9789180575966

Sebastian Flyer

Mitt autistiska liv

Välkommen till "min värld"

© 2024 Sebastian Flyer Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8057-596-6

Mitt autistiska liv

En berättelse för dig som vill lära dig mer eller är en förälder till ett autistiskt barn

Välkommen till ”min värld” Instagram @autisticseb

@autisticseb

LITE OM MIG

(en förkortning som finns är NT = Neurotypisk person)

Det finns många experter som skriver om hur det är för en autistisk person att leva och vara, men få experter har autistiska personer som källa så jag tänkte försöka beskriva hur det är.

Hoppas ni har någon nytta av min text och hoppas den kan ge, en som jag förstår att de flesta få, en bild i huvudet som jag inte kan få hur det är att växa upp med föräldrar som ville förbjuda mig vara mig själv.

Jag säger alltid att jag är autistisk inte att jag har autism.

Att ha autism är som jag skulle bära omkring på det i någon form av väska men så är det inte.

Min autistiska nivå är 2 ibland 3.

Kommer inte skriva om alla nivåer.

Jag tycker det är svårt placera någon i just en nivå.

Ibland kanske det är 1 ibland 3.

Bra exempel på det är när jag är på nytt ställe och inte känner någon då prata jag inte alls och få svårt göra precis allt och det är ju nivå 3.

Ett problem är också att min språkstörning (DLD) gör att jag kan vända på ord det kan ta tid förstå vissa saker men jag kommer ändå ihåg alla detaljer som jag är med om.

2

@autisticseb

MIN UPPVÄXT

Jag är född och uppväxt de första 7 åren på Öland en fin liten ö växa upp på.

Mina första minnen är från 3 års ålder och tyvärr finns väldigt lite foton från min uppväxt så jag har ingen aning hur det var innan.

När jag lekte gillade jag ha ordning på saker det ska vara uppställt i raka rader och ordnat oavsett vad det är för något. Jag använde mycket olika saker att leka med.

Leksaksbilar där var hjulen mer intressanta än att leka som andra barn gör att köra omkring med bilar. Pillade hellre på hjulen och tittade hur de snurrade och fungerade. Var väldigt försiktig med leksakerna och hade aldrig sönder något.

Gillade också att sitta och snurra på ett skottkärra hjul när den låg upp och ner. Det var perfekt sitta och snurra på det hjulet och jag älskade det. Både ljudet av det och titta hur det snurrade. Fick inte sitta så länge så för det var enligt mina föräldrar ”onormalt” leka så.

3

@autisticseb Blev ofta visad hur jag skulle leka på ”rätt” sätt med olika saker och så var det hela uppväxten.

Pratade gjorde jag inte som andra barn heller, jag var hellre tyst och för mig själv.

Föräldrarna sa ofta till mig att jag skulle gå och leka med andra barn från jag var ganska liten men jag ville inte.

För mig innebar det kaos med alla andra barn för jag förstod aldrig meningen med att leka som dem gjorde.

Hitta på saker och liknande. Mer om det senare.

TACK eller HEJ

Hela mitt liv har jag haft väldigt svårt säga hej och tack.

Det är något som för mig inte kommer naturligt. Som vuxen vet jag att det är förväntat att jag ska säga det men varför, det vet jag inte och det känns konstigt säga något bara för ”man måste”.

Vissa saker går lära sig andra inte. Som barn vad det omöjligt och jag förstod inte heller varför jag skulle straffas för det när jag inte sa något av det i olika situationer. Ofta kunde det vara så att jag inte fick något eftersom jag inte sa tack när jag väl började prata.

För mig har det alltid varit svårt med kommunikation på ett sätt som det förväntas att jag ska klara av.

Det hjälper inte att repetera ett ord 1000 gånger för mig som barn, det enda som händer är att jag till slut 4

@autisticseb repeterar ordet, utan att veta vad det betyder eller är.

Så var det för mig när jag väl började prata. Är helt meningslöst med sådan inlärning man måste vänta till att barnet förstår ordet man vill det ska säga. Jag kunde som 10 åring säga saker jag hört och repetera det ofta men jag hade ingen aning vad det betydde.

För min del hade jag väldigt svårt förstå ord och det var bara jättesvårt hur mycket jag än övade och tittade på ord. Men när jag lyssnade då lät ordet annorlunda och det var mycket mer logiskt vad det betydde men många ord fortfarande väldigt svåra förstå och lära.

Så mitt råd är att ta det lugnt och inte tjata in ord som ett barn ska säga. Barnet kommer säga det men frågan är ju egentligen varför säger barnet ordet, på grund av tjat bara. Och inte för att det vet vad det betyder.

Ett exempel när du som vuxen tjata på ett barn kunna saker dag in och dag ut och barnet ändå inte lär sig prata, säga rätt saker eller vad som helst då undrar jag om alla vuxna varje dag försöker lära sig flyga till månen fast de vet att det är omöjligt?

Inlärning måste göras när ett barn förstår saker inte tvinga och repetera saker som till en papegoja det fungerar inte. Jag har egen erfarenhet av det och vet hur dåligt jag mådde av allt tjat.

5

@autisticseb

ÖGONKONTAKT

Det är något som gör ont i hela mig att ha ögonkontakt speciellt med personer jag inte känner. För mig känns det som att en person då tittar rakt in i hela mig och ser hela mitt liv och det är jättejobbigt. Jag fokuserar då på fel saker och det som sägs just då det kommer jag aldrig ihåg det fastnar inte i huvudet. Det är en enorm koncentration att titta andra i ögonen.

Det är väldigt smärtsam upplevelse med ögonkontakt bara och fungerar inte för mig. Om jag får titta på något annat tar jag in informationen som sägs mycket bättre än när jag har ögonkontakt.

