Återberättad av Katarina Harrison Lindbergh Efterord av Dick Harrison
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och Katarina Harrison Lindbergh 2023 form: Cia Björk/PCG Malmö tryck: ScandBook, Falun 2023 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn: 978-91-8050-142-2
Till min bror Karl Filip Lindbergh
Andvares skatt 9 Signes och Sigmunds saga 27 Sigurd Fafnesbane 56 Sköldmön på fjället 75 Gjukungarna 84 Sigurds död 111 Gudruns saga 130 Ensam kvar 157 Efterord 161
Andvares skatt
G
udarna Oden, Höner och Loke hade lämnat Asgård för en längre vandring. Dagen hade varit varm och skön, och den vackra hösten hängde i luften. Trädkronorna var brandgula, och marken de gick på hade samma gyllene färg. Fåglarna sjöng inte vid denna tid på året, men ekorrar, igelkottar och andra smådjur prasslade bland lönn- och björklöv. Det hade blivit eftermiddag, och äventyrarna sökte efter en bra plats att stanna på över natten. Då hörde de ljudet av porlande vatten, och efter några steg öppnade sig skogen för en liten sjö med mörk vat9
tenspegel. I sjöns bortre ände skymtade de ett hus mellan träden, men dit var det långt. Vännerna bestämde sig för att stanna, kanske få upp en fisk och äta sig mätta innan de senare gick till stugan och bad om nattläger. Medan Oden och Höner samlade ved och fick igång en brasa tog Loke fram sina fiskedon. På håll såg han några flata hällar som han kunde stå på. Han höll blicken fäst på stenarna medan han långsamt smög utmed sjöns mossmjuka kant. Plötsligt fick han se den blanka vattenytan brytas borta vid stenarna, och en stor utter kom upp. I munnen höll den en sprattlande lax. Uttern lade sig tillrätta på den största hällen med laxen mellan framtassarna. Den satte sina vassa tänder i fisken som förgäves slog med stjärten. Loke böjde sig ljudlöst ned och lade ifrån sig fiskedonen. Sedan drog han sin kniv. Han tänkte inte fiska längre. Han skulle jaga utter. Så tyst han kunde närmade han sig uttern. Den märkte inget av faran, upptagen som den var av att hantera fångsten. Inte förrän Loke stod över den med kniven såg den vad som höll på att ske. Den skrek högt, men ljudet tystnade tvärt när Loke sänkte kniven i djurets hals. Med lätt hand snittade han upp kroppen och öste ut magen och tarmarna. Sedan sköljde han djurkroppen och händerna innan han knöt en snara runt tassarna på uttern och hivade upp den över axeln. Med uttern hängande över ryggen och laxen under armen återvände Loke till sina vänner. Elden sprakade och värmde. Laxen träddes på ett spett och stektes över elden. 10
Utterköttet lades i en varm grop och täcktes med stenar. Skinnet från det ovanligt stora djuret rullade Loke ihop för att spara. Ett sådant skinn var dyrbart. När kvällen blivit sen släckte de den sista glöden och fortsatte på vägen mot stugan som de skymtat på håll. Trakten var obekant, och de visste inte vem eller vilka som levde där, men när de närmade sig såg de att det var ett präktigt hus, olikt andra de sett. Vid sidan om huset låg en smedja. Härifrån kom omisskännliga ljud av hammarslag. Smedjan, liksom boningshusets rika guldornamentering, vittnade om att dvärgar levde här med sjön och skogen som grannar. På gårdsplanen möttes de av en äldre man och två unga kvinnor. När asarna berättade vilka de var och vilket ärende de hade tystnade ljuden från smedjan, och två ynglingar kom därifrån. Den äldre mannen hette Reidmar. Han var far till de övriga. På hans uppmaning gick döttrarna in i stugan. Han drog långsamt i den ena skäggflätan och kliade sig tankfullt på halsen. Loke såg efter flickorna och hörde dem fnittra innan dörren gick igen. Reidmars söner, två stadiga unga män med grova armar och breda ryggar, presenterades som Fafner och Regin. Deras slutna ansikten liknade faderns. Gästerna fick en känsla av att de inte var välkomna, inte utan att de kunde visa sig villiga att betala för övernattningen. Loke, som gärna sov i en säng och helst såg att den delades av en eller båda Reidmars döttrar, log ett vinnande leende och sade att de inte räknade med att bli und11
