EWA KLINGBERG långaDenvägen
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2024
Omslag: Miroslav Šokčić
Omslagsbilder: Depositphotos, Unsplash
Karta: Lönegård & Co
Inlaga: Klara Rasmussen
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-471-3
Kirsti Amundsdotter Bielke
Thorulf Bielke från Austrattborgen, Norge
Okänd
Utom äktenskapet
Thomas Germundsson
Harald Thorulfsson Bielke
Sofia Birgersdotter Grip
Birger Nilsson Grip
Cesario Pazzi
Chiara (syster)
Germund Thomasson
Jord Haraldsdotter Bielke
Maria Medici
Matteo Pazzi Medici
Juliano Pazzi
Andreas Pazzi
Lucia Pazzi Medici
Kapitel 1 X
Toscana 1556
Solen var på väg ner, men än skulle det dröja innan mörkret föll. Till sensommaren skulle vinstockarna komma att digna under tunga klasar med mogna druvor. Jord stöttade armbågarna mot balustraden som löpte utmed altanens långsida och följde de raka raderna med blicken. Än såg plantorna ut att ha överlevt den kylslagna våren och torkan som följt därpå. Säkert hade tillförseln av vatten som körts upp i tunnor från floden under tunga dagsverken gjort sitt till. Dessutom låg terrasserna i söderläge, skyddade från de kalla vindarna som drog ner från de höga bergen i norr. Hon önskade av hela sitt hjärta att skörden skulle bli rejäl även det här året och vintunnorna många och välfyllda.
Om mindre än två månader skulle plockningen vara i full gång och hela gården sjuda av liv. Hon rätade på ryggen och vände sig mot tjänstekvinnan som kallade på hennes uppmärksamhet från dörröppningen.
”Tvillingarna sover”, sa hon. ”Kan jag gå hem nu?”
”Ja, det går bra”, tyckte Jord. Trots att arbetsdagen inte var riktigt slut. ”Tack för idag.”
Jord vände sig åter mot de vidsträckta odlingarna och drog in kvällsdofterna genom näsan. Det här var hennes plats på jorden. Här var hon född och uppvuxen. Nu, på sitt sjuttonde år, var hon fast besluten att bli kvar. Inga lockande äktenskapslöften från all världens grevar och baroner skulle kunna få henne att lämna vingården La Fornacina i hjärtat av Toscana.
Hon suckade belåtet och sträckte armarna över huvudet. Kylan kom krypande och hon beslutade sig för att gå in och tända en brasa. Invirad i en sjal skulle hon ägna resten av kvällen åt att kura skymning i lågornas sken.
På avstånd hördes ljudet av galopperande hovar som hastigt närmade sig. Jord spetsade öronen. Vem kunde det vara som hade vägarna åt det här hållet vid den här tiden på dygnet? Hon slet sig från utsikten med solen som färgade horisonten röd och gick dröjande rakt genom huset och kom ut på den kringbyggda gårdsplanen samtidigt som en ensam ryttare dök upp i ett moln av damm. En stallknekt med håret på ända kom skyndande och fångade upp tyglarna som den späda gestalten slängde till honom. Jord såg de böljande tygsjoken som väl dolde byxorna som skymtade till när gästen satt av.
”Chiara!” utbrast Jord och sprang kvinnan, som var som en mor för henne, till mötes.
Hon skrattade och bredde ut armarna. Men innan hon nådde fram stannade hon tvärt och lät dem falla. Ögonen som mötte hennes var rödsprängda och kinderna randiga av smuts och svett. Eller var det tårar?
”Vad har hänt?” flämtade Jord.
Chiara vred sina händer och tittade mot himlen som om hon samlade kraft. Jord höll andan och väntade. Men tålamodet besegrades av rädslan som bubblade inom henne.
”Chiara?” Jords röst gick upp i falsett. ”Berätta!”
Den äldre kvinnan grep tag om Jords axlar, så hårt att hon kände naglarna borra sig in genom klänningstyget. Hon såg sig om. Stalldrängen stod kvar med hästen vid vattenhon där djuret drack sig otörstigt. Även på det här avståndet såg Jord hur nyfikenheten lyste i hans ögon. Trots att Chiaras beteende skrämde henne hade hon tillräckligt med sinnesnärvaro för att se till att de båda kom inomhus.
