9789180576826

Karinshemlighet

Karinshemlighet

Av MiaMöller

Iserieningår

Denstängda dörren

Mordetvid prästgården

Karinshemlighet

Denlånga resan Familjen

MiaMöllers böckerfinns att beställapånäthandeln, Adlibris, Bokus mfl De finns även somLjudbok samtE-bok

©2024 MiaMöller

Förlag: BoD– BooksonDemand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8057-682-6

Sättningoch omslagavDennisKlarinDesign

HåkanDennabok är tillägnad dig. Som fick en hel familj, Medsöner, svärdöttraroch barnbarn! Bättre bonuspappa kan ingen vara. Vi älskardig!

Att inte berätta Är detsamma som attljuga?

Att inte berätta är detsamma Som attförtiga?

1Detta fårinteske.Hennesmedvetandestängerute känslan, denkänslan hon så välkännerigen. Hanna försökerknipa,hennesmuskler iunderlivet spännerallt vad hon förmår. Men, så dumjag är tänker honoch resersig ochgår ut på toaletten.Samtidigtsom hondrarner trosorna rinner blodet nerför hennesben ochhennestårar rinnerner för henneskinder.

Hennes tredje missfallärett faktum.Hon taravsig,lägger trosorna ipapperskorgen ochsätter sigpåtoaletten och tvättarsig så gottdet går. Detkommerjukomma merblod, tänker hon. Hon kanjudet härnu. Hontar fram ett par rena trosor ur skåpet därhon ocksåförvararbindor. Hon läggeri tvåbindori trosorna för säkerhetsskull. Så tvättar hon händerna ochgår ut ochtar telefonensamtidigtsom denförstakrampen kommer. Hon läggersig på soffan. Väntar ut medanmagen vrider sig. Så serhon på klockan, denär14.25, en tid honaldrigkommerglömma. OchVictorsitterväl imöte, mendet skiter hon i, hon ringerhansmobil. Svararen gårpåoch berhenne väntaså skahan ringa uppsedan.Hon sägeringenting, hanser att hon ringt.Hon tarframKarinsnummeristället ochhon svarar efterförstasignalen.

-Jag blöder,säger hon bara.

-Hanna!Älskade,nej! Varärdu?

-På kontoret.

-Victor?

-Sitter imöte.

-Jaärhos digomenkvart,ärdet okej?

-Ja.

Hon drar på sigplädensom hänger över soffryggenoch låter tårarnarinna.Hon vill inte mera,vill inte förlora ännu ett oföttbarn. Somdehar längtatefter denhär lille killen.

De vetatt detärenpojke.Samuel, vårälskade Samuel…

Undertiden Karinkör ringerhon till Anders.Hon ger blanka faseni attdet är förbjudet. Hanfår orderatt få tag på Victoromhan så måsteåka in till stan ochavbryta mötet. Victor skatill sjukhusetnu! Ochdet ögonaböj!

Anders blir tyst, menhon kannästanhörahur hannickar. Hans förstabarnbarn,åter igen,förlorardedet.Hon kör för fort menhon kanintetänka på meränatt Hanna är ensam, ochhur hon måstekänna sig. De harhaftsåmånga samtal om de andramissfallen, ochnuigen… hurmånga skadeorka?

Honparkerarbilen,och springandesordnarhon med parkeringsappen. Så smidigtmed en app, närman har bråttomsäger hon försig självnär hon försökerspringa uppför trappanvilket inte alls gårbra.Hon måstelugna sig! Andas!

Hanna harsattsig upppåsoffannär honhör attKarin kommeri trappan. Honhar precis flyttatkontoret hemifrån ochhit, detblev så tråkigtatt vara hemma jämt,hon behövdekomma ut lite. Nu kanVictoroch hon ätalunch ihop, vilket de gjortävenidag. Förentimme sedan, och hankysstehenne ochklappadehenne på magen, ochgav henneett av sina gnistrandeleendenavlycka. Denlycka somnurinnerurhenne,nerförhennesben.

