9789180501958

HELÉN WIGH SONDRA

EN ELIN ROTH-ROMAN

tidigare delar i serien om elin roth: Tukta (2022)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

© Historiska Media och Helén Wigh 2023

Omslag: Miroslav Šokčić

Omslagsbilder: Depositphotos, Unsplash

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn 978-91-8050-195-8

Svart smyger natten kring stenströdda land –somna ej, somna icke in!

Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand och den brödlöses sorg skall bli din.

dan andersson, ur Kolvaktarens visor (1915)

Elin skyndade över Kungsgatan och drog kappan tätare om sig i den kyliga oktobervinden. Hon kunde inte låta bli att kasta en blick över axeln, trots att hon inte ville visa mannen som iakttagit henne att hon lagt märke till honom.

Det var andra gången hon noterat honom under dagen. Tidigt i morse när hon låste upp antikvariatet hade han stått och rökt på andra sidan gatan. Och nu under lunchrasten hade han dykt upp intill broarna vid Monitorholmen.

I morse hade hon inte reagerat. Att en man stod och rökte och samtidigt betraktade henne eller antikvariatet var inget märkligt. Hon hade gått in och påbörjat dagens bestyr, men efter nästan fyrtio minuter hade hon tittat ut igen och mannen hade stått kvar. När han insett att hon betraktade honom gav han sig av längs gatan upp mot Folkskolan.

Första tanken hade varit att han inte kunde ha stått där hela tiden, men nu visste hon inte vad hon skulle tro. Det var något märkligt med mannen, den saken var klar.

Elin skyndade sig över den gatstensbelagda gatan, kastade en hastig blick mot skylten med texten Levinovitz och bilden av en familj. I butiksfönstren stod skyltdockor iklädda säsongens kappor. Hon gick in och tittade ut genom skyltfönstret, sökte efter mannen längs gatan.

”God dag, fröken Roth.” Butiksbiträdets klara stämma fick

Elin att sno runt. Kvinnan, som var klädd i svart och hade perfekt uppsatt hår, stod vid sidan av disken och hängde upp slipsar på en ställning.

”God dag”, svarade Elin och log. Hon rättade till håret och sökte upp klädställningen med byxor. Medan hon bläddrade bland plaggen sneglade hon mot dörren. Hon tog ut en galge och höll upp den framför sig.

”Fröken Roth får säga till om hon behöver hjälp”, sa butiksbiträdet och övergick till att justera klädseln på en av butikens skyltdockor. ”De där byxorna är perfekta nu till hösten”, fortsatte hon med knappnålar i munnen.

Dörrklockan pinglade och några yngre kvinnor kom in. De pratade högljutt och skrattade. Elin trängde undan tankarna på mannen och funderade över färgen på byxorna. Hon kikade på de unga kvinnorna för att se vilka färger de bar.

”Elin?” hördes en förvånad stämma.

Elin vände sig om och mötte Rut Dahls blick. Flickans två vänner tittade uppmärksamt på dem.

”God dag, Rut. Trevligt att se dig”, sa Elin och fumlade med galgen i sin hand. Flickornas nyfikna blickar var enerverande och Elin ville inte ens fundera över vad som rörde sig i deras huvuden. Ruts försvunne bror Jonas hade hittats i slutet av september och snart hade två veckor gått sedan Elin lyckats reda ut vad som hänt honom, men nästan ingen kände till Elins engagemang i fallet.

Rut tog ett steg närmare. ”Jag har velat prata med dig.” Hon sänkte rösten. ”Jag vill tacka dig.”

”Tacka mig?” Elin försökte spela förvånad. Det här var det sista hon önskade. Folk i staden behövde inte få kännedom om hennes inblandning och här i butiken hördes varje ord tydligt. Elin sneglade mot butiksbiträdet som ogenerat lystrade.

”Ja, du vet, för Jonas. Jag vet att det inte är din fars förtjänst att han hittades. Ingen polis sökte efter honom, bara du.”

”Jag gjorde inget.” Elin harklade sig, ville inte att rösten skulle låta ostadig. Hon och far hade kommit överens om att han skulle vara ansiktet utåt för lösningen av fallet. Om det kom fram att Elin varit inblandad, skulle hennes liv bli värre. Skällsordet Korpkvinnan hade slagit rot, starkt kopplat till Elins engagemang för att reda ut andra människors olycka.

