9789180501613 by Smakprov Media AB

h i sto r i s k a m e d i a

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Men det fanns en kärv kärlek till hemstaden också i längtan bort. Anna Greta Wide

Nutid

»Jag har gjort något oförlåtligt.« Det är en av de där intetsägande söndagarna som Mia ringer mig, orden är kvästa på ett sätt som jag inte känner igen. Jag har hört den rösten i alla upptänkliga sammanhang: i gungor och gångtunnlar, på byggarbetsplatser, sjukhus och bröllop, men aldrig har den låtit som nu. »Vad är det som har hänt?« Jag dunsar ned på en pall i köket, ser ut genom fönstret – en ansamling av grå moln. Det ligger åska i luften och om det börjar mullra måste jag lägga på med en gång, lämna lägenheten och ta skydd i bilen. Huset där jag bor har ingen åskledare, å andra sidan är hyran billig. »Vad menar du egentligen?« Hon glider över i en högre tonart: »Sara, vad som än händer är du alltid min bästa vän. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, du måste tro mig.« »Det är klart jag gör«, säger jag, men stämman darrar till. Ett lätt vibrato och en stunds tystnad uppstår. Mia gör upprepade försök att tala, men ingenting hon säger hänger samman. Att hon har gjort något oförlåtligt är allt jag får veta, den där söndagen som går från att vara intetsägande till att bli en utskuren relief av min framtid. 7

Första kapitlet, 1988

I skarven mellan dag och natt försvann männen från byggarbetsplatsen vid centrum. Kvar stod lyftkranen riktad som en revolver mot dälden där Vättern tog vid. Våningshusen som rasade ned mot sluttningen. Mia och jag brukade klättra över staketet till bygget; vi hade lärt oss att parera taggtråden likt höjdhoppare och landade för det mesta stadigt. Ibland hände det att våra byxor eller underarmar fick en reva, men det var inget som hindrade oss. Vi lekte kurragömma i de nakna huskropparna, hoppade i tjocka sjok av gul isolering. Bakom husfasaderna fanns en container till brädden fylld med skatter. Det var brädor och skruvar, cylindrar, stålplattor, pennor, snören och glasskärvor. En dag fick vi för oss att vi skulle ta med några skatter hem. Vi fyllde två plastkassar och tittade oss nogsamt om innan vi klättrade tillbaka över staketet och passerade centrum. »Vi kan sälja det här«, sa Mia i en ingivelse. »Tror du någon vill ha?« Vi gick nedför backen som löpte som ett S genom området, slukades av sönderklottrade tunnlars gap och kom ut på andra sidan där vi möttes av kylig luft. Mia var övertygad om att allt gick att sälja, med rätt argument, och om 8

vi gjorde något nytt av materialet skulle ingen kunna stå emot. »Kom, Sara«, sa hon och drog med mig till en garageuppfart. Vi satte oss på en behållare med texten Sand på ena sidan, radade upp materialet i en rät linje och gjorde sedan nya skapelser där den ena inte var den andra lik. Ett rör med isolering på toppen blev efter några streck med kulspetspennan ett troll, en glasskärva fastknuten i ett snöre förvandlades till ett halsband. Först när mörkret föll återvände vi till gröna gården. »Där bor gamlingarna, de köper nästan vad som helst av barn«, sa Mia, men jag vet inte om det var sant, för när ni vi hade ringt på samtliga dörrar i tre hus hade ingen köpt något. Inte förrän vi kom till 87:an. »Hur mycket kostar det?« undrade en man i rullstol. »Tio kronor«, sa Mia och gav honom en självsäker blick. »Ett fynd!« Vi höll andan. Inifrån köket osade det av blodpudding. Mannen harklade sig. »Det är ju ett erbjudande jag inte kan stå emot.« Vant gjorde han en gir med rullstolen och med hästsvansen svängande i nacken tog han sig fram till en byrå, fiskade upp en skinnplånbok. Storögt såg vi på när han bläddrade bland sedlarna som i en bibel. Han fick fram två tior som han slängde åt oss. »Det är jämnt så.« »Va?« Vi stirrade på pengarna, försökte förstå vad som nyss hänt, och av pur förvåning glömde vi att säga tack. »Ni kan väl komma tillbaka om ni har mer att sälja?« sa mannen. 9

