9789180501231

Hanna Ljungberg

Mer än en fiende

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Hanna Ljungberg 2023 Omslag: PCG Malmö/Cia Björck Omslagsbild: CollaborationJS/Trevillion Images Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Tryck: ScandBook AB, Falun 2023 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-8050-123-1

Del 1 – Markus

Kapitel 1 Måndag, 6 september 1943

En dörr stod på glänt i fordonsmagasinet. Han hade cyklat den här vägen nästan varje dag de senaste månaderna och det hade aldrig hänt tidigare.

Därför var det inte konstigt att han vred på huvudet för att titta på avvikelsen, och att han släppte ena handen från styret för att skjuta upp officersmössan i pannan. Och med tanke på det var det inte heller konstigt att han kraschade in i något.

In i någon.

Cykelns ringklocka skrällde till och framhjulet svängde tvärt åt höger. Han flög fram över styret och hann bara precis registrera att gestalten var klädd i kappa innan kollisionen var ett faktum. ”Scheisse!” Svordomen for ur honom som smällen från en punkterad ballong, och samtidigt fick kvinnan han krockat med ur sig ett tydligt merde. De hade landat intill varandra på kullerstenen och när han lyfte på huvudet mötte han hennes ögon. Först var de uppspärrade i förvåning, men inte länge. Så fort de återgick till normal storlek rörde sig pupillerna åt sidan som om de sökte en utväg. I nästa stund ryckte hon till, kom upp på fötter och började haltande springa därifrån.

Markus tänkte inte utan reste sig upp och följde efter. Efter händelserna i öknen hade han svårt att springa snabbt och långt, men det här klarade han. Hon hade tappat ena skon i krocken och efter några få meter kom han ikapp henne. ”Attendez, s’il vous plaît”, fick han ur sig. Han ville prata med henne, fråga om hon slagit sig och höra vad hon höll på med så här sent på kvällen.

Han hade studerat franska på universitetet, och efter de senaste 7

månadernas praktiska övningar tyckte han själv att han talade ledigt och begripligt. Ändå verkade hon inte förstå. Nej, rättade han sig själv, hon verkade inte vilja lyssna.

Och inte nog med det. I stället för att fortsätta sin flykt vände hon sig om. Han fick en kort glimt av hennes ansikte i månljuset och hann uppfatta en känsla. Illvilja. Sedan kastade hon sig mot honom, hårt, och hennes hand borrade sig in i hans mellangärde.

Hon var tyngre än han trott och kraften i knuffen fick honom att tappa både andan och balansen. Han flyttade fötterna men det var för sent att rädda sig och på ren reflex famlade han efter något att gripa i. Fick fatt i hennes arm, så att också hon förlorade fotfästet.

I nästa stund slog hans bakhuvud mot gatstenen med en smärtsam duns. Sedan landade hon ovanpå honom och det fördubblade smärtan från fallet. ”Släpp mig”, sa hon med rösten fylld av kamp, vred sig bort från hans kropp och försökte slita loss armen ur hans grepp.

Alldeles för högt. ”Snälla, prata tystare”, väste han när han fått in tillräckligt mycket luft i lungorna för att kunna få fram ljud. ”Vakten på torget kan höra oss.”

Hon blev stilla. I höstmörkret syntes bara hennes ögonvitor, smalnande till allt spetsigare trianglar. ”Vad rör det er?” väste hon. ”Vill ni inte ha hjälp av er kamrat?”

Han sa inget men inom honom var svaret nej. Det korrekta beteendet var förstås att ropa på förstärkning, men han ville verkligen inte att någon av vaktsoldaterna skulle se honom i den här situationen. I den här positionen. ”Vet ni om att ni trotsar utegångsförbudet?” frågade han i stället.

Hon skrattade till, tyst men tydligt. ”Vad tror ni, kapten?” sa hon med blicken riktad mot gradbeteckningarna på hans uniform. ”Nej, jag har inte missat det.”

Han blev medveten om sin hand. Utan att han hade lagt märke till det hade han hållit kvar greppet om hennes underarm och trots att hon låtit självsäker skenade hennes puls mot hans fingertoppar.

Han lossade genast greppet, som om han bränt sig.

8

”Jag vet inte vad ni sysslar med”, sa han tyst. ”Men ni tar stora risker, mademoiselle. Har ni någon aning om vad som kunde ha hänt om någon av mina kollegor hade stött ihop med er i stället?”

