Katarina Widholm Älskade Betty
HISTORISKA MEDIA
I serien Böckerna om Betty finns följande böcker:
Räkna hjärtslag (2021)
Värma händer (2022)
Käraste vänner (2023)
Älskade Betty (2024)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Katarina Widholm 2024
Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Sjöbergarkivet
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-8050-572-7
Den här boken tillägnar jag mina älskade barn, Kalle och Joar. Den tillägnas också deras barn.
Och deras …
September 1955
Kapitel 1
”Fru Moriiin, jag måste säga att jag är en smula orolig för gossen. Inte för skolarbetet, för det sköter han klanderfritt och alldeles utmärkt. Nej min oro handlar främst om hans sociala liv och kamratkontakter. Han tycks mig vara ett mycket ensamt barn?”
Adjunkt Björk, på andra sidan katedern såg bekymrat på Betty över sina glasögon och Betty försökte le. Hon undrade också varför han uttalade Morin med så många vokaler. Medan hon funderade på vad hon skulle svara förekom adjunkten henne:
”Det kan ju förstås hänga samman med att Anders hoppat öööver en klass. Även om eleven har alla de kunskaper som behövs för en högre klass kan det ändå bli svårt att riktigt följa med i det sociala livet. Förstå sig på kamraaaterna. Det är stor skillnad på att gå i realskola och att gå i folkskolan.”
Betty svalde.
”Har han burit sig illa åt mot nån kamrat? Han har väl inte slagits?”
Adjunkt Björk log på nytt och sa:
”Nej, nej, nej inget sådant. Anders är en fridsam liten pojke och som sagt mycket duktig och intelligent. Men han tycks mig lite tystlåten och inbunden, verkar dessutom ha svårt att tala med såväl oss i kollegiet som med sina kamraaater. Håller sig mest för sig själv…”
Betty rynkade pannan. Vara tyst och hålla sig för sig själv? Hur kunde det vara ett problem? Hon harklade sig utan att riktigt veta vad hon skulle säga medan adjunkten slog upp sin anteckningsbok och läste innan Betty hann säga något:
”Min kollega, adjunkt Larseeen påpekar här att Anders ibland ljuger.”
Betty kände hur kinderna plötsligt hettade. Vad var nu detta? Anders som alltid var så plikttrogen, allvarlig och angelägen om att göra rätt. Hon svalde än en gång och sa:
”Ljuger? Men nu förstår jag inte …” Adjunkten log milt och pekade åter ner i anteckningarna medan han fortsatte:
”Nja, adjunkt Larsén skriver faktiskt att Anders ”fabuleeerar” – ja alltså hittar på saker som rimligen inte är sanna.”
Betty bet ihop. Hon visste innerligt väl vad fabulera betydde även om hon uttalade det på annat vis. Det retade henne att adjunkten tycktes tro att hon var obildad. Hon försökte därför långsamt att formulera sig men blev åter avbruten. ”Ja, man har kommit på honom med överdrifter, smålögner och skroderande inför kamraterna som säkert är till för att väcka ett intresse för honom som persooon. Tyvärr genomskådas detta för det mesta och effekten blir snarast den motsatta.”
Han böjde sig fram över anteckningarna och läste:
”Här har vi ett exempel från förra veckan. Anders ska ha påstått inför sina klasskamrater att hans far varit en berömd upptäcktsreeesande som ’gjort många farliga resor runt om i världen’ och att han där ’ådragit sig en okänd sjukdom som han sedermera aaavled av’.”
Det blev alldeles tyst i rummet. Bara rösterna av några skolgossar som passerade utanför trängde in genom det halvöppna fönstret. Hon såg ner i knät medan tankarna snurrade runt och adjunkten fortsatte:
”Så vitt vi vet var väl redaktör Moriiin journalist här i Stockholm?”
Betty drog djupt efter andan, nickade och sa lågt utan att bry sig om de många vokalerna:
”Jo, jo det stämmer förstås. Jag förstår verkligen inte varför
Anders säger så.”
