9789188073273

Där finns en mössa.

Under mössan finns det hår, och under håret finns ett ansikte.

Ansiktet är vänt neråt i vattnet.

Det iskalla, mörka vattnet.

Sofia Nordin SVAG IS

Det är mitt i natten.

Eddi och Alex står på en frusen sjö och tittar ner i ett hål i isen.

Det är Marit. Hon är död.

Tidigare i dag levde hon.

Det svindlar i huvudet.

Tankarna går runt, runt.

Eddi mår nästan illa.

De bestämmer sig för att försöka dölja sina spår.

Sofia Nordin

SVAG IS LL_NORDIN_HAL_IS.indd Alla sidor

2017-02-22 15:42

LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.

Mer information finns på www.ll-forlaget.se LL-förlaget MTM Box 5113 121 17 Johanneshov

© 2017 Sofia Nordin och LL-förlaget Omslag och form Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Papper Munken Premium Cream 13, 100 g Typsnitt Sabon LT Std och Alternate Gothic No1 Första upplagan, andra tryckningen Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2019 ISBN 978-91-88073-27-3 LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.

Läs mer på www.mtm.se

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 2

2017-02-22 15:54

Sofia Nordin

SVAG IS

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 3

2017-02-22 15:54

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 4

2017-02-22 15:54

VANTEN Alex stirrar på mig. Ögonen är rädda. De blänker i mörkret.

– Svär att du inte säger något, säger han.

– Jag svär, säger jag.

Sen säger vi inget mer. Vi bara står där och tittar.

Vi tittar på en vante.

Den har fryst fast i isen på sjön.

Lite längre bort är det ett hål i isen.

Där vill jag inte titta. Där finns en mössa också.

Under mössan finns det hår, och under håret finns ett ansikte.

Ansiktet är vänt neråt i vattnet.

Det iskalla, mörka vattnet.

5

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 5

2017-02-22 15:54

SVAG IS Jag vet vems ansikte det är.

Det är Marit. Hon är död.

Tidigare i dag levde hon.

Vi hade friluftsdag med klassen. Alla åkte skridskor.

Stensjön är stor.

Det finns en plogad bana, som är åtta kilometer.

Alla var tvungna att åka minst ett varv.

De snabba åkte två varv.

Alex och jag bestämde oss för att åka tre varv.

Bara för att. Det var sista gången i nian vi åkte skridskor. Sista gången på hela högstadiet.

Vintern var snart slut. Så det var sista chansen att visa att vi var bäst.

Marit åkte långsammast av alla.

Alex och jag kom i kapp henne.

Vi var nästan klara med tredje varvet.

Hon var inte ens klar med sitt första.

Klockan var tre. Det började bli mörkt.

Marit stapplade fram.

Vi närmade oss bakifrån. Alex fnissade.

– Så jävla långsam, sa han.

– Otroligt, sa jag.

6

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 6

2017-02-22 15:54

Alex härmade hennes stil.

Han åkte långsamt och dåligt, och låtsades att han höll på att ramla.

Jag skrattade.

– Hur kan man åka så dåligt? sa Alex.

Vi var precis bakom Marit.

Vi pratade högre, så att hon skulle höra.

Det är kul att retas lite.

– Går det bra, Marit? sa Alex just när han åkte om henne.

Han fortsatte åka dåligt med flit.

– Hjälp, hjälp, retades han. Mina fötter är demoner.

De försöker fälla mig!

Marit skrattade inte.

Hon bara stirrade ner i isen. Försökte hålla balansen.

Alex vände sig om och åkte baklänges, mitt framför fötterna på Marit.

Nu åkte han inte dåligt. Det såg proffsigt ut.

Jag fortsatte åka bakom Marit. Onödigt nära.

Så att hon kunde höra när jag mumlade: – Behöver du lite hjälp?

Så la jag en hand i ryggen på henne. Puttade på.

– Sluta, fräste hon.

– Kan själv? sa Alex.

7

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 7

2017-02-22 15:54

Han härmade en liten unge. Putade med läppen.

– Fast det kan hon ju inte, sa jag.

– Jag vet, sa Alex. Jag tycker att vi hjälper henne.

Så tog Alex tag i Marits händer.

Han drog henne med sig över isen.

– Sluta! skrek Marit. Hon lät rädd på riktigt nu.

– Du borde vara lite tacksam, sa Alex.

– Precis, sa jag. Det märks ju att du är helt slut.

Var glad att du får hjälp sista biten.

Marit snubblade hit och dit på skridskorna.

