brända av solen
Förlag: Ekelöf Ord Med Mera
©Eva Ekelöf 2024
Grafiskformgivning omslag& inlaga:
Mia Fallby, m-Dsign.com
Förlag: BoD•Bookson Demand,Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-726-7
”Ja, ettexperimentvar människan.”
FriedrichNietzsche
PROLOG
Devar erfarna och uthålligavandrareefterflera hundra kilometer
till fots genomEuropa.Efter månganätter nåddedeäntligen kusten.Där skulledet finnasenbåt som skulle tademöver havet.
Devar nio personeroch komfråndesydligaredelarna av Europa, de delarsom blivit förvarma, därdet varsvårtför människor att överleva.Som såmångaandra hadedelämnat
sitthemland föratt tasig norrut,till ett ställe därdet skulle gå att leva, därdeskullevaravälkomna.Devar en rännil i en ständig ström av människor på flyktgenomEuropa, alla från
syd mot norr.
ITyskland hadedeblivit upptäckta,infångadeav polisenoch förda till ett av de vidsträcktalägren, därflyktingarna antingen väntade på deportation eller på ett ljusare öde somkvotflykting
till ett svalareoch vänligaresinnat land.De kände intevarandra,men umbärandena i lägrethadesmitt dem samman till en grupp, somplanerat att fly vidare, norrut, och nu varde på väg
till något som de hoppades skulle kunna kallas frihet. Återigen på flykt, norrut.
Farid Shakir, algeriern,hadeblivit informellledare,Costas
Galanis,greken, var hansandreman.
Hittills hadeflykten gått utan missöden,kanskedärföratt de alla varstarkaoch relativtfriska.Desvagare hadestrukit med
tidigare,i början, när påfrestningarna blev förstora.
På nätterna hadede tagit sig igenom landskapet, byarna och
skogarna.Destörrestäderna hadede undvikit.Nu varde framme
vid målet, kusten och den utlovade överfarten, som de betalatför
redannär de förberedde flykten.
Utan att byta mångaord slog de läger i skogen vid havet, på denavtalade platsen,föratt invänta kontaktpersonen, någon kallad Ivan.Designalerade med ficklampan viddet avtalade klockslagetmen fick inget svar, de fick göra ett nyttförsök nästa natt, ellernästa.
Ivansvarade redannatten därpå,han kommed denlilla motorbåten och de vadade barfota,med uppdragna byxor,uttill båten.Natten var mörkutan måne, vädret stilla,men färdenblev
ändå skumpig över havet och de anlände till kusten iBlekinge illamående och omskakade.
Ivanvände båten direkt och de fannsig stående där,på den steniga kusten,igryningsljuset, en liten hopmänniskor, som såg
sig omkring, försiktigt och misstänksamt,innan de drog sig in i dennärbelägna skogen.
De hadevågat alltföratt nå såhär långt,många millåg nu framfördem och de vissteatt polisoch militär,här liksomöver-
allt annars, väntade på att fånga indem och deporterademtillbaka till Tyskland.
KAPITEL1
Sonja hadealdrig förut odlat något. Nu satt hon i sin trädgårds-
stol och läste på om odling, jordarter och näring. Framför huset fanns en generös gräsmattasom skullelämpasig utmärkt för till
exempel potatisodling. Eller lök?Förvisst vardet sandjord här?
Uppgivet sloghon igen boken.Det verkadesvårt. Hon behövdeen traktor, en plog, utsäde.Alltsåmassor med hjälp. Men det var i alla fallbättre att vara här än i den överfullastaden. –Du är nyinflyttad va?Från storstaden?
En man, somhon vagt kände igen frånbyn,komin genom grinden och stängde dennogaeftersig.Han var klädd i blå arbetsoverall och gummistövlar.Påhuvudethade han en grön keps med märke från Lantmännen, somhan lyfte på i en vagt välkomnande gest. Han varreslig och såg starkut. Med stora
stegkomhan närmare.
–Ja,jagkomigår.Jag och min man har flyttathit för gott.
Hon restesig upp och gick emothonom.
–Detgörni rätt i. Vi blirfler och fler här i bynnu. Jagheter
Ove Hedström och min fruheter Siv.Jag är ordförande i byrådet.
