9789180577281

Mångator

HENRIK WISIN G

Mångator

HENRIK WISING

© Henrik Wising 2024 Omslag:Henrik Wising

Sångcitats 29 ”Tittadet snöar” © PovelRamel 1951; s31”Låtintedin skuggafalla här” © Anders Glenmark/ Bruno Glenmark/Thomas Minor 1977; s61”It’sa Heartache” © Ronnie Scott/SteveWolfe 1977; Förlag: BoD –Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD –Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN 978-91-8057-728-1

Till Tinna

Under bandyhimlen

Vintern2013

Det DärljuDet.

Polisinspektör TomStrandärpå vägmot bilen när han hördet. Mitti jäkten stannarhan upp och vänder sigom. Han vetegentligen inte varför,och det känns som enkonstigsak attgöra, menför en stundhåller hanandan för attbättrehöragenommullret från räddningstjänstens dieselmotor.Och därärljudet igen.

Kroppen liggerett stycke ut på vägen. Detärdit Tomdras. Inte till scenen som sådan, för den harhan sett flergånger än han vill minnas. All denna sorgligarekvisita –splittret,spillet av vätskor,de förvridna lemmarna –är han numera blind för.

Menljudet.Det griper tagi honom.

Han tar lättaklivför attinte halka. Sedansätterhan sigförsiktigtpå hukintill kroppen.

Varstilla. Ta ettandetagtill.Låt mig höra.

Radiobilens blåljus blixtrar iden kallajanuarikvällen. Träd och buskar bänder sinarötterunderskaren. Längrebortpåvägbanan dirigerarpolisassistentUlricaAnsgartrafiken förbi olycksplatsen. Ansikten glor genom rutoroch mobilkameror.

Tomborstar varsamtbortnågraglasbitarurdovhjortens päls. Djuret ligger på sidan och flämtar isvaga stötar.Tunganklistrar mot asfalten.Nysssprang hon genom skogenmed lungorna fulla av liv. Nu liggerhon här, meningslöst brutenoch platt.

Ljudet hon gerifrån sigpulserar, en andfådd loop av suckar och

slag. Tomser in ihindensögon. Vill han, kanhan där se lika välsom hon själv attslutetärnära.

Är det dina hjärtslag jaghör? Hurärdet möjligt?

Stövelsteg skingrarhans tankar.Eftersöksjägarentornarupp sig iskenet från sina egna framlyktor.

”Hallådär.Det måstehavarit en sjuhelvetessmäll.”

Jägarennickar motMazdan som ligger uppklippt idiket.Alltför högfart.Slitna dubbar.Men lyckligtvisinget merallvarligt än ”lättare personskador” attskriva irapporten.

”Det varbra attdukunde kommasåfort.”Tom resersig menfortsätteratt titta på hinden.

”Bäst attfådet överstökat”,säger jägarenmed en röst somplötsligt tjocknat. Kanskeberordet på studsarensom dyktupp ihans näve.

”Hör du detdär? Vadär detför ett ljud?”undrarTom.

Jägarenböjersig fram. Vapnets pipa sänkersig över djuret.Han skakar på huvudet.

”Blodilungorna,kanske. Sista suckarna.Hon är nog helt trasig inuti, stackarn. Varför undrardu?”

Tomryckerpå axlarna.”Ingen orsakalls. Gör slut på det så snabbt du kan. Vi behöverfåvägen fri.”

Ulrica Ansgar vinkar honom tillsig medenmobil tryckt mot örat.Hon avslutar samtaletmed en serievåldsamma nysningar.Hon är genomförkyld.

”Vakthavande vill attvi bryter.Viska kolla en brottsplatsinnan vi kanåka in och äta. Fan, vadjag är hungrig!”

Fleratimmar senareska TomStrandvridasig isängen, oförmögen attkomma till ro.Dåska hanönska atthan blivit kvar på vägen, att ingenting annat än nådaskottetbehövt hända.Men nu,när molnen av maror ännubarasattsig irörelse,ärhan glad atthoppa in ibilen ochkomma härifrån.

”Det är ettinbrott iNyhemsskolan, nyss anmält.Ingagärningsmän kvar vaddet verkar,men vi skahålla ögonen öppna. Man blirjualldeles till sig itrasorna av all denna action”, snörvlar Ulrica.

