Börjes livsresa
En kattsummerarsittliv
MarieThomasCOPYRIGHT© Marie Thomas2024
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm,Sverige
Tryck:BoD – Books on Demand, Norderstedt,Tyskland
ISBN: 978-91-8057-773-1
Boken kanbeställas på www.bod.se samt på vanliga nätbokhandlar, tex www.bokus.com eller www.adlibris.com. Författaren kannås medemail: marie.birgitta.thomas@gmail.com
Prolog
Dethär är historienomBörje,min älskadekatt, somjag haft förmånen attfåbohos inärmare 17 år.Obs!Nivet välatt detär ni somärinneboende hoskatten, inte tvärtom, sommånga ännu tyckstro.Det är mycket fascinerande attfålärakänna en katt in på djupet,speciellt somjag självtidigareväxtupp medenbart hundar. Jagvar fördomsfulloch ansågatt katter varopålitliga lömska småminileoparder,som oftast betedde sigaggressivt. De fräste, vässadeklorna, sköt rygg ochvar ständigt på jakt efter nya byten. Ack, så feljag hade.
Börjehar blivit mintrognaste väni livet.Tillsammans bemästrarvibådeglada ochsvåra stunderoch är ettmycket sammansvetsatteam. Bokenärskriven av ossbåda, medkärlek frånförstatillsista raden. Jaghadehoppats attmin författarkatt självstolt skulle få beskådasin egen livshistoria,men ödetville inte så.Iställetsitterhan på ettmolni katthimlen, därhan nu befinnersig.Jag serhonombelåtet tittaner på migoch pliramed ögonen. Detbetyder atthan är nöjdmed boken. Detärfåkatter förunnat attfågeutensjälvbiografi.Men så varhan heller ingen vanlig katt,han varBörje.Nutar vi hela historienfrånbörjantill slut.Viinleder medden därvarma augustidagen 2006, somså drastisktkom attförändrahans, mitt ochden övrigafamiljens liv förmånga framtida år.
Kap1 Börjeoch Gus
KATTUNGE 0-6månader.
Kallas även tillväxtfasen. Utvecklingengår snabbt från en vecka till en annan. Kattungenärbusig ochlekfull.Det är dags attbörja uppfostraden nu, föratt tidigt skapaenframtidabra relation. Vid4månadersålder börkattenkastreras.Det är ocksåen lämpligtid attlärakattentolereratandborstning ochkloklippning.
”Om manumgås medkatterriskerarman ingetannat än att berikas” . (Colette)
Vi hade varitpåbesök hossvärföräldrarna iStenungsund.
Våryngste sonKlaus hade längeönskatsig etthusdjur.Nästan alla hans klasskamratertycktes ha hund ellerkatt. Alla förutom hansjälv.Enhund varheltuteslutet,eftersomviallai familjen varupptagnapådagtid.
-Men en katt då?Vädjade Klausoch sågpåmig medsina bedjande rådjursögon. Vårtrettonårigeson hade nämligen råkat få se en annons iGöteborgsposten. InärhetenavMarstrand fanns kattungartillsalu, vilket varett perfektavstånd från oss. Vi lånade svärföräldrarnas kattbur,i händelseavatt dettrots allt skulle resulterai en affär. Iärlighetens namn varjag inte speciellt förtjust vidtankenpåatt få hemenfyrbent fräsande liten minitiger ihuset.
-Dubehöverabsolut inte göranågra förhastade beslut, förmanadejag minson. Hittarduingensom faller digi smaken, så blir detgaranteratflertillfällen. Dessutom fanns ingenplanB. Hade vi välskaffat ossenkattunge,såskulleviockså ansvaraför detlilla livet, påmindejag upprepadegånger. Ochdet imånga framtidaår.
– Föreställdig alla möss,fåglaroch gud vetalltvad denkan komma insläpandesmed.Jag röstillvid blotta tanken.Klaus vägradedockheltatt lyssna på detörat. Mitt beslut varorubbligt, nej, ochåternej.Min man, somväxtupp medkattunderstörre delenavsittliv stödde däremotKlaus önskan. Vi kunde väl åtminstonde tittapåkattungarna,nunär vi ändå vari de krokarna, tyckte han. Därmed tändes Klaushopp på nytt. Även våräldsta sonMarkusstodpåhanssida. Detvar alltså tremot en,och med en djup suck tvingadesjag kapitulera. – Tänk dignoga förbarainnanduväljerutnågon, badjag,med önskanomatt försöka få min sonatt se merrealistiskt på saken. Innerstinnehoppadesjag vidGud attviskullekomma tomhämta hem. Gissavad somhände?Direktnär vi komini det hemtrevligaköketi Rörtången, kravlade fyra småsockersötasmå kissungaromkring på golvet.Devar nu fjortonveckorgamla och redo förett nytt boende.Enung herresom vardöpttillGus, stappladeomedelbartframtillmig ochströk sigtillgivet runt minaben.Han sågforskande på mig:
-Nå, vadtrordu? Skaviflyttaihopduoch jag?,verkade han undra. Gusvar gråtigreradoch oerhörtvacker. Jagsmälte som smör isolsken,för denlilla kattungen gick direkt till mitt hjärta. Hanvar blyg ochlitereserverad, menvisadetydligt attjustvi båda hördeihop. Klaus, isin turhadefästsig vidden svartvita sötnosen,som varbetydligt socialareänsin bror.