När dörren till trapphuset slagit igen skrek vi rakt ut, höll upp sedlarna i triumf: Gustaf VI Adolf genomlyst av det skarpa ljuset från gatlampan. »Ska du hänka till tjollen?« sa Mia. »Är det inte för sent?« En hastig blick på klockan. Det var skola i morgon, men än skulle det dröja innan de saknade mig där hemma. Och när jag tänkte på hur mycket godis vi kunde köpa för tjugo kronor var svaret enkelt. Kiosken låg på hörnet av torget, strax intill pizzerian, affären, bibblan, frissan och Forum, som var fritidsgården i området. Bredvid en telefonkiosk fanns en bänk där det så gott som alltid satt en tandlös kvinna, så även denna kväll. Hennes fingrar slingrade sig som rötter runt en blänkande metallburk. Vi brukade kalla henne för fyllefjollan och en gång hade hon skurit sönder ett barns ryggsäck med kniv. Det hade Hanna L sagt. »Har ni två kronor?« vrålade hon när vi närmade oss. Med andan i halsen skyndade vi oss förbi, drog så kvickt vi kunde upp den tunga dörren till kiosken. Därinne stod Azad och plockade med tidningarna vid disken. »Jaså, ni är här nu igen?« sa han. Vi gick fram och synade raderna med banankolor och flygande tefat. »Och vad blir det i dag då?« Påpassligt lyssnade han när vi räknade upp våra önskemål och med tång placerade han bitarna, en efter en, i pappåsar lika stora som mina hand flator. Slutligen slängde han i ett extra tuggummi i varje påse. »Det bjuder jag på«, sa han. När vi räckte fram tiokronorssedlarna granskade han oss. »Det var mycket pengar.« Vi nickade ivrigt, kinderna 10

prydda av rosor. »Då blir det åtta kronor tillbaka«, sa han. Väl ute på torget sneglade vi mot bänken där fyllefjollan satt, men lät mynten glida ned i våra egna fickor. Vi öppnade de prassliga påsarna, fyllde munnarna med godis, gick därifrån med känslan av att vara drottningar. Den känslan varade ända tills jag kom hem och mötte min bror i hallen. Hans jeans var fläckvis vita, som hade han rullat sig i snö. Trots att jag så väl dolt påsen i byxfickan kände Andreas genast att det stod en sötaktig lukt runt mig. »Vad har du ätit?« Forskande såg han på mig och jag vet inte vad det var i mitt ansiktsuttryck som avslöjade mig. »Du har ju godis. Bjud då!« När jag inte svarade, fortsatte han: »Annars säger jag till morsan.« »Var är hon?« »I affären, tror jag.« Han följde mig med blicken när jag knäppte upp jackan, hängde den på en av krokarna. Sedan gick vi tillsammans in på mitt rum. Jag satte mig på sängen med den hårda madrassen, han på saccosäcken som mamma sytt. Jag slängde åt honom påsen och girigt grävde han med handen bland bitarna. »Var fick du det här ifrån?« Kunde jag lita på honom? Jag visste inte säkert och bestämde mig för att inte säga något om Mias och min hemliga skattgömma, mumlade bara något om sparade pengar. Andreas godtog svaret, trots att han borde känna till att min veckopeng knappast räckte till att lägga undan något. »Du vet att det bästa är att äta upp allt på en gång«, sa han. »Och borsta tänderna direkt efteråt.« »Sluta nu, du är inte min pappa«, sa jag. Han frös till mitt i en rörelse och såg storögt på mig. 11

När han senare lämnade rummet gömde jag påsen med de återstående bitarna på fönsterbrädet bakom gardinen. Mia och jag fortsatte att gå till bygget om kvällarna och så fort en ny skapelse av skräp var färdig gick vi tillbaka till mannen i 87:an. Han visade sig heta Pablo och varje gång vi dök upp köpte han en ny figur som han placerade bredvid de andra på byrån. Snart stod de där uppradade som en armé. Mia och jag drömde om att spara till en videobandspelare eller charterresa, men ofta lockade godiset alltför mycket för att det skulle bli något över till sparbössan. Hela tiden försökte vi hitta på nya mer eller mindre gränslösa sätt att tjäna pengar. Vi sålde lotter utan vinst, plocka de golfbollar i ravinen vid A6 som vi sedan sålde för en femma styck till män med vita handskar. En gång lyckades vi till och med kränga en brosch med Kommunals logga som vi hittat i soptunnan.