Chiara rasade ner på en bänk och Jord skyndade sig att hälla upp vin från karaffen som alltid stod redo på ett bord innanför dörren. Kunde hon ha stött på varg eller vildsvin? Eller hade hon blivit överfallen? Vad det än var måste Jord se till att Chiara lugnade ner sig. Så dumt av henne att släppa iväg tjänarinnan. Men det
var så dags att ångra det nu. Hon fick själv ställa ett av gästrummen i ordning.
Chiara förde bägaren till munnen med darrande händer och tog en stor klunk av drycken. Och sedan en till. Det knöt sig av oro i Jords mage. Hon satte sig på bänken intill Chiara.
”Du måste fly”, väste kvinnan i hennes öra. ”Och ta tvillingarna med dig. Senast imorgon bitti måste ni vara borta härifrån.”
Vad pratade hon om? Jord fattade ingenting.
”Fly? Varför då?”
”Era liv är i fara.”
Hade Chiara blivit alldeles tokig? Vad skulle kunna hota dem? Här i deras eget hem? Yrade hon? Jord lade en hand på Chiaras panna. Men den var sval. Inte alls feberhet som hon för ett kort ögonblick befarat.
”Kom! Låt mig hjälpa dig.” Chiara kom på fötter och drog med sig Jord som stretade emot.
Om det var någon som behövde hjälp var det Chiara.
”Inte förrän du förklarar vad allt det här handlar om.”
Jord vred sig ur Chiaras grepp och stampade eftertryckligt med foten i golvet. Med den enda följden att det sved rejält under hennes nakna fotsula.
”Hör på nu! Du måste lita på mig. Tvillingarnas liv är i fara”, fortsatte Chiara, som om hon inte hört vad Jord sagt.
Jord såg de båda barnen som sov tryggt i sina sängar framför sig. Var hade Chiara fått de tossigheterna ifrån? Hon tog ett par djupa andetag i ett försök att tygla oron.
”Kanske ska vi vänta tills far kommer hem. Han borde vara här …” Hon tänkte efter. ”Om två eller tre dagar.”
Chiara svalde ljudligt.
”Harald är död.”
”Är far död? Var har du fått det ifrån?”
Chiara måste vara galen. Återigen ångrade Jord att hon låtit tjänstekvinnan sluta för dagen. Det här var mer än hon kunde klara på egen hand.
”Du ljuger”, for Jord ut.
”Det är sant.” Chiara talade långsamt samtidigt som tårarna steg i hennes ögon.
Om hon vågat hade Jord givit Chiara en örfil. Det kliade i fingrarna på henne och hon knöt händerna för att hindra sig själv från att göra något oförlåtligt. Sedan drabbade insikten henne.
”Juliano och Maria?” viskade Jord med darrande under läpp.
Chiara slog händerna för ansiktet och grät så att axlarna skakade. Med ens förstod Jord att Chiara inte for med osanning. Inte heller hade hon mist förståndet. Far var död. Tvillingarnas föräldrar var också döda. Borta för alltid. Herregud, vad skulle hon ta sig till.
Hon fick syn på vinet och drack flera stora klunkar utan att ens bry sig om att hälla upp i en bägare. Sedan lirkade hon bort Chiaras händer och räckte fram karaffen. Även hon drack girigt. Därefter torkade hon sig med handens baksida.
”Det hjälper inte att vi super oss redlösa”, hulkade hon.
Men Jord tyckte annorlunda och ryckte åt sig vinet.
Den här gången hann hon inte föra karaffen till munnen förrän Chiara slog den ur hennes hand. Rubinröd vätska spred sig över det ljusa marmorgolvet.
”Tvillingarnas liv hänger på dig och mig”, sa Chiara. ”Vi måste skärpa oss, så att vi inte begår några misstag.”
Jord hörde orden men tog dem inte till sig.
”Far”, snyftade hon. ”Hur kan du vara borta?”
”Harald kommer inte tillbaka. Han hade velat att du visar dig stark, Jord.”
Vad far velat att hon gjorde och inte brydde hon sig inte om. Allt det här var hans fel. Han borde ha förstått bättre och inte utsatt sig för fara. Han skulle ha levt tills han blev gammal och gråhårig. Nu hade han betett sig precis som hennes mor gjort för många år sedan.
Varit oförsiktig, råkat illa ut och lämnat henne kvar.
