Lars Ericson Wolke
Tredje rikets sista dagar
Maj 1945
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Lars Ericson Wolke och Historiska Media 2025
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Karta: Lönegård & Co
Omslag: Pär Wickholm
Omslagsbild: Den 10 april 1945 rycker amerikanska trupper in i ruinhögen Hannover. Shutterstock
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-684-7
NORGE
Oslo
SVERIGE
Backamo
FINLAND
Helsingfors
ESTLAND
Stockholm
1937 års gränser.
Områden under tysk kontroll vid årsskiftet 1944–1945. EUROPA 1945
NORDSJÖN
Helgoland
FRIESLAND
DANMARK
Vinga
Göteborg
Gotland
Öland
Degerhamn
KURLAND
Riga
LETTLAND
Århus Ringsted
Helsingör
Kolding Köpenhamn
Trelleborg
Bornholm
Flensburg
Kiel
Lübeck Plön Bremervörde Wilhelmshaven
SCHLESWIGHOLSTEIN Hamburg
Rostock Wismar
Swinemünde
Wollin
Kolberg
ÖSTERSJÖN
Hela Pillau
Danzig
Elbing
LITAUEN
Königsberg
Frische-Nehrung
OSTPREUSSEN
NEDERLÄNDERNA
Amsterdam
Dunkerque
Stade Oldenburg
Bremen
MECKLENBURG
Lüneburg
Demmin
POMMERN
Stettin
Berlin Oranienburg
Halbe Potsdam Zossen
TorgauWittenberg
Seelow
Kassel
Bryssel
BELGIEN
Reims
Paris
Bonn Remagen Köln
Koblenz
LUXEMBURG
Mosel
FRANKRIKE
Leipzig
TYSKLAND
Dresden Neustadt
Prag
Küstrin
Bergen-Belsen Celle Oder
Bad Mohndorf Trier Saarbrücken
Stuttgart
Frankfurt (am Main) BAYERN Donau Elbe Weichse l
Warszawa
Frankfurt an der Oder
POLEN
Breslau
SCHLESIEN
Wagstadt Pilsen
Nürnberg Regensburg
Nördlingen
Augsburg Landsberg am Lech
Bregenz
SCHWEIZ
TYROLEN
SYDTYROLEN
LOMBARDIET
Verona
PIEMONTE Po
MEDELHAVET
Passau Innsbruck
Linz
Brünn Nikolsburg
BÖHMEN-MÄHREN
München Obersalzberg Salzburg
Bologna Parma
ITALIEN
Auschwitz Mährisch-Ostrava
TJECKOSLOVAKIEN
Wien Bratislava
Berchtesgaden
Graz STEIERMARK
Trieste
ISTRIEN
Fiume
Budapest
UNGERN
JUGOSLAVIEN
Mostar
Brest
Inledning
Det torde vara få historiska företeelser som är lika omskrivna som Hitlers Tredje rike, i såväl vetenskaplig som populär litteratur. Det finns snart sagt inte en aspekt på Nazityskland, andra världskriget och förintelsen som inte har vridits och vänts på. Detta gäller inte minst Hitlerväldets apokalyptiska undergång med Führerns självmord i sin bunker i Berlin, medan rikshuvudstaden erövrades av sovjetiska trupper. Varför då skriva en bok till om detta ämne?
Det är som om många forskare och författare har gjort halt efter den villkorslösa tyska kapitulationen 7–8 maj 1945. Det gäller förvisso inte alla, allra minst i Tyskland, men icke desto mindre är det ett faktum. Men Tredje rikets regering fanns formellt kvar ännu i två veckor, till den 23 maj. Min ambition har varit att teckna detta, relativt sett, okända slutkapitel av Nazitysklands historia. För att kunna göra det begripligt har jag tagit avstamp i de sista krigsveckorna, före och efter Hitlers död. På så sätt blir det förhoppningsvis lättare att förstå varför den nye rikspresidenten storamiral Karl Dönitz och hans regering i Flensburg agerade som de gjorde.
Under dessa veckor kom kriget allt närmare Sverige, såväl i form av flyktingar över Östersjön som de dramatiska händelserna i samband med Danmarks och Norges befrielse.
