Peruzzi & Sigurds so n
Till Lasse och Romeo
Våra pappor som hade olika låtskatter i bagaget, men samma universella kärlek till musiken
© Britt Peruzzi & Carina Sigurdsson Löpp 2025
Mondial
Kungsgatan 33
111 56 Stockholm
office@mondial.se
omslag: Sofia Scheutz
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-656-7
Alla kapitlen inleds med melodifraser. Känner du igen dem?
Facit finns i slutet av boken.
PROLOG
m alung | s öndag 13 juli 2025
Den becksvarta himlen ovanför Malung exploderade. Ovädret som SMHI varnat för hade bullrat in över Dalarna i förtid och skapat kilometerlånga bilköer, men nu stod de parkerade i lervällingen på festivalparkeringen.
Lola drog kapuschongen över sitt blonda hårsvall och Casper fumlade med dragkedjan, medan Stina tog en titt på blixtkartan i mobilen. De lät en minibuss som spelade Michelangelo på högsta volym passera, sedan öppnade de bildörrarna och sprang alla tre som på en given signal mot köerna vid den faluröda ingången.
Caspers aftershave lämnade en doft av pomerans efter sig i den fuktiga luften, och Lolas klänning fladdrade under regnkappan. Hon hade vägrat anpassa sig efter vädret. Ett helt år hade den rödvitprickiga hängt i garderoben, nu skulle den få dansa.
De räckte fram biljetterna i kassan under den stora Orrskogen-skylten, släpptes in och följde med strömmen. Stina tittade på sitt lilla sällskap. Äntligen hade hon baxat dem ända hit. Nu kunde hon snart lägga det här märkliga året bakom sig och dansa in i framtiden. Och som de skulle dansa! Stämningen var hög, luften fylld av känslan av att allt var möjligt.
Nu tryckte folkmassan på bakifrån, mot den stora scenen. Hon vände sig om för att se att de andra var med när en högtalare plötsligt fick rundgång. En mörk mansröst deklarerade att Dansbandsveckan i Malung äntligen skulle gå av stapeln.
Publiken höjde armarna, visslade och tjöt. En begynnande svettdoft steg från publikhavet. Blickarna var förväntansfulla, och en och annan nostalgitår rann nedför fansens kinder. Ren och skär eufori. Stina rös till. Mission completed. Nu måste hon bara fullfölja sin hemliga plan. På onsdag morgon skulle hon vara långt härifrån. Jo, Lola skulle sakna henne, kanske även Casper, men hon skulle skriva ett brev till dem och på sikt skulle båda förstå.
Hon var tvungen att göra den där resan, för sin egen skull. Den var på blodigt allvar. På liv och död. Men mest liv, hoppades hon.
DEL 1
»Många tårar, tunga stunder, är jag rädd för att det blir«
s öndag 14 juli 2024 | Ett år tidigar E
Det regnade i Köpenhamn. Lola satt skyddad under ett grönt parasoll på kajen i Nyhavn. Sjömanskvarteren var sedan länge uppsnyggade, de sunkigaste barerna stängda och till och med tatuerarna jobbade nu under kollektivavtal.
Ändå var det fortfarande stadens bultande hjärta. Cap Horn. Havfruen. Leonore Christine. Vem kunde motstå krogar med sådana namn? Som hon älskade de pastellfärgade fasaderna, doften av friterad rödspätta och ljudet från puttrande båtar.
Lola ögnade igenom menyn. ”Dyrlægens natmad.” Det var nog det som grannbordet hade fått in, ett berg av leverpastej och fläsk. Allt var verkligen dejligt här. Utom Peter. Han hade gått på toaletten för att ”tömma ut sin Carlsberg så man får plats med en Tuborg, höhö”.
Hon ville inte sitta här. I alla fall inte med sin man. Klockan var ett. Prick nu, prick 13.00, skulle hon och Stina ha varit på Vikingarnas sista konsert, och hon skulle ha dansat för livet i sin nya klänning.
Hela våren hade de pratat om Dansbandsveckan i Malung, över spritzdrinkar med fläder och ananas, över kalla vitvinsglas och kanske några för många Skagentoastar som riskerade att få den prickiga blåsan att spänna lite. Men det var en bagatell.
Hur underbart skulle det inte ha varit att i detta nu få virvla runt bland tiotusentals likasinnade, uppfyllda av glädje och musik. Efter många år hade hon lyckats övertala sin vän och granne Stina att följa med på dans och de hade börjat prata om biljetter till Malung. Stina hade påstått att hon inte gillade dansbandsmusik, men med samma trovärdighet som när folk sa att de inte läste kvällstidningar.
”Inte kan jag dansa. Och inte har jag lust, heller”, hade hon lagt till.
Det var då Lola dragit sitt trumfkort, att Vikingarna skulle göra sin sista offentliga spelning på Bertil Elfströms scen i Grönlandsparken. Det hade inte ens motvalls-Stina velat missa, men journalist som hon var hade hon fått det att låta som om ”man borde bevaka konserten som en nyhetshändelse av allmänintresse”.