Jord fick svårt att andas. Det var som om någon kört in en spjutspets mellan hennes skulderblad. Hon sjönk tillbaka ner på bänken, blundade och lutade bakhuvudet
tungt mot väggen. Det bultade bakom tinningarna och sjöng i öronen. Kunde hon inte få falla död ner, hon också. Eller virvla bort som löven om hösten. Utan far var hon ingenting. Vinet gjorde verkan och musklerna slappnade av medan den omedelbara sorgen och ilskan klingade bort. Hon blev åter medveten om Chiara som stod framför henne och slog upp ögonen.
”Jord”, sa hon. ”Hjälp mig, så att vi kommer härifrån så snart som möjligt. Helst redan i gryningen.”
”Vart ska vi ta vägen?”
”Till Vinäs”, sa Chiara. ”Jag hade gott om tid att tänka under ritten hit.”
Hon uttalade namnet på familjegodset i Sverige med så konstig betoning att det tog en stund för Jord att förstå vad hon pratade om. Jord hade aldrig varit där, även om det tillhörde henne genom arv efter modern. Sverige, så avlägset. Inte kunde Chiara mena att de skulle resa ända dit.
”Jag följer er till Livorno.”
”Varför?” kved Jord.
Hon ville inte lämna Toscana. Här fanns hennes släkt, vänner, hästarna och alla minnen. Det var här som hon fortfarande kunde se sin mor framför sig och höra hennes röst som ett eko från den tidiga barndomen.
”Det har jag redan sagt. Ingen kan garantera deras säkerhet så länge de är kvar här.”
”Kan vi inte bo hos dig?”
Chiara snörvlade till. Mitt i all bedrövelse kunde Jord inte låta bli att tycka att det var under en vuxen kvinnas värdighet att snora som ett barn.
”Mitt hem är förmodligen en av de första platser som de kommer att söka på. Snälla Jord, gör bara som jag säger.”
Det var något i hennes tonfall som fick Jord att förstå att det var allvar.
”Vad händer när vi kommer till Livorno?”
”Jag hoppas på att finna ett skepp som tar er hela vägen till Lübeck. Den resan har jag själv gjort häromåret.”
En stad som Jord aldrig hört talas om. Än mindre visste var den låg.
”Är vi framme i Sverige då?”
”Nej, men därifrån blir det inte svårt att hitta en båt som går till Kalmar, som ligger i Sverige.”
Jord kom att tänka på en sak.
”Min morfar. Kan vi skriva till honom?”
”Jag har funderat på det”, sa Chiara en smula dröjande. ”Risken är att brevet hamnar i orätta händer. Dessutom tror jag att du och barnen är framme innan skrivelsen når honom. Han kan befinna sig var som helst i riket, som jag förstår är ganska vidsträckt. Om han är i livet är han en gammal man vid det här laget.”
Jord nickade. Naturligtvis kunde en skrivelse komma på avvägar. Det tänkte hon inte på.
”Kom”, sa Chiara. ”Vi har mycket att ordna med. Ingen av tjänstefolket får ana vad vi har i görningen.”
X Kapitel 2 X
Denvälbekanta doften av tobak blandad med cedertvål fick tårarna att stiga på nytt i Jords ögon och hon snyftade högt.
”Du måste vara en modig flicka”, mumlade Chiara och grep tag om hennes axlar. ”Modig och stark.”
Världen hade som genom ett trollslag förvandlats till en farlig plats. Tvillingarna Lucia och Matteo tillhörde släkten Medici genom sin mor, ett släktskap som från och med nu kunde innebära fara för deras liv.
Chiara låg redan på knä framför kistan där far förvarade sina dyrbaraste ägodelar och Jord gjorde henne sällskap. Hon trevade bland sakerna och hittade kniven som fadern visat henne vid flera tillfällen. Det rikt ornamenterade skaftet glimmade när hon höll fram den i ljuset. Bladet var sylvasst, det visste hon.
”Kan du hantera den?” undrade Chiara.
Jord nickade. Far hade tränat med henne sedan hon
var i samma ålder som tvillingarna var nu. I trakten kring La Fornacina pågick allt som oftast konflikter av olika slag. Var det inte stråtrövare under den svartvita fanan från Lupa som bråkade var det skärmytslingar mellan Sienas och Florens patrullerande vaktstyrkor.
Vem man än var så skadade det inte att vara väl förberedd. Kidnappningar av unga kvinnor var inte ovanliga och de begärda lösensummorna hutlösa.
Jord vägde kniven i handen innan hon stoppade tillbaka den i slidan som hon snörat fast vid sin högra vad och lät kjolen falla ner.