fägnade utan att själva bidra med något. Han lösgjorde det ihoprullade utterskinnet och skakade ut det framför männen. Försiktigt strök han över den blanka pälsen och sade att de gärna betalade för tre sovplatser med det prima skinnet. Den generösa gesten fick inte alls det gensvar han hade väntat. Reidmar gav till ett högt rop och tog sig för hjärtat. Fafner, som stod närmast Loke, drog fram en kraftig dolk så kvickt att Loke inte hann värja sig innan han kände dess spets mot revbenen. Regin lyfte den hammare han hade hållit slappt i handen sedan han kom från smedjan. Nu svängde han den framför näsan på Oden, som ofrivilligt tog ett halvt steg bakåt. Reidmar rätade på kroppen efter överraskningen och pekade på Oden samtidigt som han röt åt honom att inte ta ett steg till om livet var honom kärt. Höner, som stod i mitten, lyfte långsamt och avvärjande sina händer och frågade vad som var fel. Om de hade förbrutit sig mot någon regel ville de naturligtvis gottgöra det goda folket på gården. Han såg hur Fafner slet utterskinnet ur Lokes händer och sedan med stor vördnad lade det i Reidmars famn. Den gamle mannen slöt det i sina armar och tryckte ansiktet mot skinnet. Höner hörde hur han skrek inne i skinnet. ”Utter”, skrek han. ”Utter, Utter, Utter.” Fafner, som inte längre hade dolken mot Lokes liv, gick fram till sin far, omfamnade honom och vaggade honom, medan Reidmars skrik avtog och ersattes av en våldsam gråt. Regin stod fortfarande med höjd hammare, 12
redo att banka ihjäl nykomlingarna om de så mycket som blinkade. Reidmars fagra döttrar kom ut ur stugan för att se vad som hände. De tassade fram till fadern, som nu hade sjunkit ned på knä med skinnet hårt tryckt mot kroppen. Den yngsta lade handen på faderns axel och lutade sig mot honom. När hon fick se vad han höll i stelnade hon till och slog handen för munnen. Den äldre dottern närmade sig men hindrades av Fafner, som höll upp en hand mot henne. Han skakade på huvudet och viskade: ”Nej, Lyngheid, titta inte.” Det hjälpte föga. Hon trängde sig fram ändå, för att hjälpa fadern och för att se vad det var som hade fått honom så upprörd. Hon hade aldrig sett honom så förr. Över sin lillasyster Lovnheids axel såg Lyngheid Utters blankbruna päls. Först trodde hon att han var skadad. Hade främlingarna hittat honom och hjälpt honom hem? Men när hon tittade en gång till insåg hon att Utter inte fanns där. I famnen hade fadern bara hans skinn. Hon kände hur benen ville vika sig. Fafner var dödsblek. Lovn heid kved och kramade Utters skinn med vita fingrar. Regin såg alldeles vild ut. Lyngheid såg på främlingarna. En av dem saknade ett öga. Han i mitten såg vädjande ut, som om han inte alls förstod vad som hade skett. Mannen till höger, som hon vid första anblicken hade funnit angenäm att betrakta, hade fått ett nytt drag över ansiktet. Hon insåg att det var han som var mördaren. Jag är bara en kvinna, tänkte Lyngheid. Jag kan inte 13
hämnas en bror, eller göra någonting. Far säger att jag har ett vargasinne, men själv känner jag inget sådant. Jag förmår intet. Ändå sträckte hon på sig, vapenlös som kvinnor ofta är, och gick närmare mördaren. Hon såg honom djupt i ögonen och fann ingen skam där inne. ”Förstår du inte vad du har gjort?” skrek hon, så att spott flög och landade på hans kind. ”Du har mördat Utter! Han var min lillebror.” Hon snyftade till och kände sig kraftlös. Utter! Hon kunde inte förmå sig att titta på hans skinn igen. Det var overkligt. Hon andades häftigt och trodde att hon skulle svimma. Mannen i mitten sade nästan ljudlöst: ”Vi visste inte. Det var inte vår mening.” Hon såg på honom. Han talade sanning, det var