spjutdansare
Del V i Vikingaserien
Agneta Arnesson Westerdahl
historiska media
Spjutdansare är del V i Vikingaserien
I Vikingaserien finns följande titlar:
Havets hundar (del I)
Vinterkrigare (del II)
Offergudar (del III)
Miklagård (del IV)
Spjutdansare (del V)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Agneta Arnesson Westerdahl 2025
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: bildcollage, iStock, AI-assisterad kvinnobild (framsida)
och Wikimedia Commons (baksida)
Släktträd och kartor: Lönegård & Co
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 9978-91-8050-678-6
personer som förekommer i berättelsen
Ottars skeppslag
Ottar från gården Bjarköy i Hålogaland
Idun, född hösten 846, dotter till Rindi och avlidne kung Anund i Ubsala
Olav Tvennumbruni från Borg på Vestvågöy, Lofoten, styrman
Ulfair Soldison från Soolöen, styrman
Ailas skeppslag
Aila från Eajra, skeppshövding, skridfinne, päls- och ullhandlare
Aslat från Eajra, Ailas bror, styrman, skridfinne och pälshandlare
Eysten, Ailas vän
Övrigt manskap
Folket i Spillings
Rindi, född 830, från Friggs gård, Västra Farön norr om Gotland
Disa, född ca 840, trälkvinna köpt av Rindis mor Saga i Kaupang
Giulia, född ca 825
Fader Andreas
Trälarna Klegge, Grima och sonen Fulner
Folket på Friggs gård, Farön
Saga
Arn, Rindis äldste bror
Finn, Rindis yngre bror
Tovagull, Arns kona
Kumba, Finns kona
Deras barn
Folket på Ottars gård på Bjarköy vid Nordvägen
Ottar, Idun och lilla Aud
Aila och Aslat
Ambuten, den högsta trälinnan
Bryten, den högsta trälen
Skridfinnar/renskötare
Husfolk och trälar
Erlend
Hörds skeppslag och gård
Hörd, skeppshövding från gården Ness på Hamaröy
Enöga och övrigt manskap
Den gamla ambuten
Bryten, den högsta trälen
Husfolk och trälar
Avaldsnes /Utstein
Harald Luva, kallad Hårfager efter slaget vid Hafrsfjord år 872
Uppåkra Ravn
Målarmästaren
Rig
Hövdingafamiljen
Öldejor, hirdmän, hantverkare, handelsmän, trälar och trälinnor
Gjesvaer
Finnkungen Gábe
Mor Sire
Vardö
Hamnfogden Inari
Hamnfolk
Historiskt känd person i Anglosaxiska krönikan
Ottar från Hålogaland
Historiskt kända personer i Snorres Heimskringla
Hersen Kvällulv Bärsärk från Sogn med konan Salbjörg och sonen Skalla-Grim
Tore Tussesprenger från Andöya Kjåtve den rike, kung i Agder
Tore Haklang, bärsärk, Kjåtves son
Olav Tvennumbruni från Borg på Lofoten
Harald Luva, kallad Hårfager 872
Gyda Eiriksdotter
Kung Eirik från Hordaland, Gydas far Kungar och hövdingar från Rogaland och Telemark
Ragnvald Jarl från Möre
Historiskt känd person från Saxo Grammaticus
Kung Sigfred i Lejre
Norrsken flammar upp
ispärlor tänds
fjällrävens spår pryder vidden och den nya dagen vaknar upp till ripornas skratt
Detta som kallas mörkertid
Nils-Aslak Valkeapää
Ur ”Vidderna inom mig”
Del I Sommaren år 871
Ett stycke upp längs älven Varzuga i Gandvik
Yrsnön tjuter över tundran. Idun kryper ihop. Minsta rörelse, och isbjörnen upptäcker henne. Dvärgbjörken ger skydd, och hon ligger helt stilla. Eystens kropp gör inget motstånd längre. Björnen sträcker huvudet mot vinden och vädrar. Något oroar, men strax fortsätter den slita och rycka i kroppen. Djurets gulvita päls färgas röd av blod. Idun kräks och hjärtat slår så att det känns som om det ska bryta sig ut ur bröstkorgen. Försiktigt kikar hon fram igen. Björnen äter fortfarande, men så sätter den åter upp nosen och vädrar. Hon vänder ned ansiktet mot snön igen och ligger orörlig, men hon kan inte stanna här. Hon måste ta sig tillbaka till skeppen vid älvmynningen.