Finaste Stina, med sitt stora hjärta, hade gett henne biljetterna i 50-årspresent. Lola tog en klunk till av ölen och undrade vilken låt Vikingarna skulle inleda med. I en liten fiskehamn ? Blue Hawaii ? Ljus och värme ? Tänk att den sistnämnda varit en landsplåga i Norge innan den gått på export till Sverige och plockats upp av både Vikingarna och Matz Bladhs. Till och med Black Ingvars hade tagit sig an Benny Borgs svenska text. Hon kom ofta på sig själv med att nynna några av raderna. Kommer frågor? Kommer klander? Kommer misstanke om svek?
70-talet, och nu kostar en bärs 70 spänn. Danska. Förresten, man skulle kanske passa på att tatuera sig när man ändå är här. Ett ankare? Eller kanske ett sirligt Lola och ett hjärta? Här, på axeln!”
Hur mycket strunt kunde en människa prata?
”Sluta.” Lola tittade inte ens upp, men fick en idé. ”Skulle vi inte kunna måla om sovrummet? Få in lite mer färg, som husen här. Något pastelligt.”
”För helvete! Inga fler renoveringsprojekt, inget snack om halltapeter nu. Vill du ha en öl till innan vi äter?”
”Nej. Och vi borde kanske försöka hitta något lite billigare ställe, närmare hotellet?”
Hon såg hans besvikelse. Som vanligt ville han slå på stort. Visst, krogen de satt på var gemytlig, men den svenska kronan hade fallit lika hårt som hon en gång fallit för Peter, och någon måste ju dra i handbromsen.
Två timmar och en fish and chips senare låste hon badrumsdörren och drog på sig sitt ljusblå bomullsnattlinne. Hon lät duschen forsa, satte sig på toastolen och hoppades att han skulle ha hunnit somna innan hon kom ut. Måtte alla Carlsberg ha gjort sitt. Måtte han sova tills det var dags att checka ut.
Hon hade nog aldrig tidigare längtat hem så intensivt. Eller efter Bonnie. Visst, sms:en hade gått fram, en massa hjärtan och påminnelser om matlådor i frysen. ”Annars är det bara att beställa hämtmat.” Men alla sms förblev obesvarade. Peter hade suckat när hon nämnt det.
”Sluta bara bry dig, hon är 17 och klarar sig.”
Men han visste inte vad han pratade om. Lola skulle aldrig sluta bry sig. Bonnie var hennes allt, trots att kärleken inte alltid tycktes ömsesidig. Även hon hade varit tonåring och förstod att den ungdomliga apatin skulle gå över. I framtiden skulle hon och Bonnie inte bara vara mor och dotter utan också bästa vänner.
Kanske skulle hon berätta för henne då. Att det bara var för hennes skull som hon stannat kvar i äktenskapet, men att hon trots det skulle ha gjort samma val hundra gånger om.
”Lola! Öppna! Jag behöver pissa. Ölen …”
”Skit på dig.”
”Va?”
När Peter rullat över till den andra sänghalvan låg hon vaken länge och stirrade upp i taket på en oformlig fläck som städerskorna tydligen inte lyckats få bort. Än en gång hade hon låtsats, stönat så där som han tyckte var ”så sexigt”, och hoppats att det skulle gå fort. Varför fick han inte bara potensproblem som alla andra män i hans ålder? Och varför kunde han sedan somna direkt efteråt medan hon själv låg klarvaken?
Fönstret var öppet. Det hade äntligen slutat regna, och nattens bris gjorde det lättare att andas. Lola klev tyst ur sängen och gick för att titta ut. Nansengade låg mörk och öde, sånär som på en ung tjej som låste entrén till en restaurang nere på hörnet. Lola spejade åt andra hållet, där ett äldre par gick arm i arm. Hon undrade för en sekund vilka de var, vad de hade gjort av sina liv och varifrån de nu var på väg. Bio? En middag?
Hon vred på huvudet och tittade på sin man. När hade glädjen förbytts till hundra procent irritation? Hon sträckte sig
mot nattduksbordet och rafsade i handväskan efter mobilen.
Bara 13 procent batteri kvar. Vart hade laddsladden tagit vägen? Under sängen?
Kanske borde hon skicka ett livstecken till Stina fastän det var sent. Hon hade sett desperationen i Lolas ögon hemma på parkeringen i fredags morse.
”Jaså, ni är på väg till Arlanda nu? Mot Danmark! Så härligt.”
Stina visste mycket väl att Lola hellre skulle ha åkt till Malung, men hade peppat henne inför weekendresan. ”Det kan inträffa mirakel. Man vet aldrig, eller hur?”
Ibland var grannen inkonsekvent. Hon gick ju själv i sina invanda spår och hade vid det här laget efterlämnat djupa stigar i kvarteret på Värmdö, med sina fotriktiga gymnastikskor i storlek 41,5.
Lola satte sig i sängen, rättade till den korviga kudden bakom ryggen och skrev sedan ett långt sms om hur hon haft det i Köpenhamn och hur ledsen hon var för att de missat Malung. Sedan avslutade hon som de båda brukade göra, med en lägesrapport.
Smak: Smørrebrød
Känsla: Olust
Hon läste meddelandet tyst flera gånger och kände ångesten krypa inombords. Eller så var det gammal frityrolja från fisken som gav sig till känna. Hur var det Stina brukade säga? Andas in, andas ut.
Snarkningar hördes bredvid henne. Klockan visade 00.15 och hon raderade hela textmeddelandet utan att skicka det