Björks röst var nu riktigt vänlig och förstående och ändå
med en underton av något slags hot som hon inte riktigt förstod sig på:
”Det hänger säkert samman med hans – vad ska vi kalla det – baaarnslighet eller kanske snarare ooomooognad, vem vet? Framför allt tror vi att det är ett klumpigt sätt att ställa sig i bättre daaager inför kamraterna.”
Betty såg hjälplöst upp på mannen på andra sidan bordet. Han log och strök sig upprepade gånger över de mycket tunna mustascherna. Bettys kinder blossade röda och heta. Vad var det han försökte säga? Att hon gjort fel? Men hon hade ju bara gjort som skolan sagt åt henne att göra. Det hade ju varit Anders klassföreståndare som varit så envis med att pojken skulle hoppa över en klass. Hon mindes mer än väl hur osäker hon själv varit över beslutet. Och hur hon innerligt önskat att hon haft någon att rådgöra med.
Olof.
Smärtan genomborrade som vanligt henne och fick henne att för ett ögonblick tappa fattningen. Nu ville hon egentligen gråta men besinnade sig innan tårarna trängde fram. Hon drog djupt efter andan och försökte tänka klart. Men ja, Olof hade begripit vad som varit rätt. Han hade vetat hur man skulle svara den här läraren som log och log samtidigt som han försåtligt antydde saker.
Som om adjunkt Björk läst hennes tankar sa han också:
”Kära fru Moriiin, jag ville med detta lilla möte bara informera er. Ja, så att fru Moriiin kan vara uppmärksam på gossen. Det är ju inte så lätt att som ensam mooor och yrkeskvinna hinna med att fostra barn på det rätta sättet. Och pojkar i den här åldern saknar ofta en fars fasta hand och ledning för att inte tappa fotfästet i liiivet.”
Betty svalde och nickade. Nu visste hon helt klart vart han ville komma. Han ville inte Anders bästa utan han ville helt enkelt misskreditera Betty som ensam mor och vårdnadshavare.
Men det tjänade inget till att bli upprörd över hans ton
eller insinuationer. Istället log hon så vackert hon förmådde och reste sig och sträckte fram handen.
”Tusen tack för omtanken, adjunkten. Jag ska tala med Anders genast i kväll. Han måste förstås lära sig att han inte kan ”fabuleeera” på det sätt ni beskriver. Var det nåt mer?”
Björk såg en aning förbluffad ut över hennes plötsligt myndiga ton och inte minst hennes imitation av hans eget uttal men skakade leende på huvudet.
”Nej, nej, nej. Inget mer. Så utomordentligt trevligt och passande att fru Moriiin hade möjlighet att komma hit i dag.”
Hon nickade och tänkte på den skriftliga kallelse hon fått hem i brevlådan. Där hon anmodats att komma för ett viktigt samtal angående Anders. Hon hade förstås blivit alldeles orolig och styrt om allt i affären så att hon kunde göra sig fri. Hon hade till och med tagit in Dagmar på några timmar i dag för att få ihop schemat. Något hon ytterst ogärna gjorde eftersom det kostade en del. Hon kunde med ens förnimma en bitter smak av galla i munnen. Egentligen ville hon säga den här adjunkten ett och annat.
Men istället log hon ännu ett ljuvt leende mot honom, nickade, grep sin handväska och gick ut i korridoren med klackarna smattrande mot stengolvet.
När Martina rest sig från middagsbordet med snabba ursäkter om att hon hade rysligt bråttom till teaterlektionen och därför tyvärr inte kunde hjälpa till med middagsdisken, blev Betty ensam kvar med Anders. Som vanligt hade han mer än halva portionen på tallriken kvar. Han åt som alltid väldigt långsamt. Sillbullar med korintsås var dock en av hans favoriträtter så han åt mer njutningsfullt än plågat. Betty beslöt att utnyttja tillfället till samtal.