Snöbyn som kom från ingenstans färgar marken mellan snåren vit, och långsamt krälar hon genom det tunna snötäcket. Snön smälter under henne, tränger igenom vadmalen och väter ned henne.
Hon vänder på huvudet igen och stelnar till. Isbjörnen ser åt hennes håll. Där hon krupit fram är snön borta, och spåret efter henne syns tydligt. Hon håller andan.
Djuret rycker åt sig ännu ett stycke av Eysten. Hon kryper vidare. Återigen ser hon mot björnen och grips av skräck. Den ömsom travar, ömsom galopperar mot henne. Inget kan rädda henne. Hon kryper ihop, vänder ned ansiktet i snön och lägger armarna över huvudet. Kroppen skakar allt våldsammare och hon börjar gråta. Snart kommer slaget. Snart känner hon käkarna och hör det krasande ljudet när skallen krossas. Tankarna far genom henne – till lilla Aud hemma på Bjarköy, till Ottar nere vid skeppen, till mor i Spillings.
Idun ber till Jungfrun så som hon lärt sig.
– Ave Maria, gratia plena. Dominus tecum …
Björnen kommer inte. Ett mullrande rytande får henne att försiktigt se sig om. Ännu en isbjörn är på väg. Mycket större och helt vit. Det jättelika djuret kastar sig mot den blodiga björnen. Rovdjuren reser sig
på bakbenen, hugger varandra i nacken, faller, rullar runt i snön och reser sig igen. Luften fylls av avgrundslika vrål.
Hon måste fortsätta, men kroppen lyder inte. Det är som om hon vore förlamad. Spjutet hon alltid bär med sig till stöd ligger där hon lämnade det när Eysten blev överfallen, så det kan hon inte använda, och hon vågar inte resa sig.
Snöbyn drar förbi och solen kommer fram och kastar ett gyllene ljus över det flacka vitpudrade deltalandet.
Krampen släpper och hon ålar vidare, stannar upp igen och vänder sig försiktigt om. Hennes långa mörka hårtestar har lösts upp och stretar över ansiktet, men mellan striporna ser hon att den större björnen river och sliter i den mindre. Så höjer den på huvudet och ser åt hennes håll. Hon trycker sig mot marken. Björnen sänker huvudet igen, och hon reser sig och skyndar mot myrkantens snår utom synhåll för besten. Men springa kan hon inte. Det halta benet sinkar henne.
Långt borta vid flodmynningen anar hon de tre skeppen och folket som tycks lasta ombord tälten. De ska snart ge sig av. Ottar påminde henne och Eysten om att vara snabbt tillbaka innan de gav sig av för att plocka hjortron. Och han varnade för farorna i det okända flodlandskapet, men de lyssnade inte.
Hon haltar vidare så fort hon kan. Benet plågar henne, men hon måste skynda. Hon ser sig om, men kan inte se björnen. Just här, i gränsen mellan den vattensjuka myren och gräsmarkerna, är snåren högvuxna.
En lämmel tjattrar ilsket när hon nästan trampar på den. Hon rycker åt sig foten, tappar balansen och faller, men reser sig igen och fortsätter.
Lägerplatsen vid Varzugas utflöde i Gandvik
– De dröjer, säger Ottar tankfullt och ser mot skyarna i norr. Vi måste ge oss av snart. Även om det är ljust dygnet runt, så har vi flera veckors segling framför oss. Med sådana här plötsliga oväder kan det komma stormar också. Här finns inget som läar.
– Det är olikt Eysten att dra benen efter sig, säger Aslat, för de svarta hårslingorna bakom öronen, hystar ombord buntarna med tågvirke och ser på Ottar med sina kolsvarta ögon.
– De kanske hittade mycket hjortron, säger Ottar och river sig i skägget. Men du har rätt. De borde varit tillbaka nu.
Den kortvuxne skridfinnen svarar inte.
– Det är något som inte stämmer, säger Ottar och drar på vantarna. Jag följer floden ett stycke och ser om de är på väg. Jag är strax tillbaka.