Den här gången var det hon som inte svarade. I stället reste hon sig från marken i en enda flytande rörelse, och först nu såg han att hon var klädd i vida byxor, inte klänning eller kjol. Byxorna veckade sig runt anklarna som om hon lånat dem av en längre person, men de var tillräckligt svarta för att smälta in i kvällsmörkret. Också hennes gråblå rock fick henne att flyta in i natten när hon vände sig om och började springa. En ensam vit socka glimtade fram ur byxvecken som en förrädisk ficklampa innan den också försvann bakom ett hörn.

Markus följde inte efter. Vad skulle det tjäna till? Hon var mer motiverad att undvika honom än han var att tvinga henne att stanna. Och hon hade kanske glömt bort tiden, även om hon inte sagt det själv.

Han ignorerade den dova värken i bakhuvudet, kom på fötter och gick bort mot cykeln igen. Framhjulet pekade snett upp i luften och snurrade fortfarande långsamt. Annars fanns inte ett spår kvar av det som inträffat.

Eller vänta? Jo, där låg den.

Hennes bruna promenadsko.

Han tog upp den och placerade den på ett fönsterbleck. Kläder och läder var hårdvaluta i ransoneringstider. Säkert skulle hon komma tillbaka efter den så snart han var borta, som en askunge på eget initiativ.

9

Kapitel 2 Tisdag 7 september

När han vaknade var han tröttare än när han gått och lagt sig. Kriget hade den effekten. Minnen och människor blev levande på nytt om nätterna och det fick honom ofta att vakna andfådd snarare än utvilad. Den här natten hade varit värre än vanligt och Markus anade att det hade att göra med den märkliga gårdagskvällen.

Han reste sig och klev med nakna fötter över golvplankorna i villan som varit hans hem sedan april månad. Huset var egentligen inte alls hans utan en av fastigheterna som tvångsrekvirerats av Wehrmacht i Chantons. Det var en beige putsad villa i utkanten av staden och spåren av skolläraren som egentligen hörde hemma där gjorde varje stund i huset till en påminnelse om Markus status som ockupant.

På köksbordet brände brevet hans blick. Han hade undvikit det i går, men nu var det dags. Kuvertet var poststämplat i Hannover och handstilen var hans mors. Inte Hannelores, inte den här gången heller.

De första meningarna gjorde honom varm. Ett försenat grattis på tjugofemårsdagen. Hon hade kommit ihåg.

Sedan blev han svalare och svalare ju längre han läste. Bara namnet Hans fick honom att dra ihop skulderbladen av obehag, trots att han visste att han borde vara glad att hans styvbror fortfarande höll sig vid liv på östfronten.

Han övervägde att lägga ifrån sig pappret men tvingade ögonen att fortsätta följa raderna.

Fortsätt att göra oss stolta. Fortsätt att göra det rätta, skrev hans mor.

Och sedan kom det.

Glöm Hannelore.

Absolut inte, tänkte han trotsigt. Han kunde inte glömma och han 10

tänkte inte acceptera att hon var borta. Inom sig var han fortfarande arg, både på sin familj och på myndigheterna.

Nu läckte lite av ilskan ut när han tryckte ner brevet i sopkorgen utan att läsa de sista raderna. * Cykeln kändes konstig. Den strävade åt ett annat håll och ville vika av i en annan riktning när han trampade mot centrum. Säkert hade kraschen i går gjort den felinställd. Lika skev som jag, tänkte han medan missnöjet rev vidare i magen.

Svetten som rann ner i ögonen gjorde att han inte upptäckte vägspärren förrän han nästan var framme vid den. ”Guten Morgen, Herr Hauptmann.”

Han vinglade till och höjde blicken.

Två soldater i fältgrått blockerade hans väg och han kände morgonens ilska ersättas av förvåning. ”Vad har hänt eftersom vi har upprättat vägspärrar?” frågade han.

Soldaternas vaksamma hållning fick honom att ana allvar snarare än övning. ”Får vi se er Soldbuch först, kapten?” Markus plockade fram sin avlöningsbok. Kartongpärmen var ny men inlagans kanter var fortfarande brunfläckiga, och han undrade för ett ögonblick om de unga soldaterna hade sett torkat blod tidigare.

