DEN NAZISTISKA KONSPIRATIONEN
Planen att mörda Stalin, Roosevelt och Churchill
Översättning Hans Dalén
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© 2022 Forty-Four Steps, Inc.
Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB
Originalets titel: The Nazi Conspiracy: The Secret Plot to Kill Roosevelt, Stalin and Churchill © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2024
Översättning: Hans Dalén
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Omslag till den svenska utgåvan: Lönegård & Co efter det amerikanska originalet av Keith Hayes
Omslagsbild: Josef Stalin, Franklin Roosevelt och Winston Churchill vid konferensen i Teheran 1943, Getty
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-477-5
Innehåll
Till professor Tom Collier, min professor i historia vid University of Michigan, som för många årtionden sedan uppmuntrade mig att kasta mig över andra världskriget
– B.M.
Till minnet av min far, Steven H. Mensch 1943–2021
– J.M.
Kommentar till texten
När vi citerar historiska källor har vi ibland rättat eller uppdaterat den ursprungliga stavningen, användningen av versaler eller interpunktionen för att göra språket tydligare för moderna läsare. Själva ordvalet är oförändrat, om inget annat anges i texten eller noterna.
Prolog
Teheran, Iran
28 november 1943
Presidenten håller sig gömd.
Gatan är kantad av soldater. Tusentals soldater på bägge sidor utmed flera kvarter. De flesta bär sovjetiska uniformer, några av dem brittiska eller amerikanska.
De är beväpnade med automatgevär. I den varma, torra luften använder de både dessa vapen och sina kroppar för att hindra de högljudda folkmassor som försöker bryta igenom för att få en skymt av vad som försiggår – eller snarare av vem som är på väg.
Det är en bred aveny, en central genomfartsled i det hektiska Teheran, Irans huvudstad.
Just nu, i slutet av november 1943, är det livligare än vanligt. Med början i dag kommer staden att vara platsen för ett av de viktigaste evenemangen under det globala krig som för närvarande sveper över världen. Evenemanget har tidigare hållits hemligt, men nu offentliggjorts för allmänheten. Även om Iran inte är militärt indraget i kriget står det under de allierades kontroll, vilket förklarar närvaron av den stora mängden sovjetiska säkerhetsstyrkor för denna tilldragelse.
Oljudet från folkmassorna tilltar i styrka. Såväl soldater som åskådare vänder sig mot den karavan av bilar som närmar sig, en blandning av militära och civila fordon. Mitt i kortegen befinner sig en lång, svart täckt personbil som glimmar i det skarpa solskenet. Det är detta fordon som soldaterna har order om att skydda.
De som kan få en skymt ser en förare i bilens framsäte. I baksätet sitter en lång, vithårig man i övre medelåldern. Folkmassan på båda sidor av avenyn sträcker på halsarna för att kunna se bättre. Emellanåt syns passageraren genom bilens bakre rutor.
Åskådarna böjer sig framåt, alla försöker få syn på den amerikanske
presidenten, Franklin Delano Roosevelt. I varje fall tror de att det är han som sitter i bilen.
Medan presidentens karavan tar sig fram genom staden passerar den marknader och bostadshus där det myllrar av människor. En del av stadens invånare beskådar skådespelet i ett fönster eller från ett hustak.
Den svarta personbilens destination för dagen är ingen hemlighet: Presidenten är på väg till den sovjetiska ambassaden, ett hårt bevakat och muromgärdat byggnadskomplex, beläget norr om stadens centrum. Där ska FDR träffa två andra världsledare, allierade till honom i kriget: Josef Stalin, Sovjetunionens ledare och Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister.
Det kommer att bli ett toppmöte av världshistorisk betydelse: för första gången ska ”de tre stora” ledarna för de allierade styrkorna i det pågående kriget träffa varandra personligen. Konferensen har föregåtts av nästan ett helt års planering, med oerhört omfattande geopolitisk koordinering och komplicerade säkerhetsöverväganden.
I detta storartade skådespel är dock allt inte vad det ser ut att vara. Åskådarna och soldaterna är – i likhet med många som ingår i kortegen – ovetande om att den långe gråhårige mannen i baksätet på personbilen i själva verket inte är USA:s president. I stället ingår han i amerikanska Secret Service – han är iförd skottsäker väst och låtsas vara presidenten.
