9789180506540

världens dramatiska historia

Egyptens pyramider

Dick Harrison

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Dick Harrison 2025

Sättning: Typ & Design

Inlagebilder: s. 9, 73, 79, 95, 98, 106, foto: Dick Harrison s. 116, foto: Katarina Harrison Lindbergh

Övriga bilder i inlagan: Wikimedia Commons

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Chefrenpyramiden, cirka 1880–1890, foto: Zangaki, Östergötlands museum

Bonaparte framför Sfinxen, utsnitt av målning av Jean-Léon Gérôme, 1886, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-654-0

Innehåll

Pyramider

Det finns många fantastiska saker att se i det landet; här kan det räcka att skildra några få. Överallt har man byggt mycket stora tempel. Pyramiderna har skrivits in på listan över världens sju underverk; Herodotos berättar om det mödosamma och långsamma byggandet av dem. Pyramiderna är torn som är högre än något annat som människor kan bygga, oerhört breda vid basen och sluttande mot en synnerligen spetsig topp. Bland geometriker benämns formen pyramid eftersom den smalnar av till en kon liksom en eld, som på vårt språk heter pyr. Storleken blir successivt mindre ju högre de blir och de kastar heller ingen skugga, detta som en följd av mekanikens principer.

Detta skrevs av Ammianus Marcellinus, en syriskfödd grek, som på 300-talet e.Kr. författade ett omfattande historieverk på latin, Res gestae. Ammianus Marcellinus var en av de romerska skribenter som fann det mödan värt att informera sig om sevärdheter i det för flertalet medborgare perifera Egypten, och när så skedde kunde han inte undgå att berätta om pyramiderna. Under hans epok, som vi brukar hänvisa till som senantiken, hade de varit kända i vad som för historieskrivaren måste ha framstått som urminnes tid. De minde om ett förflutet som var så fjärran förgånget att ingen kunde dra sig till minnes eran; de var eviga utropstecken över människans enorma, men sällan realiserade, kulturskapande potential. Ergo: om detta behövde han förtälja.

Samtidigt är det uppenbart att något inte stämmer.

Ammianus Marcellinus hade inte besökt Egypten utan bara hört talas om underverken på Gizaplatån. Han sökte göra sig en bild av och förstå vad han hört andra redogöra för, med följd att pyramiderna liknades vid torn. Alla som sett en egyptisk pyramid vet att liknelsen haltar, men det är mot den bakgrunden vi bör förstå varför byggnadsverken i äldre europeisk konst inte sällan avbildades som en typ av obelisker. Folk hade inget bättre att jämföra med – och ingen hade sett dem med egna ögon. Exemplet är symptomatiskt för hur pyramidområdet vid Giza har varit omhöljt av

Vy över de tre stora pyramiderna på Gizaplatån. Från vänster till höger: Cheopspyramiden, Chefrenpyramiden och Mykerinospyramiden.

rykten och vanföreställningar från forntiden till idag.

Vi kommer att se flera exempel på detta i denna bok, i synnerhet vad beträffar Cheopspyramiden och den gigantiska sfinxskulptur som idag attraherar turister en kort promenad därifrån.

Men låt oss börja från början. Ordet pyramid är grekiska och syftar på en geometrisk figur med trekantiga sidor som sammanstrålar i en gemensam mittpunkt.

Ordets etymologi är osäker och förlorar sig i spekulationer. Således har det föreslagits att grekerna själva

lånade ordet från egyptierna, men detta är föga mer än en gissning, och ingen vet vilken betydelse termen ursprungligen hade. Utseendet på en pyramid kan variera. Vi föreställer oss gärna att basen har fyra lika långa sidor, men i teorin är det fullt möjligt att pyramider är konstruerade med tre sidor, eller med betydligt fler än fyra. Toppen, som i egyptisk byggnadstradition utgjordes av en liten minipyramid, brukar kallas pyramidion.