Därför har jag ägnat en del av denna bok åt ett svenskt och skandinaviskt perspektiv på krigets slutskede.
Alla skildringar av Tredje rikets sista tid efter Hitlers död i Führerbunkern har fått luta sig mer eller mindre starkt mot memoarer skrivna av några av de inblandade. Därmed talar vi om ett potentiellt mycket tendentiöst källmaterial, i synnerhet som två av författarna, Albert Speer och Karl Dönitz, var dömda för krigsförbrytelser och efter avtjänat fängelsestraff hade all anledning att tvätta sitt rykte inför eftervärlden.
Hitlers personlige arkitekt och rustningsminister Albert Speer försökte redan under Nürnbergprocessen frita sig från så mycket ansvar som möjligt, och när det inte gick så erkände han oförbehållsamt sina misstag och hur han lockats att följa regimen. Speer ingick också i Dönitzregeringen i maj 1945 och därmed är han en viktig källa till händelseförloppet, även om han är väldigt mycket mer kortfattad än när han beskriver händelser då Hitler fortfarande var i livet. Efter sitt tjugoåriga fängelsestraff gav Speer ut sina memoarer, i vilka tvättningen av hans personliga rykte fortsatte. Liknande ansträngningar gjorde han i många av de intervjuer han gav innan. På senare år har däremot bilden av honom framträtt som alltmer komplex och motsägelsefull.
I en intervju 1971 med den svenske journalisten Jan Mosander framhöll Speer att han inte ville veta mer när han fick antydningar om vad som försiggick i Auschwitz: ”Vi människor är ju så konstruerade att vi inte vill känna till något som kan tänkas vara oangenämt.”1 Huvudpersonen själv, storamiral Karl Dönitz, ansågs ännu under våren 1945 vara en av Hitlers trognaste anhängare. Mycket av hans göranden och låtanden avspeglade en troende nazist, även om han som militär fackman rimligen förstod att tiden var utmätt för Tyskland. Men hur tänkte och agerade
tredje rikets sista dagar 8
han när Führern var borta och huvudansvaret låg på Dönitz själv? Inom en vecka som tysk statschef hade han fört landet till fred med de allierade. Återspeglade detta hans verkliga ambitioner eller var det ett uttryck för att han inte såg några andra alternativ, oavsett vad han tyckte innerst inne?
Karl Dönitz dömdes i Nürnberg till tio års fängelse och han släpptes 1956. År 1958 gav han ut sina memoarer och blev därmed en del av den formliga flodvåg av memoarförfattande personer från Tredje riket, i vilken vi hittar namn som generalstabschefen Franz Halder, pansargeneralen Heinz Guderian och generalfältmarskalk Albert Kesselring. Man kan se 1950-talets memoarskrivande som ett svar på ett sug efter litteratur om Tredje riket, men framför allt som ett uttryck för många ledande tyskars försök att tvätta sina vapensköldar rena och skylla så mycket som möjligt av Tredje rikets förbrytelser på den person som inte längre var i livet, Adolf Hitler själv. Trots Nürnbergprocessen mot de ledande nazisterna 1945–46 och de följande rättegångarna mot generaler, ministeriepersonal, läkare, jurister med flera, så gick det ännu att teckna en bild av att högt uppsatta personer i Tredje riket kunde vara skuldfria och inte kände till vare sig förintelsen av judar och romer, övergreppen mot sovjetiska krigsfångar eller terrorn mot civila i de ockuperade länderna. Först med de tre Auschwitzrättegångarna 1964–65, mot personal som arbetat i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau, framträdde en tydligare bild av förintelsen och hur den inte hade varit möjlig utan mängder av aktiva medhjälpare.