Floddeltats hårdpackade fuktiga sand är lättgången, men ibland måste han hoppa över rännilar och vada genom små tillflöden. Hans långa, seniga kropp far fram över tuvorna likt en hjort på språng. Blåhakarna lyfter ur videsnåren och riporna kastar sig upp framför fötterna, piper och varnar. Deltalandet är fyllt av fåglar så här års, men nattens kyla och snöovädret har fått många av dem att kura bakom videsnåren. Själv har han frusit. Nu är det skönt att få upp värmen.
Han följer floden åt nordväst. Efter en stund stannar han till och kisar ut över landskapet. Fjällgässen betar tillsammans med dunungarna och han ser på dem. Men vad är det för något stort och ljust som rycker och drar i något borta på myren? Han skyndar närmare och stelnar till. En isbjörn … vad gör den? Kan de ha träffat på en björn?
Han spanar efter Idun och Eysten, men inget rör sig. I fjällbjörkarnas och videts land är det nästan omöjligt att upptäcka något långt bort om man inte tar sig upp på någon höjd. Och älven kan de inte ha tagit sig över. Den är alldeles för bred och ström. Han måste hämta hjälp, vänder och springer mot skeppen.
– Aslat! Aslat! ropar han.
Hundarna börjar skälla och folket stannar upp i sina göranden. Flåsande närmar han sig, böjer huvudet mot knäna och stöter fram orden …
– Isbjörn … Aslat, isbjörn längre upp längs floden … den äter … Aslat ser på honom och biter ihop.
– Idun och Eysten? frågar han.
– Jag såg dem inte. Men björnen ryckte och slet i något, säger Ottar förtvivlat. Något har hänt. Hur många kan följa med?
– Tio från varje skepp, säger Aslat. De andra måste vakta här.
– Kalla samman dem.
Aslat visslar. Roddarna kommer lunkande, mumlar, ställer sig framför honom och ser på den fåordige skridfinnen.
– Trettio frivilliga, tio från varje skepp, säger han sammanbitet. Idun och Eysten har inte återvänt. En isbjörn med byte finns ett stycke upp längs älven.
Männen rycker till och ser allvarligt på honom.
– Nå? Ni som ställer upp är självskrivna på nästa resa. Vi borde kunna skrämma den eller döda den.
– Jag följer med, säger en av männen och strax hakar fler på.
– Beväpna er. Det är bråttom.
De hopar sig kring skeppen och förser sig. Ottar ser på dem. Kommer någon att få sätta livet till, eller kan de skrämma iväg björnen, och lever Idun och Eysten?
Männen skyndar längs floden. Måtte de kunna skrämma odjuret, så de inte tvingas till närkamp.
Efter en stund upptäcker Ottar björnen och höjer handen. Alla stannar.
– Där, pekar han.
Männen kisar och griper hårdare kring spjuten.
– Vi smyger fram. När den upptäcker oss, gör vi sköldborg. När jag ger tecken vrålar, ryter och bankar vi så högt vi kan. Vinden ligger mot oss. Kom!
De skjuter rygg likt ilskna hundar och följer Aslat som går först.
Om och om igen ser Ottar hur björnen rycker åt sig stora slamsor. Blodlukten blir allt starkare och Aslat höjer handen och vänder sig om. Männen stannar.
– Det är en jättelik isbjörn som har slagit en mindre björn, viskar han. Nu ringar vi in den. De träffsäkra får kasta spjuten.
Med en lätt handrörelse visar han hur männen ska omringa djuret.
– Vet du vad du gör nu? viskar Ottar och ser allvarligt på honom.
– Jag är uppvuxen med björnjakt. Vi kommer att möta värre saker än detta.
Med ett ryck sträcker björnen på halsen och upptäcker dem. Aslat ger tecken och männen vrålar och bankar med spjuten på sköldarna.
Oväsendet är öronbedövande. Björnen kastar om och försöker fly. Männen som står i vägen slänger sig åt sidan. Några kastar spjuten och ett träffar. Vrålet fyller luften, men björnen faller inte utan rusar iväg med spjutet dinglande från skuldran. Aslat följer efter med ett tjog män.
Ottar rusar fram till bytet. Marken är täckt av blodiga gulvita hårtussar och stora pälsbitar. När han kommer närmare upptäcker han Eystens kropp intill den döda björnen. Ottar faller på knä och vänder sig mot männen som stannat hos honom.