Iögonvrånser han henne makasin storamagepåplats bakom ratten. Och då fattar han.Det varförstås kollegans graviditet som triggade igånghans sällsamma upplevelsevid djuret.Jumer han övertygar sig om den förklaringen,desto klarareframträder ett minne han inte ägnat en tanke på många år.

Han ochAnkihand ihandibarnmorskans undersökningsrum. En doppler mot hans frus buk. Rörelserna inutihenne sompå monitorn plötsligt fick formenavett foster.Och så det där ljudet, trummandeiapparatenshögtalare:ultraljudet av deras ännuofödda dotterElviras hjärtslag.

Tomsjunker ihop.Ärdet till melankoli allt kokarner?Såpatetiskt.

Ulrica görenu-sväng motstaden och pepprar honompåöstgötska:

”Enligtvakthavande ärdet en fullbordad stöld. Spåren har säkert kallnatoch det finns ingen ledighund åt oss, menanmälarenärkvar på platsen.Oj, kolla in bandyhimlen!”

Rymden över trädtopparna skimrar rosa, tusentals stadsljus sammanstrålade till ett. Detvar himlar somdenna Tombrukade tittautpågenomsittpojkrumsfönster. Närarmaturerna över Backavallens arena tändes på vintrarna, vardet vissakvällar somatt svärtan ovanförhustakenbörjade glöda.

Hanhade förutsatt attUlricasom flyttat in från Motala skulle veta vadhan snackade om. Menförsta gångenhade honbaraskrattatåt honom. Bandyhimmel?Lägg av. Nu svänger honsig meddet själv.Han vetinte varför,men just ikväll önskar hanatt honlät bli.

Närdelämnatriksvägensusar de förbinågra ödsligafält och är redan innei stadens utkant.Ulricasänker hastighetengenom villakvarteren, svängeravfrångenomfartenoch rullar förbi miljonprogrammets glesnandesnår av balkongparaboler.I skenetöver skolansidrottsplats rörsig tvåfigurer medvarsinvattenslang.

”Vi skalängrebort. Du vetvar den andra planen finns?”

Detgör han.Detta är hansgamla plugg, till det yttrelikaoförändratsom närhan rändeomkring härsom pojke. Ijobbethar han

under åren återvänthit flera gånger. Omständigheterna har ofta varit tråkiga, men aldrig återseendet. Han vill gärna minnas tiden härsom varm och mestadelsbekymmersfri. Mennär de stannar och kliverursmygersig en isande kyla över honom.

De hittar anmälarenett stenkastfrånlågstadietspaviljonger. Planen här är mindre och sämreupplyständen de nyss passerade. Mannen som spolarden har ådrigagriskinder understubb och presenterarsig som StefanHällberg, medlem av föräldraföreningen och utled på attfrysa fingrarna av sig.

”Man är välheltblåst,för inte minstajävla tack fårman”, gnäller han. ”Men ungarna skaåtminstone ha möjlighetenatt åkalite skridskor,eller hur? Nu när det snart är sportlov ochallt.Det är bara så surtatt det måstevaraviföräldrar som fixar det.Kommunenär brapåatt pungslå oss,men lägga någraskattekronorpåatt spola is är tydligen för mycket begärt.Har inte vi träffatsförut, förresten?”

Tomids inte enstänka efter.Han är glad åt Ulricas osvikliga förmåga attsnoppa av tråkmånsarsom denhär.

”Så, Stefan”, säger hon torrt,”hardunåt attvisaeller vill du bara ha sällskap?”

Hällbergtar tätenbort frånisenmedan han berättar. Han hade kopplatslangen tillutkastaren, rullat ut skarvarna och satt ihop dem. Innan hanvredpå kranenhade hangåttför attpissa bakom en av paviljongerna.

”Det första jagsåg varensån där gammal jordglobligga på marken. Den hadefåttenkänga rakt genom helajävla Afrika.”

Tomlyssnar medett halvt öra.Tankarnahar börjat vandra igen ochblicken följer efter. Dettavar hansskolgårdför,vad då,trettiofem år sedan? Ändå är förvånansvärt mycket siglikt.Där borta står bollplanket. Platsen för gungorna är densamma, även om ställningarna måstehabyttsfleragånger.Hanserbjörkdungensomvaritskådeplats för oräkneligasnöbollskrig.