Andra kapitlet

Vårt område bestod av hus vars betongtrappor omslöts av korrugerad plåt. Gårdar i rött, blått, grönt och gult i ett illa dolt försök att skyla det grå. Mia bodde i ett av de gula husen på det som hennes föräldrar brukade kalla för ljusets gård. Det var en benämning som senare skulle komma att omprövas, men det visste vi inte där och då. I lägenhetens innanmäte var det andra färger som tog vid. Storasystern Katta satt i vardagsrummet med brösten riktade mot ett halvkroppssolarium som spred ett violett sken. De ovala glasögonen satt fast med hjälp av ett band runt huvudet. Jag kunde inte sluta stirra på brösten, var det så Mia och jag skulle se ut om några år? Vi hade lovat varandra att berätta när det började värka och spänna innanför tröjan, men än hade inget hänt. Mia och jag satte oss i den vinkelformade skinnsoffan i bortre delen av vardagsrummet. Ovanför teven hängde ett familjefotografi som min blick ofta fastnade vid. Mia och Katta gick nästan inte att känna igen där de satt med sina ceriserosa blusar och lockade hår. Föräldrarna stod på varsin sida om dem och såg ut att hålla varandras händer bakom döttrarnas ryggar. De log, allihop log, som vore det den bästa dagen i deras liv. 13

Mia startade tevespelet, räckte mig en kontroll och den smattrande musiken fyllde rummet. »Stäng av!« skrek Katta bakom solarieskärmen. »Jag pallar inte.« Det var nog tur att hon hade de där glasögonen på sig, för Mia gjorde en ful grimas och sa: »Du blir ändå bara röd.« »Käften!« Efter en stund verkade Katta vänja sig vid ljudet, för hon satt som fixerad vid den surrande skärmen. I spelet var jag den högra gubben, Mia den vänstra. Sida vid sida hackade vi oss genom isar, dödade fåglar och små lurviga djur. Det enda som fanns för våra ögon var att undvika game over, och så fort vi klarat av en bana höjde vi segervisst armarna mot taket. »Mamma och pappa ska köpa en vattensäng«, sa Mia medan hon hoppade mellan två flygande isflak. »Va?« Jag fingrade på kontrollen i handen medan jag lyssnade halvt på Mias ord. »Varför det?« »Äh, mamma har ju ont i ryggen och fick ut pengar på försäkringen. Egentligen tycker jag att vi ska köpa en videobandspelare, men mamma säger att allt ont försvinner om man ligger i den där sängen.« »Är det sant?« sa jag och kände hur mycket min kropp värkte efter en pappa. »Mm, tror det.« Några dagar senare fick jag möjlighet att prova när den nya vattensängen var på plats. Den tog nästan hela sovrummet i anspråk och när jag och Mia var ensamma i hennes lägenhet kröp vi ned under det pärlemorskimrande 14

överkastet, lät kropparna rulla med vågorna. Låtsades att vi var på Teneriffa, dit Hanna L brukade resa om vintrarna. Vi drömde om het sand och vågor höga som skejtboard ramper, som den vi brukade hålla till vid bakom centrum. Hanna L gick i vår klass och bodde i en villa i nedre delen av backen, strax intill bilvägen. Hennes mamma jobbade med papper och min egen mamma brukade då och då städa hennes kontor. Ibland utbytte de några ord med varandra och jag hade fått veta att Hanna L:s mamma var lätt att tycka om. Mia lade sig på sidan, rörelsen fortplantades i vattensängen. »Vad skulle du säga till din pappa om han var här?« Frågan överrumplade mig och trots att jag många gånger funderat över det fick jag inte fram ett ord. Den vattenfyllda madrassen gav ifrån sig ett säreget ljud, hela rummet tycktes klucka. »Ibland vill jag också försvinna härifrån«, sa Mia. »Varför det?« Mina ögon måste ha blivit större, men hon tog ingen notis om det. Drog istället av sig överkastet, och i vad som tycktes vara ett infall öppnade hon skåpet till nattduksbordet. Med flinka fingrar fick hon fram en gråaktig kartong. »Vad är det?« frågade jag. Mia fnissade och ur en mindre förpackning tryckte hon ut en rund gummituta. Töjde den åt olika håll och fick efter visst trixande in hela armen i gummit. »Vill du testa?« sa hon. En stund tvekade jag innan jag tog emot tutan och höll den i ett valhänt grepp, den var på samma gång glatt och 15