– Eysten, säger han och lyfter upp Eystens hand där ringen glänser.
Han drar av ringen och stoppar den i fickan.
– Ringen ska Aila ha, säger han, torkar kinderna och reser sig. Och här ligger Iduns stav bruten. Hon kan inte ha flytt över floden österut.
Hon måste finnas kvar på den här sidan.
Männen nickar tyst.
– Sök efter Idun! ropar han. Sprid er! Vi måste finna henne. Hon måste vara här någonstans. Idun! Idun!
Blicken sveper över tuvorna, längs videsnåren och dvärgbjörkarna.
Längre bort är molnen så låga att allt flyter ihop. Ett stilla regn faller, och han stryker iskalla droppar ur ansiktet.
– Idun! ropar han igen, stannar upp och ser sig omkring.
– Där borta! ropar Ulfair. Långt därborta är hon!
De skyndar genom tuvorna och videsnåren. Snart är de framme.
Idun stapplar fram mot Ottar och han tar henne i famnen.
– Du är iskall, säger han och håller om henne. Tack goda Freja att du lever. Nu måste vi få dig varm. Jag bär dig.
Han lyfter henne och håller henne tätt intill sig.
– Eysten? frågar han efter en stund och ser på henne. Vad hände?
– Björnen dräpte honom, säger hon, vänder ansiktet mot hans axel och gråter. Den smög sig på honom bakifrån. Jag satt lite längre bort och plockade hjortron, men mitt spjut låg hos Eysten, så det fick jag inte med mig. Sedan kom en större björn och dräpte den som slog honom.
– Vi såg att det hänt, säger han. Ditt spjut var brutet och fick ligga kvar. Aslat gör ett nytt till dig.
Aila ser mot männen som kommer gående. Hälften saknas och Ottar bär på något. Hon springer dem till mötes, ser undrande på honom och på Idun i hans famn.
– Vad har hänt? Var är de andra? Och var är Eysten och min bror?
Ottars gröna ögon mörknar och han harklar sig som för att ta sats.
– Isbjörnar, säger han och ser på henne. Två stycken. Eysten är död. Aslat och de andra männen jagar en stor björn nu, men det var en mindre björn som slog Eysten.
Hon ser förskräckt på honom.
– Slog Eysten …? Vad säger du? skriker hon.
– Eysten är död, Aila.
Det är som om hennes lilla starka kropp mister all kraft. Hon sjunker ned på knä och ser Eysten framför sig. Alla resor de delat, hans rädsla för vatten och hans ständiga påhittighet. Och nu har han dödats av en isbjörn så långt norrut man kan komma. Det kan inte vara sant.
– Jag fann den här, säger Ottar och ger henne ringen.
Hon tar emot den och ser på den.
– En jättelik isbjörn hade dödat björnen som anföll Eysten. Idun kan berätta mer, men inte just nu.
Med Idun i famnen sätter han sig ned i gräset intill Aila.
– Nu kommer de andra, säger han och pekar upp längs älven.
Han hjälper Idun att sätta sig tillrätta intill Aila som lägger armen om henne, och reser sig och ser mot männen som är på väg. Aslat går först och efter honom kommer roddarna bärande på stora köttstycken lastade på ihopsurrade spjutskaft. Sist kommer två män med den ihoprullade jättelika isbjörnspälsen. Hundarna rusar männen till mötes och skäller som besatta. Vilddjurslukten gör dem galna. De morrar, kastar sig mot
fällen och rycker och sliter i den. Ingen försöker tysta dem. Kommer björn, ska de varna.
– Ni fick den, säger han till Aslat. Nu har vi kött för en vecka. Hundratjugo man äter mycket. Och nu måste pälsen skrapas fri från fett så fort som möjligt och sedan får den torka i vinden under seglingen.
– Jag vet, säger Aslat. Aila, två män är skadade. Ta hand om dem.
Han pekar på männen som står lite längre bort och blöder från armarna. Aila reser sig, går fram till dem och ser på dem.
– När vi trodde att björnen var död reste den sig plötsligt och kastade sig över oss. Vi försökte skydda oss, säger en av dem.
– Ni kommer att klara er, om jag bara får lägga örter på såren, säger Aila, torkar kinderna och greppar om den örtfyllda pungen hon alltid bär om halsen. Kom.