tydligt, men det förändrade inget. Utter var fortfarande död. Flådd! Den enögde tog ett steg framåt, samtidigt som han höll blicken på Regin med hammaren. ”Är det något vi kan göra för att gottgöra detta? Vi är inga simpla mördare, trots att det kan se ut så. Säg vad ni kräver!” Reidmar reste sig mödosamt med hjälp av Lovnheid och Fafner. ”Hur ska ni kunna ersätta mig för min son? Hur ska ni kunna ersätta mina barn för deras lillebror? Utter var …” Han blev tyst. Lyngheid fortsatte: ”Utter går inte att ersätta.” Regin tog ett par steg mot fadern och brodern. Han viskade något som bara de hörde. Fafner nickade. Reidmar tänkte, sedan nickade han också. Han suckade, som om han tog i inför det han skulle framföra. Sedan sade han att Utter visserligen aldrig skulle kunna 14
ersättas, men det fanns ändå skäl att kräva full mansbot för pojken. Han hade haft hela livet framför sig, och förlusten var stor. Reidmar tystnade och betraktade de tre främlingarna. Han visste vilka de var. Asarna rörde sig sällan i dessa trakter, men en enögd, en vänögd och en vildögd, det sade allt. De skulle bli tvungna att betala boten för att behålla sitt anseende, särskilt den enögde med spjutet. Mördaren, den ärelöse kvinnokarlen Loke, skulle säkert slingra sig för att slippa undan, men det skulle han inte klara av, det skulle Regin med hammaren ombesörja. Oden nickade. Självfallet skulle de betala boten. Vad var rimligt? Hur stor var en mansbot i dessa trakter? Reidmar knep med ögonen och drog i skäggflätan. ”Ni ska fylla Utters skinn med guld. Och sedan ska ni täcka kroppen med guld så att inte så mycket som ett morrhår sticker ut. Ni två” – han pekade på Oden och Höner – ”ni blir kvar som gisslan medan han” – nu pekade han på Loke – ”hämtar guldet.” Loke harklade sig. Han måste protestera. ”Jag har inte så mycket guld. Det går inte.” Han kände sig olustig. Det var en nedrans olycka att han hade råkat döda uttern – eller Utter – men att fylla och täcka skinnet, stort så att det hade kunnat vara ett sälskinn, med guld var ändå att ta i. En så stor bot hade väl ingen hört talas om. ”Andvare”, sade Fafner kort. ”Sök upp Andvare, så ska du få se på en guldskatt som räcker.” Loke såg oförstående ut. ”Vem är Andvare?” frågade han. Regin lyfte hammaren och använde den som ett stort pekfinger när han riktade den bort över skogen. ”Han bor i en stuga liknande den 15
här, vid en annan mörk sjö. Han är också smed. Guldsmed. Stugan ligger väl dold, nästan som i en grotta. Liksom Utter kan han förvandla sig. Han tar formen av en gädda och gömmer sig i vattnet. Du har inga betänkligheter. Ta hans skatt, och ge den till oss. Sedan är vi förlikade.” När han talat färdigt rådde stillheten omkring dem. Det var en märklig lösning att sona en orätt genom att begå en annan, men Loke tyckte om idén. Dvärgfamiljerna hade säkert något otalt med varandra. De konkurrerade kanske. Det här var ett sätt att få guld och täppa till truten på en granne med Loke som mellanhand. Han nickade sakta. Loke tog farväl av vännerna i gryningen. Han lämnade det guldornamenterade huset med smedjan och fortsatte in i skogen åt det håll han fått utpekat. Regin hade sagt att han skulle vara framme vid middagstid, då solen stod som högst på den blekblå hösthimlen. Vanligen uppskattade Loke att vandra ensam i världen, men inte nu. Hjärtat var tungt efter det olyckliga dråpet på Utter. Han hade inget emot att ta ett liv om det behövdes, men detta hade varit ett misstag. Loke urskuldade sig med att han inte hade gjort det med mening, men det hjälpte föga. Han borde ha insett att Utter inte var ett vanligt djur. Storleken borde fått Loke att ana oråd, borde hindrat honom, men icke. Han hade stuckit kniven i dvärgen på grund av sin egen dumhet. Han ogillade det. Vägen sluttade uppåt en lång stund, allt brantare. Till sist nådde han krönet och kunde se ut över ett vidsträckt skogslandskap. Loke stannade och hämtade andan medan 16