sträv mot fingrarna. Jag spände ut den så mycket jag förmådde, lyckades till slut få den att sitta som en slimmad badmössa över huvudet, ögonbrynen hissades upp och det spände hårt runt pannan. Mia skrattade så att hon höll på att kikna, ansiktet skrynklades ihop: »Jag dör, jag dör!« Förmodligen var det därför vi inte hörde att någon öppnade ytterdörren och utan att vi hunnit reagera stod Katta med korslagda armar i rummet. »Vad håller ni på med, puckon?« Likt skadeskjutna djur ryckte vi till, kom kvickt upp på fötterna, rättade till överkastet. Mina kinder hettade när jag bände loss gummit från huvudet. »Vi skulle bara prova«, sa Mia lågt. Jag vågade knappt tänka på vad hennes mamma skulle säga om hon visste att våra kroppar alstrat svett och bakterier i föräldrarnas lakan, att vi tagit oss friheten att utforska deras skåp. Ordning och reda var ett ledord för Mias mamma, fönsterbrädena våttorkades minutiöst, sängarna alltid klanderfritt bäddade. Hos oss var synen på städning närmast den motsatta, det var som om mamma fick nog av allt städande på arbetstid och gjorde minsta möjliga ansträngning hemma. Trots det var städskåpet belamrat av både rengöringsmedel och klorin. Det dröjde inte länge innan Katta kom att utnyttja sitt övertag mot oss. En eftermiddag hörde vi henne tala med någon i telefon. Bara en gipsvägg skilde systrarnas rum åt och det gick inte att undgå hur rösten sjöd av ilska. När samtalet var över kom hon in till oss, blängde avmätt på plastmanicklarna som låg strösslade över golvet: dödskallar, 16

åttor och stjärnor. Ofta gjorde vi halsband och ringar, men den här gången höll vi på med en girlang. Vi hade skojat om att vi skulle dra den från Mias fönster på gula gården till mitt på den röda. Katta viftade med ett kuvert framför sig. »Jag vill att ni går till Nubar och lägger det här i inkastet.« »Vad är det?« sa Mia misstroget. »Ett brev, ser du väl?« Kattas käkar malde febrilt och med tungan vände hon ett tuggummi i munnen. »Öppnar ni det är ni dödens, fattar ni?« »Gå själv då om det är så himla viktigt«, sa Mia. »Vi är inte dina slavar.« Katta gjorde en nick mot föräldrarnas sovrum, mer än så behövdes inte för att vi skulle ta emot kuvertet. När jag kom hem den kvällen frågade mamma om det varit trevligt hos Mia, men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. »Är det något som har hänt?« sa hon och strök handen över min panna. »Inget särskilt«, sa jag och koncentrerade mig på saccosäckens spräckliga mönster. »Så bra«, sa mamma, men inom mig undrade jag vad Katta skulle säga om hon visste vad vi gjort. Som en första ansats hade vi hållit upp kuvertet mot en glödlampa och försökt tyda bokstäverna, men det hade inte lyckats. Till slut gav vi efter för nyfikenheten och sprättade upp kuvertet med sax. I brevet hade Katta skrivit att hon kunde tänka sig att vara ihop med Nubar, på villkoret att han snarast ordnade en videobandspelare åt henne. Det gjorde mig stum, inte på grund av att det var Katta som skrivit 17

det, utan för att spelreglerna att tjäna pengar och få tag på saker hade vidgats. Vi lämnade det hoptejpade kuvertet till Nubar, slagna av den nya insikten.