-Han heterNisse,berättade hans lillmattemedan honkelademed kattungen. Klaustog ingenstörre notis om flickans ord, förhan hade redanbestämt sigför attkalla honom Börje. Jagbetraktade min manmed vädjande blick.
-Kan vi inte ta båda två? undrade jagbedjande. Jörgen höjde förvånat på ögonbrynen. Sedannickade hantillmed ettbrett leende på läpparna
–Hördejag rätt,undrademin manroat? Förbarafemtonminuter sedanlät detheltannorlunda, fortsattehan frågande.Varav denna tväraomvändning?
-Det vardådet,förklaradejag övertygande medGus ifamnen. Mankan väländra uppfattning om sakeroch ting, förtydligade jagoch smekte ömtkattungenshals.
-Ja, ta båda två, utbrastkattägarenivrigtmed vädjande röst. De kommeratt få stor glädje av varandra, ochdessutomblirdet tryggareför dematt få växa upp tillsammans. Klausblev stormförtjustefter attJörgengodkänt beslutet.Därefteröppnade min make sinplånbok,och betalade de fyrahundra kronorna som katterna kostade. Ettoförskämt lågt pris,omman jämför medvad manfår punga ut medför en hundvalp.Lillflickan däremotsåg inte lika glad ut.Hon hade svårtatt skiljasfrånsinasmå älsklingar. Menmed vårförsäkran om attdebådakattungarna skulle få detjättebra, gick avskedet ändå lättareänförväntat.Hon såggenastgladare ut ochnickade stilla. – Ja,det tror jagheltsäkertatt de kommer attfå, nickadehon tårögd ochkysstedebådakattungarnaensista gång. Underhela bilfärdentillLerum satt jagbredvidkattburen ochsåg till attde båda guldklimparna skulle få en sånskonsam hemfärdsom möjligt.
Attåka bilvisadesig definitivtintevaranågot somkatterna gillade. Både Börjeoch Gusjamadeförskräckta ikappunder hela hemresan.Iblandlät derasklagandeljudmer somett lejons rytande än en kattungesjamanden. Jagpratade lugnande med dem, någotsom åtminstondelindradederas orotillfälligt.Innan vi forhem,stannadevitillvid vårIca ochhandladedet allra nödvändigaste.Kattsand, kattlåda,mat,små koppeloch leksaker. Detmanligabiträdetlog roat åt minentusiasm.Jag sågnästan förälskadut.
-Duverkarvaraensanndjurvän,konstaterade hanglatt,medan hanhjälpte migatt väljalämplig matåtdesmå liven. Detstämde likabra då somnu. De båda katterna hade genast fått en stor plats imitthjärta. Jagvar barnsligtförväntansfullpåatt få lära känna de båda bröderna närmare.
Kap2 Presentation
”I grundoch bottenstyrs vi alla av sammadrifter. Katter har modetatt följa dem.” (Jim Davis)
Härmed tarjag,Börje över skrivandet,vilketinteärden enklaste utmaningeni livetför en katt.Det fårintebli en alltföravancerad text,men inte heller löjligtbanal.Eftersomboken uteslutande handlar om mig, så är detjufaktiskt jagsjälv densom bäst förmår attåterberätta mitt kattliv. Snartblirjag sjuttonår. Ibland önskar jagatt dethaderört sigommänniskoåriställetför kattår. Då hade jagänengångvarit en ung hankatti blommanavmittliv.Påden tiden varjag både vig, klipsk ochkundesnabbtfånga mina byten.Såförhåller sig dessvärreinteverklighetennumera. Detärbaraatt acceptera kallafakta ochinseatt jagnuför tiden är en halvskröplig pensionäri åttiårsåldern. Jagvarkenvilleller orkarbry mig särskilt mycket om jakt ochlek längre.Allra helstliggerjag på fönsterbrädani pianorummetoch filosoferarför migsjälv.Där fårjag lugn ochro, samtidigtsom jaghar järnkollpåvad som sker utomhus. Värmen frånelementet underden bredafönsterbrädan gör mysfaktorn ännu större.Därförhar detrummetblivit mitt favoritställe. Detärminsann inte alla katter förunnatatt ha tillgångtill sådanlyx.Jag kännermig ödmjuk ochoerhört priviligieradmed tillvaron.Jag harvarit mycket lyckligtlottad, somhamnati denbästa tänkbara familj.Jag hardärföraldrighaft någrasom helstplanerpåatt lämnadet härhemmet. Flyttargör vi katter bara om vi vantrivs.Spegelbildenvisar attjag fortfarande är attraktiv.(Har ni förrestentänkt på attvikatteroftasthar ett glattleendepå våra läppar?Det betyderatt vi är till freds med livet.) Minsvartvita päls är lika glansigsom förr,och jagblir kammad varjemorgon efterfrukost. Jagåldraspåett värdigtsätt. Närjag sitter ner, så liknarmittbröst ettvitttimglas.Nosen är