Hon flåsade av rädsla. Försökte låta bli att skrika.

Det var kul att se någon bli så rädd för något som inte ens är farligt.

Vi kom till en bit av isen som var knölig.

Skridskorna hoppade fram över det ojämna.

Då skrek Marit i panik. Rakt ut.

Jag tittade på Alex.

Han såg så läskigt lycklig ut.

– Kanske dags att sticka hem? sa jag.

– Vad då? sa Alex. Ska vi bara lämna henne här?

Hon orkar ju inte själv. Eller hur Marit?

Du vill väl inte att vi lämnar dig här?

Så fick han en till idé: – Vi åker utanför banan, sa han.

8

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 8

2017-02-22 15:54

Bakom honom syntes ett mörkt område på isen.

Det var svårt att se varför det var mörkt.

Kanske hade snön blåst bort just där.

Kanske var isen blöt så att snön smälte.

Eller så var det ingen is alls.

Runt den mörka delen stack det upp pinnar.

Någon hade satt fast grankvistar i isen för att varna.

– Nu ska du få åka, sa Alex.

Han drog Marit med sig. Jag slutade putta på.

Vad fan tänkte han göra?

Fattade han inte att det var farligt på riktigt?

Marit försökte komma loss, men Alex var starkare.

Hon slet och drog. Fick loss en hand.

Hennes ena vante ramlade på isen.

Men Alex fick tag i handen igen. Drog henne med sig.

Fortare och fortare.

Så släppte han. Precis före det mörka området.

Han kastade sig åt sidan, men Marit fortsatte rakt fram. Fort.

Mellan två av grangrenarna som stack upp.

Varför bromsade hon inte? Eller svängde?

Isen knakade och krasade. Plötsligt låg Marit i vattnet.

– Helvete, skrek Alex. Helvete, helvete, helvete.

9

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 9

2017-02-22 15:54

Fast sen skrattade han också.

Skratt och svärord blandade sig.

Jag stirrade. Marit försökte få tag på kanten av isen.

– Vi sticker, sa Alex.

Han drog mig i armen. Jag bara lydde. Tänkte inte.

Paniken dunkade i huvudet.

Snart var vi tillbaka på banan.

Vi åkte snabbare än någonsin.

När vi kom tillbaka till starten var vi helt slut.

– Härligt grabbar, ropade Stina.

Stina är vår idrottslärare. Hon prickade av oss på sin lista.

– Tre varv! Imponerande.

Det är nästan två och en halv mil, sa hon.

Vi nickade.

– Men har ni sett Marit? Jag undrar om jag har missat att pricka av henne, sa Stina.

– Ja, hon skulle sticka hem, sa Alex. I andra änden av banan. Det är ju en busshållplats där också.

Hon orkade inte hela varvet.

Jag vågade inte titta på Stina. Stirrade bara på mina händer. Jag försökte knyta upp skridskorna, men fingrarna var stela och kalla.

10

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 10

2017-02-22 15:54

– Jaha, sa Stina. Det var ju dumt. Jag måste pricka av alla, så att jag vet att det inte har hänt något.

Men jag pratar med henne i morgon. Jag börjar bli väldigt kall om fötterna.

Hon skrattade.

Jag försökte också skratta, men ljudet lät konstigt. Som en hostning.

Inuti bröstet dundrade hjärtat. Händerna darrade.

När vi hade fått av skridskorna reste vi oss och gick mot hållplatsen.

Sen satt vi bredvid varandra på bussen. Tysta.

När jag gick av sa jag bara: – Ses i morgon.

Alex satt kvar en hållplats till.

När jag kom hem åt jag mellanmål.

Eller pressade ner mellanmål i magen.

Jag var hungrig men det var svårt att äta.

Jag skickade ett meddelande till Marit: ”Sorry. Hoppas du är okej?”

Jag väntade tio minuter. Det kom inget svar.

Jag väntade trettio minuter. Fortfarande inget svar.

Hon var nog sur.

Det skulle jag också vara. Om jag hade varit hon.

Efter två timmar ringde jag.

Jag kom direkt till telefonsvararen.

11

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 11

2017-02-22 15:54

FOTSPÅR Mamma ropade genom dörren att maten var klar.

Jag hoppade till.

– Jag har ont i magen, sa jag. Måste vila.

Jag tar lite mat sen.

Det var sant att jag hade ont i magen.

Och jag klarade inte av att titta på mamma eller min lillasyster Alva.

Alva är tolv, och vet bäst jämt.