Chiara vände sig åter mot kistan. Nästa föremål som hon lyfte upp var ett skrin av trä i vilket Jord visste att hennes mors smycken fanns.
”De här ska du ta med.” Chiara höll fram ett guldskimrande halsband med en turkos sten.
Hon lade kedjan i Jords öppna hand och plockade sedan fram ringar, ytterligare ett hängsmycke och några armband samt en brosch.
Jord drog efter andan. Det var inte första gången hon såg dyrbarheterna. Men inte kunde hon ta med sig alltsammans på resan. Det föreföll alldeles för farligt.
”Vi syr in dem i dina kläder.”
Hittills hade det varit Jords far som hjälpt henne att hålla minnena av modern vid liv. Nu skulle hon bli tvungen att minnas alldeles själv samtidigt som hon
skulle hjälpa Lucia och Matteo att bevara bilderna av sina föräldrar. Hon blinkade bort tårarna som återigen hotade att svämma över. Allt som skedde var så overkligt. Likt en mardröm hon snart skulle vakna ur.
Men hon sov inte. Chiara sprättade upp en bit av fållen på kjolen som Jord hämtat och pillade in smyckena, ett åt gången, innan hon åter näste ihop tyget. Sedan fyllde hon en skinnpung med mynt som legat på botten av skrinet. Jord bytte om och fäste pungen vid sitt bälte.
Därefter gick hon för att väcka tvillingarna. Hon passerade den stängda dörren till Julianos och Marias sovkammare. Aldrig mer skulle hon höra deras röster och lågmälda skratt tränga ut därifrån. Gråten hotade att övermanna henne igen och hon fick svälja åtskilliga gånger innan hon sköt upp dörren till nästa rum. Tvillingarna sov djupt. De andades i takt och om inte
Jord lyssnat ordentligt skulle hon ha trott att där bara fanns ett sovande barn.
Hon böjde sig över Matteos säng och skakade honom lätt.
”Vakna”, viskade hon mjukt.
Han rörde lite på sig och vände henne sedan ryggen.
”Matteo … Du måste vakna.”
Han ryckte till och snodde ett varv i sängen innan han sömndrucken gned sig i ögonen.
”Vi ska ut på äventyr”, sa hon med ett tillkämpat hurtigt tonfall.
Klarade hon bara av att hålla sorgen på avstånd skulle det inte bli svårt att få med sig barnen. Det var inte första gången hon tog med sig dem på utflykt.
”Vart då?” undrade Matteo.
”Till Livorno och därifrån ska vi åka båt.”
”Ska vi?” Med ens var han klarvaken.
Jord höll upp ett finger mot läpparna och hyssjade. Morgonen var snart här och när som helst skulle tjänstefolket vakna och ta sig an dagens sysslor.
Matteos ivriga röst hade väckt Lucia som nästan hoppade ur sängen i sömnen. Jord gav upp försöket att få dem tysta. Istället inriktade hon sig på att plocka fram de enklaste kläder hon kunde finna i deras kistor.
Matteo fick ett par slitna hosor, en blus som inte såg riktigt ren ut och en tröja med hål på båda armbågarna.
Han fnittrade och stack fingret genom ett av hålen.
Tyget i klänningen som hon gav till Lucia var blekt och plagget i det närmaste urvuxet.
”Den är ful.” Lucia plutade med munnen.
”Se så”, lirkade Jord. ”Vi ska åka båt och om du har fina kläder måste du vara rädd om dem.”
Det gjorde Lucia medgörlig och snart var de klara att lämna rummet. I hallen på bottenvåningen väntade
Chiara på dem. Det utspillda vinet lyste fortfarande
rött på golvet och Jord oroade sig för att fläcken aldrig skulle gå bort. Barnen kramade om Chiara och Jord såg hur hon lossade ett pärlbesatt spänne ur Lucias hår. Som hon sedan obemärkt lade ifrån sig på hallbordet.
Innan solen ens färgat himlen i öster röd tassade Chiara och Jord tillsammans med de båda barnen på tå ut ur huset.
Under tystnad smög de fram utmed stigen som tog dem från gårdsplanen ner till vägen, vilken löpte längs med floden Arno. Jord vände sig om och gick baklänges en bit. I det disiga morgonljuset såg hon sitt barndomshem sakta försvinna. Med blicken följde hon balustraden som omgav terrassen, vilken sträckte sig utmed boningshusets hela baksida. Som liten flicka hade hon en gång trillat ner från det räcket och slagit sig illa i bakhuvudet. Hon såg stallbyggnaden och skjulen där druvorna trampades. Och sommarköket. Med en darrande suck vände hon ryggen mot tryggheten och alla minnen.