Den verklige presidenten deltar inte ens i karavanen. I denna stund befinner sig den riktige FDR hukande i baksätet på ett helt annat fordon, en liten, smutsig personbil, som i hög fart kör via stadens bakgator. Medan presidentens skinande svarta limousin är omgiven av beväpnade fordon och militär personal eskorteras den obestämbara bil som transporterar den verklige presidenten bara av en enda snabbgående jeep när den ilar fram på de vindlande gatorna.
Varför detta utstuderade lurendrejeri?
Sent föregående kväll rapporterade höga sovjetiska underrättelsetjänstemän till den amerikanska säkerhetstjänsten om en oroväckande upptäckt: I den av de allierade kontrollerade staden uppträder förklädda nazistiska agenter. Deras uppdrag består enligt uppgift i att mörda
Roosevelt. Och Churchill. Och Stalin. Det är en närmast osannolik plan, hisnande i sin fräckhet. Mitt i Teheran ska alltså nazistiska agenter under denna ytterst viktiga konferens försöka mörda ”de tre stora”.
Skulle planen lyckas blir konsekvenserna nästan omöjliga att föreställa sig.
I nära fyra år har det andra världskriget härjat planeten. Hela områden i Europa, Asien och Nordafrika har blivit svårt ödelagda.
Det är så gott som omöjligt att kvantifiera det lidande och de förluster i människoliv som dagligen pågår. Illgärningarna i masskala mot civilbefolkningar är nästan för många för att hålla räkning på. Just nu finns det inget omedelbart slut i sikte.
Den drivande kraften bakom kriget är en skrämmande och motbjudande ideologi som har fått fäste i flera nationer, och som har tagit sig sitt mest extrema och kraftfulla uttryck i Tyskland under nazistpartiet.
Den bygger på en förvriden form av extrem nationalism och drivs av rashat, masspropaganda, konspirationsteorier, svartmålning av minoritetsgrupper och en personkult runt en narcissistisk ledare. Under inflytande av den ideologin – och det hänsynslösa politiska parti som verkar för den – har ett land som tidigare omfattade demokratiska värderingar övergått till diktatur, hat och våld. Det är Tyskland och dess viktigaste allierade, Italien och Japan, som har släppt löst detta olycksbringande krig.
Hur omfattande konflikten mellan världens militära stormakter än är, är det inte det enda som står på spel. I takt med att den nazistiska regimen utvidgas, begår den illdåd i en massomfattning som vida överskrider vidden av vanlig krigföring. Offren är människor som den betraktar som ”icke önskvärda”: romerna, de mentalsjuka, polackerna och andra slaviska folk. Civilbefolkningen, inklusive kvinnor och barn, fängslas rutinmässigt, torteras, tvingas arbeta ihjäl sig eller blir helt enkelt massakrerad.
Framför allt har regimen riktat sin brutalitet mot en grupp som den från allra första början har baktalat och anklagat: judarna. För att lösa vad de kallar ”judeproblemet” i Europa har de nazistiska ledarna under krigets lopp skapat en apparat för masslakt så fruktansvärd att det kommer att ta världen åratal att fullt ut förstå.
För att slå tillbaka har de allierade planerat det sedan länge emotsedda mötet mellan de tre stora – ledarna för USA, Storbritannien och Sovjetunionen – i vetskap om att mötet i Teheran utgör den bästa och kanske enda möjligheten för de allierade makterna att genomföra en militär strategi för att slutgiltigt förlama det nazistiska Tyskland och få ett slut på det krig som har orsakat sådana lidanden runt hela världen. Att planera och genomföra strategin kommer att bli ett gigantiskt företag som kräver en global militär koordinering utan tidigare motstycke.
Miljoner liv hänger på hur framgångsrik konferensen blir. Förmodligen tiotals miljoner.
Om nazisterna får sin vilja fram kommer dessa tre världsledare inte att lämna staden levande – och de allierades förhoppningar om seger kommer att dö med dem.
Det är ingen överdrift: Nationers överlevnad står på spel.