Den ene av dem läste namnet på första sidan. ”Jag tyckte väl att jag kände igen er, Hauptmann Ritter”, sa han sedan och räckte tillbaka avlöningsboken. ”Har kapten hört vad som hänt?” ”Nej, jag har inte hört något”, sa Markus. ”Jag bor en bit bort.” ”De har sprängt fordonsmagasinet”, sa den andre soldaten.

Det högg till innanför bröstbenet och hjärtat drämde till med ett extraslag. Kvinnan från i går. Han hade inte stoppat henne, trots att hon varit ute alldeles för sent och trots att han innerst inne anat att hon sysslade med något helt annat än att träffa en fästman.

11

”Vilka har sprängt det?” frågade Markus fast han inte ville veta.

Svaret kom snabbt och säkert när den unge soldaten bekräftade hans misstankar. ”Terroristerna”, sa han.

12

Kapitel 3 ”Äntligen”, sa en röst bakom honom. ”Jag trodde aldrig att du skulle komma.”

Kapten Karl Meissnitzer. Hans bäste vän. Markus vände sig om samtidigt som han gjorde en cirkelrörelse med axlarna för att få undertröjan att sluta klibba fast vid ryggen. ”Jag blev försenad. De stoppade mig i kontrollen på vägen hit”, sa han.

Karl såg sig omkring i korridoren. ”Då har du hört”, sa han. ”Ja, fast vakten vid spärren visste inga detaljer.” ”Knappt jag heller”, sa Karl. ”Vår nye chef ska hålla ett möte med alla officerare om ett par timmar.”

Men Markus ville inte släppa sprängningen än. ”Blev allt förstört? Alla bilar?” frågade han.

Efter vägspärren hade han cyklat en omväg till stadshuset för att slippa passera fordonsmagasinet. Resterna av magasinet, rättade han sig själv. Han hade inte klarat av att se förödelsen. ”Det sägs så, och det är säkert att det var ett attentat. Tydligen stinker hela platsen av trotyl och bensin”, sa Karl. ”Fördömt”, sa Markus och hörde hur ängslan färgade hans röst med ljusa övertoner.

Oron handlade inte om att garnisonen i Chantons nu saknade fordon. Nej, det värsta var att han sannolikt var anledningen till att motståndsrörelsen lyckats genomföra sin plan. Ju mer han tänkte på det, desto säkrare blev han på att kvinnan han krockat med hade varit där för att förbereda sprängningen.

Plötsligt kom han att tänka på vad Karl hade sagt förut. ”En ny chef ”, sa han. ”Vad betyder det?”

13

”Du har inte hört det heller? SS- och polisledningen i Paris skickar över en hjälpreda till oss. De tycker att vi behöver uppfostras.” ”Men Schneider då?” undrade Markus och syftade på den nuvarande kommendanten, en infanteriöverste som liksom han själv förflyttats till Frankrike efter att ha ingått i Rommels Afrikakår. ”Han har fått nya order”, viskade Karl och sedan formade han ett ord med munnen utan att låta något ljud komma över läpparna.

Markus förstod inte vad han ville säga. ”Östfronten”, andades Karl, som om ordet var farligt att uttala, som om det skulle kunna ge honom samma förflyttningsorder. ”Har du hört vem som kommer hit i stället?” frågade Markus. ”Ja. En SS-man. Schaubert från Grandvert, du vet.” Plötsligt var det svårare att få in luft i lungorna. I båda lungorna, inte bara den skadade. Att vara en del av armén var en sak. Men att behöva arbeta under SS-befäl? Det var något helt annat. Markus försökte tvinga bort bilden av Hanne som envisades med att dyka upp i utkanten av hans medvetande, men det var inte så enkelt. Och jo, han visste en del om Standartenführer Schaubert. Inget av det han hört ville han uppleva på nära håll.

Grannstaden Grandvert var större än Chantons, och där hade motståndet mot ockupationen blivit vildare och mer vågat den senaste tiden. SS-översten hade nyligen beordrat avrättningen av femtio fransmän efter att en tysk officer hittats död i en gränd i staden.

Enligt ryktet fanns inga säkra bevis för att officeren mördats av motståndsrörelsen, men Schaubert hade ändå beordrat hämndaktionen.