Ränseln hon bar var så tung att remmarna redan skurit in i axlarna. Framför henne gick Chiara med Matteo vid handen och Lucia skuttande bredvid. Att ta två riddjur ur stallet hade det inte varit tal om. De ville inte lämna minsta spår efter sig.
Jord hörde Matteo fråga: ”Vart ska vi? Ska vi träffa far och mor?”
”Nej, inte idag”, svarade Chiara tillgjort glättigt. ”Kanske en annan dag.”
Lucia övergick till att dansa fram och sjöng på en egenkomponerad visa om fåglarna som kvittrade bland träden.
Jord hade en klump i magen. Än fanns Chiara hos dem och hon skulle se till att de fick någonstans att sova i natt och hjälpa dem tillrätta i Livorno. Men efter det låg allt ansvar på Jord som inte alls var berest på samma sätt. Visst hade hon varit i Florens, i Pisa och även i Livorno. Och hon hade seglat över havet till Spanien och tillbaka. Men om världen där bortom visste hon mycket lite.
De höll en jämn lunk som barnen utan svårighet kunde följa med i och när solen stod som högst på himlen ledde Chiara in dem i en träddunge där de slog sig ner på marken. Ur sin ränsel plockade hon fram torkat kött och vin.
”Det är utspätt med vatten”, sa hon, drog ur korken och räckte Matteo lägeln.
Han förde den till munnen och drack girigt medan Lucia blängde på honom under lugg och väntade på sin tur.
Jord vilade ryggen mot en trädstam medan hon tuggade eftertänksamt på en bit kött, som hon flyttade från ena sidan av munnen till den andra innan hon svalde.
”Vad vet du om Vinäs, Chiara?”
”Ja, just det …”
Hon dök åter ner i ränseln och rotade runt en stund innan hon med högtidlig min överlämnade en nyckel till Jord.
”Jag har förvarat den på uppdrag av din far i alla år.”
Jord vägde den i handen och drog med tummen över det rostiga järnet.
”Din mor fick godset i gåva av din morfar”, fortsatte Chiara. ”Han är en betydelsefull man i det svenska riket. Står nära kungen och äger stora landområden.”
Allt det där hade hon hört innan.
”Jag menar … vet du hur det är där nu? Kommer jag att vara välkommen?”
”Du behöver bara förklara vem du är. Din mor sa alltid att rättaren där väntade henne när som helst. Och nu är det du som är den rättmätiga ägaren.”
”Jo, men det är länge sedan. Mor reste väl aldrig tillbaka? Tänk om det är andra som tagit över. Vet vi ens vad morfar gjorde med godset efter att mor dött? Han kanske har sålt Vinäs utan att vi känner till det.”
Jords hjärta bultade i bröstet av rädsla för det okända som hon hade framför sig.
”Du behöver inte oroa dig. Se bara till att du och barnen kommer oskadda dit, så kommer allt att lösa sig.”
Så enkelt det lät. Jord tittade på tvillingarna som ätit
klart och nu roade sig med att leka tafatt. De verkade inte ha det minsta behov av att vila sig trots att de vandrat oavbrutet sedan gryningen.
Chiara hade varit mors väninna så länge Jord kunde minnas. Hon hade fortsatt att besöka dem och räckt ut en hjälpande hand då det behövts. Ändå vågade hon inte lita på henne nu. Hur kunde hon känna till förhållandena i Sverige? Ett land som var lika okänt för
Chiara som det var för Jord. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon fick inte visa sig ledsen inför barnen. Åh far! Hur kunde det bli så här?
Matteo rusade förbi henne och hon svalde gråten. En bit bort såg Jord hur Lucia också lugnat ner sig. Hon satt på huk på den dammiga marken och byggde ett stentorn. Jord förundrades över hur duktig flickan var på att välja rätt stenar för att tornet inte skulle rasa. Uppe på toppen avslutade hon med en liten svart sten.
Matteo som fortfarande for omkring nappade åt sig stenen.
”Neeej!” skrek Lucia och sprang efter sin bror med ilsket vevande armar.
Då hon inte kom ikapp honom, gav hon upp och räckte ut tungan åt honom.
Chiara reste sig och borstade av kjolen. Det var dags för dem att gå vidare.