-Lilla vän, hurärdet fatt,säger Karinnär hon kommerin ochslängersin väskapågolvet.

-Jag måstepåtoa igen innanviåker, sägerHanna.

-Vill du ha hjälp? Karinser på Hannas rödgråtnaansikte ochdet gör ont ihenne.

Hanna skakar på huvudet. Samma procedur en gång till. Nyatrosoroch tvåbindor.

-Bästviskyndar ossinnan jagblöderigenomdehär med, sägerhon. Karinnickar,tar både sinoch Hannasväska ochsågår de.

-Jag ringdeAnders, berättar Karinpåvägen till sjukhuset, så Victorärpåväg ochdevet på akuten attvikommer.

-Akuten?Viska till förlossningen,säger Hanna,medan ännu en sammandragningkommeroch går.

-Jaså? Är detdit manåker, menjag ringerAnderssen då.

-Jag är ivecka22sådet kommerfödas…säger Hanna men kommerintelängreförrängråten riveri hela henne.Hon hulkar ochKarin fårupp en pappersnäsduk somhon hari fickan.

Förlossningstårdet på skylten ochhon körinoch parkerar på en 30-minutersplats.Jaja, vadärenP-bot!? Tänker hon. Samtidigtsom de gårgenom entrén kommerAndersoch Victorspringandes. Från akuten.Det är bara runt hörnet.

Anders är helt gråi ansiktet ochVictors tårarrinner samtidigtsom skräcken lyser ihansmörka ögon,för Hannasskull.Han är så rädd attHanna inte skaklara det här. Atthon skalämna honom, atthon inte vill mer…och nu inserhan.Han kaninteutsätta henneför dethär!Inte en gång till! Om dethär är priset föratt försöka och försöka så fårdet vara!Deklararsig utan barn.Baradehar varandra tänker han. Bara jagfår ha Hanna.

Detstårensköterskaoch väntar närdekommerin, hon tar Hanna ihandenoch sägertill Victor attfölja med. -Nikan väntahär,säger honoch ler motAndersoch Karin. De nickar.Och sersin älskadedotterförsvinna

genom korridoren. Anders slår armarnaomKarin ochhan snyftar. Karinhåller honom.

-Kom,säger hon efter en stund, vi sätter oss.

Ochdesätter sigbredvid varandra iengrönobekväm soffa igalon. Anders hållerhenneshand, hårt.Det behövsinga ord, de vetinteheller vaddeska säga.Deäroerhörtledsna.

Oroligaför hurHanna tardet här…tredje gången. Oroliga för attdeintekommerförsöka igen,oroligaför attde kommerförsöka igen.Att detaldrigkommerlyckas.Att de aldrig kommer attfåsitt efterlängtade barn,någonsin.

AttHanna ochVictorinteska få bliföräldrar känns så orättvistoch osannolikt. De skulle ju bliunderbara och fantastiska föräldrar!

Sköterskan kommerutoch serefter dem. Hon nickar och kommeroch sätter sigpåenstolmitt emot.

-NiärHannasföräldrar?

-Ja, jo,Andersär…sägerKarin.

-Jag förstår,säger sköterskan.

-Läkaren harundersökt henne och, tyvärr,såärfostret dött. Hon serpådem.

-Det enda ni kangöranuäratt finnas för Hanna,ja, för dembådaförstås.

-Jaja, sägerAnders, detärjusjälvklart. Hurblirdet framöver,kan de…men hankommeravsig.

-Jag vetinte, sägersköterskan,vifår ta en saki taget.

-Viklarardet här, sägerKarin,pånågot vis. Sköterskan nickar ochreser sigupp, serpådem igen,-jagär ledsen, sägerhon.

-Vimed,säger Karin.

De sitter kvar iväntrummetändatills Victorkommerut ochsäger attnuärdet över.Deser ut genom detsmutsiga

fönstret ochdet är mörktute, dethar hunnit blikväll. De vetintevad de skasäga, detfinns inga ordsom kantrösta honom nu.Desittertysta ochbaradelarsorgen. Sorgen av ett oföddbarnsom de harälskatändasedan långt föredet blev till. Då hans äldresyskonhar dött,ävendeisin mammasmage. Denförstai vecka18, denandra ivecka 20 ochnui vecka22. Är detnågot jäklaskämt,tänkerKarin ochvill nästan hyttamed nävenåtGud däruppe,för varär han!?