Och just nu gömmer sig FDR nerhukad i baksätet på en bil som kör i högsta fart.
D EL I
Överbefälhavaren
1
två år tidigare …
Stilla havet 7 december 1941
Fartygen hade – i hemlighet – varit på väg i tio dagar.
Denna stilla söndagmorgon, när det första gryningsljuset nu blänker till i Stilla havet, förbereder sig flottan för att ändra kurs.
Det finns inget land i sikte. I förhållande till Stilla havets ofantliga storlek är denna samling krigsfartyg inte mer än en mycket liten fläck på radarn. Men med mänskliga mått mätt är flottan enorm: sex mäktiga hangarfartyg, två slagskepp, nio jagare, tre kryssare, åtta tankfartyg för bränsle och flera små understödsfartyg. Under vågorna åtföljs de av tjugotre ubåtar. På vart och ett av hangarfartygen kantas flygdäcken av tiotals flygplan. Allt som allt har tiotusentals besättningsmän mobiliserats ombord.
Under största delen av sin tio dagar långa resa har dessa fartyg färdats österut. Förvånansvärt nog har deras förflyttning över nästan sexhundra mil hav – från en skyddad vik på en kust i östra Asien till den plats där de nu befinner sig, i centrala Stilla havet – skett utan att ha upptäckts på radarsystemen över hela oceanen. Varje aspekt av flottans färd har planerats och genomförts i allra största hemlighet.
Nu, flera hundra kilometer söder om ögruppen Aleuterna, utfärdar flottans befälhavare en rad order för att lägga om till sydlig kurs. När fartygen börjar ändra kurs i den nya riktningen avskiljer sig de långsammare tankfartygen från flottan. De återstående fartygen ökar takten, från tjugo knop till tjugofyra, en fart som är lämplig för att flygplan ska kunna lyfta från hangarfartygens däck.
Klockan 06.05 lyser en grön lampa på flygdäcket ombord på ledningsfartyget. Det är startsignalen. En efter en vrålar motorerna och stridsflygplanen accelererar snabbt längs startbanan och lyfter i den
mörka morgonluften över oceanens vatten. Samtidigt släpper de andra hangarfartygen i väg sina flygplan.
Flygplanen cirklar ovanför flottan för att inta sina positioner. Snart flyger sammanlagt hundraåttiotre flygplan söderut i stridsformering och lämnar fartygen bakom sig.
Ett spaningsplan ger sig av före de andra och försvinner bland molnen. Pilotens uppgift är att spana framåt, i havet och i luften, och att lyssna på radiofrekvenser i närheten för att fastställa om det finns några indikationer på att antingen flygplanen eller hangarfartygen har upptäckts.
Nittio minuter senare, ungefär klockan 07.40, får de främsta piloterna syn på en landremsa i fjärran. De ger signal till de övriga: Luftstyrkan har fortfarande inte blivit upptäckt. Sikten är god, kusten klar. Dags att gå till anfall.
Målet? En liten ö på runt femtonhundra kvadratkilometer, en plats som de inte ligger i krig med. Ändå är den japanska luftstyrkans chefer i färd med att släppa loss hela den destruktiva kraften hos jaktplanen, bombarna, torpedplanen och störtbombarna.
Det är ett överraskningsanfall, en förebyggande attack i avsikt att orsaka största möjliga chock och förödelse.
Inom de följande två timmarna kommer världen att förändras.
Washington D.C.
Klockan 08.45 är president Franklin Delano Roosevelt fortfarande kvar i sängen. Han är iförd morgonrock och har en matbricka framför sig. Fast det är inte någon avslappnad frukost. Han är omgiven av papper, och en ofta upptagen telefon finns inom räckhåll.
Han börjar gärna sin dag på detta sätt, med att sköta nationens angelägenheter mellan lakanen. Det är inte så lätt för presidenten att ta sig från rum till rum – efter att ha drabbats av polio för två decennier sedan har han nästan ingen förmåga att använda sig av benen – och han har upptäckt att intagande av frukost och arbete i sängen är det effektivaste sättet att börja dagen.