Tredje kapitlet

De kommande dagarna planerade vi för Mias party. Hon fyllde tolv år och tiden för kalas var förbi, nu skulle det vara lampor täckta av silkespapp, chips i kulörta skålar, musik så hög att det gjorde ont i öronen. För pengarna som blivit över efter inköpet av vattensängen hade Mias mamma hyrt skolans gympasal. I år skulle hela klassen bjudas, sa hon. »Inte Arkan, han är så störig«, invände Mia. Men hennes mamma var orubblig: »Det är alla eller ingen.« Samma dag träffade vi Arkan vid rampen. Han stod med skejtboarden i handen, pannan var fuktig, ringen i vänster öra glänste. Det var viktigt att ringen var placerad där och inte i höger öra, eftersom man då riskerade att bli betraktad som bög. »Ni vågar väl inte åka?« sa han. »Gör vi visst«, sa Mia. »En bräda kostar liksom flera tusen«, sa han. »Så bra att jag redan har en hemma då.« Mitt påstående kom från ingenstans. »Jaså?« Lojt lutade han sig mot en av rampens stolpar och mönstrade mig. »Men någon farsa har du i alla fall inte.« »Du är ju helt störd«, spottade Mia ur sig. »Ingen vill 19

vara med dig, inte Jim heller om du nu trodde det.« Beskyddande lade hon en arm om mina axlar. Jag blinkade och blinkade, men undgick ändå inte att se Arkans flin. »Kom«, sa Mia och greppade tag i min arm. Tätt sammantvinnade gick vi därifrån, Mia och jag, som en sköld mot omvärlden. I klassen blev stämningen uppsluppen när inbjudningarna kom. Jag hade hjälpt till att skriva korten och klistra glitter i hörnen, men det hade inte lyckats fullt ut, i kapprummet låg en hinna av paljetter över golvet. Det var bara en som gick därifrån med sänkt huvud. »Jag bjöd inte Arkan«, viskade Mia. »Ska han vara så där dum mot dig får han ordna sin egen fest.« »Men din mamma då?« »Hon får inget veta.« När jag gick förbi rampen på väg hem från skolan den dagen stod det med skarpt lysande bokstäver på en av plankorna: Mia och Sara i 6A är cp. Jag plockade upp en bläckpenna ur ryggsäcken och efter några försök lyckades jag omforma meningen till en hund med överdimensionerat huvud. Mia tyckte att tiden gick oändligt långsamt, men till slut kom dagen när hon fyllde tolv. Jag gick hem till henne för att fira. Och med iver i blicken drog hon med mig in på sitt rum, visade ett torn av presenter på skrivbordet. Mitt på låg något svart inlindat i bubbelplast. »Fatta vad ballt, nu kan vi titta på film hur mycket vi vill«, sa hon och lade sedan till: »Jag har nog världens bästa syrra.« Hennes leende spände från kind till kind, medan 20

jag kände mig tyngre. Avvaktande stirrade jag på den väl inklädda videobandspelaren som låg framför mig. På ena sidan satt prislappen fortfarande kvar och jag drog e fter andan när jag såg summan. »Men hur kan Katta …?« »Kom«, avbröt Mia och tog paketet varsamt i famnen, bar det till vardagsrummet. Hon hämtade en sax och klippte ett hål i samma storlek som facket där videobanden skulle föras in, men bubbelplasten fick sitta kvar. »Ska du inte ta av den?« frågade jag. »Katta säger att videon håller mycket längre med plasten på.« Vi hade ingen bruksanvisning utan tryckte godtyckligt in sladdarna i teveapparaten och videobandspelaren. När allt var klart dök Katta upp som på en given signal. »Ni har väl inte börjat än?« Hon höll fram ett fodral med en mörkhårig dansare på framsidan. »Vi kan se den här.« Vi satte oss i skinnsoffan och lyckades starta filmen. En dansare for fram över ett glatt golv, gick ned i split, hop pade graciöst i en vid båge, alltmedan musiken stegrades. Förstummade satt vi där och följde varje steg på skärmen. Under tiden filmen pågick trängde jag undan tankarna på var videobandspelaren kom ifrån och blev inte påmind förrän vi skulle fika långt senare. Det var Mias mamma som ropade på oss. Vi gick till köket och slog oss ned vid bordet där de gula födelsedags rosorna stod. I tårtan stack tolv ljus upp ur grädden och med perfekt utsirade bokstäver stod det skrivet: Grattis älskade Mia! »Den faller nog«, sa Katta när Mia skar en bit och place21