Vad som framför allt talade till pyramidkonstruktionens fördel i äldre civilisationer, och som gjorde att människor över hela världen utvecklade geometriskt liknande byggnadstraditioner, är inte bara enkelheten i konceptet utan också den stabilitet som kommer av fördelningen av byggnadsmaterialets vikt. Det är lättare att skapa stora och bestående monument i pyramidform än på något annat vis. Bortsett från detta faktum uppvisar de gamla högkulturernas pyramider avsevärda skillnader i förhållande till varandra. En av de största pyramider som någonsin konstruerats är Stora pyramiden i mexikanska Cholula, som byggdes i fyra faser från 200-talet f.Kr. till 800-talet e.Kr. Dess baslängd uppgår till 300 × 315 meter, vilket skall jämföras med Cheopspyramidens baslängd på 230,3 × 230,3. Likväl finns det ett fullgott skäl till varför Cholulapyramiden inte upplevs som lika imponerande som monumentet på Gizaplatån, och varför den inte är lika ryktbar. Den mexikanska pyramiden når endast

upp till en höjd av 25 meter, medan Cheopspyramiden ursprungligen var 146,7 meter hög och idag är 138,5 meter.

Överlag är de fornamerikanska pyramiderna betydligt lägre än de högsta egyptiska, trots att man började bygga dem ungefär samtidigt. I Norte Chicocivilisationen, som utbredde sig i fyra dalar i Perus kustland från omkring 3500 till 1700-talet f.Kr., restes pyramidliknande plattformar som måste ha krävt stora arbetsinsatser, men den högsta – som ligger i Caral i Supedalen – är endast 18 meter hög. Den mest berömda av alla mesoamerikanska pyramider, ”Slottet” (sp. El Castillo) i mexikanska Chichén Itzá, har nio terrasser och ett nittiotal trappsteg per sida upp till en höjd på 24 meter; om man räknar med templet på toppens platå blir höjden 30 meter. ”Solpyramiden” i mexikanska Teotihuacán är drygt 71 meter hög, vilket gör den till världens tredje högsta pyramid, men den är ända bara något mer än hälften så hög som Cheopspyramiden.

Inte heller de europeiska pyramiderna kan tävla med de egyptiska i höjd. Cestiuspyramiden i Rom, som byggdes i slutet av första seklet före Kristi födelse som grav för ämbetsmannen Gaius Cestius Epulo, når upp till 37 meter. Icke desto mindre är den påfallande välbevarad och räknas som ett av våra bästa exempel på romersk arkitektur. Den branta lutningen påminner mer om de nubiska pyramiderna i norra Sudan än om

de egyptiska pyramiderna, vilket möjligen reflekterar de kontakter – både krigiska och fredliga – som romarna hade med Nubien.

Pyramidbyggandet upphörde inte under antiken. Cestiuspyramiden inspirerade till efterföljd i hela Europa; som svenskt exempel kan nämnas den adlerbergska pyramiden, uppförd i sandsten vid Järfälla kyrka 1762. Som bekant har byggnadstypen fått en renässans i nutiden, och eftersom vi idag har tillgång till betydligt mer kraftfulla och sofistikerade tekniska hjälpmedel finns det i princip ingen gräns för hur stora och höga pyramider som kan konstrueras – eller vilka material som kan användas. Ett välkänt exempel på en modern pyramid är den glaspyramid som täcker ingången till Louvren i Paris, som stod färdig 1989, en sällsam kombination av modernism och fornegyptisk design. Pyramiden är 20,6 meter hög, har en kvadratisk bas på 35 × 35 meter och består av en stålkonstruktion med 603 rombformade och 70 triangulära glasskivor.

Kort sagt, pyramiden är en klassiker, en byggnadstyp som vi och kommande generationer lär fortsätta att uppskatta och experimentera med, och i och med det lär vi aldrig sluta fascineras av just Egyptens pyramider. Över hela världen är det dessa, i synnerhet de tre stora kungagravarna på Gizaplatån, som utgör mallarna och referenspunkterna för pyramidbyggen – och, skulle många tillägga, för monumentalarkitektur över-

huvudtaget. Alla senare pyramidkonstruktörer har arbetat i Cheopspyramidens historiska skugga.