Markus försökte ta sig samman. Tvingade tankarna tillbaka till brevet han slängt i papperskorgen. Fortsätt att göra oss stolta. Fortsätt att göra det rätta. Den enklaste vägen var förstås att lyda uppmaningarna, men för honom kändes det enkla ofta svårt. ”Dumt att vänta på Schaubert innan vi sätter igång att leta efter de skyldiga”, sa han till Karl men utan att mena det.

Innerst inne hoppades han nämligen att fristen för dem som låg bakom attentatet skulle bli så lång som möjligt.

Både för terroristernas skull, och för sin egen.

14

Kapitel 4 ”De lokala gendarmerna har fått order om att samla in femtio personer”, sa Jürgen Schaubert och såg sig om i salen. ”En blandad lista.

Jag vet att det varit enbart judar och kriminella i tidigare fall, men effekten bör bli bättre om man tar med hederliga medborgare också.” ”Ursäkta, Standartenführer, men vilken effekt menar ni?”

Frågan kom från major Kutscher, Markus närmaste befäl. ”Effekten på invånarna i Chantons, förstås”, sa Schaubert. ”Om stadsborna fortsätter att skydda terroristerna avrättar vi de här femtio i stället för gärningsmännen.”

Markus hade hört vad den nye kommendanten sa, men budskapet var svårt att förstå. Nej, rättade han sig själv, det var svårt att svälja.

Han försökte ta det i små portioner, som grynkorven hemma hos mormor, men det gick ändå inte ner. Särskilt inte med tanke på att den nye kommendanten hittills varit mindre skrämmande än Markus väntat sig.

Schaubert var inte extraordinärt arisk. Inte vidare vacker. Inte ens särskilt respektingivande, åtminstone inte på avstånd. Med gråbrunt hår, ljusrosa näsa och inte alltför breda axlar gav Standartenführern i stället ett akut medelmåttigt intryck. Om det inte hade varit för de silvermatta eklöven på kragspeglarna hade det varit omöjligt att förstå att det här var den nye kommendanten. SS-översten såg helt enkelt alldeles för vanlig ut, hade Markus tänkt när han först såg honom en halvtimme tidigare.

Sedan vände Schaubert blicken mot Markus och de andra officerarna i samlingssalen, och det blev genast uppenbart varför just han fått uppdraget att skärpa tonen i Chantons. ”Heil Hitler”, sa han och hans arm for ut i en hälsning som såg inövad ut framför spegeln många gånger, exakt och elegant.

15

Markus besvarade hälsningen. I flera månader hade han undvikit det när hans högerarm fortfarande varit för kraftlös, men nu kunde han inte skylla på det längre. Även de andra officerarna i rummet upprepade gesten. Trots att Chantons var en relativt liten stad fyllde männen platserna i den första bänkraden i salen, och att officerarna var så många berodde på att staden hade ett strategiskt viktigt läge. Många transporter av material till Atlantvallen gick genom Chantons, och den senaste tiden hade fler stabsfunktioner flyttats hit. På så vis skulle de vara nära, men inte för nära, om de allierade försökte invadera. Eller snarare, när de allierade bestämde sig för att det var dags för en invasion av Europa västerifrån. ”Jag är ny ortskommendant här”, fortsatte Schaubert, trots att det var uppenbart. Det var som om han ville göra det tydligt att det inte fanns utrymme för andra alternativ. ”Överkommandot i Paris och Carl Oberg själv har kommit överens om den lösningen.”

Markus anade att det inte var en överenskommelse utan snarare att SS- och polisledningen sett till att få sin vilja igenom. Carl Oberg var högste chef för verksamheterna i Frankrike och att han arbetade för en hårdare linje i landet var ingen hemlighet. ”Jag vet att det är ovanligt att någon som jag tar över i en stad där armén håller i rodret, men mina order är att styra in Chantons på rätt kurs”, sa Schaubert.

Samtidigt vinklade han mungiporna uppåt. Kanske ville han verka vänlig och få dem engagerade. Kanske kände han sig vänlig och engagerande. ”Vi behöver få ordning på det här landet”, fortsatte han. ”Göra våra nära och kära därhemma riktigt stolta. Och vår Führer, förstås.”

Om Führern blev stolt eller inte rörde inte Markus i ryggen. Men hans mors känslor var något helt annat och bilden av brevet i sopkorgen brände än en gång förbi i huvudet. Han funderade på om han borde ställa sig upp och berätta om händelserna kvällen före, men hans kropp förblev passiv på stolen.