Presidenten hade varit uppe sent föregående kväll. Långt efter midnatt höll han en rad brådskande telefonsamtal med medlemmar av den nationella säkerhetsstaben.
Tidigare på kvällen hade den amerikanska marinens underrättelsetjänst uppfångat och översatt ett topphemligt memorandum från den kejserliga regeringen i Japan till de japanska ambassadörerna i Washington D.C. Memot utgjordes av en bulletin bestående av fjorton punkter med instruktioner till ambassadörerna att framföra dess budskap till amerikanerna enligt ett i förväg fastställt tidsschema.
Marinen hade fångat upp tretton av de fjorton skrivna punkterna – det sista stycket antogs ännu vara på väg. Bulletinen drog metodiskt upp det japanska svaret på den senaste omgången amerikansk diplomati och förkastade vad japanerna uppfattade som USA:s orimliga krav på ett stopp för Japans expansion i Kina och diverse andra territorier i södra Stillahavsområdet. Dessutom beskriver det USA:s fortsatta sanktioner och oljeembargo mot Japan som oacceptabla.
Utan omsvep sagt har de pågående förhandlingarna mellan USA
och Japan uppenbarligen brutit samman.
Denna drastiska försämring av förbindelserna är det sista presidenten önskar sig. FDR:s primära syfte, och syftet med den amerikanska utrikespolitiken generellt, har varit att stödja Storbritannien och förse det med underhåll för kriget mot det nazistiska Tyskland.
Nu, medan han fortfarande har benen under täcket, läser Roosevelt på nytt bulletinens tretton punkter och försöker göra innebörden klar för sig. Ungefär klockan 09.30 rusar ett sändebud från marindepartementet in i rummet. Han har det fjortonde stycket, som marinen just har mottagit, dechiffrerat och översatt.
Det sista stycket uttalar officiellt det som de tidigare punkterna redan har låtit underförstå. Japan ämnar deklarera att eftersom ”ansträngningarna för att upprätta fred” har misslyckats, är det ”omöjligt att nå en överenskommelse genom ytterligare förhandlingar”.
Några minuter senare tar presidenten emot ytterligare ett dechiffrerat meddelande som har skickats parallellt. Meddelandet instruerar de japanska ambassadörerna att överlämna den föregående bulletinen till amerikanska tjänstemän exakt klockan 13.00, utan någon antydan om varför just denna tid på dagen är så viktig. Än mer olycksbådande är att meddelandet instruerar ambassadörerna att förstöra alla konfidentiella handlingar som finns på den japanska ambassaden och – uppenbarligen – avveckla befattningarna.
Det är inga goda nyheter. Dags att stiga upp ur sängen.
När presidenten väl är uppe samordnar han gruppsamtal via telefon och möten med viktiga chefer i staberna för utrikespolitiken och den nationella säkerheten. Lite längre fram på förmiddagen har de analyserat dokumenten.
De är överens om att Japan sannolikt står i begrepp att vidta militära åtgärder mot USA-vänliga intressen i Sydostasien. De kommer kanske att anfalla det av britterna kontrollerade Singapore, eller Guam, för att lägga beslag på Nederländska Ostindiens eftertraktade oljefält. De skulle till och med kunna anfalla Filippinerna, ett amerikanskt protektorat.
Om så skedde, vad borde USA göra? Skulle dessa åtgärder kräva ett militärt svar?
Medan hans rådgivare diskuterar olika alternativ bestämmer sig Roosevelt för att den här dagen kommer inte den på söndagar vanligen minimala staben i Vita huset att räcka till. Han behöver ha sina bästa krafter till förfogande. Snart ringer Vita husets växeltelefonist samtal till hela området runt Washington D.C. för att hitta personal som har begett sig ut för att handla, gå i kyrkan eller tillbringa dagen med sina familjer.
Till dem som får ta emot ett samtal hör Grace Tully, Roosevelts personliga sekreterare, som kopplar av i sin lägenhet i Washington D.C. ”Presidenten vill ha hit er omedelbart”, säger telefonisten. ”En bil är på väg för att hämta er.” Tully klär på sig snabbt, ”som en brandsoldat”, som hon senare beskrev det, och springer ut för att möta bilen.
