9789180502726

Katarina Widholm Käraste vänner

Till Staffan

I serien Böckerna om Betty finns följande böcker:

Räkna hjärtslag (2021)

Värma händer (2022)

Käraste vänner (2023)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Katarina Widholm 2023

Omslag: Miroslav Šokčić

Omslagsbild: Historisk Bildbyrå

Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Tryck: ScandBook, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN: 978-91-8050-272-6

Oktober 1949

Kapitel 1

”Ett riktigt, hjärtligt hurra nu allihop för vår vackra och kloka värdinna som, tro det eller ej, faktiskt fyller hela trettio år i dag. Betty leve! Hipp, hipp …”

Georg Lindgren strök sitt blonda hår bakåt, höll upp det skålformade glaset med bubblande sekt och vände sig med liv och lust till samtliga runt bordet som genast reste sig och hurrade samfällt.

Betty blev generat sittande och såg sig om röd i ansiktet. Alla vände sig mot henne och höjde sina glas, och hon skålade och försökte fånga vars och ens blick innan de drack.

Den kära väninnan Viola som med kurviga former i ylleklänningen och röda, glada läppar log och hurrade högst av alla tillsammans med maken Stig. Paret Thulin och Rita Veje skrattade vänligt och lutade sig fram för att tala med gamle vännen Birger. Och Birgers hustru Ingeborg nickade.

Inga hade just gått över till barnbordet där Violas tvillingsöner Jan och Lars presiderade på varsin sida som äldst i sällskapet med sina tio år. Mitt emot dem satt Ingas sexårige Tommy och Birgers och Ingeborgs sjuåriga Gunilla. Tommy höll just på att huta åt minstingen, Bettys och Olofs Anders, som med sina fyra år inte riktigt klarade av att sitta stilla som de andra under den långa middagen.

Betty försökte fånga sin älskade sons blick men han såg noga på de stora barnen och ansträngde sig för att försöka göra som de.

Nå, men där kände han ändå sin mors blickar och fyrade av ett strålande mjukt leende och hon kunde le tillbaka. Han var så lik sin far! Samma milda leende, samma mjuka

hår som visserligen var blont som hennes men låg i tunna lockar runt hjässan. Han var lika tystlåten och vänlig som sin far Olof.

När Tommy bryskt tycktes påpeka att Anders höll på att glida av stolen klättrade denne lydigt upp och ansträngde sig att med bägge händer hålla i sig, se allvarligt på omgivningen och dölja en förstulen gäspning. Kanske var det snart dags att lägga honom? Men hon hade lovat att han skulle få vara med ända till tårtan.

I kväll var första gången som Martina fick sitta med vid vuxenbordet. Hon var lång och mogen för sin ålder i den nya skogsgröna klänningen med stor krage och vid kjol som mormor Johanna hade sytt. Och hon såg verkligen betydligt äldre ut än sina elva år där hon satt vid sin nittonårige morbror Pelles sida. Han hade nyligen flyttat ner till Stockholm från Hudiksvall sedan han fått kontorsarbete på en speditionsfirma i hamnen och bodde nu hos sin syster. Martina som just skålat i sockerdricka med både farfar doktorn och morbror Pelle, slängde lika världsvant med sitt mörka hår som Rita Veje och försökte se vuxen ut utan att riktigt lyckas. Betty log ömt mot henne men hon såg inte sin mors blick.

Louise Molander talade intensivt med Pelle. Betty kunde se att han ansträngde sig för att konversera artigt. Efter bara två månader i staden talade han mer Stockholmsdialekt än en infödd och hon undrade i sitt stilla sinne vad de kunde ha att tala om. Men tant Louise överraskade henne ofta nuförtiden och kanske fanns det något en drygt sextioårig doktorinna från Östermalm kunde ha gemensamt med en ohängd nittonårig yngling från Hälsingland, vad visste Betty?