Hon ger sig iväg med männen mot älvens brusande vatten och Ottar ser efter dem.
– Vi måste ändå stanna en dag till, så pälsen kan skrapas, säger han.
– Det må så vara, säger Aslat. Pälsen får vi mycket för, kött har vi så vi klarar oss i flera dagar och älven är full av lax. Jag sänder iväg några män för att jordfästa Eysten.
Ottar nickar.
Myggorna plågar Idun, slår sig ned på händerna och i ansiktet och sticker henne. Hon fäktar kring sig, kliar betten, reser sig och stapplar iväg till en av eldarna. Varsamt lägger hon på fuktig mossa, lite åt gången så luften fylls av rök och myggen försvinner. Garm, hennes stora trogna hund, kommer fram och lägger sig hos henne och hon kliar den bakom öronen. När hon slutar, krafsar den genast på handen och vill bli kliad igen.
– Du vill säkert ha hjälp mot lopporna också, säger hon och plockar fram ullkammen.
Långsamt och noga kammar hon igenom den raggiga pälsen. Garm njuter och vrider sig vartefter hon flyttar kammen. När de andra hundarna upptäcker vad som sker kommer de löpande över stranden, lägger sig runt henne, krafsar och vill också bli omskötta.
– Gott att ha er här, säger hon och kliar dem bakom öronen. Då har jag att göra och tänker inte så mycket på det som hänt.
Hon rycker bort de sista vinterpälstovorna och slänger dem i elden.
Om det är de blodfyllda lopporna som gnistrar i lågorna, eller något annat, det vet hon inte, men ullen krymper snabbt ihop till svart aska. Kammen är fylld av lort, och hon grinar illa, reser sig, haltar ned till stranden och tvättar den.
Vattnet porlar mellan strandstenarna, och i tankarna ser hon hur björnen fäller Eysten, hugger honom i nacken så att det krasar och sedan … nej, hon blundar, försöker tränga undan synen och torkar tårarna.
– Jag har också löss, säger Hörd, kommer fram, lismar och hukar sig intill henne. Du kan få ansa mig med.
– Nej, säger hon. Du har en egen kam och kan luskamma dig själv. Jag ska skrapa isbjörnspälsen.
– Kammar du hellre hundar än mig?
Idun svarar inte.
Han gör sig alltid ärende när hon är ensam. Hans iskalla ljusgrå blick skrämmer henne, och ofta tycks han kisa för att dölja de nästan färglösa
ögonen. Som på de flesta män så har nackhåret vuxit ut från att ha varit snaggat när de for, och den långa gråblonda luggen för han hela tiden bakom ena örat. Skäggstråna har han samlat ihop och fört in genom ett litet rörben av en fågel till något som mest liknar en råttsvans. Men han har eget skepp med fyrtio roddare och stor del i pälshandeln. Att han har dåligt rykte var inget de visste när de gav sig i lag med honom. Det fick de veta först i Vardö på hitvägen.
Snabbt reser hon sig från strandskvalpet, nickar avmätt åt honom, går och hämtar en skinnskrapa och fortsätter till isbjörnspälsen som männen spänt upp i en träställning. Pälsen är så stor att hon bara når att skrapa halva åt gången.
Hon tar skrapan i ett hårt grepp, sträcker skinnet med ena handen och för skrapan nedåt med den andra om och om igen, så späck och hinnor lossnar. Hundarna, som ligger på pass kring ställningen, fångar upp minsta sleta innan den når marken. Pälsen stinker som om den vore insmord med fisk, och hon grinar illa varje gång hon trycker skrapan i huden. En stor späckbit lossnar och hon tar den i händerna och känner hur de blir alldeles feta. Fettet gör gott åt huden, men luktar illa. Större bitar lägger hon i en tunna där manskapen kan plocka ett stycke när något ska smörjas, eller när de behöver fett till oljelamporna.
– Här, säger hon och slänger fler hinnor åt hundarna.
Förtjust kastar de sig upp i luften och fångar det goda.
Hon ser sig om. Har Hörd försvunnit ned till skeppen, eller står han fortfarande och glanar? Jo, där skymtar hon hans gängliga kropp. Halvt dold bakom ett tält smygtittar han på henne. Hon vill inte berätta för Ottar att Hörd är efterhängsen. Ottar kan vara hetsig och hon vill inte orsaka slagsmål. Osämja mellan de båda skeppshövdingarna kan få resan att gå i stöpet.