Rut lade handen på hennes arm. ”Jag vet att det var du. Hur du än gjorde, hur du än kunde veta, är jag tacksam. Tack vare dig behöver vi inte leva i ovisshet. Du anar inte hur mycket det betyder för mig och mor.”

Elin lade märke till uppriktigheten hos Rut, hennes blanka ögon.

Ruts väninnor viskade något till varandra. Elin mötte deras blickar och de tystnade.

”Jag är glad att ni fick veta vad Jonas råkat ut för. Och jag ska framföra ert tack till far. Om du ursäktar …” Elin nickade adjö till Rut och skyndade sig genom lokalen. I brådskan råkade hon stöta till biträdet som skrek till.

”Förlåt, gick det bra?” Elin lade handen på biträdets arm.

Kvinnan nickade och tittade bort mot flickorna.

”I all välmening, fröken Roth … Det är inte för inte som folk kallar er för Korpkvinnan. Det är sådant prat som går bland folk och såvitt jag förstår verkar pratet vara sant?” Hon nickade mot Rut och fortsatte: ”Att ni varit inblandad i fallet med Jonas Dahl?” Biträdets ögon var stora och hon verkade hålla andan medan hon väntade på svar.

”Jag vet inte vad ni talar om. Om alla kunde sköta sitt vore allas våra liv enklare.” Elin lät hård, men hon orkade inte med fler anklagande ord och antaganden. Även om de skulle stämma.

”Vad säger er fästman Svensson om saken?”

Min fästman, tänkte Elin och visste inte hur hon skulle svara på frågan. Hon och Svensson hade träffats nästan varje dag sedan fallet med Jonas Dahl klarats upp, men inte såg hon honom som sin fästman. Eller var det ditåt de var på väg?

”Jag har en tid att passa. Adjö!” Snabbt tog sig Elin ut genom dörren, förbi apoteket och vidare till Asphyttebron. Älvens forsande stillade oron i kroppen. Hon höll tag om broräcket och försökte hitta stadga.

Ingen fick veta att hon var inblandad i att lösa fallet med Jonas Dahls försvinnande. Rut måste förstå att hon inte kunde gå runt och prata på det där viset. Hur många hade flickan anförtrott sig åt? Elin skulle behöva tala allvar med henne.

Hastigt såg hon sig omkring. Hon hade glömt bort mannen för en stund och nu syntes han inte till.

Elin tog av sig kappan inne på kontoret. Utanför strilade regnet och hade fått hårlockarna att tappa form. Trött skakade hon det värsta av regnet från kappan och strök av det blöta på byxorna.

Dörrklockan pinglade ute i butiken. Snabbt drog hon fingrarna genom håret och stoppade ned blusen i byxorna. Hon gick ut för att möta dagens första kund, men stannade tvärt i dörröppningen. Luften gick ur henne som om hon fått ett knytnävslag i magen. Det var John. Hennes gamla kärlek, han som lämnat henne utan ett ord en dag för två år sedan.

”God morgon, Elin. Jag hoppas jag inte stör.”

John måste ha lagt märke till hur överrumplad hon var för han höll genast upp händerna, nästan som om han förväntade sig en attack.

Vad skulle hon säga? Hon ville inte se honom, inte höra hans röst. Vad han än sa … Det spelade ingen roll. Samtidigt väcktes något inom henne, något som manade henne att springa rakt in i hans famn.

”God morgon”, svarade Elin så likgiltigt hon förmådde och ställde sig bakom disken. Hon sökte förgäves efter något att ta sig för, men huvudet ville inte samarbeta.

John närmade sig tvekande.

Snälla, tänkte Elin. Kom inte nära. Egentligen borde hon slänga ut honom på gatan, men vad skulle folk säga? Utanför skyltfönstret registrerade hon förbipasserande som kastade långa blickar.

”Hur är det med dig? Det var så länge sedan.” Ett steg närmare och med en len röst som kastade henne tillbaka i tiden. Då när de höll varandra i handen, hade picknick, målade tillsammans. Att han hade mage att komma hit!

”Det är bra med mig.” Elin tittade ned på händerna som hon vände och vred i brist på annat. Kinderna hettade och hon bad inom sig att han inte skulle lägga märke till kroppens avslöjande tecken, de betydde inget. Han betydde inget. Han var bara luft, en gammal sägen ingen längre brydde sig om. Skulle hon fråga var han varit? Varför han försvann?