Kan ge en snabb blick bara lite då och då för ”man måste” och då bara en sekund som mest och sen tittar jag åt sidan eller ner i bordet eller på något i naturen om möjligt.

Det kan också hända att jag ritar medan någon pratar med mig för då tar jag in informationen betydligt bättre. Ögonkontakt är bara helt omöjligt för att det gör ont i hela kroppen på mig. Acceptera det och tvinga aldrig någon till ögonkontakt, det är inget fel med att inte titta någon i ögonen.

Som barn blev jag tvingad att titta i ögonen på vuxna och blev då bara ledsen och grät för jag mådde dåligt av det.

6

@autisticseb

KROPPS SPRÅK

Jag kallar det här för att en person viftar på armar och ben när den pratar.

Det är något oerhört jobbigt för mig att behöva titta på en sådan person. Varför?

Jo jag måste försöka förstå varför människan springer omkring och pekar och håller på. Alla dessa intryck är enormt mycket information att bearbeta i mitt huvud och då tittar jag bara på rörelserna personen gör och inte vad den säger. Om en person rör sig mycket och pratar då kommer inte jag ihåg något av det personen sagt. Blir en storm av saker som processas i huvudet.

Alldeles för mycket av min energi går åt till alla rörelser personen gör och talet fördröjs eller tas inte in alls.

Därför det är väldigt obehagligt inne i en affär när det är mycket människor i rörelse eller även utomhus där det kan vara mycket människor så som en badstrand, idrottsarena eller liknande.

Då måste jag skydda mig själv från intryck. Använder alltid hörselskydd (se slutet av boken) så fort jag är utomhus för det dämpar ljudet som jag måste processa och gör det mycket lättare. Är det för mycket ljus använder jag solglasögon.

Tyvärr finns det inget som tar bort människor som är i rörelse och därför undviker jag hela tiden ett ställe med mycket människor.

7

@autisticseb När en person försöker förklara saker med händerna blir också jobbigt när den samtidigt pratar men om det är lugna rörelser med bara handen som visar något som pekar försiktigt då är det okej.

Men en person som pratar på en scen och går fram och tillbaks och viftar med armarna, det är bara kaos för mig.

Så ta inte mig till en teater det blir en overload direkt.

När jag lärde mig prata satt jag eller stod jag alltid still och pratar med samma röst hela tiden. Tråkig, har jag hört när jag väl pratar men det är inget ovanligt att ha sådan röst som autistisk när man väl väljer prata. För mig är det inte lätt prata. Med anhöriga tvingar jag mig prata för jag måste och dem förväntar sig det vilket gör mig väldigt utmattad efteråt.

Har också fått höra jag har dålig kroppshållning. Varför måste andra bry sig om det?

När jag växte upp fick jag hela tiden höra ”res på dig” eller ”du ser ut som en ostbåge så får du inte gå ut”. Och vad ska jag göra åt det. Jag är som jag är och det är ingen som kan göra något åt det heller.

Något jag ofta gör när någon pratar är att min tumme glider fram och tillbaks över alla andra fingrar bara för att det är en sak jag gör, en form av stimming. Det var också väldigt förbjudet att göra som barn.

8

@autisticseb

SVÅRT MED FÖRÄNDRINGAR

När något omkring mig ändras så som hemma byta matta eller gardiner, måla om saker eller möblera om ett rum det ger en väldig jobbig känsla eller mer rätt ett kaos inom mig. Jag är van ha saker på mitt sätt, även som barn, läs mer längre fram, och ändras något då tar det väldigt lång tid acceptera det om det ens är möjligt acceptera det.

När jag skulle byta rum som 5 åring var bland det jobbigaste i mitt liv. Jag kände inte till mitt nya rum alls även om det var i samma hus. Annan färg på tapeter, mattor, fönster åt ”fel” håll, annan utsikt, annan lukt, andra ställen som lampor sitter på.

Det gör att det är ett helt nytt liv som börjar och det ställer till mitt liv väldigt mycket. Så är det än idag. Jag kan inte bara flytta saker hur som helst. Och skulle någon komma till mig och lägga saker som på något sätt ändrar position på MINA saker då blir jättejobbigt.

Så är det för mig och är inte ensam om det. Tänker inte lägga mig i varför det är så men för mig som autistisk är det väldigt jobbigt bara.

Det är mycket nya intryck och för mig som barn utan att vara förberedd, utan att få titta in i mitt nya rum i förväg och att veta om det lång tid före och ha ett visuellt schema som beskrev det som skulle hända, det var extremt jobbigt.

9

Den här korta boken är en historia om hur jag upplevt det under min uppväxt och en guide för dig som är förälder till ett autistiskt barn.

Det här är en bok som beskriver exakt hur jag haft det som autistisk.

Texten är inte hur en neurotypisk (en person som inte är autistisk) person uppfattar mig som är autistisk.

Det finns många böcker skrivna av de som jobbar med support för autistiska eller inom sjukvården.

Men de saknar fortfarande insikt hur det är leva och vara autistisk.

Det är synd och det är det jag vill ändra.

Jag hoppas att jag med denna bok lyckats beskriva hur livet kan vara för en autistisk person.

Kom ihåg att alla personer är unika, även de som är autistiska.

Ingen är precis likadan som någon annan med samma diagnos.

Tanken med boken är att du ska få en insikt hur saker upplevs direkt från en person som är autistisk.

Hoppas att jag med min bok öppnar dörren till "min värld" som för NT (neurotypisk person) är svår förstå och varför jag som är autistisk kan uppfattas som annorlunda av er.

9

789180

575966