomnu? Klockanär faktiskt inte enselva. Detblevsenti går.”
Allt somhon sa,tilloch medklockslaget,hadeett ledigt ochluftigt tonfall. Givetvis är klockansnart elva ochnaturligtvisliggerman kvar isängenoch så dendär avmättasvala rösten.Allting är klartsom korvspad föröverklassen,och då Susanne varendel av dengjordehon emellanåtenpoäng av det. Detskulle framgå,utanatt framgå –enparadox.Eller så kretsade Susannesliv kringhenne själv.
”Har du gjortnåt kul? Närkom du hemi går? Du måste ha sovitenstund iallafall?”försöktehan,dömdatt misslyckas.Susannesmorgonhumörvar utan motstycke. Fjäsk ochannat funkar inte,jag måstelägga på ochhöraavmig senare.
”Nej,har inte sovitjustalls”,fortsatte honöverraskande nog. ”Jag varpåSöder på pokerkväll ochnåt sompåminde om fest.Poker förresten. Detvar jädranstråkigt såklart, en knapptimme ungefär. Förstnär deturartadeavnågra flaskor bubbel ochvibörjade tappasaker igolvetblevdet kul, lite, mendåvar klockanredan mycket.Jag minnsintenär jagkom hem, medtaxi. ”
”Spelardupoker?Det visste jaginte!”utbrast Fredrik.
Hangjordeenansatstillatt verkainspirerad. Susannevar i sintur tyst inågon sekund,lät hans speladeförvåning klinga av innanhon fortsatte.
”Det görjag inte heller,var inte fånig! Orsakentillatt jag varpåpoker ochinteminst på Söder, är ungefärtvå meter lång ochkör en blåCarrera.”
Ocksåsjälvklartför överklassen. Kortspel gavingen anledningatt hamnapåfel sida av staden innanför tullarna. Susanne krävde bättre skäl föratt överge sitt hemmarevir.På Söööder,itmustbea man.
”Men jagärfaktiskttrött ochsåorkar jaginteberätta mer eftersom detinteblevnåt heller.Hmm. Kanviinteträffas på eftermiddani stället?”
”Det är ju snarteftermiddag!” Hantittade på klockan. ”Men okej då,omvid fempassardig så tarvidet då.Ska vi säga så?Vanliga plejset?”
”Utmärkt!Hejdå!”
’Klick.’
Fredrikgicknågra rastlösa varv innanhan ställdeifrån sigtelefonen på sekretären.Den varnumeradet enda han hade kvar eftermormor. Runtom denstodett oändligt antal Icakassarmed böcker ochnoter.Och etthav av serietidningar,mestAgentX9,ävennågra Spindelmannen, MAD, Larson ochtecknad mjukporr somhan hade köpt iTokyo.Den hårda mangan lågi skrivbordslådan. Allt ännu ouppackat.
Måstegöranågot åt denhär röran, suckadehan,men inte idag.Det är förbra väderför attstäda,pratade hanför sig själv. Manjana!
Så komhan atttänka på sinmamma somoftastädade när detärsom vackrast.(Om honens städade.)När väninnorna promeneradehundarpåDjurgården, ellertog båttaxitill skärgårdsvillan, toghon fram sindammsugare. Dammetsyns braoch manslipperstäda ionödan. Detvar en devissom hade upprepatssåoftai Fredriks föräldrahem, attden hade blivit hans egen.
Hanhärmade sinmammassåsjälvbelåtnamin närhon städade. Vardet honsom hade ringt? Närå,mamsi gerinte uppsålätt, även om honaldriglämnarett meddelande på svararen.Hon föreföll bekymmerslös,men redani tonåren hade Fredriklistatutatt mammavar livräddför attgefel intryck. Underingaomständigheterfår manmissförstås,så detgälleratt säga så lite sommöjligt!
Hantog ettvarvtilli kaoset av prylar.Påskänken ihans orangefärgadekök stod en vattenkittel iblå emalj, fylldoch färdig föruppvärmning.Grejernafrånbutiken på hörnet hade trillaturryggsäcken. Alltsammanshadevältomkulloch kaffepaketethadeklämtsmellanspisenoch diskbänken.Han togupp det, öppnade, doftadeoch beslöt sigför attbryggaen kanna.
Köketi en enda röra.Det enda somvar på platsi hans nya hemvar krukväxterna.Dekunde nämligen inte behandlas hursom helst– fördåskulle de ta bladet från munnen.De hade packatsupp redanpådagen efterflyttlasset,hadefått vattenoch prunkade iden soliga bostaden.
Mmm, Östermalm, mmm... Hansmakade njutningsfullt på ordet. Äntligen tillbaka på hemtamafinaÖstermalm. Höga fasader, snygga boulevarder, ståtliga fontäner,vassa klackar, sportbilar ochkosing. Hemmaaa.
Attkalla bostaden soligvar förresten ingenöverdrift,typ i glädjenavatt ha återvänt till barndomskvarteren. Bostaden varfaktisktjättesolig. Somnutillexempel,dåhelahallen, vardagsrummetoch detpyttelillasovrummet överrumplades av marssolen. Köketmed dess orangefärgadekakel förvandladestillett rumavguld.