Doktorn lutade sig bakåt medan han konverserade Sven Thulin. De verkade ha ett gemensamt samtalsämne och hon gissade att det handlade om den sedan tio dagar nyutropade staten Östtyskland. Eller möjligen fiske. Hon skyndade sig att flytta blicken innan doktorn försökte fånga hennes. Trots

att de nu umgicks i familjära sammanhang väckte han fortfarande ett starkt obehag hos henne och hon undvek honom så mycket det bara gick.

Så landade hennes blick på maken Olof som diskret fotograferade gästerna med sin kamera. Betty var så stolt över att festen dokumenterades och gladdes redan åt att få se bilderna när han framkallat dem. Dessa skulle hon sedan klistra in i ett särskilt album och spara som ett kärt minne.

”Betty, det här har du all heder av! Är det verkligen du som lagat alla dessa fantastiska rätter?” Ingeborg ropade från andra sidan bordet och de övriga vid hennes sida föll in i hyllningskören. Betty fick generat slå ifrån sig att det var då sannerligen inget det här, lite poularde en cocotte med ärtor och champinjoner bara! Fast hon hade misslyckats med timbalerna och såsen hade skurit sig precis innan serveringen. Men självklart hade hon räddat allt så gott det gick och ingen, utom möjligen Georg Lindgren, kunde märka det. Smaken var det nämligen inget som helst fel på.

Snart skulle hon be Inga hjälpa henne servera tårtan och duka av.

Men hon log åt de berömmande orden. Det var alltid roligt att man uppskattade hennes kokkonst. Hon vände sig lite lätt generad mot Ester snett mitt emot:

”Att ordna en middag nuförtiden är då rakt inget. Nej, tänk hur det var under krigsåren!” Kvinnorna runt bordet nickade och höll med, alla mindes ransoneringstiderna och den erbarmliga matlagning man då tvingats till.

”Men Betty har ju alltid kunnat trolla med maten. Om hon så bara haft en spik och lite vatten så har det ändå blivit den mest välsmakande soppa!”

Doktorn böjde sig fram och ropade med lite för hög röst mot sällskapet. Han log brett och belåtet och hon ville vända bort blicken. Han njöt av att vara i centrum och hon såg att han nog tänkte resa sig. Kanske utbringa ännu en skål? Men turligt nog avbröts han av Georg Lindgren som tillsammans

med Birger mycket passande stämde upp en Ernst Rolf-kuplett om kvinnan och alla skrattade och applåderade.

Doktorn, som hunnit resa sig till hälften, damp ner på stolen igen med en förtrytsam min. Han var rödare än vanligt i ansiktet och svepte ännu ett glas utan att se sig omkring.

Applåderna var kraftiga och Betty undrade om det kanske var dags för henne att återgälda alla vänliga ord, tal och sånger hon uppvaktats med hela dagen. Hon gruvade sig eftersom hon egentligen var alldeles för blyg för att yttra sig vid en middag. Men Viola hade hållit tal och doktorn, Ester och Georg hade sagt sitt. Martina hade sjungit en vacker sång och till och med Pelle hade generat hyllat henne med några rader. Nog borde väl Betty kunna få till ett enkelt, men ärligt menat, tack?

Hon drack en stor klunk lingondricka och svalde några gånger när stolen vid hennes sida sköts tillbaka under bordet och någon hostade till och harklade sig:

”Min käraste Betty! Nu har det blivit min tur att säga några ord. Jaja, titta inte så där på mig, jag vet nog vad du tänker:

’Åh nej, nu ska han bli så där långrandig och gråtmild som han brukar …!’ Och ser du, då svarar jag: Ja det ska jag! För nu är det din man som ska hålla tal, och du ska vackert tiga i församlingen. Tvärtemot hur det brukar vara i det verkliga livet …”

Man skrattade och hon kunde inte hjälpa det men det kom en tår när hon såg Olle stå där med papperslapp i handen och finkostymen på. Han såg så varmt och kärleksfullt på henne och hon ville bara krama honom. Hon bortsåg från skrattandet även om hon visste att folk brukade skoja om att Olof Morin var en toffel under hennes styre. Men även om det var hon som pratade mest, ordnade mest och syntes mest, så var det han som var hennes bästa vän och trygghet och den som slutligen avgjorde.