Hon tarVictors hand.Han serpåhenne.Men säger ingenting.

-Har du ringtdinaföräldrar?frågarhon ochhan nickar. Detbehövsingaord,hon vetatt de är likaledsnasom de ochatt de inte kankomma är förståeligt. Victorspappa hade en stroke isomras.

-Ska vi gå in till henne,eller vill hon vara ifred?

-Gåinni, sägerhan.Nibehöver ju ingetsäga, för vadfinns detatt säga?

-Ingenting, sägerAnders. Bara attjag hatarseerfarailla.

Hantar Karins hand ochdegår korridorenframoch in till Hanna.Hon liggersåliten isängen, hopkurad.

-Hej, minälskling, sägerAndersoch sätter sigpåenstol bredvid. Hanstryker henneöverkinden. Strykerhennes långa blonda håroch blir sittandes medhåret ihanden.

Karinställer sigbakom honom ochsäger inget, bara ler och så rinnerentår.Hon torkar bortden medhandryggen. Hanna serdet,att hon gråter ochhon ler.

-Har någonringt Titti, ochMatilda? SägerKarin,för att säga något.

Hanna skakar på huvudet.

-Jag orkarinte, inte Titti, snälla,inteidag, så gråter hon igen.Kanskeintebaraför sitt förloradebarnutanför sin

mamma med, somegentligen inte finns hon heller. Inte för henne. Inte förMatilda. Bara försig själv.

-Jag ringerMatildasen,säger Karin, närvikommerhem.

Hanna nickar,-tack.

-Såkan Matildaprata medTitti, sägerKarin.

-Tack, sägerHanna igen.

De bara är där, en stund, tysta,kännersorgensåstarktatt denskulle gå atttapå.

-Viåkerhem nu,säger Karin. Vi kommeri morgon. Eller så ringervitill Victor.

Hanna nickar.

-Förlåt pappa,säger hon.

Hantittarpåhenne,-sägaldrigsåtill mig, snälla,aldrig! Det är jagsom skasägadet till dig. Till er…Det är er jagälskar mest av allt,omniinga barn fårså…älskar jagerändå. Det vetdu!

Hanlutar sigframoch hålleromsin dotter ochdegråter båda två, ochKarin gråter ochVictor gråter.Han läggersin hand på Karins axel ochhon lutarsig emot honom.

-Vad sa dina föräldrar?Frågarhon.

-Samma somni, de blev ledsnamed förstås. Men, bara Hanna klarar sigså…hanhulkartill ochKarin vänder sig om ochsluter honom isin famn.

-Fy fan, sägerhan,jag klarar inte dethär,vad detgör med Hanna.Att honfar illa.Vad hon måstelida…detblir inget mernu, inga merförsök.

-Shh, sägerKarin,taingabeslutnu. Detfår vänta. Läkdet härnu.

Anders tarKarinshandoch de vinkar från dörren.Karin harintefåttnågon parkeringsböter.Och hon sätterpåcd:n medJudas Priestnär hon åker hem. Högt.Högtsom fan!

Victorläggersig isängenbakom Hanna ochhållerom henne.

-Jag vill inte utsätta digför dethär,förlåt, sägerhan.

-Det är inte bara du,det är ju jagmed…

-Jag klarar inte attsedig,såhär,jag vill inte…

-Duvill inte ha barn?

-Jo. Menintetill priset av dethär.Hur många gångerorkar du?

-Orkar du?

-Nej.

-Duvill inte ha barn?

-Jo, meninteomdet blir så här, jagkan inte trösta dig. Jag kaninteens trösta migsjälv.Jag,klararintedet här, Hanna. Förlåt mig.

-Viärintesågamla än,vikan vänta. Kanske kanvivänta någraår?