Efter attnästan ha snavatöverjordgloben, hade Hällberg upptäcktatt ettfönster till skolhuset varuppbrutet.Det hadeknastrat av

glas under fötternanär hanhävde sig uppoch lysteinmed mobilen.

”Jag såg några datorskärmar irörandär inne och tänkteatt skolan nuförtiden välhar massoravdyrbarelektronik. Så jagringdetiller.”

”Du får visa”,säger Ulricaoch antecknar.”Hardukontaktat någon annan? Vaktmästare?Rektor?”

Anmälaren skakar sitt tjockahuvud.Han känner baratill rektorns öknamn. ”Jag vetvem det är”,nickarTom och halar fram telefonen.

Ulrica visasrunthusknutenmedan Tomdröjer kvar.Han borde sökaupp värmen iradiobilenmen blir stående vänd motisbanan. Hansluterögonen, föreställer sig hursnöflingorfläktar motansiktet där han åker;runt, runt, varv eftervarv.

Hankänner smaken av salivblöt plastfrånJofahjälmens munskydd. Skridskoskenorna rasparöverisen ochhan hör

”Sju!”

Vintern när han fyllt tolv hade Tomblivitskicklig på attsaxa.

Efter all träningtog han kurvornamed lika självklara skär somnär hanåkterakt fram.Jämfört medkillarna iklassen,desom spelade ilag och haderiktigabandyrör,var hankass bådepåatt skrinna baklänges och synkroniseraåkningen medklubbaoch boll. Menhan valdesintelängre sist närdet spelades bandy på utejympan.

”Åtta!”

Farmor stod isin fotsida kappa och räknadevarv.Oftast susade hanförbi utan atttittaupp.Ibland hejade honpå, lite skämtsamt. Då kunde han inte låta bliatt fnissa.

”Nio! Åk förguld,Tompa!”

Idet nedsläckta klassrummet iskolhuset en bit bort hängde listan där han efterjullovet skulleskriva uppalla kilometer han lyckatssamla. MenTom åktevarkenför guld eller Piggelinmärken längre.Han åkteför attkomma undan oron somklöstei honomoch som syntes ocksåifarmorsansikte.

Oron för vadsom varfel med pappa.

Nioblevtio blevelvablevtolv.Men hursnabbtTom än åkte, hann

oron hela tiden ikapp.Den skrekhonomi ansiktet: Akta dig, Tompa!

Akta digför –

Den knutna nävensom plötsligtkom flygande över bordet.

Tomheten ipappas flackandeblick.

Tårarna, som varfalskaoch kalla,inte varma somhans egna.

IdagbehövdepappaMattevila,förmanadedevuxna.Hanvarsjuk, fick inte störas efter det som hänt. Därför hade mamma packat en övernattningsväskatillTom och Lotta redaninnan syskonensteg upptill frukosten. De åt varsin pastejmackaoch såg slutet på Scooby-Doo.Sedan knökade Tomner skridskornaoch hjälmen ienpåse.

Pappa satt isoffan medhåret påända. Han sa ingentingförrän farfar ringde på dörrenoch barnenreste sigför attgå.

Då fattade han tagi Tom. Handen darrade lätt.

”Du måsteakta digför skuggan bakom dinrygg. Lova mig det, Tompa.Det är viktigt.Vad den är ...den vill ...”

Tomsprittertill när något plötsligt rörsig alldeles intill honom. Men detärbaraUlrica. Hontittar undrandepåhonom.Hur längehar han egentligen stått här och fantiserat?

Tillräckligt längeför atthon skahahunnit topsa blodfrånfönsterkarmen. Medficklampanhar hon sedan följtspåren av tvåpersoner sompulsatgenomsnön,antagligen till en bilsom de stuvatin stöldgodset i. Har Tomfåtttag på någon som kankomma och ordna en godsförteckning?

”Rektorn har mobilsvaret på. Menjag harfler nummeratt ringa.”

Han torkar frånvarandebortentår ur enaögat.

”Du ser blek ut.Har du sett ettspöke?” sägerUlrica försiktigt.

”Jag är baralitematt. Är hungrig,jag också. Låtoss göra klart här och komma på rulligen. Donken?”

”Donken.”