Floden Ponojs utlopp i Gandvik
Några dagar senare rundar de Kolahalvöns sydöstra del, och Idun tar i med åran och ser ut över havet. Solen står lägre på nätterna än på dagarna, men den är fortfarande en bra bit ovan havet i norr. Hon tycker om de ljusa nätterna, men ibland är det svårt att sova. Särskilt när synerna kommer för henne – när isbjörnen hugger Eysten och fläker upp honom. Intet ont anande satt de och plockade de gyllene bären när björnen smög sig på dem.
Hennes kropp är bättre efter att ha blivit nedkyld när hon kröp över snön. Aila har gnidit in henne med björnfettet så hon stinker likt ruttet tran, men det mjukar upp de nedkylda musklerna och ger skön värme. Men det halta benet är fortfarande stelt och värker om hon inte håller sig varm. Att gå utan det stödjande spjutet frestar på.
Garm och en av de andra hundarna ligger som alltid vid fötterna. Isbjörnsfettet är oemotståndligt, och kommer de åt vristerna så slickar de henne gärna. De ger henne både värme och smekningar mot värken. Hon tar i hårt med åran igen och ser på kusten. Vid Varzugas floddelta var det bara sand, gräs, flackt och glest bevuxet. Nu stiger landet alltmer ur havet och de måste se upp för grynnor och skär. Det är bara en dryg vecka sedan de for den här vägen åt motsatt håll, men nu ser hon landskapet från andra hållet och upptäcker nya höjder och vikar.
Nordan ligger på allt hårdare, vågorna slår in över fören och hon ser på Ailas och Hörds skepp som ligger efter. Också de manskapen får ro allt vad de förmår medan vattnet skummar över dem.
– Vi söker lä! ropar Ottar, reser sig i skeppet och pekar mot land.
Hon ser tacksamt på honom.
– Ro hårdare! ropar han.
Hon sänker åran igen och tar i allt vad hon förmår. En stund senare korsar de Ponojs utlopp och drar upp skeppen på en sandstrand i lä bakom en bergskam.
– Lägger vi till här för natten? frågar hon Ottar när de går iland och sätter sig på stranden en stund.
– Ja, vi kan inte fortsätta ut i öppet hav inatt, säger han, lägger armen om henne och ser på henne. Här har vi både sötvatten och fisk i älven. Vi stannar tills vinden mojnat. Här borde finnas mycket valross. På Valrossön där ute i Mezenbukten ligger de i tusental, men narvalar är viktigare.
Han pekar österöver.
– Det skulle jag vilja se, säger hon och spanar mot horisonten.
– När man kommer nära ön står ångan av deras kroppar som en dimma kring dem, och lukten känns på långt håll. Ofta ligger de på varandra med betarna glänsande i solen. Det är en skön syn.
Idun begrundar det han sagt.
– Men de finns ju här längs kusten också, fortsätter han, så vi behöver inte ge oss ut till ön. Det är ganska långt dit, och vi kommer att kunna köpa valrossrep och betar i Aegistafr, så vi behöver inte själva jaga så mycket valross. I Aegistafr får du se valrossar, fast döda.
– Jag vill se dem levande …
– Det får vi säkert göra längs kusten.
– Nej, Ottar, nu går jag upp på kullen därborta och vilar, säger hon och tar det nya vackra spjutet som Aslat gjort åt henne.
Det är spetsigt i båda ändarna, så hon ska få fäste också i snö och is, och längs hela spjutet löper karvsnittade ormar som han har färgat in med fett och sot. Han är snabb och skicklig med kniven, och hon såg när han försvann iväg över vidderna med det när det var färdigt. Kanske jojkade han över det och gav det kraft och styrka. Hon hoppas det. Hon har döpt det till Gungner efter Odens magiska spjut. Nog för att hon är Vite Kristdöpt, men att överge de gamla trygga gudarna helt, det gör man inte. Och runorna som Aslat ristat i spetsarna sa han skulle skydda henne från ont. Hon tar spjutet i handen, går upp på den lilla gräsbevuxna höjden, sätter sig på en häll och ser ut över Gandvik. Snabbt fylls stranden av skinntält. Tillräckligt många för att avskräcka bjarmerna, hoppas hon. De sägs hålla till kring Gandvik, men det borde inte vara någon fara. Tre skepp med välbeväpnade män ska inte behöva känna sig hotade, åtminstone inte av tvåbeningar. Men ändå vänder hon sig om och ser oroligt in mot halvön. Fanns det två isbjörnar, så finns det fler.