Låt oss därför inleda vår resa genom den egyptiska pyramidvärlden genom att ta vår utgångspunkt i fascinationen som sådan. Vi har redan sett hur Ammianus Marcellinus kände sig föranledd att göra ett avbrott i sin krönika för att berätta om underverken, trots att han inte sett dem själv. Han var inte den ende grekiske hävdatecknare som gjorde detta val, och efterföljarna under den muslimska medeltiden följde föregångarna i spåren. Alla var förbluffade.

Från Herodotos till Napoleon

Den äldsta bevarade redogörelsen för pyramiderna i den klassiska antika litteraturen är skriven av Herodotos från Halikarnassos, som var verksam på 400-talet f.Kr. I andra boken av sitt krönikeverk tar sig Herodotos an Egypten och dess pyramider, varvid en brokig samling traditioner och hypoteser vävs samman till en historia som skulle sätta agendan för pyramidtolkningar för lång tid framåt. Till skillnad från Ammianus Marcellinus besökte Herodotos Egypten. Han såg pyramiderna i verkligheten och diskuterade dem med egyptier. Problemet, sett ur vårt perspektiv, är att uppgiftslämnarna levde två millennier för sent för att vara trovärdiga. Herodotos skrift är därför en dålig källa till pyramidernas verkliga historia, men det är en utmärkt källa till hur de uppfattades på hans egen tid.

Ett av de största bekymren för Herodotos var kronologin. Han har förvisso rätt när han påstår att ”den stora pyramiden” byggdes av Khufu, vars namn han –liksom i regel vi själva – helleniserar till Cheops, men han placerade kungen fullständigt fel i historien. Enligt Herodotos regerade Cheops efter Ramses-faraonernas epok, det vill säga omkring ett och ett halvt millennium efter hans verkliga levnad. Herodotos antar också att pyramidbygget rimligen endast kan ha förverkligats genom storskaligt tvång, en vanligt förekommande hypotes som vi får anledning att återkomma till:

Men efter honom blev Cheops deras konung, och han vållade dem idel elände, ty han stängde alla deras helgedomar och hindrade dem från att offra; sedan befallde han alla egypter att arbeta åt sig. Somliga fick i uppdag att från stenbrotten i arabiska berget släpa fram stenar ända till Nilen. Dessa stenar forslades över floden på fartyg, varpå han lät andra ta emot dem och släpa dem till det så kallade libyska berget. Etthundratusen människor arbetade alltid tre månader åt gången. Den tid, som åtgick under detta slit och släp för folket, var tio år blott för att bygga den väg, på vilken de släpade fram stenarna, ett arbete, som enligt min mening inte är mycket mindre än pyramiden. Vägens längd är nämligen fem stadier [nästan en kilometer], dess bredd tio alnar [18,3

meter], och dess höjd, där den är som högst, åtta alnar [14,6 meter], och den är av slipad sten och med inhuggna hieroglyfer. Tio år åtgick alltså för detta arbete ävensom för byggandet av de underjordiska kamrarna på den kulle, där pyramiderna står, som han gjorde till gravkammare åt sig på en ö, ty han lät dit inleda en kanal från Nilen. För uppbyggande av pyramiden själv åtgick en tid av tjugo år. Var och en av de fyra sidorna på denna är nedtill åtta pletrer och lika hög. Den är byggd av slipad sten och är på det sorgfälligaste sammanfogad, ingen sten är mindre än trettio fot.

Denna pyramid byggdes trappformigt – somliga talar om avsatser, andra om trappsteg. Sedan de först byggt pyramiden på detta sätt, lyfte de upp de övriga behövliga stenarna i höjden med hjälp av hävstänger av korta stockar. Först lyfte de stenen från marken upp till den första trappavsatsen. När den kommit dit upp, sattes den in i en annan hävstång, som fanns på första trappavsatsen, och från denna släpades den upp till den andra avsatsen och till en annan hävstång. Ty det fanns lika många hävstänger som avsatser. Det är också möjligt, att de blott hade en enda hävstång, som var lätt att transportera, vilken de flyttade upp till nästa avsats, när de lossat stenen. Jag bör väl omtala bägge sätten, som man framställt för mig. På detta sätt byggdes det översta av pyra-