-Ja. Vi väntar någraår.

Hanvill inte ge hennenågot hoppmen hankan hellerinte säga attnej, aldrig!Intenu… Aldrig mervill jagsemitt barn dö.Vårabarn, våra foster…som skulle blivit våra barn.Dedrömmarvihaftomdem.Hur vi harfantiserat om hurdeväxtupp, gått iskolan. Ridit! Lärt sig cykla…ingetavdet kommernubli…inget. Aldrig. Hon somnar ochhan rörsig inte. Enaarmenbörjarsomna menhar flyttarden bara lite, lite…hon behöver få sova. Sova sigfrisk ochstark.Tackoch lovatt hon harfåttsitt nyakontor tänker han. Kanske kanhon vara däroch bara plocka ordninglite. Detkanskeärbättreterapiänatt gå hemma.Efter andramissfallet varhon sjukskriventre månaderför hon klaradedet inte psykiskt.Nuärhan livrädd hurdet skabli…Mendågick hon hemma.Hade

kontoret hemmavid. Detvar efter detdeskaffade denhär lilla lägenhetenpåstan. Denliggerpågatan bakombanken, därhan jobbar. Fyra år harhan varitdär nu.Hon vargravid närdeflyttade hit. Fast detvisstedeinte. Då trodde de att förstamissfalletberodde på atthon barför tungtunder flytten.När de lämnadeBellmansgatan på Söderför att bosätta sighär iVeckholm.

Därbor Matildaoch Eric nu.Dejobbarjämtoch harinte tid medbarn, kloktavdem,tänkerhan.Viborde satsat på detmed.Som chef förbankkontoret borde hanjobba jämt. Vilket hannog gör,fasthan ville ju så gärnabli pappa.Mest för attHanna ville.Trorhan ialla fall. Hanärbara28år ochredan chef föregetkontor. Detblev litesnabbt påkommetnär förrachefendog,och detfanns inga sökandetill tjänsten.Dåblev hantillfrågadeftersomHanna varfrånEnköping ochhan hade välpratatomatt hon tänkte säga uppsitt kontor.Hon betalade 25 000kri månadeni hyra fördet.Och dethadeinterenoveratspå40 år,minst!Mörkt ochmurrigt ochtrist.Hon halkadeindär på ett bananskalmed Karins hjälp. Börjadesom praktikant, sedansom assistentoch sedanblev detmer ochmer ju äldregubbenblev.Hon fick ta egna kunder.Linderoths advokatbyråhar ståttsig genomtiderna somenavdebästa. Ochnär Hanna ficktaöveralltihopanär hangickhem då varhon så sablalycklig.Att hon fick ta över Linderoths,det är stort. Men, hon behövde ju inte dendär unknavåningen, allt sker på nätet. Så,dåskulle honkunna jobba hemifrån närdeflyttade till Enköping. Attdedåfickmöjlighetatt ta över Anders husvar ju en extrabonus, liksom… Hanglömmeraldrigden kvällen de åkte över för attprata meddem om attbohos Anders tills de fick något eget. Haha!Och samma kvällhadede, Anders ochKarin, bestämtatt hanflyttadetill henne. Så,när de frågadeomde

kundefåbomed Anders tills de hittadeenlägenhetsvarade hannej, detgår inte.

De fattade ju ingentingförst.InnanAnderssaatt detblir trångt eftersomhan bodde hos Karinnu. Då skrattade de allihop! OchKarin sa attvikunde ju bo iAndershus, det varjubättre. Ochnär Victorväl fattade,ja, detkunde ju inte blibättre!

De flyttade in bara någradagar efter ochEricflyttadein hos Matilda. Så sedanlevde de lyckligai alla sina dar. Jo, pyttsan…fan.Han kryper intill Hanna ochkramarom henne. Hon suckari sömnen.Älskade,älskade Hanna.