Han berättade skojigt och spirituellt om Bettys alla goda och mindre goda egenskaper och skratten dånade och hennes tårar övergick snart i skratt blandat med gråt. Betty hade

alltid varit lättrörd och Olles innerliga tal gjorde henne både överväldigad och glad.

”Mamma! Är mamma lessen?”

Alla runt bordet skrattade åt den lille Anders som beslutsamt hade lämnat sin plats vid barnbordet och trängt sig fram till Betty där han slog armarna om henne och ängsligt såg upp i hennes ansikte.

Betty måste smeka hans små kinder och se in i hans stora, barnablå ögon och försäkra att hon bara var glad. Att hon grät av glädje. Och Olof tog gossen på armen och viskade något i hans öra som fick den lille att le och nicka. Sedan avslutade Olof talet med ett leende:

”Jag väntade länge på att finna min gudinna och när jag fann henne väntade jag ännu längre på att hon skulle bli min. Och tror ni inte att jag alldeles höll på att slarva bort henne med en fatal resa till Nyköping? Men ödet grep tack och lov in och ordnade allt till det bästa.” Han log brett och höjde glaset:

”Nu vill jag att ni alla förenar er i en skål för min eminenta hustru, Betty!” Medan alla reste sig och skålade på nytt viskade han åter något åt Anders som sprattlade för att komma ner på stolen bredvid sin far. När han fick en vänlig puff i ryggen av fadern såg han på Betty och började sjunga med klar och ren småbarnsröst:

”Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan, vi har den äran, vi har den äran att gratulera!” Och innan någon hann säga något mer ropade far och son samstämmigt:

”Ett fyrfaldigt leve, hurra, hurra, hurra, hurraaaa!”

Hon lutade sig fram och fick en lätt kyss rakt på munnen av maken och små barnarmar om halsen som hotade att skrynkla och smutsa ner hennes fina blå crêpeklänning. I fara var också den eleganta frisyr hårsalongen på Sveavägen hade kreerat på förmiddagen liksom pärlörhängena hon fått på morgonen av Olof. Inga reste sig och lyfte vänligt Anders ur Bettys famn och tog honom med sig tillbaka till de andra barnen. Betty lutade sig ånyo kärvänligt mot Olle och fick

ännu en lätt kyss. Hon visste att det väl ansågs lite fånigt att de, gamla människorna, kysste varandra. Särskilt så här ogenerat, men det var ännu, efter fem år som gifta, viktigt för Betty att utan skam få visa att hon var uppskattad och sedd. När hon nu äntligen hade en man som öppet och inför alla kallade henne sin ”gudinna”.

Hon reste sig och klingade sakta i glaset medan allas blickar vändes mot henne och hon drog efter andan för att hålla sitt tacktal.

”Det blev väl lyckat, Olle, tycker du inte det?”

Betty såg på honom när han tog av sig morgonrocken och väntade tills han krupit ner i sängen bredvid henne. Han bredde ut sin arm och hon kröp snabbt intill och lade kinden på hans axel. Drog sedan in den varma doften av rakvatten och den där speciella lukten som var hans egen. Kysste hans halsgrop och suckade trött och njutningsfullt när han svarade:

”Ja det blev mycket lyckat. Alla var överväldigade av din mat, vännen. Tant Louise var i sitt esse. Och tänk, jag tror hon hade roligt med Pelle och Georg.”

Han smekte henne sakta över håret och hon hörde hans hjärtslag under kinden. I kväll var de tack och lov lugna och rytmiska och rusade inte alls. Hon skrattade lätt:

”Ja, ju gladare tant Louise blir desto mer inåtvänd och konstig blir doktorn … och dricker han inte mer än nånsin?”

”Åh Betty, att du fortsätter att kalla honom doktorn efter alla dessa år! Kan du inte kalla honom farbror Axel i alla fall? Nu när du slutat med doktorinnan?”

