ÖVERLEVARNA
EMMI I STADEN SOM BRANN SALIMA ALIKHAN
ÖVERLEVARNA
EMMI I STADEN SOM BRANN En berättelse från den stora Chicagobranden av Salima Alikhan Illustrationer av Alessia Trunfio Översättning av Sara Lindberg Gombrii
Författarens tack Jag vill tacka Diane Gonzalez, historiker, guide och forskare vid Chicago House, vars kunskap och entusiasm har hamnat i den här boken. Jag vill också tacka dr Dominic Pacyga, även han en fantastiskt historiker, som snällt svarade på alla mina frågor om Chicagos historia. Alla eventuella faktafel i boken är helt mina egna.
2
KAPITEL
ETT
Chicagos innerstad Söndagen den 8 oktober 1871, kl. 20:30
Natten när den stora Chicagobranden började, förändrades mitt och pappas liv för alltid. Tidigare på kvällen hade pappa sagt att om jag var snabb, så kunde jag springa iväg och lyssna lite på den irländska musiken som hördes från puben. – Bara några minuter, Emmi, sa han. Jag går hem och jobbar på mitt skepp. Pappa var leksaksmakare. De senaste veckorna hade han haft fullt upp med ett vackert, litet utsnidat skepp i trä. 3
– Jag kommer hem snart, lovade jag och sprang glatt iväg mot puben. En torr vind blåste genom kvarteret. Men det var en fin kväll för att vara oktober. Folk var glada. Det kändes som om alla i stan var ute och gick, eller satt och pratade och skrattade på värdshusen. Jag stannade utanför puben. Folk dansade till fiolmusiken som strömmade ut genom dörrarna. Männen slog ihop sina klackar och damernas kjolar frasade och svängde i dansen. Runtom stod folk, mest irländare, och klappade händerna och stampade takten. Jag tänkte att ingen skulle märka mig om jag ställde mig bakom dem och också klappade takten. Jag älskade irländsk musik. Den fick mig att inte sakna Tyskland så mycket. Pappa hade sagt att vi skulle 4
bli lyckligare och få ett bättre liv om vi tog oss hela vägen till det nya landet. Till Amerika. Jag var fortfarande inte så säker på att det skulle bli så. Innan vi kom till Chicago för två år sedan, hade jag ingen aning om hur det var att känna sig annorlunda. I Tyskland passade jag in överallt. Men här tyckte folk inte alltid om invandrare som oss. Musiken gjorde att jag glömde allt jobbigt för ett tag. Jag började stampa med fötterna och gungade fram och tillbaka där jag stod. – Se dig för! Var är din mamma och pappa? skällde någon. Jag snubblande till och trampade nästan på gamla fru O’Bannon. Hon stod där invirad i sjalar för att skydda sig mot den starka blåsten. – Förlåt, frun, sa jag. Fru O’Bannon glömde alltid bort att 5
min mamma dog när jag var liten och att pappa hade uppfostrat mig helt själv. Men jag tyckte om fru O’Bannon ändå. Fast hon var irländsk så pratade hon alltid med mig som om det inte spelade någon roll att jag var från Tyskland. Jag förstod ganska tidigt, när vi var nya här, att irländarna och tyskarna i stan ofta var osams. Ibland blev det till och med slagsmål mellan grupperna. Men både pappa och fru O’Bannon tyckte att det var riktiga dumheter. Fru O’Bannon sa det till och med högt till mig en gång, ute på gatan, där alla kunde höra henne! Det var första gången jag träffade henne, när jag precis hade börjat förstå engelska. Hon frågade hur jag mådde. Jag blev så förvånad över att hon pratade med mig. 6
– Varför är du förvånad? frågade hon och lyfte på ögonbrynen. – För att jag kommer från Tyskland, sa jag. Jag trodde inte att ni tyckte om oss. – Äsch, då! sa hon. Människor. Vi är alla människor. Du har väl två armar och två ben? Det har jag också. Precis där och då, bestämde jag mig för att jag verkligen tyckte om fru O’Bannon. – Hör på fiolen! sa hon plötsligt glatt medan hon gungade till musiken. Den tar en liksom till andra platser. Jag förstod vad hon menade. Fiolen påminde mig om hur havet hade låtit när pappa och jag reste med båten över till Amerika, långt ute på den stora Atlanten. Vattnet hade hela tiden kluckat under skeppet. Ibland kluckade det snabbt och vilt, ibland långsamt och drömlikt, precis som fiolen. 7
Jag slutade klappa. Jag blev ledsen av att tänka på vår resa hit. – Folk är folk, sa pappa envist när vi först kom till Amerika. Vi har alla kommit hit till det här fantastiska landet för att få ett bättre liv än det vi hade i Europa, fortsatte han. Och det gör väl att vi alla hör ihop? Jag tyckte att vi hade haft ett bra liv hemma i Europa. I vår lilla stad i Tyskland var det ofta dans och musik. Luften var frisk och ren. Det fanns vackra höga berg och en flod. Den täta skogen var djupt mörkgrön. Här i Chicago var det smutsigt och dammigt. Från fabrikerna bolmade det ut svart rök på himlen. Och trähusen på vår gata stod tätt, nästan på varandra. Den vackra musiken tog slut. Jag aktade så att jag inte skulle snubbla över fru O’Bannon igen, vände 8
mig om och sprang hemåt. Det blåste ännu mer nu. Vinden lät som en stor drake som sprutade eld, tänkte jag. Det blåste sand i ansiktet på mig, så jag höll upp armen för att skydda mina ögon. Plötsligt svepte något förbi framför mina fötter och innan jag visste ordet av föll jag rakt ner på marken. Jag hörde skratt. Det gjorde ont att sätta sig upp. Jag gnuggade mig på mina uppskrapade knän och tittade upp. Där stod Connor och Cara O’Dowd och tjöt av skratt. Tvillingarna var nästan ett år äldre än jag. De bodde borta i slummen. Men, av någon anledning, sprang de alltid omkring på gatorna nära vårt hus och bråkade med mina tyska grannar. – Hördu, snorunge. Har du hört? Det brinner.
9
KAPITEL
TVÅ
Chicagos innerstad Söndagen den 8 oktober 1871, kl. 22:00
Jag ställde mig upp och borstade av mig smutsen. – Bra försök. Låt mig vara. Cara flinade och sköt undan sina rödblonda flätor från ansiktet. Connors hår var mörkare rött och rufsigt. – Hon tror inte på oss! kraxade Connor hest. Slipp då! Men du kommer ångra dig när hela stan brinner! – Hela stan kommer inte att brinna, svarade jag snabbt. De släckte ju den stora eldsvådan helt igår. 11
Hur ska Emmi klara sig när hela Chicago står i lågor? Luften är full av glöd, aska och panikartade skrik när Emmi vaknar. Hon är ensam. Pappa skulle gå för att se om ryktet om elden var sann, men han har inte kommit tillbaka. När Emmi öppnar ytterdörren slår en våg av hetta emot henne. Längre ner på gatan kommer den. Väggen av röd, rasande eld. Emmi måste fly, men vart? Och hur ska hon någonsin kunna hitta pappa igen i den alltmer sönderbrända staden? Hösten 1871 rasade en brand som nästan jämnade hela den amerikanska staden Chicago med marken. Följ med Emmi i hennes kamp om överlevnad genom denna spännande historiska händelse. En berättelse om mod och vänskap. Och om hur kris och förlust kan vara förenande krafter.
Art nr 080828
www.hegas.se