Elin bet ihop och irriterade sig över hur hon ena stunden föraktade honom och i nästa var beredd att förlåta allt. Kunde hon inte bara vara likgiltig, inte känna något alls?

”Du svarade aldrig på breven jag skickade. De kanske aldrig kom fram?”

Elin blundade och samlade sig. Hon mötte hans blick, som i stunden såg genuint undrande ut. Han hade ingenting att vara fundersam över. Det var han som lämnat henne utan förvarning. Och det när hennes misstag i fallet med Svavelflickan spreds som en löpeld på stadens gator, när folk kastade ilskna och sorgsna blickar efter Elin och rasade över flickans öde. Då, när allt hon sökte till tröst var blicken från mannen hon trott sig ha älskat. Då hade han valt att tro på mobben och sedan försvinna.

Det hon mindes var hur John betraktat henne där hon stod mitt i folkhopen som ställde frågor om vad som hänt, om hur Svavelfickan, Hillevi, kunnat dö när Elin skulle skydda henne. John hade stått i utkanten av hopen, sett sorgsen ut och istället för att komma till undsättning dragit ned hatten, vänt sig om och gått. Sedan dess hade hon inte sett honom. Ett år av tystnad och därefter kom breven med den välbekanta handstilen. Men hon visste att inga ord kunde släta över att han lämnat henne.

”Jag har inte läst dem för jag behöver ingen förklaring. En mans handlingar säger mer än hans ord. Nu får jag be dig att gå.”

Så ont det gjorde, varje ord hon var tvungen att uttala. Hur han såg ned i golvet. Det var hon som hade rätt att vara sårad, inte han. Hon knöt händerna. Inte mjukna, inte nu, försökte hon intala sig och höll andan.

Ytterdörren öppnades och en kund kom in.

”God morgon”, hälsade kvinnan och stannade upp och såg från Elin till John. Säkert anade hon den tryckta stämningen.

”God morgon.” Elin rundade snabbt disken och gick kvinnan till mötes.

”Hur kan jag stå till tjänst?” Hon sneglade på John som iakttog henne. Han satte på sig hatten, men stannade intill Elin medan kunden pratade om olika böcker hon var på jakt efter och drog ut en bok för att bläddra i.

Elin kände doften av honom, värmen.

John verkade ta sats. ”Jag …” Olidliga sekunder, enbart den plågsamma tystnaden.

Elin undvek att möta hans blick. Ögonen brände och tårar

grumlade hennes syn. Han fick inte se dem.

”Vi pratas vid en annan dag”, sa han och lade handen på hennes överarm. Rörelsen fick Elin att rycka till, men hon

gjorde allt för att ignorera viljan att hålla fast vid John och inte släppa taget.

Hon nickade.

Så fort dörren slog igen bakom honom slappnade kroppen långsamt av. Hon borde vara stolt över sig själv. Hon hade lyckats hålla distansen. Men det gjorde ont.

Efter att ha hjälpt kunden att införskaffa ett exemplar av Atterboms bref till sin fästmö 1823–1826, låste Elin ytterdörren och vände skylten från öppet till stängt. Hon vände sig mot bokhyllan längst inne i hörnet, den som dolde ett lönnfack.

Hon flyttade undan böckerna, drog ut den gömda lådan och lyfte på de två hemliga meddelandena som Sändebudet skickat henne för ett par veckor sedan, uppmaningarna om att lösa Jonas Dahls försvinnande. Under dem låg de sex brev som John skickat, ett i månaden efter att han inte gett ett enda livstecken på över ett år. Samtliga brev var oöppnade. Kanske borde hon ge tillbaka breven till honom? Visa att deras tid var förbi.

I en hel timme hade Elin suttit inne i antikvariatets förråd med breven i handen, oförmögen att öppna dem. Runt omkring henne stod tavlorna hon målat av de olika brottsplatser hon besökt. Hon hade försökt hitta vägar att lösa fallen genom att måla det hon sett, det var hennes sätt att låta tankarna flöda.

Hon kände ett behov av att måla igen för att tränga undan känslorna som mötet med John fört med sig. Inte kunde hon väl släppa in honom i sitt liv igen? Skulle hon våga det? Riskera att bli sårad ännu en gång? Men hon lyckades inte helt avfärda känslorna som väckts, de som hon trodde dött för länge sedan.