När dörren bakom Martina smällt igen och hennes springande steg hördes nerför trappan vände sig Betty mot sonen.
”Jag var på skolan din i dag …”
Han slutade genast tugga och såg lätt hånfullt upp på sin mor och avbröt:
”På din skola heter det väl?”
Betty rynkade pannan mot sin son.
”Nej, på hälsingedialekt heter det skolan din. Märk inte ord Anders, det är inte snyggt att göra så. Särskilt inte mot mamma sin.” Hon kunde inte hjälpa det men hon njöt lite av att provocera honom med ännu mer dialekt.
Pojken vred munnen surt och återgick till sillbullarna.
”Jo, jag var som sagt på skolan din i dag och träffade lärarn din.”
Nu släppte han besticken mot tallriken med ett skramlande. Det hånfulla var borta och kvar fanns bara en liten ängslig pojke som förskräckt mötte hennes blick. Hon log varmt mot honom för att lugna.
”Han sa att du var en duktig och intelligent pojke.”
Anders såg en smula lugnare ut men blicken var fortfarande ängslig. Hon vände sig mot honom och strök hastigt hans nariga hand som låg på bordet bredvid tallriken.
”Trivs du i skolan, Anders?”
Han såg ner i tallriken, därefter på henne och lät sedan blicken flacka vidare i rummet. Som om han sökte efter något dolt skäl till att hon frågade. Harklade sig sedan som en vuxen och sa neutralt:
”Ja. Det är en bra skola. Med bra lärare.”
Kanske borde hon ha låtit sig nöja med det. Han grep försiktigt besticken igen och såg frågande på henne innan han skar en bit av sillbullen och potatisen som han långsamt doppade i korintsåsen. Maten måste vara iskall vid det här laget men han stoppade utan att tveka alltsammans i munnen och tuggade utan att se på henne. Men hon kunde inte släppa tillfället nu så hon fortsatte oförtrutet.
”Men hur har du det med kamraterna, Anders? Är dom snälla mot dig?”
Han slutade återigen att tugga och endast bulan i kinden
avslöjade att han inte svalt. Till sist svalde han med stor möda och drack en klunk mjölk innan han ryckte lätt på axlarna och svarade:
”Är dom väl …”
Han såg sig besvärad omkring och bet sedan en bit av hårdbrödsmörgåsen. Betty beslöt sig för att gå rakt på sak.
”Anders, adjunkten säger att du har det svårt med kamrater i skolan och att du därför ljuger och hittar på saker för att göra dig mer intressant.”
I samma stund hon sagt det ångrade hon sig, för pojken blev först blek och sedan röd om kinderna. Han såg på henne med sina klara, blå ögon och hon såg plötsligt att de tårades mot hans vilja. Han drog efter andan och sa lågt men med intensitet samtidigt som han med tummen gned sig i ögonvrån:
”Jag ljuger inte!”
Hon försökte ta hans hand men han slog ifrån sig och reste sig häftigt samtidigt som han sköt den halvätna tallriken ifrån sig.
”Tack för maten.”
”Anders! Vänta, lilla gubben …” Hon grep efter hans axel men han gjorde sig fri och rusade mot sitt rum och smällde hårt igen dörren.
Betty blev sittande vid bordet. En väldig trötthet sköljde över henne och även hon kände tårarna pressa bakom näsan.
Vad det var svårt att vara ensam! Alldeles ensam.
Så drog hon djupt efter andan och reste sig och började plocka av bordet. Det var ingen mening med att sitta och lipa. Det fanns tusentals saker att göra och hon måste försöka på nytt att tala med Anders. Han skulle få lugna sig lite och sedan skulle hon gå in till honom.
Hon klatschade sig lätt på kinderna och tvingade sig att le. Tappade upp diskvatten och sköljde av såsen från tallrikarna.
