9789180272759 by Smakprov Media AB

CARINA BLID

Himmel, helvete och pannkakor

Kapitel 1

En tvåa i Majorna för mig och en tvåa för mitt ex i Johanne-

berg. Av vår vackra fyra på tredje våningen i Majorna med utsikt över Göteborgs hamn blev det två tvåor på första våningen i olika stadsdelar. Jag var glad över att bo kvar i Majorna, där trivdes jag och där bodde flera av mina kompisar. Resten av kompisarna bodde utspridda runt om i Göteborg. Alla har familj nuförtiden, utom Karl som alltid har varit ensam och kommer säkert så förbli. Han är lite egen, lite för blyg för att skaffa sig en tjej, tror jag. Man måste vara självsäker, gå på lite, annars blir man aldrig intressant för en tjej, det går inte att vara blyg. Gustav Oskar Fredrik Stensson heter jag, men kallas Fredde av kompisarna, utom av mitt ex som alltid envisades med att kalla mig Fredrik, mitt tilltalsnamn. Hon tyckte att Fredde lät som en kanin. Trettionio år gammal är jag nu och separerad sedan ett halvår tillbaka. Det här är inte vad jag hade tänkt mig när jag träffade Margareta. Jag trodde faktiskt att vi skulle hänga ihop och att vi skulle skaffa barn så småningom, men Margareta ville något annat. Hon ville arbeta några år, sedan göra en långresa och något annat efter det. Åren gick och hon blev mer och mer besviken på mig, jag fattade aldrig varför. Det sista året, innan vi separerade, suckade hon så fort hon såg mig. Hon suckade inte för att jag var odräglig eller för att jag inte hade städat toaletten eller för att jag hade glömt handla, utan för att jag var tråkig, tydligen. Det kändes inte kul. Jag är inte den typen som det lyser om på fester eller som dricker sig redlös eller gör en massa dumheter, alltså jag sticker inte ut på något sätt. Hon tyckte säkert att jag hade varit mer intressant om jag hade vänsterprasslat eller diskuterat svårlösta, filosofiska problem eller utvecklat en intressant politisk diskussion om något totalt meningslöst. 5

Jag är rätt och slätt en helt vanlig kille som inte gillar att diskutera i det oändliga något som det inte fanns någon lösning på. Jag är mer praktisk och inriktad på att lösa problem, inte att diskutera det som snart visar sig omöjligt. Margareta avskydde när jag försökte lösa hennes problem och jag fick heller inte komma med förslag. Istället skulle jag lyssna, bara ställa frågor och inte kläcka ur mig något som innebar att jag löste det hela. Det här var svårt för mig. Sedan var det detta med mitt jobb, som inte dög för henne. Jag var inte en försäljare, inte datasnille, inte heller ekonom och hade heller inget eget företag. Jag var bara en elektriker, anställd hos en liten firma och det fattar ju alla vad en elektriker håller på med. Tror de ja och Margareta med. En gång försökte jag att berätta för Margareta vad jag gör som elektriker, men hon började ganska snart att gäspa och då slutade jag. Hon frågade aldrig om mitt arbete. Margareta var, i alla fall enligt henne själv, en människa med ett djup och med krav på tillvaron. Hon ansåg att jag var ytlig, eftersom jag inte gick och grubblade på något olösligt problem. Problem var till för att lösas ansåg jag. Margareta ansåg däremot att problem skulle lidas igenom. Att leva skulle vara svårt, ansåg hon. Detta innebar att hon emellanåt fick depressioner, framför allt när hon var tvungen att göra något mer praktiskt, som till exempel när båten skulle göras i ordning på våren. När båten sedan var klar, ett antal veckor senare, gick av någon outgrundlig anledning depressionen över. Hon följde gärna med ut på segelturer, i alla fall om vi tog oss till gästhamnar med folk, affärer och restauranger. Om jag föreslog att vi skulle ta oss till någon vacker naturhamn ville hon hem. Vi kunde aldrig vara ute mer än tre till fyra dagar. Var vi ute längre än så blev hon uttråkad. Vi var lite olika när det gällde båtlivet. Efter några år, när jag hade lärt mig det här med båtdepressioner och förstod att de inte var äkta, förde jag detta på tal. 6