Hon skulle se att det var något.

Och sen skulle hon fråga och fråga och fråga.

Ja, de skulle se det på mig.

Att jag hade gått över gränsen i dag.

Gjort något hemskt.

Jag ringde till Alex: – Vad ska vi göra?

– Vad då göra? Med vad då?

Han lät som vanligt.

– Med Marit, sa jag.

– Vad menar du? sa Alex.

– Det var inte så snällt, sa jag.

Det vi gjorde mot henne.

12

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 12

2017-02-22 15:54

Alex skrattade.

– Vi är väl aldrig snälla mot Marit? sa han.

– Nej, men det här var värre, sa jag.

– Äsch, det är lugnt, sa han.

– Men tänk om hon inte kom upp ur vattnet? sa jag.

– Klart hon kom upp.

– Det är väl inte klart?

– Jo, det är lugnt, sa Alex.

Så där gör han jämt.

Låter helt säker på saker. Fast han inte vet.

– Jag sticker dit, sa jag.

– Vart då?

– Ner till sjön, sa jag.

– Är du inte klok?

– Måste kolla. Annars kan jag inte sova i natt.

– Okej. Jag följer med, sa Alex då.

Kanske han inte alltid är så säker som han låter.

Så nu står vi här och tittar på en vante.

Den som Marit tappade, när hon försökte komma loss.

Jag lyser på den med mobilen.

Den är blå med vitt mönster.

Jag lyser lite längre bort.

Mössan är också blå med vitt mönster.

Den matchar vantarna.

Kanske har Marits mormor stickat dem.

13

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 13

2017-02-22 15:54

Min mormor brukar sticka sockor.

Varje jul får jag ett nytt par.

– Fuck, viskar Alex. Fuck, fuck, fuck, fuck.

– Varför sa du att det var lugnt? säger jag.

– Jag trodde det, säger Alex.

– Hur fan kunde du tro det? Varför säger du jämt att du har koll när du inte har det?

Jag vill slå honom. Knuffa honom.

Skrika åt honom.

Jag gör inget av det, men händerna knyter sig.

Iskalla fingrar blir iskalla knytnävar.

– Spelar roll, säger Alex.

– Det spelar visst roll, säger jag.

För du trodde att du hade koll förut också.

När du drog ner henne i vattnet.

– När jag drog ner henne? Vad då jag?

Jag drog och du knuffade, säger Alex.

– Jag släppte. Sista biten var det bara du.

Alex blick blir osäker.

Märkte han inte när jag slutade putta?

– Spelar roll, säger han. Du hjälpte till lika mycket. Innan dess.

14

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 14

2017-02-22 15:54

– Det spelar visst roll, säger jag igen. Det spelar hur mycket roll som helst. Om båda hade slutat.

Då hade Marit levt nu. Och om du inte hade börjat.

Då hade hon också levt nu. För det var du som började. Sluta säga att det inte spelar någon roll.

Det spelar jävligt stor roll med små detaljer om skillnaden är det här.

Jag pekar på Marit.

– Ska vi gräla om vem som har rätt? fräser Alex.

Eller ska vi lösa det här?

– Lösa? säger jag. Det här går väl för fan inte att lösa!

Hon är ju död!

– Men vi måste ju … säger Alex.

– Vad då?

– Jag vet inte. Vi borde väl … gömma henne, säger han.

– Gömma? Är du dum i hela huvudet? Det måste ju se ut som en olycka! säger jag.

– Men ingen kommer att tro på oss.

Ifall någon såg oss. När vi knuffade henne.

– Det var ingen som såg, säger jag. Det var tomt på isen.

– Kanske. Kanske inte, säger Alex. Jag vet fan inte.

Jag kollade inte efter någon. Och nu står vi här i snön och lämnar fotspår.

Han pekar på sina fötter.

Jag stirrar.

– Skit också, säger jag. Det tänkte jag inte på.

– Har vi lämnat några fler ledtrådar? säger Alex.

15

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 15

2017-02-22 15:54

Det syns att tankarna virvlar i hans huvud. Fort, fort.

– Tror inte det, säger jag.

– Vi har i alla fall inte ringt henne, säger Alex.

– Vad då? säger jag.

– Har du aldrig sett en deckare? Polisen kollar alltid senaste samtal.

Det svindlar i huvudet. Alex har rätt.

– Jag ringde, säger jag. Och messade.

– Skojar du? säger Alex.

– Nej, jag blev orolig.

– Vad skrev du?