Nu harHenrikLinderoth gått bort ochHanna harskaffat ett kontor iEnköping.Hon bytte namnet till Linderoths revision, för detärdet honhåller på med. Anders harvarit däroch byggt om lite.Det är en vanlig lägenhetmen hallenhar blivit ettväntrum ochfoajé.Och sedanhar honett besöksrumoch så sitt arbetsrum. Ochett litet pentry.Det är nästan färdigtoch så höllhon välpåatt piffa lite samtidigtsom hon jobbar. Kanske blev detför mycket? Läkarenhar sagt attdet inte berorpådet.Utanatt hennes kroppintevillhanågot foster,att denser detsom ett främmandeföremål ochstöter bort det. Lite för tidigt varjegång. Varjegånglitelängretid,omviskulle hållapåså härtills detklararsig skulle detbehövavarafem gånger till…för attvarapåden säkrasidan.Fem gånger till…aldrig!

Vi kanjuadoptera. Hansjälv är ju det. Så,det vore inget konstigtatt adopteraenliten knatte från Indien.Han själv är från SriLanka.Han harvarit därengång, ochsett barnhemmetdär hanbottsom liten.Hansföräldrar eller vemdet nu varhadelagthonom på trappan. Så på morgonenhörde de någonsom skrek. Hungrig ochblöti

stjärten hade hanlegat inviradi en sjal bara.Den sjalen har hankvarän. Denluktarskit, menhan kanintetvättaden. Denska vara så.Han skabegravasmed den. Detendahan harkvaravsin mamma.Han haringet annat. Hanvet egentligen inte om detärrättdag de gissat atthan varfödd på.Det kanlikagärna vara dageninnanellerdagen efter, de trodde atthan vartre veckor närdefannhonom.Hur kan mangöraså? Överge ett litetbarn?

Närhan vartre månaderkom hantill Sverige. Då stod hans föräldrar på Arlandaoch skakade, nervösaoch livrädda mensålyckliga. Hanler försig själv. De bästaföräldrar mankan ha,Ingeroch Bosse. Honberättaroftaomförsta gångenhon fick honom isin famn.Hans svarta ögon såg upppåhenne,och honkunde knappt se honom försina egna tårar. Hurlycklig honvar mensamtidigt så rädd. För hurskulle hon,baravanligahon,kunna ta hand om honom!? Detvackraste finastelilla barn hon någonsin sett!

-Åh, Hanna,viåkertill SriLanka ochhämtarhem Samuel. Vi hämtar honom där…

Anders snurrari sängen, handrömmer. Säkert inga trevliga drömmartänkerKarin.Hon harvakat så många gånger förr, somsjuksköterska på Södersjukhusetatt en natts förloradsömn, detgör henneingenting.Trötthetenhar blivit henneslivskamrat. Ständigtdenna trötthet.

Hon tänker på sinegenbarnlöshet, denärjuegentligen ingetatt tänkapånunär hon nyss fyllt 60 år.Men,har hon någonsin saknat barnen hon aldrig fått? Hon tror inte det, hon hade ju aldrig något braförhållandetillsin egen mamma.Och sedanfick hon så mycket medEwasson. Mickesom inte lyssnadepånågon. Allraminst sinmamma. Karinförsöktebådehotaoch muta meninget hjälpte. Han stal ochhan ljög bara förensil till. En siltill, varhans livsord.För densakensskull varallt tillåtet.

Nej, hon saknar inte egna barn,hon harsettbaksidanav det. Ann-Sofi,Ewasdottersom flyttade till Österrike.Ewa vissteintetill sigavoro,men detgick ju bra. Ochnuhar de varitdär varjeår. De sistafem ialla fall, väl…Jo,det är så trevligtatt komma dit! Fiaoch Manfreds fina hotell somde haft nu,säkert över 30 år?Tänk, vadtiden gått.Ewa och Karinhar käntvarandrasedan de slutadegymnasiet.Och vänskapenhålleri sig, detgår inte en dagutanatt de pratar medvarandra.