Hon borde verkligen höra av sig till Hudiksvall också. Kanske beställa ett telefonsamtal, eller skriva ett långt och trevligt brev hem till modern? Trots att modern numera var omgift var det ändå ett ständigt dåligt samvete att Betty så sällan hade tid att hälsa på. Sist hon besökt hemmet var väl i samband med moster Helmis begravning?
Ja, ett brev skulle hon skriva. Genast efter disken.
Så småningom märkte hon hur Anders öppnade dörren till sitt rum på glänt. Det brukade vara ett tecken på att han var redo för samtal igen och hon torkade sina diskvåta händer och gick in i barnkammaren. Han satt med korslagda ben mitt på mattan och lutade sin kind mot Siska som satt alldeles stilla och lät sig smekas. Själv sjönk hon ner på sängen vid hans sida. Strök honom hastigt över håret och sa:
”Jag menade inte att göra dig ledsen, Anders. Jag tror inte att du ljuger utan jag berättade bara vad adjunkten sagt. Han sa sen att du fabulerade. Det betyder väl ungefär att fantisera, att överdriva lite. Tycker du att det är mer rättvist?”
Pojken såg ner i golvet och nickade tyst. Hon drog efter andan och sa:
”Men nog vet du väl att pappa var en vanlig tidningsjournalist och inget annat?”
Han såg upp och mötte hennes blick. Ögonen var rödkantade och ögonfransarna fortfarande fuktiga. Blicken så outsägligt sorgsen att hennes hjärta kramades om.
”Anders, min lilla …”
Han böjde sig undan hennes hand, gned hårt sina ögon och blinkade flera gånger.
”Jag sa bara att han reste runt och gjorde intressanta reportage. Att han var modig och tyvärr blev sjuk på en av sina resor. Det är ju inte ljug, eller hur?”
Betty måste sucka.
”Nej, nej det är ju sant förstås. Men hur kom det där med ”upptäcktsresande” in i bilden?”
Han såg på henne. Ögonen hade fått en hårdare glans och han sa med upprörd röst:
”De frågade efter min pappa, sa att jag ingen hade och att mamma var …”
Han tystnade som om han sökte efter ett annat ord än det han tänkt säga. När hon öppnade munnen för att lugna honom avbröt han och fortsatte:
”Då berättade jag om pappa. Och då frågade Stig-Åke
Nyman och den där stora killen i tvåfemman om pappa varit nån slags upptäcktsresande. De var så in i vassen taskiga och dryga så jag svarade ja. Fast sen ångrade jag mig när de berättade alltsammans för Larsén. Å då kunde jag ju inte ta tillbaks precis ...”
Hon nickade och strök honom än en gång över det tunna, ljusa håret som påminde så om hans fars.
”Anders, åh Anders! Du får inte ta så illa vid dig. Du vet folk vill så gärna …”
Han reste sig hastigt och satte sig vid det prydligt städade skrivbordet vid fönstret och avbröt.
”Närå. Men nu måste jag göra läxorna.”
Hon reste sig också och såg på honom. Han hade dragit i väg på längden och ben och armar hade vuxit som på en fölunge. Men hållningen och nacken liknade fortfarande en liten pojkes. Hon nickade mot honom, log och tog i dörrhandtaget utan att vända sig mot henne medan han sa:
”Men visst var väl ändå pappa min riktiga pappa?”
Hon tvärstannade och kände hur det isade i magen. Vad var nu detta? Skulle han nu också börja? Betty drog djupt efter andan och sa med eftertryck:
”Jaa, Anders! Han var naturligtvis din riktiga pappa. Han …”
Sedan tog det slut. Hon kunde inte fortsätta. Kunde inte komma på något enda att säga om Olof. Som inte gjorde ont, rev sönder henne. Så hon teg med ett osäkert leende över läpparna.
Anders som vänt sig om vid hennes svar såg länge och förhoppningsfullt på henne, men när hon inte sa något mer återvände han till sina läxböcker.