Aila kommer gående. Hon ser allvarlig ut och Idun får dåligt samvete. Det var hon som ville plocka hjortron.
– Du sörjer, Aila, säger hon, reser sig och omfamnar den lilla mörkhåriga skeppshövdingen.
– Ja, Eysten var min bästa vän, och mer än så ibland.
De sätter sig på hällen, och Idun känner att hon måste berätta vad som hände.
– Vi satt inte så långt ifrån varandra när björnen dök upp bakom oss.
Den måste ha smugit sig på oss.
Aila svarar inte.
– Jag önskar att vi lyssnat på Ottar, Aila. Jag sörjer också. Vi får inte Eysten tillbaka.
– Nej, säger Aila tyst. Åt björnen av Eysten?
– Mm, viskar Idun och faller i gråt. Men Ottar berättade att den inte hunnit äta så mycket av honom.
– Så fasansfullt, säger Aila.
Kvinnorna håller om varandra. Orden räcker inte, men värmen från Ailas kropp är vad Idun behöver nu, och det måste vara likadant för Aila.
– Jag längtar efter lilla Aud, säger Idun plötsligt. Jag vill hem till Bjarköy. – Jag förstår det, säger Aila.
– Jag saknar Aud så jag kan gå sönder, men jag får inte tänka på henne när vi är borta. Husfruarna sköter henne väl, det vet jag ju. Ottar längtar också efter henne, och han vill stanna hemma över vintern, säger Idun och ser mot honom där han kommer gående mot dem. Han måste se till renarna.
– När alla tält är uppe, ger jag mig iväg med några jägare och spanar, säger han. Finns det valrossar längre ut på klipporna, så kommer jag tillbaka och hämtar fler jägare.
Idun nickar.
– Se upp för isbjörnar, säger hon allvarligt. Jag klarar inte att mista dig.
Han böjer sig ned och smeker hennes kind.
– Vi ska hålla utkik, säger han.
– De smyger sig på en när man minst anar det, fortsätter hon oroligt.
– Jag vet, Idun.
Han reser sig, går ned till stranden igen och ger sig av med några män. Idun ser efter dem när de försvinner norröver.
– Se, där borta! säger Idun, griper Gungner, reser sig och pekar.
Aila ställer sig intill henne. En renrajd nalkas söderifrån. Ett tiotal människor går intill djuren som rör sig mot älven med stora klövjade packningar.
– Är det bjarmer? frågar Idun och kisar.
– Nej, det är nog skridfinnar, säger Aila. Mitt folk. Jag varskor männen.
Hon springer nedför kullen och ropar.
– Aslat! Hörd!
Hundarna ger skall, männen rycker till och vänder sig mot henne och hon vinkar upphetsat.
– Vad har hänt? frågar Aslat när hon kommer fram.
– En renrajd är på väg, flåsar hon. De kan inte ha sett skeppen vid älvmynningen. Idun fick syn på dem uppifrån kullen. Vi måste förbereda oss.
– På vad? frågar Hörd.
– På att ta emot dem, säger Aila.
Hörd vänder om och går ned till sitt skepp och samlar manskapet. Hon ser efter honom.
– Nu borde Ottar varit här, säger Aslat till henne. Det är nog pälshandlare. Om Hörd får som han vill, stjäl han kanske deras varor. Jag måste tala med honom, så han inte skapar ovänskap.
Aslat skyndar ned till Hörd, och Aila ser hur brodern viftar med armarna. De båda männen tycks redan ha råkat i gräl. Aila går dit.
– Fredliga? upprepar Hörd ilsket.
– Ja, vi måste tala med dem innan vi beslutar vad vi ska göra, säger Aslat.
Hörd flinar som om han redan gjort upp med sina män om vad som ska hända.
– Nu kommer rajden, säger Aila och pekar på renarna som likt ett vattenfall väller ned över strandtuvorna mot Ponojs glittrande flöde.
Renförarna upptäcker skeppen, stannar till och ser på dem.