han betraktade trädkronornas brandgula nyanser. Han lyfte ansiktet mot solen och blundade. Sedan började han gå nedåt, ånyo in i trädens skugga. Himlen hade blivit molnigare, och en kylig vind letade sig in mellan kläderna. Vägen nådde en fors som muntert höll honom sällskap resten av sträckan. Det blev allt brantare, och forsen blev bredare och vildare. Till slut var den som ett vattenfall som störtade ned i en äggformad sjö som verkade mycket djup. Han var framme, men han såg inga hus. Loke gick utmed stranden och sökte med blicken. Vägen var bara en smal stig här. Det var helt öde. När han till slut började tro att han hade gått fel bröts tystnaden över den mörka vattenytan av ett plask. En fisk försvann under ytan. Loke hann se stjärten på den. En stor gädda. Det finns liv ändå, tänkte han. Igår en ovanligt stor utter. Idag en ovanligt stor gädda. En gång gick det att lura honom, men aldrig två. Detta var ingen fisk. Loke sökte sig tillbaka mot vattenfallet, åt det håll gäddan hade siktats. Han hukade vid skogsbrynet för att inte synas, och så fick han se den igen. Ett nytt plask, nu närmare forsarna. Ringarna på vattnet stördes av skum som kom strömmande. Loke spanade intensivt och anade ännu en rörelse, denna gång inne i själva fallet. Han sökte sig närmare. Mellan stigen och vattenfallet fanns fuktiga stenar som såg hala ut. Han såg sig omkring, sedan knäppte han av manteln och bältet med kniven, drog av skorna, byxorna och särken och blev stående i underkläderna. Prövande 17
steg han ut på den närmaste stenen samtidigt som han höll sig i en tanig trädstam. Så ett steg till. Båda fötterna på en halkig sten. Loke måste släppa trädstammen. Nu var han tacksam att ingen kunde se honom. Två stenar längre fram rasade vattenmassorna ned. En fot i taget tog han sig närmare. En tät dimma av vattendroppar gjorde honom kall och genomblöt medan han ansträngde sig för att se vad han hade framför sig. Han nådde den sista stenen och sträckte ut armarna för att känna sig för. Bara vatten. Kallt och hårt föll det över honom. Han måste in i det, genom det, trots att han inte såg någonting. Loke famlade efter något att hålla sig i och stötte emot en sten. Den var nästan som ett handtag. Han knep med fingrarna runt stenen och tog ytterligare ett steg in i fallet. Nu räknade han nästan med att inte finna ett fotfäste, utan tappa balansen och sköljas raka vägen ut i sjön, men i stället kände han ytterligare en sten under tårna. Han kom vidare, och då såg han ett flackande ljussken genom vattenslöjan. Bakom fallet var marken täckt av grus. Det var fuktigt, och inga andra ljud än bruset från forsen hördes. Loke såg sig omkring. Ljuset kom från en smedja, men inte bara därifrån. Eldskenet från smedjan återkastades på högar av guldföremål. Andvares skatt var stor och glimmande. Den skulle räcka till att fylla och täcka Utters skinn. Sedan fick Loke syn på Andvare. Han satt naken och hopkrupen med ryggen mot Loke på en fuktig häll alldeles vid vattnet. Dvärgen hade inte sett inkräktaren utan var 18
upptagen med något vid sina fötter. Nyss hade han varit en gädda, men nu antog han alltmer formen av en spenslig man. Fjälligt skinn ersattes av fuktig, blek hy. Loke insåg att det var nu han måste göra det. Han skulle fånga Andvare. Han såg sig omkring och fick syn på ett nät som hängde på smedjans vägg. Snabbt som ögat var han framme vid nätet, tog det och rusade de få stegen fram till den intet ont anande gestalten på stenen. Andvare skrek till av förvåning och skräck när nätet slängdes över honom. Loke hade varit med förr, och han arbetade snabbt och känslokallt. Snart hade han släpat in sitt offer i smedjan och hissat upp honom i taket. Nätet skar in i huden på den nakne mannen och gav honom röda tryckmärken på rygg, armar och