Elin lämnade förrådet, lade ifrån sig breven på kontorets skrivbord, vände sig mot bokhyllan bakom stolen och drog ut en bok med vita pärmar.

Det var den senaste boken som Sändebudet lämnat till Elin. Boken Höst av Selma Lagerlöf där bokstäver som bildade namnet på ännu ett offer ringats in.

Om det inte vore för det här meddelandet skulle Elins inre rasat. Hon lät sidorna falla ihop och tänkte på när hon första gången upptäckte ett exemplar av denna bok på golvet i antikvariatet. Det var för några veckor sedan som hon hade lagt märke till de inringade bokstäverna. Hon hade inte förstått

vad de betydde förrän någon lämnat ett kryptiskt meddelande inkilat i ytterdörren till antikvariatet. Först då begrep hon att inringningarna förmedlade något av vikt om man lade dem samman. De hade bildat Jonas Dahls namn.

Personen som gav henne informationen kallade sig för Sändebudet, precis som kapitlet i boken Höst hette. Och ett par dagar efter att hon klarat upp Jonas Dahls försvinnande dök ett nytt exemplar av boken upp. Denna gång fanns där ett nytt namn: Marko Rantala, och en hänvisning till skogarna sydväst om Lekvattnet, nära en plats som hette Tihola. De inringade bokstäverna bildade även ordet död.

Med hjälp av kartboken hade Elin förstått att det var en plats mitt ute i skogen, utanför Torsby i norra Värmland.

Drygt en vecka hade gått sedan hon funnit boken i antikvariatet bland de i övrigt mörka bokryggarna. Om det inte vore för farmoderns plötsliga försämring hade hon begett sig till Lekvattnet omedelbart, men tidpunkten var fel. Nu behövdes hon här.

Elin ställde tillbaka boken på hyllan och tryckte undan lusten att undersöka ordens riktighet. Mannen i boken var förmodligen redan död, samtidigt var det alltid av vikt att utreda ett brott så snart som möjligt. Kanske kunde hon ta sig dit om någon vecka, så snart farmor blev lite bättre igen.

Av någon anledning fann Elin lugn i beslutet och litade på att Sändebudet skulle höra av sig om det brådskade. Kanske till och med komma med ledtrådar, precis som han eller hon gjort i fallet med Jonas Dahl.

Elin släckte ned, låste och ställde sig ute vid vägen för att invänta brodern Eskil som skulle ge henne skjuts hem till Finnshyttan i Filipstads utkant. Om hon orkade skulle hon sedan gå över vägen till föräldrarnas hus som bara låg fem minuter från Elins. Tänk om de fått höra att John kommit

tillbaka. Känslorna som väckts på nytt när han stått där i antikvariatet kom åter över henne. Inte verkade John ha åldrats, men samtidigt var det något nytt över honom. Nästan som om han besvärades av något, kanske av det faktum att han stod öga mot öga med Elin, den han valt att lämna så abrupt.

En höstvind drog fram över gatstenarna och fick de fallna löven att hasta iväg. Elin tittade nedför gatan, in mot staden. Det var något som kändes fel, en krypande känsla. Hon sökte efter rörelser och skuggor som kunde avslöja någons närvaro.

Ett mullrande ljud överröstade oron och hon hoppade in i broderns gröna Volvolastbil, suckande över de flottiga korvpapperen på golvet vid passagerarsätet.

”Har du hört att John är tillbaka?” Eskil sköt kepsen högre upp i pannan.

”Jo, tack. Det har jag hört.” Elin önskade att lastbilsmotorn kunde dränka samtalet. Dränka tankarna. Däcken som plöjde genom vattenpölarna och regnets smattrande på andra sidan plåten var inte nog.

Under resten av dagen hade hon sökt efter ansiktet hon inte ville se, samtidigt som hon visste att en del av henne inget hellre ville. Och nu satt hon här och fick frågor om John. Det fick henne att minnas tiden strax efter att han försvunnit. Alla frågor brodern envisades med tills han till slut förstod och tystnade.

Eskil hade sett upp till John, en man som vågade gå sin egen väg och struntade i vad folk sa om honom. Kände han för att måla tavlor gjorde han det, ville han ta sig ett bad i viken kastade han av sig kläderna utan bekymmer.