Länge försökte före detta medlemmar av Waffen-SS, SS-chefen Heinrich Himmlers stridande förband, hävda att de inte hade varit delaktiga i massmorden. Men när bevisen kom i dagen för att inte bara SS-personal i koncentrationslägren utan även Waffen-SS var djupt inblan-
tredje rikets sista dagar
dade, om än i varierande grad, i krigsförbrytelserna föll den försvarslinjen.2
Medlemmar av den tyska krigsmakten lyckades länge hålla ett avstånd mellan sig och massmorden, men steg för steg krackelerade även det försvaret. Alltifrån brutala hämndaktioner för partisanangrepp till mord på krigsfångar och andra övergrepp kunde beläggas ha utförts av förband ur krigsmakten. Det blev tydligt i samband med en stor vandringsutställning som visades i många tyska städer med början 1995. En häftig debatt följde och även om många inom krigsmakten var oskyldiga till att ha deltagit i övergrepp, framstod det som klart att enskilda soldater och förband deltog i massmord inte minst i Sovjetunionen och på Balkan. När Dönitz memoarer utkom 1958 så förelåg inte denna mer överskådliga bild av andra världskrigets övergrepp. Då pågick dessutom med början 1955 uppbyggnaden av den nya västtyska krigsmakten, Bundeswehr, och det arbetet var betjänt av en positiv bild av dess föregångare till 1945, Wehrmacht.3 Redan i Dönitz sista dagorder till den tyska krigsmakten den 9 maj 1945 inleddes legendbildningen kring Wehrmachts ”ärofulla” kamp, även om man nu fick lägga ned vapnen. I linje med den grundinställningen kan vi se Dönitzregeringens argumentering under de veckor som den satt vid makten, och det är också en röd tråd i Dönitz egna memoarer. I samma riktning gick en memoarliknande bok som Dönitz adjutant, Korvettenkapitän Walter Lüdde-Neurath skrev 1948 och som sedan återutgavs 1964. Boken uppvisar påtagliga likheter med Dönitz egna memoarer, vilket visar att denne varit beroende av adjutantens skrift, även om Lüdde-Neurath är mycket mer utförlig om de tre veckorna av Dönitz regering.4 I senare intervjuer upprepade Dönitz memoarernas version av händelserna kring krigsslutet.5
Detta beroende av delvis källkritiskt knepiga berättande källor gäller även denna bok. Men med hjälp av en rad utfärdade order och radiotal samt, inte minst, ett studium av den tyska ledningens agerande under de tre sista veckorna av Tredje rikets existens har jag försökt hantera problemen och inte bara teckna en bild av vad som hände, utan också bevekelsegrunderna för de agerande, liksom deras möjliga manöverutrymme.
En rad orter i östra och centrala Europa har bytt namn efter 1945, men här har jag genomgående använt 1945 års ortnamn och inom parentes angett det nutida namnet.
Sammanbrottet
De omfattande sovjetiska framgångarna under sommaren 1944 hade fört Röda armén till Warszawas portar. Nu var de tyska positionerna i Baltikum hårt pressade, och de tyska trupperna i lettiska Kurland skars av den 5 oktober. Dessutom stod fler sovjetiska trupper vid Ostpreussens gräns med Königsberg inom räckhåll. Röda armén hade även nått Karpaterna och hotade Tysklands allierade Slovakien och Ungern. I norr begärde Finland vapenvila i september och drog sig ur kriget. Längre söderut valde Rumänien och Bulgarien att byta sida under galgen, vilket förvärrade den strategiska situationen för de tyska trupperna på Balkan.
Tyskarna tvingades lämna Grekland och den 2 november var landet utrymt. Då hade redan Belgrad övergetts av tyskarna den 18 oktober. Den 13 januari 1945 hejdades reträtten på Balkan och en försvarslinje i höjd med Mostar i Bosnien-Hercegovina etablerades.
När den tyska Ardenneroffensiven i väster misslyckades under december månad 1944 började de västallierade närma sig Mosel och Rhen. Den första tyska stad som föll var Aachen den 21 oktober 1944, men sedan hårdnade det tyska motståndet. Katastrofen med luftlandsättningarna vid Arnhem i september bidrog till att alla förhoppningar om ett slut på kriget under 1944 grusades.6
Den 12 januari 1945 inleddes den sovjetiska storoffensiven vid Weichsel (Wisła), fem dagar senare lämnade de sista tyska trupperna Warszawa och ytterligare tre dagar därpå ryckte sovjetiska förband in i det tyska Schlesien. I slutet av månaden nådde de floden Oder. Den 15 februari inringades sedan Schlesiens viktigaste stad Breslau (Wrocław).