Ulricaätersom en häst.Tillbakapåstationen tryckerhon isig en dubbelburgare med extraallt,två påsar strips ochdricker nästan en liter mjölk från kylskåpet.

Sedan hittar hon en banan någonstans och avslutar med attroffaåt sig ettpar av Toms nuggets.

”Bebben och jagbehöver dem merändu, dinluns.”

”Luns? Nu är jagkränkt.”

”Polisanmälmig”, skrockar hon och drarframenstolatt lägga upp kängorna på.

PA Ansgar.Såsmidigatt jobba med,sålättatt tyckaom–och så svåratt motstå. Han vetatt hanmåste mendet är inte alltid enkelt. Då skulle han inte sittahär som ettfån ochstirramedan honsamlar ihophåret iennyhästsvans och läggerinenprilla.

Honbetraktarhonommed sina outgrundliga,litesneda ögon.

”Du harhaftden där rynkani pannan hela passet.Ärallt okej?”

Gonggongen räddar honom. Detär vadhan försttror, när Anki ringer på hans privatamobil. Sedan hör han direkt attnågot inte stårrätttill.

”Tom. Jaghar precis fått ettsamtalomGöran.Din farbror ligger på intensiven. Desäger attdet är illa.”

Lunchrummet ipolishuset iden lilla stadeni hans ännumindre tillvarorister till när avgrundenöppnarsig.Tom ryggar tillbaka. Denhar öppnatsig förut.Han vethur bottenlöst ochtomtpåhopp dess mörker är.

Drainte nermig där du också,Göran.

Det där ljudet. Detkommer tillhonomigen, nu strömmande upp ur avgrunden, obevekligt.Och det lockar och drar honomframtill kanten, får honomatt luta sigöverden så somhan lutade sigöver hjorten.

Låtdet inte vara de sista suckarna, tänker han.

Låtdet vara etthjärtas kamp förlivet.

2

Hare och varg

Onsdag4oktober 1978

Det varen sorglöshetens tid. Ettpärlband av goda dagarsom stillsamtgled över från brittsommartillhöst. Solen steg.Solensjönk. Däremellan tickade timmarnaförbi ienväl invand trall. Tra-la-la.

Det varMatte Strandstyp av tid. Enkel ochtillsynesotvungen, precis som han själv framstod där hansattpåSaabens motorhuv med en cigaretti munnen. Oktobereftermiddagenvar friskatt andas, orangepågränsen till rönnbärsröd.Enstillavindlekte ihans blonda kalufs: en sinnebild av bekymmerslösheten alla trånar eftermen få lyckasfinna.

Matte sprätte iväg fimpenoch dök in bakomratten. Hade någonifrågasatthans ledigasätt, skulle hanbarakopplapåsittleende. Det varvärldsberömt. Särskilt hemma ikvarteret,men också för alla som kände honomgenom jobbet.Och isportklubben, förstås. Ingen kunde riktigtsesig mättpådet,för detvar en vinnaresleende –brett och inkluderande, med en spjuvers smilgropar. De glittrande ögonen hadehan ärvt av mammaTora, Hollywoodlystern av pappa Stig.

Saaben rullade iväg över Stortorgets kullerstenar och över Raggarbacken. Medan Mattegasade förbiKullagretsgallergrindar såg han sigsjälv ibackspegeln menhadefixpunktennågon annanstans.

Plockaupp farsgubben på målarfirman.Körahem honom. Sedanen snabb mackaoch vidaretillfyspasset med pojklaget.

Det varden rättataktiken. Full fräs framåt.Tunnelseende.

Närtaktikenfungeradeoch ingadistraktionerkom ihans väg, var livetlekande lätt –tills någothände som fick de därtunnelväggarna

attkrackelera. Världenutanför,den somaldrigheltgickatt förbise, siladedåingenom sprickorna medsina fordringaroch problem.

Fördet mesta vardet triviala saker.Ett restskattebesked. Flagnandevindskivorsom behövdemålas.Ett gräl med Lena. Men iblandinträffadevärre saker,som fick taktikenatt fallerafullständigt.

Då reageradehan instinktivtsom ett bytesdjur underhot.Kröp ihop,spelade död,hoppadesatt rovdjuret inte skulle ta honom.