Hon slöt ögonen, andades ut och svarade enkelt:

”Nej, det kan jag inte.” Hon var tacksam att maken inte såg hennes blick. Hemligheten mellan henne och Axel Molander var en av de få saker hon inte berättat för sin man. Det hade inte blivit av under deras första tid tillsammans och eftersom doktorn fortfarande betydde mycket för Olof Morin hade hon inte förmått sig berätta hela sanningen om sommaren

1942 och vad som tilldragit sig en julikväll i Villa Louiselund. Känslan av skam och självförakt var fortfarande så stark hos henne att hon knappt kunde tänka på det.

Särskilt inte i ljuset av hennes upptäckt därefter i våningen vid Odenplan. Att doktorn metodiskt gömt undan alla brev från Martin. Att han tagit sig friheten att styra hennes liv efter eget tycke.

”Men kan du inte förlåta honom det där med breven efter alla år?” Olof gäspade och släckte sänglampan så att bara ljuset från gatan letade sig in genom gardinerna.

”Nu pratar vi inte om honom längre, är du snäll. Visst var Anders duktig som orkade vara med ända till tårtan? Han var så rörande när han ville trösta mig.”

Olof höll med, vände sig emot henne och hon log

”Och ett sånt vackert tal du höll, Olle! Jag grät så det skvalade.” Han skrattade lågt och tryckte en lätt kyss på hennes tinning.

”Ja, tänk om jag gift mig med Ethel där nere i Nyköping … vilket elände det hade blivit!”

Olofs barndomsvän Ethel arbetade numera på ett kontor inte långt ifrån Norra Bantorget och Olof hade presenterat Betty för henne när de stött ihop utanför Aftontidningens redaktion. Kvinnan hade varit vänlig och trevlig och småpratat obesvärat med både Olof och Betty.

Betty hade däremot sett på henne med misstänksamhet. Detta var alltså kvinnan som Olof så när gift sig med? Ja, helt sannolikt gift sig med om han inte råkat berätta om Betty för henne.

Betty kunde inte hjälpa det men hon tyckte inte om tanken att han blottat hela sin olyckliga förälskelse för Ethel

Johansson. Ja, att de två tycktes känna varandra så väl och att kvinnan visste så mycket om hennes och Olles alla djupaste hemligheter. Det hände att Betty kände ett stråk av svartsjuka när han nämnde att de setts på vägen till och från kontoren.

Men nu var det hennes tur att kyssa honom på kinden och skratta lätt försmädligt:

”Haha, ja tänk Olle! Men tror du inte hon ångrar sig nu? När hon ser hur rart vi har det?”

Han fnös roat:

”Ångrar sig? Ja, det gör hon säkert. Jag är ju ett sånt rasande stiligt exemplar av manssläktet, eller hur?”

Han himlade med ögonen och hon måste åter skrattande kyssa hans kind.

”Jag tycker i alla fall det! Ingen har nånsin varit så snäll mot mig som du, Olle. Jag hoppas faktiskt hon ångrar sig. Men det har hon inget för!” Vällustigt borrade hon sig djupare in i hans famn och han kysste henne på pannan. Med armarna om varandra somnade de. Som vanligt var Bettys sista tanke innan hon föll i sömn tacksamhet över att hon hade någon som höll av henne utan skam, hemligheter eller förbehåll.

Kapitel 2

Det blev måndagsmorgon och vardag igen. Olle hade gått till tidningen och Betty hade lämnat Anders till Inga nere i dubbletten. Tommy skulle strax följas till lekskolan av Martina innan flickan i sin tur gick vidare till sin skola.

Betty hämtade morgonposten och gick in på kontoret. Hon älskade sitt kontor och känslan av att vara i sin egen bokhandel. Den här stunden älskade hon dessutom mest under hela arbetsdagen. Innan butiken var öppen och när morgonens bestyr var över, när hon i lugn och ro kunde se över beställningarna till bokhandeln och de småtryck som var på gång.