– Sorry. Hoppas du är okej, säger jag.

Vi tittar på varandra.

Tiden stannar.

– För helvete, Eddi. Det är ju nästan som att erkänna.

Du har nästan sagt att det var du, säger han.

Hans röst är konstigt lugn.

– Då är det kört nu. Grattis, fortsätter han.

Plötsligt vänder han sig mot hålet i isen.

Han böjer sig ner och kryper på alla fyra mot kanten.

– Vad fan gör du?

– Räddar dig. Jag ska hämta hennes telefon.

– Skärp dig! Kom tillbaka, ropar jag.

16

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 16

2017-02-22 15:54

Han är nästan framme. Han sträcker ut en hand.

Kryper några centimeter närmare. Sträcker sig igen.

Nu når han Marits ryggsäck.

Hennes kropp flyttar sig lite i vattnet.

Jag mår illa.

– Sluta, säger jag.

– Vill du åka fast? säger Alex.

– Det spelar ingen roll med telefonen, fattar du väl.

De kan kolla ändå, säger jag. Allt finns ju på en server. Alla samtal och meddelanden.

Det är inte stenåldern.

Alex verkar inte lyssna. Han har fått hjärnsläpp.

Han tar av sig ena handsken. Lägger den på isen, och försöker få bättre grepp om ryggsäcken.

Plötsligt knakar isen. Så går den sönder.

Alex ena hand försvinner ner i vattnet.

Han skriker till. Kastar sig bakåt.

Hans handske guppar i vattnet bredvid Marit.

Alex hasar baklänges. Bort från iskanten.

Efter några meter reser han sig.

Vi springer. Tar genvägen genom skogen.

Det är kolsvart. Vi snubblar på stenar som är gömda under snön. Vi halkar hit och dit.

Men vi stannar inte. Inte förrän vi kommer till min port.

Vi flåsar. Luften bränner i halsen. Den är för kall.

– Din handske, säger jag.

– Va? säger Alex.

– Du tog av dig handsken. Den åkte ner i vattnet.

17

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 17

2017-02-22 15:54

Alex tittar på sina händer. Han ser förvirrad ut.

Det tar flera sekunder innan han fattar.

– Fan! skriker han.

Jag kan se det framför mig: Marits blåa vante på isen. Alex gråa handske i vattnet.

Han stirrar på mig. Desperat.

– Varför sa du inget?

– Du höll ju på att ramla i vattnet.

Han trampar fram och tillbaka i snön.

– Fan, säger han igen. Fan i helvete.

Han pekar på sina fötter.

– Vi skulle ha tagit bussen, säger han.

Jag lyfter blicken. Tittar på våra fotspår.

De kommer ut ur skogen.

Tydliga som stämplar i den tunga snön.

Spåren går hela vägen mellan sjön och min port.

Mellan Marit och oss. Vi kunde lika gärna knyta fast oss i henne med ett rep.

Jag tar upp mobilen. Kollar vädret.

– Det ska snöa i natt, säger jag.

– Lovar du? säger Alex.

18

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 18

2017-02-22 15:54

Jag visar skärmen. Stora snöflingor.

– Vi går hem och sover, säger jag. Så är fotspåren borta i morgon.

– Men handsken då? säger Alex.

– Jag vet inte, säger jag.

– Vad då vet inte!

– Tror du jag brukar göra sånt här, eller? Det är du som brukar hitta på dummast grejer.

Så du borde vara bättre på att lösa dem också.

– Jag har väl för fan aldrig mördat någon förut! fräser Alex.

Så blir han tyst. Vi hör hur orden låter.

De hänger kvar i luften mellan oss. Iskalla.

– Det var ju en olycka, säger jag.

– Ja, en olycka, viskar Alex.

19

LL_NORDIN_SVAG_IS_INLAGA.indd 19

2017-02-22 15:54

Där finns en mössa.

Under mössan finns det hår, och under håret finns ett ansikte.

Ansiktet är vänt neråt i vattnet.

Det iskalla, mörka vattnet.

Sofia Nordin SVAG IS

Det är mitt i natten.

Eddi och Alex står på en frusen sjö och tittar ner i ett hål i isen.

Det är Marit. Hon är död.

Tidigare i dag levde hon.

Det svindlar i huvudet.

Tankarna går runt, runt.

Eddi mår nästan illa.

De bestämmer sig för att försöka dölja sina spår.

Sofia Nordin

SVAG IS LL_NORDIN_HAL_IS.indd Alla sidor

2017-02-22 15:42