På podiet gick den nye kommendanten över till nattens händelser.

Fem bilar och fyra lastbilar hade gått upp i rök.

16

”Meningslös skadegörelse, helt enkelt. Och det från ett folk som redan skrivit under ett avtal om fred. Nu sticker de kniven i ryggen på oss.”

Schaubert höjde rösten när han sa de sista orden. Markus kände igen retoriken i framförandet, klassisk för de ledande partimedlemmarna. Kanske förväntade sig SS-översten rent av applåder nu. Men ingen vågade sig på att klappa händerna och i stället uppstod bara en obekväm, svidande tystnad. ”Vi vet fortfarande inga detaljer om de skyldiga”, fortsatte Schaubert. ”Ingen har sett något misstänkt och explosionen inträffade när vaktposten befann sig i andra änden av sin patrullrunda. Vi tror att sprängladdningen hade placerats ut tidigare på kvällen. Vakten har berättat att han hörde röster från gatan, men när han kontrollerade saken fanns ingen kvar på platsen. Kanske var det helt enkelt en tidsinställd laddning …”

Standartenführern fortsatte att prata men efter de orden hade Markus förlorat intresset för berättelsen. Pulsen som dunkade i öronen dränkte allt utom insikten. Vaktposten hade hört honom och kvinnan. Så här nära katastrofen hade han sällan varit tidigare, inte ens när han befunnit sig i skottlinjen för en M3 Grant i Nordafrika.

Med en kraftansträngning hade han fokuserat på Schaubert igen, och fått beskedet som han nu började förstå var en vändpunkt.

Chantons hade varit en mer stillsam miljö än många andra platser i Frankrike.

Fram tills i dag.

Femtio civila. Ingen rättegång. Bara två alternativ: frihet eller död.

Var det män? Kvinnor? Inte barn, väl?

Schaubert drog i sin vänstra ärm för att blotta armbandsuret.

Klockan närmade sig tolv. ”Vid det här laget sitter nog alla femtio i arresten i polishuset”, sa han. ”Och med det är vi framme vid er uppgift.”

Instruktionen som följde var tydlig. Var och en av officerarna skulle ta med ett par soldater ur manskapet och knacka dörr i Chantons bostadskvarter. Där skulle de ta reda på om invånarna hade alibi för gårdagskvällen och natten.

17

SS-översten talade hela tiden i ett jämnt tempo och betonade orden lagom mycket. Det lät som om han förklarade en läxuppgift för skolbarn, tänkte Markus. ”Ta med alla som verkar misstänkta till polishuset. Jag har bett att få förstärkning av ett par Gestapomän från Grandvert som frågar ut dem”, sa Schaubert. ”Hittar vi inte de skyldiga sätter vi hårt mot hårt.

De femtio i arresten kommer i så fall att avrättas, och jag förväntar mig att ni ser till att folk i staden förstår vad som står på spel.”

Det gick inte att hålla blicken riktad framåt längre. Markus såg sig omkring bland sina kollegor och sökte efter reaktioner som bekräftade hans egna känslor. Men de andra såg neutrala ut. De fick honom att tänka på porslinsdockor som behöll samma uttryck även om de föll mot ett stengolv. ”Ni måste vara beredda på ilska och våldsutbrott när stadsborna får höra det här”, sa Schaubert. ”Men med lite tur kan vi också få in namnen på terroristerna.”

Markus fick sitt huvud att nicka, både för syns skull och för att övertyga sig själv om att det han just hört var rätt. Men övertygelsen ville inte infinna sig och Schauberts ord rev vidare med vassa naglar i hans inälvor. Han mindes en mening ur fältposten från hans far till hans mor 1917. Nio ord som den dåvarande krigscensuren hade missat: Tyska ådror och franska ådror, blodet är lika rött.

Och till sist tänkte han åter på kvinnan från gårdagskvällen. Hennes namn måste vara ett av dem som Schaubert sökte, men trots att hon attackerat honom ville han inte föreställa sig hennes hals i en snara.

På podiet fortsatte den nye kommendanten att kommendera. ”Jag har tänkt mig en frist på en vecka, men det behöver ni inte avslöja”, sa Schaubert. ”Säg bara att vi måste få informationen genast om de vill rädda livet på sina landsmän …”

Han tog ett steg åt höger på podiet. ”… så får vi se om det kan hjälpa personerna i arresten.”