Redan på julaftonen 1944 hade Budapest ringats in och den 13 februari drog sig de sista tyska trupperna ut ur den ungerska huvudstaden som plågats svårt under två månaders våldsamma strider.
Den 21 januari erövrade marskalk Konstantin Rokossovskijs 2. vitryska front den sargade ruinhög som utgjorde Warszawa. Därefter delade de sovjetiska styrkorna på sig och den 26 januari nådde frontens högra flygel Elbing (Elbląg) vid Östersjökusten. Därmed hade den tyska armégrupp Nord skurits av i Ostpreussen tillsammans med 1 850 000 civila tyskar. För många gavs ännu en möjlig flyktväg över den tillfrusna strandsjön ut till landtungan och vidare via Danzig (Gdańsk). Totalt undkom en halv miljon soldater och 400 000 civila sjövägen undan Röda arméns erövring av Ostpreussen.
Pommerska bukten var fylld av fartyg av alla de slag, med flyktingar som stävade mot Lübeck, Kiel eller de danska öarna. Sovjetiska ubåtar angrep flyktrutterna medan Röda armén jagade i kapp många som flydde landvägen. I Kolberg (Kołobrzeg) inneslöts 80 000 människor av sovjetiska soldater. Den 12 mars angrep 671 bombplan och 412 eskorterande jaktplan ur den amerikanska 8. luftflottan Swinemünde (Świnoujście). Antalet offer är omöjligt att beräkna eftersom staden var full med flyktingar, men en del uppgifter talar om 23 000 döda, andra forskare nöjer sig med att tala om ett femsiffrigt tal.7
Allteftersom Röda armén ryckte fram ökade antalet övergrepp mot civila tyskar drastiskt. Under några veckor i januari och februari 1945 beräknas 1,4 miljoner tyska kvinnor ha utsatts för våldtäkter, många upprepade gånger. Det motsvarar var femte kvinna i de östra delarna av Tyskland. Runt 250 000 civila tyskar deporterades omgående till arbetsläger i ett Sovjetunionen där bristen på arbetskraft var skriande. Alla medlemmar av nazistpartiet och SS sköts i allmänhet på fläcken, men samma öde drabbade många militärer som lade ned vapnen. För många rödarmister var tyskar i uniform ett lovligt byte, om det så var brevbärare eller järnvägsanställda. Man beräknar att cirka 100 000 civila tyskar i den typen av ickemilitära uniformer sköts av sovjetiska soldater.
Den 15 mars inleddes ett sovjetiskt bombardemang av hansestaden Danzig som till slut kapitulerade den 30 mars efter att den till stora delar hade lagts i ruiner. Under mars månad etablerades en ny frontlinje längs med Oder. Städerna Frankfurt an der Oder och Küstrin (Kostrzyn nad Odrą) förklarades som fästningsstäder. Om nästa storoffensiv från Röda armén lyckades så skulle man snart stå vid Berlins portar. Längre söderut började det sovjetiska hotet närma sig Bratislava och sedan Wien.8
Samtidigt som striderna pågick på östfronten regnade brittiska och amerikanska bomber över Tyskland. Totalt beräknas det allierade bombkriget mot tyska städer ha krävt runt 600 000 civila tyskars liv och mängder av städer lades i ruiner. Vissa utsattes för formliga eldstormar, som Hamburg i juli 1943 då 45 000 människor dog och 900 000 blev hemlösa, medan andra angreps gång på gång under massiva räder. Inte minst Berlin maldes ned på det sättet. Länge var de allierades förluster i flygplan och besättningsmedlemmar fasaväckande höga i strid med tyskt jaktflyg och markbaserat
Sovjetiska stridsvagnar rycker fram under Weichsel-Oderoffensiven. Wikimedia Commons.
luftvärn. Men under de sista krigsmånaderna 1945 gjorde det allierade flyget lite som det ville över Centraleuropa. Stad efter stad utraderades mer eller mindre utan att tyskarna kunde göra särskilt mycket åt det.