Iden grönkakladetoaletten vardet däremotmörkt och svaltoch tyst.Han villesitta därett tagoch drog försäkerhets skullmed sigtelefonen.Men ingenringdejustdå.
TR E
Klockanfem över femgickFredrik uppför de smalatrapporna till Sturekatten. Somvanligt varhan hyfsat itid,och börjadespana efterbekanta ansikten redanpåvägen upp. Salongerna varpåtok försmå förintriger, menändåhördes dämpat skvaller,små fnysningar ochskratturvartendahörn.
Ingenkulturelit, menmassoravskvallerkäringar.
Allralängstin, jämsides medenlandskapsmålning, satt Susanne,rakryggad ochikläddenkornblå sjömanskavaj med stora, gula prickar. Hennes hårböljade över axlarnaoch hon fingrade medhögerhanden längsfransarna på en virkad duk somtäcktebordet. Vänsterhandenletadeefter någoti handväskan somhängdeöveraxeln.Hon sågutatt ha satt sig nyligenoch på felställe.
”Det är roligare attsägaJaeller?! Är dendär trasan från kampanjenför Sveriges medlemskap?” frågadeFredrik högtidligtoch nynnadepåOde an dieFreude. ”Jag menar, visserligenärsvart inte dinendafärg, menärinteden därdräkten bara lite för... för...?”
Dettog en stundinnan Susanneförstod attskämtet varpå hennes bekostnad. (Vilketdåligtskämt!Ännuett av Fredriks lågvattenmärken.)Hon såganklagandepåhonom ochdet gjorde honomsåillatillmodsatt hanbörjade skruva på sig stående. Hansneddadeövertillbordetbredvid ochbad om attfålånaenstol.
”Lite för ...tacky? Jaginser attdusaknarord,men om min klädselintebehagar digkan vi ändå skiljasåtsom vänner. Jaghar viktigaresaker på gänatt behaga digmed hurjag är klädd. Mensåsättsig,såså!”befalldeSusanne ochtrummade
mednaglarnapåkarmenaventrästol somFredrik inte hade upptäckt stod ochväntade på honom.
Honslogihophändernaoch höjdeteatraliskt på ögonbrynen allt föratt fångahansuppmärksamhet.Det gick inte attmissförstå: Susanneskulle säga någotviktigt ochhan satt i publiken.
”Jag harfåttnys om någotsom kanintresseradig Fredrik. Menförst måsteduberätta,innan vi gårtillväsentligheterna, fick du jobbet?”
Hansänkteblicken ochsuckade djupt.
”Nä…”
”Vad tråkigt. Vadhette firman nu igen?”
”Godartaddesign. Visstlåter detsom ettskämt?Eller somensjukdom ... Detvar denvanliga rutinen. En snubbe i vårålder,kanskeliteäldre,med ettsjälvbelåtetleende,dyra manschettknapparoch välstruken skjorta. Ingenutbildning ellerbildning, menfullpotti hybris.Eller vadvet jag? Den härvar åtminstone inte sadistisksom denförra,som under en helvecka lätmig troatt jagskulle få jobbet...”
Susanne togentugga av en mazarin, söginkindernaoch sågganskaoberörd ut.Fredrik visste attmedömkanintelåg förhenne,men honansträngdesig ochdet brukaderäcka ungefärhalvvägs. Därför låtsades hanbli tröstadavhennes tystnadoch tolkadehennessvala leende sommedhåll.
”Det gårflera tåg”,sahon till slut.”Mensom sagt,jag har fått nysomnåt somkan intressera dig.”
”Åååh,äntligenfår jagbli lyxmake! Menhållmig inte på halsternurå! Vemavdinarikaväninnorhar skiljt sig?”
”Tygladig nu ellersågör jagdet.Förståatt du är på audiens!”poängterade Susanneoch himlademed ögonen.”Du får vadsom kommer till dig. Menlåt migdå ”
”Säg först: Är honmezzo ellersopran?!Jag hoppas på ultrahög sopran ochett planerat kejsarsnitttilljullovet. No
Da da ba by
En fördomsfull berättelse om människor ihuvudstaden. Innanför tullarna såklart, om du nu trodde någotannat.Med en pliktskyldig utflykttill förorten (som sig bör).
Våra närmaste vänner är en trio.Fredrik vetintevad han vill.Stefanvet det alltförväl.Susanne velaroch hoppas att någonska ta hennemed storm. Eller bara ta.I kretsen av vårtrioett antalsatelliter. En delärkärnmissilbestyckade. Andra en aningurkurs.
Vemhar rent mjöl ipåsen?Vem börman frukta? Vemtar vem? ochsåvidare. Dethär är ju en säljtext, av det slaget somFredrik harsåsvårt attskriva, fast hanborde veta bättre.I slutet av berättelsenblirdet lite farligt. Därefter gårlivet tillbaka till vanligt. Eller?
Press- ochmediaröster om romanenDadababy:
"När jaglaifrån migboken mindes jagintelängrehur den började.Snillrikt!" (Anton Mulmann, Sturepengsbloggen)
"En blivande Augustprisvinnare! Smakfull,omnifrågar mig!" (Natalia Leir,tidningenGardenerSaints)
ISBN: 978-91-8057-790-8
"Intequeer nog. Inte inte inte alls!Shit, göromgör rätt!Or else..." (AngelMiraro, tidningenZYX) www.bod.se