Försiktigt som tur var, men vilken utskällning jag fick! Jag var det mest okänsliga, oförstående kräk som fanns. Jag insåg ganska snabbt att det var rätt skönt att göra i ordning båten i ensamhet, med en folköl och slipa och måla. Jag trivdes i hamnen, där var det rofyllt och jag fick frisk luft, kunde småfixa med båten och plocka fram termosen med kaffe. Margareta låg hemma i soffan med en bok och led av depression eller av någon begynnande förkylning. Efter ett tag sålde jag båten. Det var inte roligt i längden att vara själv med underhållet. Längre segelturer på egen hand var heller inte roligt. Båtförsäljningen ångrade jag senare, då det tog slut mellan oss. Trots att jag till sist själv insåg, långt efter att Margareta hade bestämt sig, att vi inte passade för varandra, hade jag ändå svårt att förlika mig med tanken på att leva ensam. Jag tror att jag ändå hade kunnat fortsätta förhållandet med Margareta. Tanken på ensamhet avskräcker mig och det är jag nog inte ensam om. Vi män är rädda för ensamhet och accepterar därför mer obehag än vad vi annars skulle ha gjort. Vi är rätt tåliga jämfört med kvinnor och finner oss i att vara slagpåsar till dessa nyckfulla väsen, eftersom vi upplever ensamheten som ett värre alternativ. Men visst insåg jag att vi hade problem i vår relation, att vi inte passade ihop. Janne, min jobbarkompis, fick mig att förstå ett och annat. Han är rak i sina kommentarer, han har aldrig gillat Margareta, han tyckte att hon utnyttjade mig. Janne menade att jag försörjde henne och hennes «personliga utveckling» när hon studerade. Margareta arbetade på kontor som innesäljare när vi träffades men tröttnade och började studera på universitetet. Problemet var att hon inte visste vad som kunde vara intressant. I princip gick hon från en kurs till annan, ofta utan att läsa klart och studieskulderna växte. Emellanåt fick hon vikariat som lärare, men trivdes inte på grund av att det var för stressigt. Här står jag nu, trettionio år gammal framför spegeln och glor på mig. Flintskallig, med begynnande rynkor, lite över7

viktig med tanke på magens konfiguration och otränad. Jag sätter igång att springa på sommarhalvåret och håller upp under vintern. På vintern gör jag oftast inget, fast jag har föresatt mig att gå på gym. Jag kanske inte är urtypen för en modell, inte direkt bildskön, utan mer vanlig. Jag ser mitt mellanblonda hår, de blå ögonen, har en normal längd med etthundrasjuttioåtta cm och väger åttiotre kg, som inte bör öka. Från det att jag flyttade ihop med Margareta, när jag var tjugosju år, har jag gått upp sex kg och de kilona har kommit de senaste åren. Från en smärt kille med hår till en lätt fet utan hår. Det känns inte roligt. På något sätt är utgångsläget för att hitta någon ny kvinna inte det bästa. Vad kan jag imponera med? Inte en atletisk kropp. Inte med ett intressant jobb, som jag förstod av Margareta var mycket viktigt. Någon intressant hobby att visa upp? Det jag gillar är att se spanska eller franska filmer, lyssna på klassisk musik eller AC/DC. Musikstilarna är verkligen i kontrast till varandra, men jag gillar båda, det beror på vilken sinnesstämning jag är i. Margareta har aldrig gillat mitt val av filmer. Hon gillar sorgliga, romantiska, engelska filmer. Snyftfilmer alltså. En så kallad skön hemmakväll med film innebar oftast katastrof, eftersom en av oss alltid blev missnöjd. Men det var nog värre när Margareta blev missnöjd, för då var hon sur. Hon såg sällan färdigt min valda, tråkiga film, utan gick demonstrativt tvärt till sovrummet, slängde igen dörren med en smäll. Samtidigt ropade hon uttråkat, att hon skulle «gå och lägga sig och hellre det än att se en värdelös film». Nej, mina intressen är nog inget som jag bör visa i början av en ny relation. Jag gillar att läsa böcker och då helst science fiction eller deckare. Jag är inte den typen som hänger på pubar och discon, men kan ta en öl med grabbarna någon gång då och då. Av någon anledning blir tillfällena när detta händer färre för varje år som går och är relaterat till när fenomenet barn dyker upp hos kompisarna. Jag förstår inte varför det är 8

så svårt att gå ut någon enstaka gång och ta en öl? Kompisarna verkar ha både en och tusen ursäkter till varför de inte kan hänga med, men för mig verkar det vara barn och tjejen som är det stora hindret. Trist för oss kvarvarande, fria människor. Innebandyn som vi har kört i många år har också klingat av. Runt trettioårsåldern självdog träningen. Det blev till slut hopplöst att få ihop tillräckligt antal killar varje vecka. När innebandyn upphörde kändes det som spiken i kistan vad gällde min kondition. Istället startade grogrunden för kalaskulan. Jag stod fortfarande kvar vid spegeln och funderade på om det fanns något som jag kunde göra med utseendet, men faktum är att jag inte skulle orka med någon drastisk förändring. I köket satte jag på vatten i en kastrull, lite kaffe skulle bli gott. Pulverkaffe hade jag i alla fall. Margareta tog kaffebryggaren och mikrovågsugnen, det verkade som om merparten av de viktigaste köksgrejorna hamnade hos henne. Jag fick äggkokaren och glassmaskinen, jag som inte gillar glass särskilt mycket. Det är inte lätt att förhandla med en kvinna om uppdelning av köksattiraljerna. Trots att vi har jobbat lika mycket i köket fick jag automatiskt ett sämre förhandlingsläge. Jag kommer ihåg när jag gjorde ett försök att nämna vikten av jämlikhet i uppdelningen av köksgrejorna men då fick jag bara ett «nu är det så att jag har mer användning av detta än du». Jag gav upp!