”Har han inte kommit förbi?” Eskil sneglade på henne. Hans tonfall avslöjade en osäkerhet.

”Han har varit förbi. Nu pratar vi om något annat.” Elin tog upp ett nummer av Vecko-Journalen som legat i bilen i ett par veckor nu tillsammans med en gammal Stålmannen.

”Har han inte förklarat varför han …”

”Jag behöver ingen förklaring. Nu pratar vi om något annat, John gör mig bara på dåligt humör.” Elin ångrade sina uppjagade ord. De visade bara hur mycket han faktiskt påverkade henne.

”Vad ska vi prata om då?”

Elin lade ned tidningen. ”Jag mötte Rut idag.”

”Rut?”

”Träffar du henne fortfarande?”

Eskil ryckte på axlarna. ”Vi ses emellanåt.”

”Du får gärna be henne hålla tyst om Jonas Dahl. Hon kom fram till mig på Levinovitz för att tacka.”

”Hörde någon?”

”Det kan man säga. Hennes vänner, för att inte tala om biträdet som genast kastade ur sig det ena och det andra om mig.” Elin tänkte på skällsordet Korpkvinnan som hon hade kopplat till sitt svarta hår när hon hörde det första gången. Folk var ju underfundiga, men så hade det visat sig att det var hennes intresse för brottsfall som var den egentliga orsaken till glåpordet.

Eskils tag om ratten hårdnade.

”Du får inte skylla på Rut eller biträdet för det. Det är ditt eget fel att du lägger dig i farsans utredningar.”

Elin tittade på den pampiga Samskolan i rödbrunt tegel som de passerade.

”Så snart pratet om dig lugnat sig något får folk här i stan annat att skvallra om. Se nu till att du ligger lågt. Inga fler utredningar.”

”Folk behöver inte bry sig om vad jag tar mig för.”

”Du behöver bekymra dig för hur du framställs, eller har du fattat tycke för skällsordet Korpkvinnan?” Eskil blängde på henne.

”Jag tror inte att allt prat enbart har med utredningarna att göra. Det känns som om de har pratat ända sedan jag var liten.”

Eskil stirrade stint på vägen. Var tystnaden ett bekräftande från hans sida?

”Vet du varför de alltid viskat om mig?” Elin tänkte på alla de gånger hon blivit utesluten från gemenskapen. Ord som Elin inte förstått, om att de borde hålla sig undan från henne. Kanske var det prat från vuxna som barnen tog med sig till skolan. Frågan var vad de menade.

”Jag vet inte”, sa Eskil lågt.

”Är du säker?”

”Jag orkar inte prata om det. Håll dig undan från utredningar så ska du se att ingen har något att säga om dig. Förutom möjligtvis Svensson.”

Elin betraktade Eskil. Det var något med honom, sättet han undvek samtalsämnet. Om han bara visste att ett nytt fall väntade på henne. Kanske kunde hon be brodern om skjuts så snart farmor mådde bättre? Hon skulle skylla på att hon ville hälsa på sin väninna Anna i Torsby. Så länge Eskil inte fick veta sanningen borde det inte vara några bekymmer. Med ens kände hon att ingenting kunde hålla henne borta från att utreda vad som hänt Marko Rantala. Efter flickan Hillevis brutala död kände Elin ett starkt behov av att sätta fast skyldiga. Kanske kunde skuldkänslorna över misstaget med flickan mildras ju fler brott hon redde ut?

Tjugotre dagar före Markos död

Natten i kolarkojan hade varit stilla. Gustav Levin drog upp den tjocka, bruna pläden mot nästippen och tog ett djupt andetag. Den skarpa rökdoften hade tagit över, men visst kunde han ändå känna doften av Ritva, hans käresta. Och det var doften av hemma, det. Inför varje arbetsperiod ute till skogs skrubbade hon pläden ren åt honom och lät den torka utomhus, vek det stela tyget och packade ned det i hans väska tillsammans med det goda rågbrödet.

En talgoxe visslade någonstans utanför kojan. Småfåglarnas läten hade tystnat allt mer för var dag. September månad hade kommit halvvägs och snart skulle det livfulla dämpas fullständigt. Under seneftermiddagen igår hade två korpar flugit över arbetsplatsen på sina breda vingar. Kanske hade de ett bo i närheten, eller hade de funnit ett kadaver?

