Ove Bring
Anfallskrigens argument Konsten att rättfärdiga våld
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ove Bring 2022 Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild: iStock photo Tryck: ScanBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-092-0
Innehåll Förord
7
Inledning: Den historiska kontexten
9
Våldets primat: Från Melos till Lützen
15
Vändpunkten: Westfaliska freden – och därefter
29
Gustav III:s ryska krig
39
Depeschen från Ems
44
Sarajevo 1914
51
Mussolini och Etiopien
57
Hitler och Polen
67
Bomber över Helsingfors
72
Budapest och Suez 1956
85
Grisbukten 1961
100
Cubakrisen 1962
106
Tonkinbukten 1964
116
Sexdagarskriget 1967
122
Tjeckoslovakien 1968
129
anfallskrigens argument
Sovjet i Afghanistan 1979
136
Saddam och Kuwait
141
Radion i Rwanda
148
Nato och Kosovo
156
Irakkriget 2003
171
Georgien 2008
177
Putin och Ukraina
182
Noter
189
Litteratur
195
Bildförteckning
199
Personregister
201
Förord Idén till den här skriften var inte min egen. Jag hade skrivit en så kallad understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Konsten att få ett anfall att se ut som försvar”. Den handlade bland annat om Vladimir Putins tänkbara rättfärdigande av den stora invasion av Ukraina som då hotade och texten råkade bli publicerad dagen innan invasionen var ett faktum. Den korta artikeln konstaterade att stater som vill starta krig söker skäl som rättfärdigar detta och jag tog upp historiska exempel på sådana, ofta manipulativa, rättfärdiganden. Inte långt efter den ödesdigra dagen den 24 februari blev jag kontaktad av förlagschefen Lena Amurén på Historiska Media i Lund. Lena undrade om jag relativt snabbt kunde skriva en bok på samma tema som i min artikel. Jag fann denna tanke synnerligen inspirerande och satte genast igång. Idén till bokens titel är inte heller min egen. Den kläcktes av min hustru folkrättsjuristen Marie Jacobsson efter inspel av Lena. Marie och Lena har även därefter, under resans gång, fungerat som pålitliga bollplank. Temat för boken uppmärksammades redan av en av de gamla grekerna, Aisopos (d. 560 f.Kr.), i fabeln om vargen och lammet. Vargen söker det ena argumentet efter det andra för att kunna äta upp lammet. 7
anfallskrigens argument
Du förolämpade mig i fjol, sa vargen. Men då var jag inte född, svarade lammet. Du har tjuvbetat på mina marker, sa vargen. Men jag kan inte äta gräs ännu, svarade lammet. Då var det din bror som tjuvbetade, sa vargen. Men jag har ingen bror, svarade lammet. Du står hela tiden och säger emot, sa vargen – och åt upp lammet.
Sensmoral: Våldsverkare finner alltid argument utan hänsyn till sanningen. Stockholm i augusti 2022 Ove Bring
8
Inledning: Den historiska kontexten Stater som startar krig söker skäl som rättfärdigar deras handlande. Historien visar att falska förevändningar och svepskäl är klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Det gäller att finna en argumentation som i bästa fall kan övertyga en skeptisk omvärld, att i debatten inte bli sittande med svartepetter. En första användning av våld kommer att betraktas som moraliskt och juridiskt förkastlig, medan en ”andra användning”, det vill säga i självförsvar eller som svar på massakrer av civila, torde leda till en juridisk eller politisk acceptans. En aggressor som vill minimera den politiska kostnaden för egen del manövrerar längs denna skala, man vill framställa det egna agerandet som så rimligt och legitimt som det bara är möjligt. Detta gäller framförallt sedan FN-stadgan 1945 bekräftat en folkrättslig utveckling och explicit förbjudit ”hot om eller bruk av våld” i de internationella relationerna. Stadgans första artikel beskriver syftet med FN som en ständig process för att ”undertrycka angreppshandlingar [aggression] eller andra fredsbrott”. När Rysslands president Putin den 24 februari 2022 chockade omvärlden genom att inleda en storskalig militär invasion av Ukraina åberopade han en mix av politiska och möjligen juridiska argument, argument som dock enbart 9
anfallskrigens argument
övertygade den del av den egna befolkningen som vilseletts av statlig propaganda. Ukraina behövde ”demilitariseras och avnazifieras”, dess ledarskap bestod av nazister som nu skulle lagföras. Dessa nazister hade med sin militära apparat förtryckt den rysktalande befolkningen. Här användes och missbrukades det folkrättsliga begreppet folkmord på ett sätt som inte hade någonting gemensamt med den FN-definition som funnits sedan 1948. Rysk tv visade bilder från Nürnbergprocessen mot de nazistiska krigsförbrytarna och antydde att de ”ukrainska krigsförbrytarna” skulle avrättas, så som skett med flera av de anklagade i Nürnberg. Putins tal, inspelat redan före natten till den 24 februari, rättfärdigade också invasionen med