Betty ville förklara, berätta om den stora smärta hon bar inom sig men fann inga ord. Hon förmådde inte och när Martina i det samma med ett glatt rop slog upp dörren till våningen log hon mot Anders och skyndade sig ut för att möta.
Oändligt lättad men också sorgsen över sina egna tillkortakommanden.
När klockan slog tio hade hon diskat, dammat, förberett en soppa till dagen därpå, bakat sockerkaka och sedan lyssnat på Martina som dramatiserat en Shakespearemonolog för henne i vardagsrummet framför soffan.
”Den är ur Så tuktas en argbigga. Katarinas slutmonolog. Den är egentligen förfärlig men Marianne säger att man kan göra den ironiskt liksom. Vad tänker mamma om det? Lyssna:
’Fy! Släta ut din pannas rynkor och skjut ej harmens pilar från ditt öga. Emot din kung, din herre, din regent. Det tär din fägring liksom frosten ängen …’ Det handlar om några karlar som slår vad om vem som har mest pli på sin fru. Jättedumt, jag vet! Men så finns det en operett också som heter Kiss me, Kate av Cole Porter och som också handlar om ett teatersällskap som spelar den pjäsen. Och jag kanske ska …”
Martina slog sig ner på armstödet intill henne och lindade sina armar om Bettys hals.
”Åh mamma! Tänk om man kunde få resa till Italien. Visst vore det fantastiskt?”
Betty stickade på sin kofta och leende lyssnade hon med ett halvt öra. Tänkte på Anders som somnat utan att de talats vid något mer den kvällen. På hennes ynkliga oförmåga att tala tröstande om Olof med honom. Hon lade ifrån sig stickningen och kysste sin dotter på kinden, njöt av den plötsliga kärvänligheten.
”Du ska se, min skatt, att du en vacker dag kommer att sjunga i Italien!”
Flickan for upp och drog fram ett urklipp ur bakfickan och räckte det till Betty. Bilden föreställde Audrey Hepburn med ett par glittrande små diamantörhängen i öronen.
”Titta mamma, ett par såna här urtjusiga öronclips kan jag väl få? Ja inte äkta, så klart, men de har nästan likadana nere på PUB som är imitationer …”
Betty log.
”Ja, det är ju snart din födelsedag, så det kan väl kanske tänkas?”
Flickan reste sig upp med ett skutt och bredde ut armarna. Sjöng sedan med vuxen, fylligt skolad röst medan hon valsade ut i badrummet:
”Wunderbar, wunderbar! There’s our favourite star above!”
Betty såg långt efter henne.
Hennes stora, lilla flicka!
Harmset insåg Betty att hon inte hunnit skriva något brev hem till Hudiksvall. Nå, det fick bli en annan kväll!
Kapitel 2
Med bultande hjärta vaknade Betty. Kanske hade hon också ropat till? Hunden vid hennes fötter hade i alla händelser hoppat ner från sängen och satt nu på mattan och såg oroligt på henne.
Svettig och törstig var hon också. Väckarklockan visade på halv fyra och det var fortfarande mörkt ute. Hon tände sänglampan och försökte lugna andetagen och det rusande hjärtat medan hon slog vatten i ett glas. Det brukade ge sig om hon drack lite och sedan läste. Eftersom hon fortfarande darrade blev hon tvungen att hålla glaset med bägge händer för att inte spilla. Sträckte sig sedan efter en veckotidning under sängbordet.
Vid fotändan ruskade hunden på sig och rullade med en suck ihop sig på nytt.
Betty bläddrade i veckotidningen utan att se vad det stod i den. Nu var det allra viktigaste att inte återvända till drömmen som hon nyss lämnat.
Glimtar fladdrade förbi och hon blundade hårt som för att stänga dem ute. Hon ville inte, kunde inte, fick inte!
Tåget, väskorna, ångvisslan.
Barnen som sprang i väg, bort ifrån henne. Olof som snubblade och föll och drog henne med sig, blodet som rann från pannan i hans bleka ansikte. Hennes skrapade knän i gruset, hur hon försökte resa sig. Och så ropen.