Den 13 februari 1945 kom kulmen när brittiska och amerikanska flygplan angrep Dresden, en stad som hade fyllts på med flyktingar österifrån. Länge var det omdiskuterat hur omfattande de mänskliga förlusterna var, men idag uppskattas åtminstone 25 000 människor ha dött i explosioner och eldstormar. Den gamla staden Altstadt och de inre förstäderna i öster formligen slukades av ett gigantiskt eldhav. När de allierade trupperna nådde Tyskland insåg man att de ruinhögar som utgjorde städer ofta innebar hinder för de framryckande trupperna och kunde nyttjas av försvararna.9
Det var inte bara Tyskland som drabbades av de allierades
bombanfall, även områden införlivade med Tyskland och en rad städer i ockuperade länder angreps för att förstöra industrier och kommunikationscentrum av vikt för tyskarna. Inte minst en rad franska, belgiska och norditalienska städer bombades 1944.
Under mars månad 1945 anfölls en rad mål i Alperna och den tyska Donauregionen, allt i syfte att rikta ett hårt slag mot de tyska planerna på att etablera en Alpfront. Det innebar att en rad bayerska, tjeckiska och österrikiska städer utsattes för bombningar. Den 9 mars angrep hela 300 amerikanska bombplan järnvägsförbindelserna i Graz, och under den massiva operationen träffades även staden i övrigt av många bomber.
När fronten ryckte allt närmare större städer ökade intensiteten i de västallierade bombanfallen för att stödja Röda arméns framfart. Wien attackerades hela 53 gånger under krigsåren och 8 700 wienare dödades i bombregnet. Den 6 mars 1945 hade Wien förklarats som ”frontstad” och sovjetiska trupper marscherade in över stadsgränsen. Den 12 mars 1945 lyfte 1 080 amerikanska bombplan från baser i Italien med Wien i siktet. Av dem nådde 225 B-17-plan och 522 B-24-plan sina mål och släppte 1 667 ton bomber över den österrikiska huvudstaden, nu degraderad till huvudort i provinsen Ostmark. Bomberna slog ut Shells raffinaderier, järnvägsstationer och Siemensverken, men också en rad civila mål i stadskärnan. Kulturhistoriska mål som Burgtheater, spanska ridskolan och Wienoperan förstördes och framför allt dödades många wienare. Gatustriderna fortsatte ett par dagar men den 14 mars låg Wien helt i sovjetiska händer.10 Även fronten i väster pressades av de allierade. Redan den 23 november 1944 hade tyska trupper utrymt Strasbourg, men sedan stelnade fronten i väster i flera månader, så när
som på en misslyckad mindre tysk offensiv i Elsass (Alsace). I början av mars 1945 utrymde tyskarna sedan Trier och Köln, innan amerikanska trupper den 7 mars lyckades erövra en oskadd bro över Rhen vid Remagen. Därefter kunde snabbt ett brohuvud etableras på flodens östra strand. Den 22 mars tog amerikanerna Mainz och dagen efter säkrade general Pattons 3. armé en stödjepunkt över Rhen vid Oppenheim. Längre norrut lyckades Montgomerys trupper korsa Rhen vid Wesel den 23–24 mars. Nu hamnade hela den tyska västfronten i gungning.
Under de följande veckorna stötte västallierade trupper djupare in i centrala Tyskland och erövrade bland andra Frankfurt, Koblenz, Saarbrücken, Bonn, Düsseldorf och Bochum samt stod vid Kassels portar.
Söderifrån gjorde Titos jugoslaviska partisaner försök att inta delar av södra Österrike och det italienska Trieste, men där hejdades man av nyzeeländska trupper, som ryckt in i staden och mottagit den tyska garnisonens kapitulation den 2 maj. Förutom de hårda striderna mellan tyskar och västallierade drabbades landet också av ett partisankrig med tyska hämndaktioner, inte minst i den fascistiska Salòrepubliken i norr som inrättades av Mussolini.