Gustav undvek att tänka på skrocket som brukade förknippas med korpen och kikade mot dörren. Bredvid föll ljus in genom det lilla fönstret han fått tag på från ett övergivet torp. Det var dags att stiga upp, göra sig redo för ännu en arbetsdag. Hans egen mila var färdigbyggd, men han behövde hjälpa kamraterna med deras.

Han tog sig upp till sittande, sträckte ut den stela ryggen. Kanske höll han på att förvandlas till en torrfura, gammal och grå. Annat var det med Ritva som trots sina sextio år rörde

sig som en kalv på grönbete, fylld av kraft och alltid med något för händerna.

Gustav tog sig ut ur kojan och kisade för att se på armbandsuret som han vunnit på kortspel vid den senaste logdansen. Ritva hade ordnat med glasögon till honom, men de var ett otyg att hålla reda på. Oftast gick flera dagar innan han kom på var han lagt dem senast och dessutom kunde han fortfarande se. Han behövde bara lite tid på sig emellanåt när ljuset var dåligt.

Klockan var redan fem över sju och promenaden bort till Andersson skulle nog få liv i gammelbenen. Gustav sträckte på sig och livet svarade med att utdela ett hugg någonstans i ländryggen.

Tänk om det här blev hans sista mila? Det sista året ute till skogs? Inte fick det vara slutet på den nästan femtio år långa relationen som han haft till gran och tall, växter och djur. Men frågan var om kroppen mäktade med betingen mycket längre.

Med bröd och torkat kött packat till ett niste och med lyktan i näverkonten greppade han tag om yxan och begav sig i nordvästlig riktning mot Anderssons milbygge. Han kände på bakfickan och konstaterade att anteckningsboken där han nogsamt skrev ned varje utfört arbetsmoment var med. Med värme betraktade han naturen som då och då avslöjade tecken på mänskligt liv från förr. Ett stenröse, en hög med gamla stockar som nästan blivit ett med jorden. Vilostenar intill gamla stigar där man slagit sig ned en stund efter att ha tagit sig genom det backiga landskapet, gränsstenar för att visa grannarna var ägorna upphörde.

Lättast att upptäcka var de gamla odlingsrösena där folk burit sten och lagt på hög för att friställa åkermark, liksom de fångstgropar som en gång använts för att fånga vilt. Gustav väcktes ur tankarna och kom på sig själv med att stå stilla.

Åter började han vandra medan tankarna fortsatte att mala. På Finnskogen hade egentligen inte mycket förändrats under åren. Flera familjer levde här på samma sätt som de alltid gjort, levde av det naturen gav och skapade föremål av det som fanns till hands istället för att bege sig in till byn och lägga pengar på onödiga ting. Vissa kunde tycka att de levde ett onödigt gammalmodigt liv, andra brydde sig inte alls om skogsfolket. Smöret de kärnade, filen som surades, säden som maldes och rostades. Månget mål nävgröt hade han ätit genom åren, både till morgon och kväll.

Gustav stannade till. På den öppna ytan framför honom växte Jussin parta, som Ritva brukade säga. Jussis skägg, ett vasst slåttergräs. Någonstans högre upp på denna mark borde det finnas lämningar av en stuga, tänkte Gustav och sökte av terrängen.

”Nu du, Ritva, skulle du vara här och undersöka marken”, sa han och skrattade när han tänkte på sin käresta som gärna upptäckte gamla lämningar och berättade historier som gått i generationer bland de svedjebrukande finnarna som levt här och vars traditioner Ritva försökte hålla liv i trots den nya tiden.

Gustav fortsatte in i den täta granskogen och närmade sig berget där ryktet sa att trollkärringen levde på övertid.

Ett par skogsduvor studsade en bit genom lingonriset innan de flaxade upp bland träden. Gustav böjde sig ned och plockade de rödmogna bären, stoppade dem i en näsduk och slog en knut om. Kanske kunde Ritva göra sin hillo, klappgröten med lingon och mjöl, när han återvände hem till finngården.

Han reste sig upp och sträckte ut ryggen, följde med blicken stammarna upp mot den blå himlen. De granar som växte här nära berget var kraftiga med centimeterbreda årsringar och floran var riklig med sällsynta kärlväxter, mossor, lavar och svampar. Buttre Monsén från arbetslaget påstod att det var