hotet från Nato. Tidigare hade talet om Natos inringning av Ryssland och Ukrainas eventuella anslutning till den västerländska försvarsorganisationen varit ett huvudnummer i propagandan. Men nu framhävdes snarare behovet att göra upp räkningen med ”nazisterna och narkomanerna” i Kiev som ett primärt syfte med invasionen. I själva verket rör det sig i grunden om att återupprätta ett fallet ryskt imperium, att återskapa något som gått förlorat. Rysslandsexperten Martin Kragh har talat om post-imperiella fantomsmärtor och en önskan att bevara det förflutna in i framtiden. Europa har inte upplevt en aggressionspolitik av detta slag sedan andra världskriget. Adolf Hitler ”rättfärdigade” angreppet på Polen 1939 med olika fabricerade gränskränkningar från polskt håll. Men Hitler, som förklarade för sina militära befälhavare att ”makt är rätt”, såg ett behov av att något anpassa sig till en rådande rätts- och moraluppfattning. Han ville just 10
inledning: den historiska kontexten
då undvika att framstå som aggressor och var medveten om den så kallade Briand–Kellogg-pakten från 1928. Frankrikes utrikesminister Aristide Briand hade föreslagit USA ett avtal enligt vilket de två länderna kategoriskt skulle avstå från krig i sina inbördes relationer. Briands utrikes ministerkollega i Washington, Frank Kellogg, förordade i stället en traktat med möjlighet även för andra stater att ansluta sig. Briand samtyckte, de två ministrarna träffades i Paris i augusti 1928 och Briand–Kellogg-pakten blev en diplomatisk succé. Över sextio stater anslöt sig och förklarade att de avstod från krig som ett instrument för nationell politik. Pakten var en föregångare till FN-stadgans våldsförbud och den kom att åberopas som grund för de åtal i Nürnbergprocessen som rörde brott mot freden. Redan långt tidigare hade en princip om fredlig lösning av tvister gjort sig starkt gällande i statssamfundet. År 1898 hade tsar Nikolaj II av Ryssland överraskat världen med ett förslag om en internationell fredskonferens om nedrustning och metoder för tvistlösning. Tsarens rådgivare hade insett att Ryssland inte hade råd att delta i en ständig kapprustning. Det skulle bli två fredskonferenser i Haag, en stad som valts till följd av Nederländernas neutrala status. Den första konferensen 1899 fick ge upp nedrustningstanken men etablerade en permanent skiljedomstol i Haag. Den andra konferensen 1907 är känd för sin reglering av krigets lagar men konferensen vidareutvecklade också skiljedoms tanken. Resultatet blev ”Permanent Court of Arbitration” (PCA), som existerar än idag. Detta system där två parter accepterar skiljedom väckte i sin tur tanken på en mer övergripande internationell domstol till vilken alla stats11
anfallskrigens argument
samfundets medlemmar skulle vara anslutna för att kunna hantera sina tvister på ett fredligt sätt. Genom pengar från USA-miljardären Andrew Carnegie byggdes i Haag ett fredspalats för att härbärgera en sådan domstol. Fredspalatset stod klart 1913 men första världskriget kom emellan och domstolsprojektet sattes på väntelista. Krigsutbrottet 1914 väckte först entusiasm i Tyskland och Österrike men fyra år senare var det omöjligt att tycka något annat än att krig symboliserade det onda och fred det goda. Genom Versaillesfreden förbereddes i fredens intresse en övergripande internationell domstol. Den kom till stånd 1920 och knöts då till organisationen Nationernas förbund (NF) vid dess tillkomst samma år. Den permanenta domstolen, som den kallades, kunde flytta in i Carnegies fredspalats i Haag. Domstolen blev i sin tur föregångare till FN:s internationella domstol, den nuvarande Haagdomstolen. Denna utveckling hade inte kommit till stånd om det inte funnits en grundläggande moraluppfattning att staterna inte borde starta krig. Till följd av denna moraluppfattning, som genom Briand och Kellogg utvecklades till en rättsuppfattning, uppstod en medvetenhet att det var negativt att framstå som aggressor och viktigt att framstå som agerande i självförsvar. Vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 konstaterade Karl Marx att den franska krigsförklaringen gjorde att Preussen ursprungligen handlade i självförsvar, men att erövringen av Elsass och Lothringen förvandlade det tyska agerandet till aggression. Det är intressant att Marx använde denna terminologi, som vi uppfattar som modern, och gjorde det på en skala mellan vad som gick och vad som inte gick att rättfärdiga. 12
inledning: den historiska kontexten
Fredspalatset i Haag. Uppfört 1913 för en tänkt internationell domstol som en markering mot våld och för fredlig lösning av tvister. En domstol kom till stånd 1920 i Nationernas förbunds regi och idag är byggnaden säte för FN:s International Court of Justice (ICJ).