Uppskattningsvis dödades 45 000 partisaner i strid med Waffen-SS, italienska fascistförband, polisenheter och tyska arméstyrkor medan minst 10 000 arkebuserades i hämndaktioner. Den 6 april startade den allierade 15. armégruppen sin slutoffensiv upp mot Lombardiet. Två veckor senare befriades Bologna och tre dagar därpå intog partisaner Parma. Den 1 maj kapitulerade de sista delarna av Salòrepublikens armé och nästa dag lade samtliga tyska styrkor i Norditalien ned vapnen.
I månader cirkulerade uppgifter om att hårdföra nazistis-
ka grupper skulle uppta ett segt försvar i ”Alpfästningen”, i de bergiga delarna av Tyskland och Österrike. Det uppstod snart en mytbildning kring denna ”nationella fästning”, en mytbildning som existensen av Hitlers örnnäste i Obersalzberg bidrog till. Den oron fanns i överbefälhavaren general Eisenhowers högkvarter, men icke desto mindre var den till stor del obefogad.
I södra Tyskland rullade generalerna Pattons och Patchs 3. respektive 7. amerikanska arméer allt djupare in i delar av landet som hade en extra stark anknytning till nazismen. Mellan den 16 och 20 april erövrade 7. armén Nürnberg, platsen för de årliga partidagarnas massmöten, efter hårda gatustrider mot SS, Hitlerjugend och Volkssturm. Efter att mötesfältet intagits av amerikanska trupper filmade man när det stora hakkorset ovanför Zeppelintribunen sprängdes, en symbolisk förstörelse av den plats där Hitler hade hållit så många tal. Även i Wagnermusikens hjärta, Bayreuth, utkämpades strider, bland annat runt festivalhuset.
Medan de flesta tyskar gjorde sig beredda att försöka överleva de sista timmarna innan de allierade anlände, så avrättade ståndrätter alla som misstänktes för defaitism. I Regensburg höll Gauleitern Ludwig Ruckdeschel ett massmöte den 22 april där han förklarade att staden skulle försvaras till det yttersta. Två dagar senare hängdes två misstänkta defaitister på Moltkeplatz mitt i staden. Sedan rymde Ruckdeschel tillsammans med Regensburgs kommendant och polischef innan de amerikanska trupperna marscherade in den 27 april.
Gauleiter Paul Giesler ledde ett hundratal ”Werwölfe” eller varulvar, nazistiska partisaner, till staden Penzberg söder om München. Sju personer som försökt stoppa en sprängning av stadens kolgruva avrättades på kvällen den 28 april. En
tredje rikets sista dagar 18
av de hängda under denna ”Penzberger Mordnacht” var den tidigare socialdemokratiske borgmästaren Hans Rummer. Dagen efter anlände amerikanerna till Penzberg.
München räknades, med all rätt, som naziströrelsens vagga. Sedan hösten 1942 hade staden angripits av allierat bombflyg och så sent som den 7–8 januari 1945 förintade två bombvågor ur brittiska RAF uppskattningsvis 80 000 bostäder i innerstaden. Mängder av Münchenbor flydde ut på landsbygden och de 824 000 invånarna 1939 hade 1945 minskat till 479 000.
Här trycktes också det sista numret av nazistpartiets tidning Völkischer Beobachter den 28 april. Samma dag erövrade amerikanska trupper Augsburg. Vid fyratiden på eftermiddagen två dagar senare marscherade de första amerikanska trupperna in i München. Dagen innan hade amerikanerna befriat koncentrationslägret Dachau utanför staden. Då fanns ännu 67 000 fångar i livet i lägret. Redan den 3 maj demonterade och smälte amerikanerna minnesmärket över de nazister som dödats vid den misslyckade kuppen i november 1923.11
Den 29 april gick amerikanska trupper även över gränsen till Österrike vid Füssen och de fortsatte direkt, utan att möta nämnvärt motstånd, mot Innsbruck. Nu utvecklades något av en kapplöpning om att hinna först till Hitlers örnnäste i Berchtesgaden och den 4 maj intogs anläggningen av franska trupper ur den amerikanska 7. armén. Samma dag kapitulerade både Salzburg och Linz för amerikanerna. Dagen därpå nådde dessa koncentrationslägret Mauthausen där de fann helt oförstörda gaskammare.