Vi har ett byrådnämligen.
Han sträckte fram sin handoch hon tog den.
–Om ni vill vara med såkomtill mötetikväll, ni är välkomna.
Jaghoppas ni vill vara med, det är bästföralla.Vimåstesamarbeta, sa han uppfodrande medan han lät blicken värderande
glida över hennes gestalt.
Sonjadrogi sin trånga tröja.Den kändes med ensobekväm.
–Jo,men det vill vi.
Sonja försöktelåta övertygande.Hon vissteatt samarbetevar
nödvändigt och framförallt att de skulle kommaatt behöva hjälp.
–Bra.Vi bor i denröda gården därborta.Då sesvi vidsex-
tiden.
Han stod tyst en stund innan han vändesig om och gick.
–Jagheter Sonja Haraldssonoch min man Bosse Zetterström,
ropade hon efter honom. Han höjde armen och vinkade utan att
vändasig om.
Hon såg efter honom och kände sig plötsligt ensam. Hon hade
tagit sig ut urstaden och här var hon nu. På denna plätt mark,
som skullebli deras framtid,framfördetgamla sommarhuset, som skullebli derasnya hem. IStockholm väntade Bosse på att höra någotfrån henne.Hon måste få ut honomfrånstan såfort sommöjligtförstan var giftig,förödd, nedgången.När han väl var här,hos henne,kundedebörjasamarbeta med allt och alla och om allting som dettanyalivskullebära med sig.”Samarbeta ända in i detjävla kaklet”,tänkte hon.
Det var tidig våroch varmt i solen.Trädenskullesnart slå ut och fåglarnaflygasom tokigabland trädens grenar på jakt efter en partner, ellerefter mattill sina ungar.I luftenlåg redan en lätt doftavbrandrök frånenav mångaskogsbränder några milbort. Sonjabörjadesakta gå längs med staketet. Detfanns äppelträdoch bärbuskar och gräsmattan lyste grön.Den skulle alltsåplöjas upp och odlas.Dessutom skullede haen köksträdgård.Här skulledebo för gott,hon och Bosse.Tanken tilltalade henne inte.”Ingentingkommer någonsinatt vara normaltigen”, tänkte hon och suckade.Hon längtade tillbaka till detgamla, bekymmerslösa livet. De hade under många år inte förstått, eller brytt sig om, vaddevar på väg att förlora.Sommed vattneti kranen,man saknardetinte förrän detinte kommer längre.Så hadedelevat, frånden enadagen till denandra, bekymmerslöst. Men nu vardet dagsatt betala,med råge.
Vinden varredan varm, trotsatt det var förmiddag. Hon hördeen hund skälla och såg en kvinna komma ut från Oves hus.Det varväl Siv,hans fru. Hon hadeen hund ihasorna och försvann in i ladugården.Annarsvar det lugnt och stilla i byn, som omingentinghade hänti världenoch som omingenting stod på spel.
KAPITEL2
Bosse hadeblivit sjuki en av de mångaepidemierna som drog
genom den trångboddastaden.Klimatflyktingarna hadeblivit
fleroch de bodde i skrymslen och utrymmen som ännuinte
hadesvämmats över.Torra lägenheter och husvar packade med
människor.Myndigheterna hade uppmanat alla med fritidshus på landsbygdenatt gesig iväg dit och lämna staden så det blev
mer plats över förflyktingarna, både de inhemskaoch de från
Europa.Allasomhade tillgångtill markmåstebörjaodlalivs-
medel, om så bara en liten kolonilott.Alla parker var uppodlade.
Får,getter och kor betade iinhägnade områdenoch kommunen hadebyggt ladugårdar.
Luften i stan kändes tung att andas.Trotsatt det bara varvår kundevärmen stå och dallra mellan husväggarna frampå eftermiddagen.Sonjas såg Bosse ansikte framförsig.De feberglansiga ögonen,hur han hostadeoch flämtade.
”Dumåste gedig iväg, du är friskförklarad.Jagkan komma efter när jaghar ett negativttest”,hade han sagt.”Gedig iväg innan det är försent”.