miden först färdigt, och sedan det, som var därnäst, och sist gjorde man färdigt det, som var längst nere vid marken. Med egyptiska bokstäver är det angivet på pyramiden hur mycket som gick åt till rättika och rödlök och vitlök åt arbetarna. Jag erinrar mig mycket väl vad tolken, som läste skriften, sade, nämligen att det kostat sextonhundra silvertalenter. Om detta nu är riktigt, hur mycket andra utgifter måste inte då ha gått åt för järn till verktyg och för mat och kläder åt arbetarna – om nämligen de höll på med byggnaden så lång tid, som jag har sagt, och därtill, tror jag, en annan rätt rundlig tid, då de högg sten och förde fram den och arbetade på den underjordiska graven. Cheops gick så långt i elakhet, att då han behövde pengar, befallde han sin egen dotter att sätta sig i skökohus och så skaffa en viss penningsumma. Ty beloppet angavs inte. Hon skaffade också det, som hennes far befallt henne, men för egen del tänkte hon att också själv lämna ett minnesmärke efter sig, och därför bad hon var och en, som kom till henne, att ge henne en sten. Av dessa stenar, sade de, är den pyramid byggd, som står mellerst av de tre, framför den stora pyramiden, och var och en av dess sidor är ett och ett halvt pletron.

Översättning Claes Lindskog

Herodotos berättar vidare om de nästföljande faraonerna Khafre och Menkaure, med grekisk namnform Chefren och Mykerinos. Även de lät bygga pyramider, dock av beskedligare format än Cheopspyramiden. Dessa historier, i synnerhet den långa berättelsen om Mykerinos, dignar under skrönor som bör tas för vad de är, sagor och påhitt som har föga eller intet med det riktiga förflutna att göra. Detta konstaterande gäller också, dessvärre, de notiser om rättika, rödlök och vitlök till arbetarna, som enligt Herodotos sagesmän var inskrivna med hieroglyfer på pyramiden. Antagligen var guiderna och tolkarna inte bevandrade i denna skrifts hemligheter och ville inte avslöja sin okunskap för den grekiske resenären. Alltså hittade de på textinnehållet eller förde vidare vad de själva en gång fått höra.

Den andra av antikens stora pyramidskildrare var en grekisk historieskrivare från Sicilien, Diodorus Siculus, som besökte Egypten på 50-talet f.Kr. Han tog avstånd från Herodotos redogörelse, vilken han – med rätta –uppfattade som en blandning av fakta och fiktion. Men själv var han inte mycket bättre. Enligt vad Diodorus trodde sig förstå var den största pyramidens byggherre en forntida kung vid namn Chemmis. Varken denne eller den näst största pyramidens monark vilade dock i pyramiderna utan på hemliga platser, detta för att göra det omöjligt för de hundratusentals människor som tvingats bygga monumenten att ta sig in och låta

vreden gå ut över härskarnas lik. Vad tillkomsttiden beträffar noterade Diodorus två felaktiga rykten: dels att pyramiderna var omkring 1 000 år gamla, dels att de var 3 400 år gamla.

Vad som mer än något annat förbluffade Diodorus Siculus var att pyramiderna överhuvudtaget kunnat byggas. Han antog att egyptierna hade använt sig av ramper, och han förundrades över att de inte längre fanns att beskåda:

Det sägs att stenen hämtades långt borta från Arabien och att man byggde med högar av jord, eftersom kranar ännu inte hade uppfunnits. Och det mest uppseendeväckande med historien är att trots att dessa konstruktioner var så stora och området omkring dem endast utgörs av sand finns det inget spår av vare sig ramper eller splitter från stenarbetet.

Även den grekiske geografen Strabon, som besökte

Egypten omkring 25 f.Kr., berättar om pyramiderna och konstaterar att de måste vara kungagravar, låt vara att han inte har information om vilken monark som är begravd i vilket monument. Han nämner också att det finns en specifik sten i den stora pyramidens fasad, vilken kan tas bort och öppna vägen till en tunnel. Denna notis har resulterat i spekulationer om huruvida folk vid denna tid faktiskt kunde gå in i gravmonumenten.