Han!
Det var han. Martin. Lång och mörk med allvarliga ögon och blicken riktad mot henne. De fasansfulla skriken från människorna på plattformen när tåget rusade rakt på mannen som landat mitt på spåret.
Hans hatt flög av, rullade längs perrongen innan den landade i en vattenpöl som en ensam fregatt. Och hon skrek. Högre än alla de andra tillsammans.
Betty drog flera gånger efter andan och fortsatte sitt långsamma bläddrande i Min Melodi.
Tidningen var förstås Martinas men Betty brukade låna den för att mota nätternas ångest. Det gick varken att läsa romaner eller nyheter efter de här mardrömmarna utan det enda som förmådde jaga bort tankarna var glättiga veckotidningar eller till och med barnböcker eller seriemagasin. Hon läste skvaller om filmstjärnor och musikidoler som hon knappt hört talas om. Hon gick ju aldrig på bio nuförtiden, lyssnade sällan på radio och hade väl aldrig vetat vem Chuck Berry eller för den delen Audrey Hepburn var om inte Martina så ivrigt och högljutt uttryckt sin fascination. Om och om igen såg flickan skådespelerskans filmer och försökte efterlikna den rådjursögda i manér och mode.
Betty läste också ännu en gång Martinas kåseri i dagstidningen. Hennes rara och smittande positiva funderingar om sången och olika kompositörers förmåga att skriva musik för den unga kvinnliga rösten var underhållande och befriande fritt från sådant som kunde få hjärtat att rusa.
I Euterpes tjänst – rapporter från en ung människas första skälvande steg på scenens tiljor som musiker. Måhända hade Mozart en känslighet för vad en ung flicka förmår använda sin röst till. Tänk, jag tror just ingen mer än den gode Wolfgang (om man nu får adressera honom så vanvördigt) har haft förmågan att förstå sig på det kvinnliga sinnet. Något med hans lätta cantabile och tjusiga melodislingor tilltalar och en annan får nästan dåndimpen … tänk bara sorgen i den lilla trädgårdsmästardotterns röst när hon inser att nålen hon anförtrotts är borta: ”L’ho perduta …”
Betty log äntligen och läste kåseriet ytterligare en gång.
Strök med fingret över pseudonymen Anitram M och drog några djupa andetag.
Nu hade hon lugnat sig och andningen var nästan normal.
Istället för att svettas i ångest frös hon lätt.
Hon skulle kunna gå upp och passa på att laga några av Anders strumpor. Det fanns många par i lagningskorgen.
Men hon borde också sova lite till. Det var vanlig tisdag och barnen skulle till skolan, hon själv till arbetet. Hon släppte tidningen på golvet, släckte lampan och drog hunden intill sig i famnen.
Medan Betty sakta strök den mjuka hundpälsen försökte hon tänka på veckan som låg framför henne. Metodiskt och lugnande gick hon igenom varje arbetsuppgift: Stiga upp, tvätta sig, klä sig, lägga fram kläder till Anders, koka gröt, väcka barnen, gå ut med hunden, koka kaffe, se till att barnen kom i väg till skolan, gå ner till kontoret, tända upp butiken, gå igenom beställningar och så vidare, ända till kvällen. Ibland tappade hon bort sig och då fick hon börja om igen. Viktigast av allt var att inte tänka på drömmen eller på något annat som gjorde henne upprörd. Gjorde hon det skulle det vara omöjligt att somna om. Nej, hon fick inte tänka. Inte på något villkors vis.
Halv sex klev hon upp. Kanske hade hon lyckats slumra någon minut, men det bultande huvudet talade om att hon fått alltför lite sömn. Ansiktet som mötte henne i badrumsspegeln var också härjat och svullet. Hon såg betydligt äldre ut än de trettiofem år hon var. Men så skulle hon ju också fylla trettiosex nu i höst.