Han var för matt föratt hjälpa henne lasta in i bilen.Dettog några nätter,medan deras gemensamma hem långsamt tömdes på sådant som fick plats.Alla möbler och de flestaböcker lämnade hon kvar.Lägenheten skulle Sonjas föräldrar ta över.De hade fått lämna sinvilla, där hemlösa nuträngdes.
Införavskedethadede gråtit tillsammans över heladen eländigasituationen och såhade hon gett sig iväg. Men han skulle
ju kommaefter.Annarsskulle hon hämta honom, på ett eller
annat sätt.
Det var i sista minuten,innan alla in- och utfarter stängdesav.
Med en suck av lättnad hade hon trampatpågasen och lämnat
staden bakom sig.Milenner till husetgickfort, det var få bilar
på vägarna.Hon fick stanna och laddabilenen gång och dethade gått bra tack vare att hon hadeel kvar på ransoneringskortet och
pengar på sittkonto.
De gröna fälten, de mörkaskogarna, städerna och byarna, allt
såg ut som vanligt längs hennesrutt söderut.Torkan hadeännu
inte givit sig till känna i landskapet.
Allt var förbi. Insikten drabbade henne med kraftenavett knytnävsslag. Hon var ju på flykt. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig
mer.Orden genljöd ihennes huvud.Detfanns såmånga ”aldrig
mer”. Men detfanns också något nytt, något som låg i sinlinda. Någothoppfullt.
”Vi är naturenoch jorden, vi är ett, och vi delarden med allt annat liv”, tänkte hon.Såhade hon aldrig tänkt förut,människan hade ju alltidbetraktat sig som naturens herre,ihela historien och i alla de storareligionerna.Men hon insåg nu att allt det där var förbi. Naturenvar herre över människan, som var förlorare i kampen.Nugälldedet att samarbeta i ställetföratt erövra, leva med naturen,inteavden.”Förändring är att lämna”, tänkte hon filosofiskt.Men allt skullebli bra till slut.Allt skullebli bra.Allt.
Till slut.
Efter femtimmar var hon framme i byn med sina fjorton hus.Förr hadesju av dem varit bebodda året runt och sju varit fritidshus.Men densenaste tiden hade fritidsmänniskorna flyttat hit. Jobben hade, om det var möjligt, flyttatmed.Husen hade vidsträckta tomter, som alla på sikt skullebli odlingar för potatis, bönor, rödbetor,grönkåloch spenat. De tre gårdarna i byn förfogad överstoraarealer där man odlade säd, raps, sojabönor och majs ikretsloppsjordbruk, därväxtodlingen var integrerad
med djurhållningen, det enda somgälldenumera.Alltföratt
minskaväxthusgaserna.
Sonja återgick till boken.Kretsloppsjordbruk betyddealltså
att man först odlade uppmed vall, som binder kväve.Fåroch kor
fårbetaoch trampaner.Nästasteg är att börjaodla grödor för
försäljning. Detkundealltsåintebliförrän nästa år, eller kanske
året därpå.Men ändå, detkändesspännande.Med en känslaav
förväntan och glädjesjönkhon ner på knä och lade handflatorna
på detgröna vårgräset. Hon borradener fingrarnaoch kände att
mullen hadeblivit varm. Jordenreder sig.”Jag är ett med jorden
och ett med gräset”,tänkte hon,”ett med alltet, jag är en delav
det levande”. Hon lade sig på rygg och såg uppihimlen, där
enstaka moln gled förbi, och skrattade till,generad översig själv.
Soldiset sög upp vattnetfrånnattensregn.Jorden ångade
och doftade.Fälten gonadesig i vårvärmen, luften kändesren
och klar.Hon restesig och gick in ihusetföratt ringa Bosse och föräldrarnasom säkert väntade på ett få höra någotfrån henne.
När det börjadeskymma gick hon borttill Ove och Siv,i den
största gården.Ett tiotal personer, representanter från gårdarna och husensatt runtköksbordet och delade på en kanna teoch en sockerkaka.De hälsade avvaktande och sa några kortaord om
vem de var.Det lantliga köket varrofyllt och alldagligt, linoleumgolvoch en trasmatta, rostfri diskbänk, slitna skåp. Vallhunden Lennarttassade fram och hälsade med vajande svans.