Stämningen är spänd i den växande personalstyrka som finns i Vita huset. En militär insats någonstans i södra Stilla havet kan vara nära förestående. Presidentens fru, den ständigt alltmer aktiva Eleanor Roosevelt, hade denna dag organiserat en stor lunch i Vita huset för anhängare av presidenten.
”Jag blev besviken men inte förvånad när Franklin strax före lunchen meddelade att han inte kunde se någon möjlighet att vara med”, berättade hon senare. Som ibland är fallet kommer hon att spela presidentens roll inför besökarna eftersom hennes make har förhinder.
I stället för lunch träffas presidenten och hans långvarige rådgivare Harry Hopkins över smörgåsar vid ett skrivbord i Roosevelts arbetsrum i Vita huset. De drar upp en strategi för vad som kommer härnäst.
Då, klockan 13.47, avbryts presidentens sena lunch med Hopkins av ett telefonsamtal från marinministern Frank Knox.
Knox harklar sig när presidenten svarar. Knox darrar på rösten när han säger att Pentagon ”fick ett radiomeddelande från Honolulu från överbefälhavaren över våra styrkor där enligt vilket … ett luftangrepp pågick, och det var ’ingen övning’”. Det verkar, fortsätter Knox efter en paus, ”som om japanerna har anfallit Pearl Harbor”. Pearl Harbor? I Hawaii? Det kan inte stämma.
Den amerikanska flottbasen på ön Oahu i Hawaiiöarna ansågs vara omöjlig att anfalla. Med tanke på sitt läge ligger den också långt från
alla japanska intressen. Så varför skulle Japan rimligen anfalla Hawaii?
Hopkins, som Roosevelt åt lunch med och var en av de utrikespolitiska rådgivare som presidenten hyste mest förtroende för, kan inte tro att det är sant. ”Jag framförde uppfattningen att det måste vara något misstag”, noterar han i ett memorandum denna dag. ”Japan skulle väl ändå inte gå till anfall i Honolulu.”
Men presidenten har förfärligt onda aningar. Han måste få veta vad som pågår.
Vid det laget sitter Grace Tully vid sitt skrivbord och expedierar frenetiskt presidentens telefonlinjer. Strax efter samtalet från Knox upplyser Vita husets växeltelefonist henne om att amiral Harold Stark, chefen för USA:s flotta, finns på presidentens linje.
”Jag kunde höra den upprörda misstron i amiral Starks röst när han pratade med mig”, berättade Tully senare. Hon kopplar honom vidare till presidenten, och Stark bekräftar den ofattbara nyheten: Japan har anfallit Pearl Harbor. Basen var helt oförberedd, och resultatet är katastrofalt.
En sak står klart: Det håller på att bli den värsta dagen under Roosevelts tid i ämbetet.
Under sin presidenttid har FDR fått rykte om sig att vara orubbligt lugn. Och medan hans stab reagerar med ”närmast hysteri” på nyheten från Hawaii, bevarar han kontrollen. Presidenten bibehåller ett ”större yttre lugn än någon annan”, som Tully uttrycker det, men ”för varje nytt meddelande skakar han bistert på huvudet och stramar åt uttrycket runt munnen”.
De dåliga nyheterna fortsätter också att strömma in. Den amerikanska flottbasen hade blivit helt tagen på sängen. Stridsställningarna förblev till största delen obesatta, med ammunitionen inlåst i förråd och kassuner. Fartygen i hamnen var lätta byten.
Den första vågen japanska flygplan inriktade sig på Battleship Row, där den amerikanska Stillahavsflottans oformliga men ytterst viktiga beståndsdelar låg förtöjda sida vid sida. De anfallande flygplanen träffade först USS Oklahoma, med eld från automatkanoner och ett par välriktade torpeder. Kraftiga explosioner skakade hamnen när bränsletankarna fattade eld, och det jättelika fartyget fick snart
slagsida åt babord när vattnet strömmade in i det skadade skrovet. Några minuter senare började slagskeppet sjunka till botten i hamnen och drog med sig över fyrahundra besättningsmän i döden.