Olof skulle ha fyllt fyrtiofem.
Och Martin Fischer hade visst fyllt femtio år förra året i november.
Nej! Varför gjorde hon så här? Hon fick ju inte!
Hade ju lovat sig själv att. Aldrig, aldrig någonsin mer.
Ilsket vred hon på vattenkranen och blaskade sig i ansiktet med en våldsam frenesi. Det var som hon kunde skölja bort de förbjudna tankarna genom att tvätta med det svala vattnet. Häftigt gnuggade hon sig sedan torr med handduken och betraktade på nytt ansiktet. Vattnet och den omilda handduksbehandlingen hade faktiskt jagat lite liv och rosighet i hyn. Belåtet borstade hon sig och vred det långa ljusa håret i en stram, enkel svinrygg i nacken som hon fäste med nålar. Med lite läppstift sedan så var det väl ändå inte så illa? Hastigt stänkte hon sedan lite eau-de-cologne på handlederna och knäppte blusen. Prövade att le mot sin spegelbild innan hon drog efter andan och gick mot köket.
Så där ja! Dagen kunde börja.
”Hur ska vi göra med beställningarna, kan vi göra dem i dag efter stängningsdags?”
Torkel Östlund stack in huvudet till Betty på kontoret. Hans långa, magra gestalt tycktes magrare än vanligt i den nya cheviotkostymen och nylonskjorta, men leendet var så mycket bredare och mer avslappnat än förr och blicken sällan slocknad.
Hon såg upp från fakturorna och nickade:
”Ja, jag går opp och ser till att barnen får nåt att äta bara så ses vi här sen, Torkel. Jag har prickat för ordentligt i katalogen så det bör gå fort. Är det mycket folk i butiken?”
Han lyfte en bunt böcker som låg i hyllan bakom kapphängaren och gjorde ett slags halvhjärtat försök till honnör:
”Nej då, ingen fara alls. Vi klarar oss utmärkt, Inger och jag. Men då låser jag som vanligt halv sex och så ses vi sen?”
Hon log mot honom och han försvann ut i butiken. Hans vänliga och lättsamma sätt gjorde henne väl till mods och hennes leende dröjde, trots tröttheten, kvar i flera minuter sedan han gått.
I det samma ringde telefonen.
”God dag på dig, Betty! Ursäkta om jag stör dig på kontoret men jag tänkte bara höra om du och barnen vill vara nåt mer ute på Louiselund i år? Nu till helgen kanske? Jag tänkte be Samuelsson, förvaltaren, stänga till därute snart men är det så att ni vill dit låter vi det förstås vara ett slag till. Vädret skulle bli vackert, hörde jag.”
Louise Molanders röst lät sprödare än vanligt och Betty kunde lätt föreställa sig hennes gestalt vid telefonen i biblioteket på Jungfrugatan. Hur doktorinnan satt så rak i ryggen hon förmådde, hur hon höll fötterna tätt ihop och hur hon tankspritt drog i det allt tunnare håret. Frågan gjorde Betty olustig och illa till mods.
Anders hade varit där ute i skärgården nästan hela sommaren och trivts gott. Och Martina hade haft med sig sin kamrat Birgitta dit ut några veckor. Men Betty hade nogsamt undvikit skärgårdsvillan trots att det i år varit den varmaste sommaren i mannaminne.
I något svagt ögonblick hade hon säkert lovat doktorinnan att det skulle bli av innan hösten. Betty var förvisso djupt tacksam att hennes barn hade haft möjligheten att vistas där denna innerligt heta sommar, inte minst i år då hon själv arbetat.
Men hon kunde inte förmå sig längre att besöka huset. Särskilt inte nu när doktorns tillstånd påverkade hela hushållet. Så hon drog på svaret och hoppades att Louise Molander skulle läsa in avsikten.
”Ja, det är verkligen vackra septemberdagar vi har. Men till Louiselund tror jag tyvärr inte vi hinner i år. Det får allt bli nästa år det i så fall.”