Hon hade precis fått in korrekturet till ett nytt häfte om festmat. Det var dock skrivet förra året och nu när de flesta ransoneringar upphört skulle man kanske valt ett annat sätt att skriva? Hon kanske borde ändra? Hur som helst måste det beslutas denna vecka. Hon öppnade en låda från tryckeriet. I den fanns ett häfte om Polhem av Torkel Östlund med fina illustrationer av Birger. Hon hoppades innerligt att det skulle sälja bra. Han kom ofta till butiken med sina manus och dröjde sig gärna kvar bland bokhyllorna. Samtalade glatt med Inga, butiksbiträdena och småpojkarna.

Genom fönstret till butiken såg hon att Sonja redan kommit och höll på att damma i hyllorna.

Bokhandeln gick ganska bra såvitt Betty visste och efter snart sex år som ägare kände hon att hon till slut behärskade arbetet. Men hon hade slitit för att lära sig och för att det skulle fungera. När Anders varit nyfödd och hon inte kunnat arbeta lika hårt som hon brukade hade det varit nära att allt gått omkull. Men tack vare en storartad insats av hennes duktiga medarbetare hade hon klarat butiken med en hårsmån. Kanske hade också krigsslutets positiva inverkan på alla slags affärer räddat situationen.

Vissa dagar hände det att hon kände sig less. Som bokhandlare sysslade man mer med handel och mindre med böcker än hon trott i sin enfald.

Och skulle hon vara riktigt ärlig så var det väl inte riktigt försäljning av kuvert, pennor och kurslitteratur hon en gång drömt om. Men nu kunde hon som sagt arbetet och hade ordnat det så bra för sig och sin familj att det inte gick att ändra.

Inga kom förbi med några fakturor som hon lade på Bettys skrivbord.

”Jag måste ge mig ut och köpa nya färgband till maskinen. Jag tar Anders med mig och köper dem och så hämtar vi Tommy på hemvägen.”

Betty nickade.

”Men du kan lämna Anders här hos mig om du vill. Han är inte till besvär, alls.”

Betty log mot sin son som dök upp bakom Ingas kjol. Han smög sig försiktigt fram, log tillbaka och sjönk ner på sin favoritplats i hörnet vid bokhyllan. Där plockade han fram älsklingsboken, Tomtebobarnen, och började tyst bläddra. Många långa timmar hade han tillbringat på Bettys kontor utan annan förströelse än några böcker och lite leksaker. Så väsensskild från Martina som aldrig kunnat vara stilla längre än några minuter åt gången.

”Äsch, då! Visst vill du gå med mig, Anders? Vi skulle ju se på de nya tågen i leksaksaffären?”

Inga sträckte leende ut handen och Anders nickade och reste sig igen. Betty gav honom en kyss på kinden och rättade till hans stickade tröja som åkt upp över hängslena.

”Allt är klart, det är bara för mig att sätta på potatisplattan. Vi ska äta sylta. Äter du med oss, Betty?”

”Nja, jag byter ju av Sonja, men kanske efteråt?”

Inga nickade och gick ut med gossen vid handen.

Betty såg efter henne. Hur i all världen skulle hon ha klarat sig utan Inga alla de här åren? Redig, snabbtänkt och begåvad skötte hon ekonomin. Fakturor, bokföring, löner och

myndighetskontakter. Och så passade hon barn. Nuförtiden skötte Martina sig själv efter skolan uppe i våningen och det var småpojkarna som upptog tiden. Sanningen att säga så hjälptes Betty och hon väl åt: Anders höll sig ofta på hennes kontor och Tommy lekte ju själv ute på gården så Betty kunde hålla ett öga på dem. Båda pojkarna visste att man inte fick störa kunder eller avbryta telefonsamtal.