18

Kapitel 5 Det blev en av de obehagligaste promenaderna i Markus liv.

Han hade blivit tilldelad ett område i Chantons norra del och till sin hjälp hade han två soldater, Lobinger och Weiss. Om det inte varit för dem hade han kanske hittat på ett sätt att undgå uppdraget.

När han förklarade vad de skulle göra nickade männen och sa ja på rätt ställen. Samtidigt fick han känslan av att de skulle ha nickat även om han sagt att han tänkte dansa folkdans på torget utklädd till häst. På sätt och vis önskade Markus att han också hade kunnat vara så automatisk och accepterande, för det hade gjort tillvaron mycket enklare. Även om han försökte gå långsamt kom de alltid fram till dörrarna där de skulle knacka på, och han, Lobinger och Weiss stövlade in hos familj efter familj och störde och förstörde. Han märkte hur han själv förmildrade budskapet från kommendanten, gjorde omskrivningar och utelämnade detaljer. Ändå verkade stadsborna förstå, och han tyckte sig känna hatet som spraket från kraftledningar runt deras kroppar. Ingen av dem sa något som var tillräckligt misstänkt för att tvinga honom att blanda in Gestapo. Ingen lämnade heller frivillig information om attacken mot fordonsmagasinet.

Det var inte många hushåll kvar när Markus och de två soldaterna gick uppför de sista trappstegen i ett gult trevåningshus. De andra lägenhetsinnehavarna hade inte haft mycket att berätta, och nu var det bara vindsvåningen kvar.

På dörren satt en emaljskylt med texten M. et Mme Lavoisier.

Han övade tyst på hur han skulle presentera sig och sedan knackade han försiktigt på dörren. Att hälsa på hos främmande människor gjorde honom alltid nervös, och i den här situationen var obehaget så starkt att han mådde illa.

19

Så hörde han steg. Knaket när handtaget trycktes ner. Dörren började glida upp och en svag doft av krigstidsbröd slog emot honom. ”Bonjour, kapten Ritter här från ortskommendanturen. Kan vi stiga på?”

Han rabblade orden i ett andetag och på slutet blev rösten tunn av syrebrist.

När han var klar tittade han upp och insåg att den här gången var det allvar. Mer allvar än tidigare, för här visste personen tveklöst något om fordonsmagasinet Den som stod innanför dörren var ingen annan än kvinnan han krockat med kvällen före.

20

Kapitel 6 Han tittade på hennes händer, på hennes urtvättade svarta klänning och på hallväggens skrovliga yta. Överallt utom i hennes ögon, för dem klarade han inte att möta ännu. Märkte Lobinger och Weiss hans reaktion? Nej, hittills verkade de lika oberörda som vid de tidigare besöken.

Det borde ha varit ännu värre för henne men till hans förvåning var hennes röst neutral. ”Kom in, messieurs”, sa hon bara och steg åt sidan.

Markus klev genom dörren med sin patrull i släptåg, in i en minimal hall. Han fortsatte att undvika hennes ansikte och riktade i stället blicken neråt. Skohyllan vid väggen gled in i hans synfält och där stod ett återförenat par. De bruna promenadskorna, båda två.

Vad skulle han göra? Han ville inte, kunde inte, avslöja henne. Det skulle sluta i katastrof för henne, och kanske också för honom. Hon kunde mycket väl bestämma sig för att avslöja att han låtit henne komma undan. ”Gå in i salongen”, beordrade han Lobinger och Weiss.

Han visste att båda soldaterna talade lite franska, och han behövde en möjlighet att kommunicera med kvinnan utan att de stod intill.

Männen försvann lydigt genom dörröppningen och för första gången vågade han möta kvinnans blick. Hon hade djupbruna ögon med pupiller som blivit stora i dunklet i lägenheten, stora nog att släppa in ljus i en mörk miljö. Hennes ansiktsuttryck var fortfarande neutralt men hennes axlar var lätt framåtlutade i en offensiv ställning.

Han hade ett litet anteckningsblock med sig och han skrev snabbt ner en uppmaning i det: Ne dites rien! Säg inget. Lät det för hotfullt?

Han plitade dit s.v.p. också, förkortningen för s’il vous plaît. Som om ”är ni snäll” skulle göra någon skillnad.

21