Så hade Matte agerat närA-lagarenWesterför någradagar sedan trängde in honom iett hörn. Hanskämdesfortfarande över hurhan hade vikt ner sig, menförsökteskaka det av sigdär han följde Stig in iföräldrahemmet.Frånköketströmmade transistormusikoch doften av stekt lök.

”Pannbiff,minsann”, blinkade farsgubben ochkörde ner fötterna iinnetofflorna.

På hallgolvetstodenskolväskabredvid ettpar slitna jympaskor.

”Hej, pojken.”

”Hej, farfar.Hej, pappa”

Matte blevinte förvånad av attstöta på Tomhär.Sonenstannade ofta till hos farmoroch farfar på väghem från skolan. Här blevhan både bortskämd och gödd.

”Vad gördu, Tompa? Läxor?”

Tomtittade upp från köksbordet.”Nä,ritar lite bara.”

Pojken hadelagtett smörgåspapper över en serietidningoch ritadeavomslagsbilden. Matte skymtade etthandgemäng mellan tvåmän med revolverbälten. Grabben växte upp snabbt menvar fortfarande barnsligt förtjusti westerntidningar ochFamiljen Macahan på lördags-tv.

Tora dukade rasktframen fjärdetallrik.

”Detärintevarje dagjag haralla mina favoritkillar tillbords.”

”Inget käktillmig,morsan. Lena stårvid spisendär hemmaoch jag harträningi kväll”, invändeMatte.

”Prat. Det finns biff och potatissådet räcker och blir över”, av-

gjorde Tora och ruskadebådeson och sonson ihåret.”Ochlingonvill ni förstås ha.”

NärMatte sentsamma kvällladeupp benenvar han fortfarande proppmätt.Han hade varken orkeller lustatt utvärderaträningspasset.Istället drog hanisig ettpar John Silver ochslötittade på tv. En risbonde iKampucheaplöjde sitt fältmed oxe. Filmteamet prisade maoismen och dunkade rygg medPol Pot. Matte fes.

Ettlass med stryktvätt komuppför trappan och dumpades isoffan. ”När börjarmatchen?”Lenasmög upp ihans knä. Honvar bar under nattlinnet,skinkorna varma mothansskrev.

Matte väntade på avsparki denandrakanalen.Lena varegentligen inte intresseradavett svar.Det förstodhan av naglarna ihans nacke.

”Tjeckoslovakien? Verkligen, Matte?När ungarna förengångs skull somnat båda två”,log hon och smakade på hans läppar.

”Vad kanjag säga? Det är EM-kval.”

”Mm. Ieftersändning. Och om jagsäger attjag vethur matchen slutar?” retadeshon.

”Dåskulle jagsägaatt du välkan byta kanalsåfår jagseomdu ljuger.”

Medensuck gled hon ur hans famn och trycktepåettan.

”0–0. Skitmatch. Menskylldig själv.Förresten, den här är till dig.”

Detvar Toms teckning.Med karbon hade han kopierat den till ett ritpapper och färglagtmed tusch. En halmblond figurmed stjärna på bröstet drämdetillett dräggsåatt tänder ochstetsonhatt flög.

”Han villeatt du skullehaden.Jag undrar om det varför att... ja, det är väldusom är sheriffen? Ochskurken, usch.Det måste vara den där hemskamänniskan som bråkade på ditt jobb.Jag förstårintehur din bror orkar ha attgöramed sådanatyper hela dagarna. Detmåste vara själadödande.”

Fotbollsmatchen på Råsunda vari fullgång. Lyrornahaglade men Matte såg dem inte.

A-lagaren. Han villeintebli påmind om honom igen.

Vinternsförstariktiga snöoväder har bäddat in småstaden under ettdjupt täcke av stillhet. Plötsligtrycks det undan –med ettskri.

På elitbandylagetsarena har plogbilenblottlagt något likafasansfulltsom ogripbart: ettavslitet huvud.

Detärbörjanpåenmördarjakt somleder någraav stadens invånarener ienavgrund vars mörker de aldrig kunnat föreställa sig. Ögamot öga medondskan–och sigsjälva– förändras de föralltid.Omdealls överlever.

Mångator är en isande hybrid av krim ochklassisk skräck, balanserande på gränsen mellanönskedröm och mardröm. DenärHenrik Wisings debutroman.