När mötet närmadesig sitt slut suckade Sonja.
–Suckar du, flickalilla,frågade Ove.
–Enlättnadens suck. Ni tycks haså braordningpå detmesta.
Och vi är med iplaneringen.
Hon tog en klunk av teet och såg tacksampå de andra.
–Klart ni är.Var är din gubbe förresten?
–Han är litetutarbetad efter alltkroppsarbete.Ha,ha försökte hon.
–Jaså. Janu vet dui alla fallnär jagkommer och plöjer hos er.
Ochutsäde fårdu låna så länge.
Deandra nickade instämmande.Deskullebedriva byteshandel och hadedelatupp grödornasinsemellan.Sonjaskullelängre
fram odla lök på sittfält. Kött varransoneratmen i byn fanns en lammbondesomman kunde köpa kött av ibland, vidsidanom.
Deskullebyggaett hönshusoch köpa höns av familjen Fransson.
Hon skulle få låna vad hon behövde, om detinte gick att köpa.
Alltfördes in i räkenskaperna.
Efter mötet lyssnadede tillsammans på nyheterna frånradion.
Gränserna varstängda sedanlänge.Samlingsregeringen hade utfärdat nyabestämmelsersominskränkte yttrande- och rörelsefriheten ytterligare.Nyaransoneringar stod fördörren.Polisoch militär hade fått utökade maktbefogenheter och patrullerade gatorna ävennattetid.Att tasig ut urstäderna just nu verkade livsfarligt. Ute i världen fortsatte katastroferna att rada upp sig.
Endov stämning av hopplöshet sipprade ut urradion och in i rummet som ett hotfulltmoln.Desatt tysta medan mörkret föll därute.
Detfanns intelängre någon gatubelysningpå byvägen men månen hade gått upp och lyste med sittklara sken.Såforthon kominringde hon Bosse med sina nyheter.Han skulle försöka testasig redannästadag. Nu gick detintelängre att komma ut ur staden ens med ett negativttest, men detkundeändå vara braatt ha,funderade han.Städerna varstängda, det varflykt somgällde.
–Jaghar fått hjälp, jagklarar mig bra, ett tagi alla fall.
Hon skrattade, nästan lyckligt.
–Ta handom dig, vi sessnart.
–Vihörs snart, vännen.
KAPITEL3
Föratt kunnaflymåste Bosse haen cykel.Förr hadedet stått
massor med cyklar, sominteverkade hanågon ägare,ihusets
källare och ute på gatan,men de varbortanu. Cyklarvar efter-
traktade.Viaenbekant fick han köpaen cykel iutbyte mot allt
de hade i skafferiet, ifrysenoch ikylskåpet. Mjöl,torkadeärtor,
syltburkar,inlagd gurka,konserver, fiskblock, någotgammalt
glasspaket. Allt varavvärde.Han hade tagitundan en stadig
matsäck.Han behövdeockså varma,mörka kläder.
På själva flyktnatten vandrade tunga moln över himlenoch gjorde den mörk som en granskog. Cykeln hade han smörjt så att den inteskulle geett ljud ifrånsig.När det varsommörkast
smöghan nerför trapporna och ut på gatan.Inne i staden cyklade
han längs husväggarna, saktaoch försiktigt,Då och dåhörde
han fotsteg och såg ljuskäglan frånenficklampa på avstånd.Han stannadeoch drogin cykeln i dendjupasteskuggan.
Äntligen närmade han sig avspärrningarna.Han vissteatt de patrullerade med hundar,men inte justhär och inte justi natt.
Dethade han fått vetaviasina förbindelser med Säkerhetstjänsten.
Den kände till hansflykt och hade godkänt den.Men omhan
blev infångad kunde han inteväntasig stödoch hjälp därifrån.
Försiktigt smöghan överdet breda gräsfältetframtill stängslet.
Långt borta hörda han en hund skälla.Annarsvar dettyst. Blodet
dunkadeoch svetten rann längsryggradennär han klippte upp
stängslet så att han kunde åla sig under och dra cykeln med sig.
Ryggsäcken fastnade med ett frasandeljudsomtycktes genljuda