Någon styvfar hade Inga inte skaffat till Tommy. Det fanns dock en och annan som kunnat tänka sig den uppgiften men hon hade hittills visat sig njugg och ointresserad av uppvaktningen. Inga erhöll en liten summa av Tommys far varje månad så länge som hon förblev ogift. Kanske fick det henne att vara noggrannare i valet av fästman än hon skulle varit annars? Vilket förstås passade Betty utmärkt även om hon väl ändå önskat lite omsorg och lycka till den tappra Inga som kämpat på som ensam mor i alla år.

Betty plockade ihop pappren på bordet och reste sig. Butiken började långsamt fyllas med kunder och Sonja behövde avlösning i kassan. Betty rättade till kjolen och njöt av det fina ylletyget. Det var en fröjd att kunna få tag i riktiga kläder av god kvalitet igen! Hon såg sig också i spegeln vid kontorsdörren innan hon gick ut. Håret var nylagt i mjuka lockar ner över axlarna med ett hårband i samma tyg som kjolen. Lite nytt läppstift och hon var redo. Ingen kunde se att hon fyllt trettio år!

När klockan var kvart i ett började det kurra i magen. Inga och pojkarna hade kommit tillbaka och åt nu uppe i våningen. Betty skulle strax gå dit.

Det kändes som de sålt mycket på sistone. Hösten var här för att stanna liksom de nya hoppfulla tiderna. Folk tycktes köpa reseskildringar och hobbyböcker och alla de nya barnböcker som kommit de senaste åren. Inget gladde Betty så som när man satte böcker i händerna på barn. Båda hennes var riktiga bokmalar. Anders nästan mer än Martina även om han var liten. Hon påminde sig själv att ta med några av

de nya bilderböckerna åt honom liksom Blytons senaste åt Martina innan hon slutade för dagen.

”Nej men, se fru Morin själv! Så lämpligt. Hur står det till?”

Betty snurrade runt och såg advokat Malcolm Johansson lyfta hatten till hälsning. Hon skyndade sig att stiga fram och skaka hand och le mot den spenslige mannen.

”Käre advokaten, det var länge sedan. Vad förskaffar mig den äran?” Betty log vänligt mot Johansson som såg på henne med skarpa ögon. Han hjälpte henne fortfarande med en del juridiska angelägenheter även om det inte var så ofta nuförtiden. Han var också känd för sin stora faiblesse för kriminalromaner.

”Jag skulle vilja ha Trenters senaste och kanske någon ytterligare, om fru bokhandlerskan har något att föreslå?” De skrattade och hon tog fram Trenter och skyndade sig att förevisa den nya författaren Maria Langs bok men den hade han redan införskaffat. Istället valde han en av Agatha Christies böcker som han ännu inte läst. Hon slog in böckerna i papper och tog betalt. Ställde småfrågor om advokatens arbete och hur sommaren varit och han återgäldade konversationen på samma sätt. Just när han nickande tackat för sig och tagit i dörrhandtaget vände han sig om.

”Ja visst, det var så sant … Jag hade ju ett brev till fru Morin också, det var ju mitt andra ärende. Se här!” Ur innerfickan drog han fram ett kuvert som han lade framför Betty. I samma ögonblick som brevet landade på disken kände hon igen handstilen och hjärtat flög upp i halsgropen.

”Vänta! När kom det här?” Advokat Johansson hejdade sig på nytt och ryckte lätt på axlarna.

”Tja, var det i fredags kanske? Jag minns inte så noga. God middag!” Han stängde den pinglande butiksdörren bakom sig och Betty blev med ens ensam i bokhandeln.

Sakta drog hon brevet till sig och läste:

Fru Betty Morin, co Malcolm Johanssons Advokatbyrå … Hon behövde egentligen inte läsa avsändaren för att vara

säker. Den handstilen kände hon bättre än alla andras. Driven och lutad med utomordentligt vackra slängar på versalerna. Men hon vände ändå på brevet och läste. Hjärtat slog ett dubbelslag.

Lektor Martin Fischer.