FN-stadgans tillkomst 1945 bekräftade definitivt att det som länge stämt överens med internationell moral nu var internationell rätt. Sedan dess har behoven att rättfärdiga varit större än någonsin tidigare. Ibland har dessa rättfärdiganden fungerat, ibland inte. Ett exempel när retoriken övertygade är president Kennedys hantering av Cubakrisen 1962, trots att det amerikanska hotet om våld på öppna havet stod i viss kontrast mot våldsförbudet i FN-stadgan. Ett exempel när retoriken inte fungerat är den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979. Den president som sades ha inbjudit till sovjetisk intervention – och därmed skulle stå för legitimiteten i det skedda – mördades senare av samma sovjeter som han skulle ha inbjudit. 13
anfallskrigens argument
Tjugo år därefter inträffade Natos omstridda intervention rörande Kosovo. På ytan kunde bombningarna av militära och politiska mål i Belgrad rättfärdigas som ”humanitär intervention” till skydd för befolkningen i det utsatta Kosovo. Men legitimiteten under FN-stadgans folkrätt kunde ifrågasättas. Detta och andra fall ska tas upp i det följande. Först ska vi dock stifta bekantskap med antiken och därpå följande sekel när anfallskrig och bruk av våld var en helt normal företeelse. Vi måste ställa oss frågan när behovet av rättfärdigande först dyker upp i historien. Knappast under Machiavellis tid (1469–1527) då furstarna prioriterade makt och egenintresse, men möjligen under trettioåriga kriget då ett åkallande av religionen låg nära till hands. En vattendelare i sammanhanget är Westfaliska freden 1648 där traktattexterna framhåller freden som något gott som ska värnas och aggression som något ont som ska motverkas. Därefter såg många furstar ett behov av att inte framstå som omoraliska aggressorer. Men den utvecklingen tog sin tid och krigsutbrotten under 1700-talet var legio. Gustav III försatte sig i en situation där han behövde rättfärdiga ett krigsutbrott. Han fick uppleva, i likhet med moderna efterföljare, att det är en konst att få ett anfall att se ut som försvar. Napoleonkrigen var en ny vattendelare. Allt sedan dess har behovet av att rättfärdiga bruket av våld varit ofrånkomligt. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i att ”vi” nu griper till vapen eller måste hota därmed, på grund av den situation som gäller. Men det fanns en tid när denna typ av retorik inte behövdes och knappast förekom. 14
Våldets primat: Från Melos till Lützen Om vi går tillbaka till forntidens statsbildningar i tvåflodslandet, det område kring Eufrat och Tigris som med tiden kallades Mesopotamien, märker vi att krig var en helt normal företeelse, en självklar aktivitet för kungar som ville bevisa sin makt. Militära framgångar behövde inte något rättfärdigande. Det var den starkes rätt som gällde. Detta gällde särskilt för de assyriska kungarna från och med 800-talet f.Kr. och kom till uttryck i den assyriska kons ten. Den imponerar genom sin gestaltning och monumentalitet, men dess tematik är våldsbejakande. Kungapalatsens väggar pryddes av reliefer i sten med motiv från kungens framgångsrika lejonjakter där man ser hur avlossade pilar trängt in i lejonens huvuden och kroppar. I de delar av palatsen som besöktes av gäster från främmande land skildrade väggrelieferna kungens krigståg, intagande av fientliga städer och bortförande av krigsbyte och krigsfångar. Konsten markerade maktens och våldets primat. En koalition av meder och babylonier krossade till slut det assyriska riket och Babyloniens tid som stormakt följde. Den då kända världen blev inte mycket fredligare. Perserriket tog över som stormakt i mitten av 500-talet f.Kr., erövrade Egypten i söder och trängde på mot Thrakien och Makedo15
anfallskrigens argument
Den svarta obelisken. En två meter hög assyrisk stele från 800-talet f. Kr. som förhärligar segraren i krig. De besegrade överlämnar tribut till assyriernas konung. British Museum, London.