Kapitel 2

Ett fasansfullt ljud väckte mig tio minuter i sex. Jag satte

mig direkt upp i nittio graders vinkel och hjärtat slog som en bongotrumma. Jag hade tydligen kommit åt volymknappen på radioväckarklockan när jag ställde in den kvällen innan. Medan hjärtklappningen stillade sig funderade jag på dagens program. Det var måndag och vi skulle börja ett stort jobb på en skola under byggnation i nordvästra Göteborg. Vi som skulle dit, var jag, Janne och Christer, den nye killen på firman. Jag fixade snabbt två mackor och en termos med kaffe, tittade som hastigast igenom tidningen och borstade sedan tänderna. Öppnade kylen och hämtade resterna av pizzan som var från i söndags. Den här helgen hade jag rekord i pizzaätning. En pizza på fredagen, för då orkade jag inte laga något, jag var helt slut efter veckans arbete. På lördagen var jag inne i stan. Först bokhandeln och med två nya böcker i handen stegade jag vidare till Claes Olsson. Hittade inget, men å andra sidan hade jag inte tänkt handla något. Det är bara kul att gå där och jag fick i alla fall tag i den nya katalogen. Den brukar jag ha på toaletten. När det blir det stora behovet, då är det ett rent nöje att ta sig en lång stund på toaletten. Sedan blev jag plötsligt jättehungrig och den snabbaste lösningen blev en hamburgare. Den andra pizzan blev det på söndagen, jag hade inget särskilt att göra, men heller ingen lust att göra mat till mig själv, även om jag hade behövt för att ha luncher på jobbet kommande vecka. Det satt redan en hel del gubbar i byssjan, det var ett blandat gäng med snickare och målare. I byssjan fanns en kaffekokare och kaffe stod färdigt i en kanna. Man vet aldrig på nya jobb vad det finns för bryggmöjligheter eller om det finns mikro till exempel. Jag hällde upp en kopp kaffe, satte mig och väntade 10

på Janne och Christer. De dök upp ett par minuter senare och tog varsin kopp. Christer såg helt färdig ut. Han är ung, tjugofem år och lever ensam. Varje helg är han ute och festar. Sedan är han helt slut på måndag morgon. Janne däremot, har familj och är helt slut på fredag och utvilad på måndag. Helt tvärtom. Klockan sju gick vi ut till bygget och började dra ledningar. Vid den andra rasten, vid två-tiden, satte vi oss ute. Pizzaresterna hade jag ätit vid nio och nu slafsade jag i mig de kylskåpskalla mackorna, osten var stel av kylan, men hellre det än en varm och dallrande, fettglänsande gul ostbit. Det var en skön eftermiddag i juni, så där tjugo grader med en svag vind. Solen lyste inte, men den fanns där mellan molntussarna så en viss värme kunde ändå kännas. Jannes käft brukar gå i ett, men för en gångs skull rådde tystnad och jag kunde njuta av försommaren, jag blundade för att vila. Tystnaden och lugnet varade inte särskilt många minuter förrän jag kände Jannes stirrande blick fastän jag blundade. «Vad är det?» undrade jag och stirrade tillbaka på Janne. «Nå … har du hittat någon ny ännu?» Jag tyckte det var jäkligt konstigt att han frågade mig och inte Christer som jämt var ute och rände. Sannolikheten skulle vara mycket större att han hittade någon före mig som knappt träffade folk, förutom kompisar och föräldrar. «Nej, jag har inte gjort något försök. Det har inte gått så lång tid från separationen heller», svarade jag lite surt. «Fan, du kan väl inte leva utan tjej heller», sa Christer, «då krymper den bort.» Christer satt bekvämt tillbakalutad, benen brett isär, med ett kroppsspråk som sa att han minsann hade sett till att hålla igång. Han är alltid inriktad på sex. Ibland blir jag trött på hans snack och hans machostil. I början var det kul med sexskämten, men efter att ha jobbat med honom ett halvår hade 11