”Ursäkta att jag är sen! Spårvagnen stod så jag fick gå hela vägen …”

Betty såg skrämt upp och stoppade snabbt brevet i fickan på koftan medan hon log mot bokhandelsbiträdet som röd och varm försökte släta till håret.

”Ingen fara, Dagmar. Här är så lugnt.” Hennes hjärta slog hårt men hon gick långsamt mot trappan upp till våningen. Vände sig om i dörren och log ännu mer.

”Sonja är nog strax här …” I samma ögonblick slogs dörren upp av en ännu mer rödkindad Sonja som visst hunnit uträtta ärenden på rasten. Alla tre skrattade och Betty skyndade sig upp för trappan.

Inga höll på att diska efter maten och pojkarna lekte högljutt med en brandbil.

På bordet stod en tallrik med en djuptallrik välvd över.

”Det är potatisen. Sylta och rödbetor finns i skafferiet. Och lingondricka. Jag tar med mig pojkarna ner nu så får du äta i lugn och ro …” Hon hyschade på pojkarna som skrattade och tjöt precis som brandkåren på utryckning.

Betty log mot dem alla tre och gick sedan mot skafferiet.

Inga och hon turades oftast om med maten och det var oändligt skönt att dela hushållsansvaret med någon. Inga som avskydde matlagning brukade sällan laga till något annat än middagsmat. Till kvällen blev det allt som oftast gröt och smörgås för Tommy och henne.

Betty tvingade sig att äta ordentligt och plocka undan efter sig, ja till och med diska innan hon drog fram brevet ur fickan.

Vad i all världen ville Martin henne efter så många år.

Advokat Johansson hade hjälpt henne att sätta upp en fond för Martinas studier och hon hade också överlåtit till advo-

katen att hålla kontakten med Martin och se till att pengarna kom som de skulle. Vilket de hade gjort.

Olof kände förstås till fonden och han visste också att hon inte haft någon kontakt alls med Martin Fischer sedan våren 1944.

Hon lade brevet på bordet framför sig. Övervägde noga om hon verkligen skulle öppna det? Kanske vore det bäst att bränna det i kakelugnen utan att läsa. För hade Martin Fischer någonsin fört med sig något gott i hennes liv? Ja, förutom Martina.

”Dumheter! Det är väl bara ett affärsbrev!” Hon talade högt med sig själv och tog beslutsamt kuvertet i handen och sprättade det med en bordskniv. Lirkade sedan ut brevet och läste:

Betty!

Jag vet att du inte vill att jag ska skriva och det har jag ju tidigare inte heller gjort. Men jag har något viktigt som jag måste fråga dig till råds om och jag hoppas därmed bli förlåten mitt fula tilltag?

Saken är den, att jag har en mycket god vän från Köpenhamn som nu kommer att befinna sig i Stockholm under en tid, Ejner Rasmussen-Frick. Kanske känner du igen hans namn som en mycket uppskattad och skicklig operasångare med decenniers erfarenhet från världens alla operascener?

Han har nyligen dragit sig tillbaka för att fortsättningsvis undervisa unga sångare. Jag vill nu att han lyssnar på Martina och utifrån sin profession föreslår hennes vidare utbildning inom sången. Kunde du låta honom göra det?

Det hela skulle tilldraga sig på Kungliga Operan en vardag då det passar herr Rasmussen-Frick. Naturligtvis ska någon följa med Martina så att hon känner sig trygg. Meddela mig vem som kommer med så möter vi i sceningången. Skriv via advokat Johansson, är du vänlig.

/Martin

P.S.

Jag hoppas livet har farit milt och varsamt fram med dig, Betty.

Jag tänker ofta på dig och hur du har det.

Det sista tillägget var skrivet med en annan penna än brevet i övrigt. Lite mindre elegant handstil. Lite hårdare tryck.

Hon släppte brevet på bordet som det bränt hennes hand.