16
våldets primat: från melos till lützen
nien i väster. En gränskonflikt uppstod med stadsstaterna i Grekland och den i sin tur ledde till persisk aggression och invasion. Perserkrigen blev för grekerna ett elddop av lyckat självförsvar med avvärjningssegrar vid Marathon 490 och Salamis 480 f.Kr. Våldets primat skulle också komma att prägla antikens Grekland. Det öde som drabbade ön Melos 416 f.Kr. har fått stå som en symbol för detta förhållande. Det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta och deras respektive allierade var inne på sitt sextonde år då atenska skepp nådde Melos i den sydvästra delen av den egeiska övärlden. Melos var en östat, dess invånare var spartanska kolonister och ön var således en spartansk koloni. Dess rådsherrar och förhandlare försökte undvika en atensk invasion och ockupation genom att åberopa neutralitet, men fick då det realpolitiska beskedet att ”de starka gör vad de har makt att göra, medan de svaga får lida vad de måste lida”. Melierna hade försökt förhandla i termer av rätt och rättvisa. Enligt historieskrivaren Thukydides svarade de atenska generalerna då följande: I stället föreslår vi att ni tar sikte på vad som är möjligt att genomdriva, med beaktande av vad vi å båda sidor innerst tänker. Ni vet nämligen lika väl som vi att rätten – när vi talar om relationen människor emellan – kommer till tals först då bägge parter kan utöva lika starkt tvång, och att i annat fall de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.1
Under peloponnesiska kriget gällde inga rättsregler, vare sig under naturrätten eller enligt andra rättskällor. Bland 17
anfallskrigens argument
de grekiska filosofer som gick under benämningen sofister förnekade man att det fanns någon rätt utom den som människorna själva skapat. Om sofismens inflytande har det sagts att Kritiken av rätt och moral tillspetsades stundom så, att man helt frankt förklarade: Makt är rätt. Det förefaller som om denna uppfattning vann åtskilliga anhängare och ej obetydligt bidrog till att brutalisera striderna mellan städerna och den politiska kampen inom städerna. I brutalitet stod Aten, där de nya filosofiska lärorna särskilt propagerades, ej efter sin mer traditionsbundna konkurrent Sparta, vilken dock var en utpräglad krigarstat.2
Den atenska brutaliteten drabbade Melos med full kraft. Befolkningen dödades eller förslavades och ersattes med attiska kolonister. Den argumentation mellan parterna som återgetts ovan, ”the Melian Dialogue”, är en litterär och filosofisk konstruktion av Thukydides,3 men den brutala konsekvensen av vad som kallats den atenska aggressionen är historiskt belagd. Det peloponnesiska inbördeskriget avslutades genom Atens nederlag mot Sparta 405 f.Kr. De grekiska stadsstaternas storhetstid var över. Följande århundrade var det dags för Makedonien att framträda på den krigiska scenen. Alexander den stores erövringståg österut avslutades genom hans död 323 f.Kr., men krigen fortsatte på andra fronter. Det romerska riket expanderade kraftigt under 300- och 200-talen f.Kr. genom ständiga strider mot grannfolken. De segerrika slagen till lands hade inte någon motsvarighet till 18
våldets primat: från melos till lützen
sjöss, men när kontrollen över den italienska halvön var säkrad blickade man ut över Medelhavet med imperialistiska ambitioner. Resultatet blev de puniska krigen mot Karthago som slutligen förstördes 146 f.Kr. Expansionen över Medel havet gick snabbt och krävde sällan några större insatser från romersk sida. Kejsartiden innebar en administrativ konsolidering. Vid tiden för vår tideräknings början lät kejsar Augustus sina befälhavare sköta olika gränskrig. Segrarna de inhöstade vanns emellertid under kejsarens auspicier. Segertiteln ”Imperator” tillkom honom som kejsare. Det var en ärofylld titel som i modern tid skulle locka Mussolini. Romarrikets militära dominans över Medelhavsvärlden möjliggjorde vad man kallade Pax Romana, den romerska freden, som i stort sett gällde från Augustus till Marcus Aure lius. Riket omgavs av länder som antingen var underordnade bundsförvanter eller barbariska