skinkor. Det smärtade. ”Hjälp!” ropade han, men ingen hjälp fanns att få. Loke frågade vem han var, mest för att försäkra sig om att han verkligen hade fått rätt fisk i sitt garn. Och visst var det Andvare han hade fått fatt på. ”Jag ska släppa dig”, lovade Loke, ”men inte förrän du har lovat att ge mig hela din skatt och hjälpt mig att ta den härifrån.” Andvare kved. Han försökte förhandla, men Loke stod på sig. ”Du kan smida nya föremål”, sade han hårt. Andvare låg tyst och orörlig en lång stund. Det fick Loke att tappa humöret. Han reste sig och gick ut ur smedjan. Om gäddeländet vägrade ge med sig kunde han hänga där tills han ruttnade. Men Lokes försvinnande fick fart på Andvare. ”Gå inte! Jag dör om du inte släpper ned mig! Jag ska hjälpa dig. Du kan till och med låna mina 19
oxar.” Loke återvände. ”Då säger vi så!” sade han och skar ned nätet med en kniv han hittat. Andvare gned sitt ömmande skinn och drog en särk över huvudet för att skyla sig. Sedan hjälpte han Loke att föra ut skatten ur grottan och lasta den på sex vita oxar. ”Dem vill jag ha tillbaka”, muttrade han. ”Jag kan inte smida nya oxar.” Loke lovade att sända någon med djuren. Själv tänkte han inte göra resan en gång till. När han var redo att mana på oxarna såg han i ögonvrån hur Andvare höll handen knuten runt ett föremål. ”Ge hit!” beordrade han och sträckte ut handen. ”Hela skatten, inget undantag!” Han ryckte guldringen som blottades ur handen på dvärgen. Andvare suckade tungt och blängde på Loke. ”Guldet kommer att ge alla sina ägare död och förbannelse!” fräste han. ”Söner kommer att mörda fäder och bröder svika varandra över denna skatt. Kungar och furstesöner ska förblindas, mörda och mördas på grund av glansen i guldet. Ärelös död spår jag dem alla!” Efter att ha uttalat förbannelsen kastade sig Andvare baklänges ut i sjön. Loke tyckte sig se en gädda slå med stjärten flera manslängder längre bort. Han bröt en kvist från ett litet träd och klatschade den närmaste oxen över länden. Långsamt började djuren röra på sig medan Loke gned ringen han höll i handen. Det var en bred fingerring. Han trädde den på sitt pekfinger och fann att den passade. Ingen skulle märka om han behöll den. Loke färdades nu längs en väl dold stig, genom en djup ravin, och kom till sist fram till den väg han brukat tidi20
gare. Vid kvällningen nådde han åter Reidmars boning. När han lastat av guldet skulle Utters skinn fyllas. Det skedde på golvet vid härden i stugan. Loke arbetade me dan Fafner och Regin såg på och påpekade att han kunde packa ringar, kedjor och mynt tätare. Loke lydde me dan guldhögarna långsamt krympte. Till slut var skinnet sprickfärdigt, och då var bröderna nöjda. ”Täck honom”, beordrade Regin. Loke lydde, trots att han fann sysslan både makaber och förnedrande. När allt guld på golvet var slut ansåg Loke att han var färdig. ”Nu får ni frige mina reskamrater”, sade han. ”Jag har gjort vad ni har önskat. Utters död är sonad.” Regin gick iväg och återkom med fadern, Oden och Höner. Reidmar gick fram till guldhögen på golvet. Den lyste och glittrade i skenet från härden. Han gick runt den medan han hummade lågt för sig själv. Vid Utters huvud stannade han. ”Nej, detta duger inte! Ett morrhår sticker ut här!” Han pekade på ett smalt hårstrå som stack fram över en liten guldfigur. Loke lutade sig fram. ”Jag kan peta in det”, svarade han trött. ”Nej!” utropade Reidmar. ”Rätt ska vara rätt!” Han fick syn på Odens armring. ”Den duger!” sade han. Oden skakade på huvudet. Den ringen ville han inte skiljas från. Den var värd mer än hela skatten. Loke kände plötsligt hur pekfingret med guldringen han hade krävt från Andvare blev tungt. Ringen drog honom ned mot marken. Han strök över den och suckade. Måhända var det lika bra att skiljas från den och komma bort från de här giriga dvärgarna. ”Här!” sade han och drog 21