Vad var det här? Varför i all världen hörde han av sig nu? Efter fem års tystnad? Och vad var det han ville? Ifrågasatte han

Anne-Marie Nordins kunskaper om sång? Trodde han att fru Sanders undervisning inte var värd pengarna? Ville han helt enkelt slippa betala mer för flickan? Eller ville han nu plötsligt ändå ta på sig faderskapet? Betty blev iskall av förskräckelse. Nej, det fick inte ske! Carl-Axel Molander gällde fortfarande som Tinas far även om Olof stod som förmyndare. Och Martina hette fortfarande Molander i efternamn och skulle när den tiden kom ärva doktorns.

Plötsligt blev Betty arg. Vem var Martin att komma och styra och ställa med Martinas liv? Han som aldrig vågat eller velat ta på sig ansvaret någon gång under de tidigare åren. Varför kom han plötsligt nu?

Och vad menade han med sitt post scriptum? Vad hade han överhuvudtaget med Bettys liv att skaffa?

Omilt tog hon brevet i handen och knölade ner det i koftan. Dags att återgå till arbetet! Hon fick prata med Olle senare om hur hon skulle göra. Mest hade hon god lust att riva sönder brevet och kasta det på elden. Men kanske skulle Fischer höra av sig på nytt om hon inte svarade? Kanske skulle han till och med dyka upp här en dag framför Martina? Nej, hon skulle svara. Men först ville hon tala med Olof.

Hon fastnade i ett bra manuskript för barn om enkel trädgårdsodling som hon helt säkert tänkte ge ut. Barnmanuskripten sålde bra av utgåvorna från Småtryckförlaget.

Georg Lindgren och Rita Veje skrev om filminspelningar, nyheter från Hollywood, mode och allmänna skönhetstips.

Trots att de vid det här laget återanvänt en del material från tidigare häften fortsatte kunderna att köpa dem.

Och så var det hennes hushållshäften. Hennes skötebarn! De första trevande försöken om kristidsmat hade hon på egen hand producerat 1944. Nu utkom några häften om året och de sålde fortfarande ganska bra. Alice Matsson skrev och formulerade och de hade med tiden hittat ett sätt att samarbeta som fungerade.

Alla häften försåldes nu via postorder. Därmed hade Betty sluppit de dyra kostnaderna till återförsäljarna och nådde dessutom en mångdubbelt större kundkrets. Men förlaget upptog egentligen alltför mycket tid i förhållande till vad hon fick ut i reda pengar. Onkel Mauritz hade varnat för detta, man fick inte låta förlaget ta mer tid än det genererade i inkomst.

Hon sköt undan tankarna och log lite för sig själv. Sände så den gamle hedersmannen en kärleksfull tanke. Vad hade han inte betytt för henne!

”Mamma! Kan Eva följa med mig opp och dricka choklad?”

Betty såg upp från skrivbordet. I dörröppningen stod Martina med skolväskan i handen och jackan på. Hennes mörka, lockiga hår hade nog inte borstats ordentligt i morse för det trasslade sig vid tinningarna. Klasskamraten Eva, som var minst huvudet kortare, hade brunt välkammat hår med hårspänne i luggen. Hon neg och log mot Betty. Betty i sin tur log och klappade Eva på kinden sedan hon fått en hård kram av Martina.

”Ni får gärna leka i ditt rum innan middagen Tina, men någon kakao har vi tyvärr inte. Påminn mig när jag beställer varor på onsdag! Ni får istället dricka av nyponsoppan som står i skafferiet och ni kan ta hastbullarna jag gjorde i går. De ligger i burken!” Det sista ropade hon efter dem när flickorna sett på varandra med glädje och sedan rusat upp för trapporna.

”Glöm bara inte bort att du ska till fröken Sander efter middagen! Så du inte springer ut och leker …”

Hon hoppades att flickan hade hört. Nuförtiden gick Marti-

na själv till körrepetitionerna och ibland till privatlektionerna i sång i Daga Sanders eleganta våning vid Stureplan. Men flickan hade också många vänner och det hade på sistone hänt mer än en gång att hon glömt bort tiden och missat såväl lektioner som körsång. Med en suck återgick Betty till sina småtryck.