fiender. Storhetstiden kan sägas ta slut runt 180 e.Kr., det år då Marcus Aurelius, filosofen på tronen, avlider. Hans tolv anteckningsböcker, Självbetraktelser, står för någonting nytt, de introducerar idén om ett moraliskt tänkande som får effekter för beslutsfattare. Han använder sig av formuleringar som implicerar humanitet, som: ”Allt vad du gör skall ha människornas väl till syfte.” Som kejsare tvingas han försvara rikets gränser i norr, mot inträngande germaner. Han får anledning att fundera över frågan om krig och moral, men han accepterar tidens generösa uppfattning om det rättfärdiga kriget, bellum justum. Cicero (d. 43 f.Kr.) hade hävdat att förutom i självförsvar är krig för rikets ära och storhet helt berättigat. Självförsvar mot germanska attacker innebar i praktiken rena utrotningskampanjer. Det mesta var således tillåtet och 19
anfallskrigens argument
detta synsätt kommer inte att utmanas förrän långt senare, sedan kristendomen slagit igenom. Efter det att Marcus Aurelius avlidit i ett härläger utanför nuvarande Wien börjar vad Edward Gibbon med sin klassiska formulering kallat Romarrikets nedgång och fall. Under 200-talet trängde västgermanska stammar fram mot Rhen. Ett ökat militärt tryck var kännbart i Gallien (nuvarande Norditalien, Frankrike och Belgien). Inbördeskrig och upplösning följde, men kejsar Diocletianus återställde centralmaktens kontroll i slutet av århundradet. En av hans efterträdare, Konstantin, sedermera Konstantin den store, accepterade kristendomen år 313 och grundade Konstantinopel tolv år senare. Flera år efter Konstantins död blir kristendomen, år 380, statsreligion i det romerska riket. Detta visar sig ha stor betydelse för det intellektuella klimatet. Kyrkan kände inga nationsgränser utan såg människan i ett universellt perspektiv, oberoende av om hon var romare eller german.4 I slutet av 300-talet börjar hunnerna, ett asiatiskt ryttarfolk, invadera sydöstra Europa. Detta medför ett tryck på andra folkslag som utlöser folkvandringstiden. Det ena folket efter det andra tränger in i centrala Europa österifrån. Krig och väpnad kamp är det normala. Samtidigt bidrar kristendomens andliga revolution till Romarrikets undergång. Rikets militära styrka undergrävs av ett nytt tänkande som prioriterar inre kontemplation. Från att ha varit en utåt- och aktivitetsinriktad kultur förvandlas rikets grundton till ett passivt inåtblickande. Människornas världströtthet vänder dem bort från samhällets behov av att kraftfullt försvara sig själv.5 20
våldets primat: från melos till lützen
I detta läge, då det romerska väldet skakar i sina grundvalar, färdigställer kyrkofadern Augustinus, biskop i nord afrikanska Hippo, år 427 sin bok om Gudsstaten, De Civitate Dei. Där återkommer han till begreppet bellum justum och besvarar frågan i vilken mån den kristna etiken innefattar moraliskt godtagbara skäl för att gå i krig. Ett sådant rättfärdigande skäl är om Gudsstaten, det vill säga kristenheten, denna icke-territoriella religiösa gemenskap, attackeras av barbarer. Även krig inom kristenheten måste accepteras på grund av människosläktets ”fallna tillstånd”. Men kriget måste föras av en legitim överhet, och det måste alltid utgöra en sista utväg. Slutsatsen innebar en försiktig kritik av senromersk praxis under kristen tid. Augustinus kritiserade dessutom Pax Romana. Han hävdade behovet av ett nytt fredsbegrepp, där fred skulle kombineras med rättvisa. Tiden för den romerska freden hade runnit ut. Begreppen makt, fred och rätt antog en ny dimension när den militära dominansen började utövas av ”barbariska” stammar. Men kyrkofäder som Augustinus kunde inte inverka på krigets praktik, varken på 400-talet när hunnernas kung Attila härjade i Europa, eller senare när medeltiden gjort sitt inträde runt 500 e.Kr. * En medeltida härskare som fördjupade sig i Augustinus tankar var Karl den store. Han härskade över ett samlat västligt Europa, ett väldigt rike med Aachen som huvudstad, inom vilket han strävade efter att förverkliga Augustinus Gudsstat. Han vårdade sig om en god relation till påven och kyrkan 21