”Visst är det vackert? Jag sa just till Axel att det var länge sen vi hade så klara dagar vid den här tiden på året. Inte sen Olof …”
Betty avbröt tydligt och bestämt samtalstråden:
”Ursäkta, jag är ledsen men jag måste ut i butiken nu. Kan jag ringa senare i kväll, kanske? God middag, kära tant!”
Utan att vänta på svar lade hon på luren. Därefter drog hon ett djupt andetag.
I det samma hördes en förfärlig smäll utifrån butiken och hon skyndade genast ut.
Längst in bland de stora, tunga böckerna med kartor och andra folianter hade en hylla rasat. Torkel satt på golvet och strök sig förvirrad över pannan. Betty rusade ängsligt fram och hjälpte honom upp.
”Vad i all världen var det som hände?”
Han borstade generad av sig dammet och såg sig omkring.
”Asch, jag vet inte. Skulle bara sätta in nya böcker i hyllan. Jag tror själva gavelfästet släppte från väggen. Det har suttit löst ett tag och jag skruvade i en ny skruv senast förra veckan. Men jag tror faktiskt hela fästet behöver bytas ut.”
Betty bet sig nervöst i läppen. De långa raderna av bokhyllor var minst sagt antika, fyrtio år gamla eller mer. Att de såg slitna och ovårdade ut hade hon förlikat sig med, det var ju ändå böckerna som skulle tala. Men att hyllorna skulle utgöra en säkerhetsrisk för både personal och kunder hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Tänk om allt detta fallit över ett barn! Hon insåg skamset att hon också i sitt förlamade tillstånd de senaste åren inte lagt märke till hur eftersatt skötseln av inredningen var.
”Vi får ta hit nån som kan se över alla gavlarna snarast möjligt. Vet du nån, Torkel?”
Torkel hade nu samlat sig och nickade. Hon kunde se en ilsket röd bula växa i hans panna och skakade olyckligt på huvudet.
”Men det får bli sen! Nu får du lägga dig och vila så ska jag springa opp efter en kniv att lägga på bulan. Kallt stål är det enda som hjälper.”
Han skrattade och slog ifrån sig och sa att så farligt var det verkligen inte. Men nog kunde han ringa en snickare
som kunde komma hit och sätta fast gaveln och se över så de andra inte föll.
”Om vi nu inte ska beställa nya hyllor förstås? De här är väl bra gamla? Och kanske en ny kassaapparat? Som går att stänga ordentligt.” Han såg sig omkring i butiken och hon följde hans blick över den skrapade, sneda och illa medfarna butiksinredningen. Blicken landade slutligen på den imposanta, blänkande kassaapparaten från sekelskiftet bakom disken. Sedan nästan ett år tillbaka gick den inte att stänga vilket medförde att växelkassan förvarades i en låst låda under disken. Dess väldiga vev kärvade titt som tätt och gjorde att Inger ofta fick be Torkel om hjälp när hon skulle slå in varorna.
Betty bet sig än en gång i underläppen och såg olyckligt på honom.
”Åh, vet du, jag tror inte vi har råd till att byta ut alltihop. Kanske längre fram? Men kassaapparaten ska jag i alla fall ordna. Och förstås se över hyllorna. Jag lovar.”
Han nickade och böjde sig ner under disken där han plockade fram den långa stållinjalen och tryckte den mot bulan i pannan medan han log mot Betty.
Hon klappade honom hastigt på armen och återvände in på kontoret.
Betty skämdes. Att hon inte begripit hur illa det var ställt med butiken. Att hon inte sett det.
Suckande sjönk hon ner vid skrivbordet. Naturligtvis måste hon ta hit en snickare. Och beställa en ny kassaapparat. Var hon nu i all världen skulle få pengar ifrån till detta? Nåja, som tur var fanns ändå lite av pengarna efter onkel Mauritz kvar.