General de Gaulle var som ledare för Det fria Frankrike ytterst angelägen om att fransk militär skulle bidra till landets maktpolitiska auktoritet i förhållande till de tre andra allierade. I synnerhet från sovjetisk men även amerikansk
rikets sista dagar
sida var man skeptisk till att likställa Frankrike med de andra tre makterna, medan britterna av diplomatiska skäl och omtanke om de framtida relationerna med fransmännen ville tillmötesgå de Gaulle.
Franska styrkor under general Lattre de Tassigny gick över Rhen i mars och rörde sig in i Tübingen utan att möta alltför starkt motstånd, och den 22 april nådde de Stuttgart.
I början av maj lyckades dock amerikanerna komma steget före fransmännen och nå den italienska gränsen vid Brennerpasset. Lindau vid Bodensjön och den schweiziska gränsen gav upp den 2 maj, men då hade berusade tyska soldater dragit genom staden i flera dagar och plundrat i en allmän upplösning av ordningen.
Längre norrut väntade sig de allierade hårda strider i Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta. Men den 19 april kapitulerade, något överraskande, den tyska armégrupp B och 300 000 tyska soldater lade ned vapnen. Deras chef, fältmarskalk Walter Model, ledde den 17 april en konvoj med tre bilar öster om Düsseldorf och gömde sig i ett skogsparti. Fyra dagar senare skakade Model hand med sina eskorterande officerare, innan han gick in bland träden och sköt sig.12 Ännu längre norröver drev Eisenhower på Montgomery för att dennes 21. armégrupp med en brittisk, en kanadensisk och en amerikansk armé skulle ta sig över Weser och vidare mot nordöst med sikte på Lübeck och Wismar. Syftet var att nå Östersjökusten så fort som möjligt och hindra en sovjetisk framryckning genom Pommern och Mecklenburg mot Schleswig-Holstein. Däremot hade Eisenhower på ett tidigt stadium valt att inte försöka tävla med Röda armén om att nå först till Berlin. För honom saknade staden militär betydelse, även om dess politiska värde förvisso var stort.13
Allteftersom allierade trupper närmade sig koncentra-
tionsläger så tömdes dessa. Många fångar mördades på plats, medan andra tvingades ut på marscher i olika riktningar för att hållas undan de allierade trupperna. Från en lång rad läger drevs de som ännu orkade gå ut på vägarna av SS-vakter. På det viset evakuerades delvis Buchenwald, Mittelbau-Dora, Auschwitz, Flossenbürg, Dachau, Mauthausen, Neuengamme, Sachsenhausen och andra läger. Logiken i dessa marscher är svår att förstå, mer än att det fanns en svag förhoppning hos Himmler och SS om att behålla fångarna som ett slags bytesobjekt. Som arbetskraft fungerade de inte längre och förflyttningarna tog resurser från den militära kampen. Mängder av fångar sköts av vakterna när de inte orkade gå längre, medan andra blev offer för krigshändelserna. Den 19 januari drevs 58 000 fångar ut från Auschwitz i riktning västerut. Runt 43 000 före detta Auschwitzfångar nådde andra läger västerut, men 15 000 låg kvar längs vägarna de passerat, döda av svält eller skjutna av SS.
Natten mellan den 8 och 9 april dödades 800 fångar, främst ryssar, polacker och ukrainare, inlåsta i järnvägsvagnar som stod uppradade på järnvägsstationen i Celle i norra Tyskland, när brittiska bombplan angrep stationen. De som klarade sig från att brännas ihjäl i järnvägsvagnarna jagades skoningslöst av SS men också av soldater ur krigsmakten, Hitlerjugend, SA, lokal polis och partifunktionärer. Undantag fanns dock. När 1 250 svältande fångar nådde Hürtgen i Württemberg befallde den lokale borgmästaren att mat skulle delas ut till dem, liksom att de som avled skulle ges en anständig begravning.
Det har uppskattats att dödsmarscherna krävde mellan 200 000 och 350 000 fångars liv, alltmedan mängder av fångar dog i olika läger där livsvillkoren, om möjligt, blev än mycket sämre de sista krigsveckorna. I Bergen-Belsen