Inom en timme var hela basen ett inferno. Två slagskepp sjönk helt, och flera andra slagskepp, jagare och kryssare blev tillintetgjorda. Hamnen var full av lågor och vrakdelar. En grupp japanska flygplan avlägsnade sig också från vattnet för att angripa flygfält i närheten.
Överraskningsanfallet förstörde nära nog marinens hela bestånd av flygplan vid basen.
Enligt de tidiga rapporterna hade fler än tvåtusen amerikaner, soldater och annan personal, dödats när anfallet var över. Ytterligare tusen var allvarligt sårade. Genomsnittsåldern för basens flottister var nitton år.
Bortsett från de fasor som själva angreppet i sig innebär, får det som just har inträffat ödesdigra världsomfattande konsekvenser. I denna stund är Japan allierat med Tyskland och Italien, nationer som slåss mot britterna i ett krig som sveper över Europa.
Japans överraskningsanfall mot USA har just förändrat maktbalansen i världen, men det är svårt att få grepp om alla implikationer.
I Vita husets västra flygel råder ännu ett tillstånd av chock och panik. I takt med att ordet sprids under eftermiddagen får journalister vittring på historien och snart har presskåren omringat Vita huset.
Mitt i allt kaos smiter president Roosevelt klockan fem i väg till sitt personliga arbetsrum i anslutning till Ovala rummet, efter en hel dags intensiva möten och telefonsamtal. Han åtföljs endast av Grace Tully.
I morgon ska han hålla tal inför hela kongressen, både representanthuset och senaten, och när han nu sitter i sitt arbetsrum måste han komma på vad han ska säga.
Under de senaste timmarna har utrikesdepartementet arbetat intensivt med att förbereda ett tal som presidenten kan gå igenom. Det ligger nu framför honom – femton sidor långt innehåller det en lång historisk redogörelse för de diplomatiska förbindelserna med Japan, och en detaljerad utvärdering av olika militära svar på överraskningsanfallet.
Roosevelt kastar pappren åt sidan. Han kanske ska hålla tal inför
kongressen, men de verkliga åhörarna är det amerikanska folket. I stället för att hålla en utrikespolitisk föreläsning måste han tala inför en nation som just har blivit skakad i grunden. Talet bör vara kort och kraftfullt. Varje ord räknas.
Medan Tully sitter vid en skrivmaskin i närheten lutar Roosevelt sig tillbaka, blossar på cigaretten och börjar diktera sitt budskap. I morgon kommer president Franklin Delano Roosevelt, överbefälhavaren, att hålla tal till nationen.
USA försökte verkligen hålla sig utanför kriget.
I likhet med så många andra nationer hade USA nyligen förlorat många unga soldater i det första världskriget. År 1919, när de amerikanska soldaterna hade kommit hem efter freden i Versailles, dominerade de isolationistiska stämningarna i landet. För den genomsnittlige amerikanen hade till synes inte ”det stora kriget”, som orsakade så mycket förödelse och smärta, tjänat mycket till.
Så varför skulle fler unga amerikanska soldater skickas över havet för att strida och dö på grund av gränstvister mellan avlägset liggande nationer? Desillusionen och förvirringen – som främst upplevdes av dem som deltog i striderna eller förlorade nära och kära – gjorde ett djupt intryck på en hel generation amerikaner.
Nästan ett årtionde efter freden i Versailles kastade sedan börskraschen 1929 in USA i en förlamande depression. Inom några få år var nästan en fjärdedel av de amerikanska medborgarna arbetslösa, och landet upplevde aldrig tidigare skådade nivåer av fattigdom och hemlöshet.
Franklin Roosevelt valdes 1932 till president med uppdrag att rädda landet från permanent ödeläggelse. Till skillnad från sin företrädare skred han till djärv och aggressiv handling genom att använda sig av federala regeringsprogram för att stimulera tillväxt och skapa arbetstillfällen. I allt högre grad såg han det som ett moraliskt kall att försöka utplåna fattigdomens gissel och bättre tjäna de medborgare som hade störst behov av det.
”Måttet på våra framsteg är inte om vi lägger mer till överflödet hos dem som har mycket, utan om vi erbjuder tillräckligt åt dem som har för lite”, förklarade han. Successivt återhämtade sig ekonomin.