Framgångarnamed internetärbra,Ewa harkontaktofta medFia numera.Depratargenom videosamtalsådeser varandra med, detärbra förEwa.Nunär hon harsåont i sina höfter. Karinhar tjatatpåhenne attsägatill om en operationmen nej, dethjälper inte på gamla kärringar! Hon harflyttatner ochsover hosBertil, bara föratt slippa trappanvidhåller honfortfarande.Men Bertil bara skrattar åt henne. Minlilla solstråle, sägerhan ochler så gottmot

Ewa. Tänk attdefannvarandrapålivetshöst, de båda!Det är så härligtatt kärleken aldrig dör!

Jagsom tycktejag vargammalnär jagträffadeAnders, tänker honoch skrattarför sigsjälv mitt imörka natten. Anders,min älskade. Jagfick ju dina barn.Tänkatt Karin harfåttfölja demupp ivuxen ålder. Felix,den fotbollsspelandepojkenhar precis tagitkörkort. Fotbollsskorna harhan lagt på hyllanoch nu gårhan sista året på gymnasiet ochska sedanbörja hos Jocke, hans storebror, somsnickare. Firmangår bra, de harsåmycket jobb så detblir bramed en till. Jockehar anställt tvåredan. En tjej, dethadeväl varitotänkbart för tjugo år sedan? Men Maja är riktigtduktig.Och så är detKadan.Han kommed flyktingarnafrånSyrien, redanutbildad snickare ochhan varmed på språkcaféernapåbiblioteket. Så för honom gick detbra attkomma till Sverige. Hela hans familj är så härliga! Hans fruoch derastvå barn…derastvå småbarn tänker Karinoch så är hontillbakahos Hanna igen.

Hennes rödgråtnaansikte,hopkrupeni sängen, så liten och säkert rädd. Rädd för vadsom händer,vad somkanske aldrig kommer atthända…

Hon tänker på Victorsom kommerfrånSri Lanka, ochpå Kadans småmörka barn.Hon ler åt dem, de är så himla roliga! De heter Samiroch Jennie, ochVictoroch Samir brukar sjunga sina idolerslåtar.”NakenpåSergels torg” heter välen, tänker Karin…

Hon tänker på barnhemmetiIndien.Victoroch Hannas barn skulle sett ut somenliten Victor, lite ljusare ihyn kanske.Det är lustigtför då hade detbaravarit Hanna i derasfamilj somvarit annorlunda. Hennesblondahår och blåögon hade skilt sigfrånövrigafamiljens.Karin är så van vidmörka barn,frånsin egen barndomi Indien,där vardet

Karins hemlighet är del tre iserien.

Isamma veva somHanna ochVictorfår sitt tredje missfall ochheladeras värld vänds uppoch neranländerett mejl till poliseni Enköping.Det fåringen somhelst prioritetutanskickas vidare till denpensionerade kommissarienBertilLjung,numera sambomed Ewaoch boriprästgårdens flygelbyggnad.

Mejlet är från en mansom undrar om hanärKarinsbror. Bertil ochEwa ställs inför ettdilemma, ochfrågornahopar sig. Är det en bedragare? Är hanute efter Karins förmögenhet?Varför skrevhan till polisen? Hardesamma pappa?

Ewaoch Bertil väljer attinteberätta förKarin om mejlet, eftersomdet är höstoch hennes psykebrukar vara lite instabiltden tidenpååret. Istället vänderdesig till Hanna somhar tankarna på heltandrasaker.

Är hanSixtens son? Varförtrorhan det?Hur kandefåvetahur allt ligger till utan att prata medKarin?Ärdet ettmåste attfåvetavem enspappa är?Frågornaärmånga, ochhemligheter förblirhemligheter –eller …?

Följ mediniberättelsenomKarinshemlighet, så kanskedufår veta huralltligger till.TredjedelenomKarin ochhennes prästgårdäringen deckareiordetsrätta bemärkelse, utan snarareett känslomässigtäventyr.

MiaMöller är född 1960 ochuppvuxeniMotala menbor numera iFinspångs tillsammans med sinmake. Honhar tresöner ochfyrabarnbarn. Harjobbatinomvårdenmen är pensionär.

Mordet på prästgården är hennes sjunde bokpå eget förlag.