HELENA HERBERT
BLÅMÄRKEN
HELENA HERBERT BLÅMÄRKEN
MÖRKRET I MALMÖ
Är du eller någon i din närhet utsatt för våld i nära relation? Här kan du få hjälp:
Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, www.kvinnofridslinjen.se
Stödlinjen för män, 020-80 80 80, www.stodlinjenforman.se Brottsofferjouren, 116 006, www.brottsofferjouren.se Unizon, www.unizonjourer.se
Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, www.roks.se Ungas jourer, www.ungasjourer.se
© Helena Herbert, 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsbilder: Adobe Stock & Shutterstock sättning: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan isbn: 978-91-8002-653-6
I många år fanns våldet i min vardag – både det psykiska och det fysiska. Ibland var jag rädd att jag skulle dö. Att leva med insikten om att våld är en realitet, ett latent hot, gör något med en människa. Det ville jag berätta om, men jag visste inte hur. Jag ville inte att berättelsen om att jag blivit utsatt för våld av en människa jag älskat, skulle dominera bilden av vem jag är. Därför valde jag att skriva i en annan genre än jag tidigare gjort. Därför blev jag Helena Herbert. Hon är modigare än jag, hon skriver kriminalromaner. Hon väjer inte från det fula, det grymma, det skamfyllda eller det otäcka. Men hon försöker alltid se på människor, också förövarna, med en ömsint blick.
Serien Mörkret i Malmö undersöker människans skuggsida. Kan vem som helst bli ett offer? Varför begår vi onda handlingar?
Bär alla på våld inom sig? Och varför misslyckas samhället med att skapa en gemenskap utan våld och ensamhet?
Författaren
VÄSTERGATAN 27, MALMÖ
6 JANUARI 2023
Kvinnan ligger på rygg på den vackra fiskbensparketten, knappt en meter innanför dörren. Hennes mun är halvöppen, som om hon dött mitt i ett skrik. Höger arm är vriden i en onaturlig vinkel, och en blodpöl växer långsamt fram under hennes huvud. En liten vit pudel sitter darrande vid hennes sida. Sabine Svensson lägger fingret mot kvinnans hals, men finner ingen puls. Kvinnan är fortfarande varm, men hennes hjärta har slutat slå, hennes lungor tar inte in luft, hennes hjärna har stängt ner. Hon har tänkt sin sista tanke och erfarit sin sista känsla.
Det är inte första gången Sabine ser en död människa. Under de sju åren som hon arbetat som polis i Malmö har hon varit med och hittat en död narkomann en sliten, avmagrad varelse som blott svagt påminde om en människa; en gammal man som dött ensam i sin lägenhet på Lindängen och upptäckts först fem månader efter sitt frånfälle; en ung man, nyss fyllda sjutton, som skjutits ihjäl på en pizzeria vid Värnhemstorget och en romsk kvinna som dött efter att ha fallit från en balkong på Rosengård.
Det är klart att Sabine hade berörts av den tunna, tandlösa narkomanen de hittat död på en toalett. Hon hade ömkat den åttiosjuårige mannen som var så ensam att ingen märkte att han dött. Sabine grät tyst när ambulanspersonal bar ut den liv-
lösa sjuttonåringen som brutalt mördats när han satt och åt en calzone med några vänner. Så ung. Så onödigt. Bilden av den tjugotvååriga kvinnan, krossad mot de grå cementplattorna på Ramels väg hade etsat sig fast på näthinnan. Hur kunde det vara möjligt att kvinnans egen släkt, inte bara männen utan också hennes mamma, velat se henne död? Exakt vem som knuffat henne över räcket lyckades man aldrig fastställa, men att släkten var skyldig var ställt utom rimligt tvivel.
Det var hemskt, men det handlade inte om Sabine själv. Det fanns inga som helst likheter med någonting i hennes eget liv.
Nu är det annorlunda.
Klockan är sex minuter i fem på morgonen, och hon och kollegan Edmir ”Eddie” Hoxhaj har just forcerat dörren till en lägenhet efter att både ha knackat och ringt på utan någon reaktion. Det var en granne som larmade. Och i hallen på Västergatan 27, tre trappor upp, möter Sabine sig själv.
Den döda kvinnan ser ut att vara i Sabines ålder, någonstans mellan trettiofem och fyrtio år. Hon är klädd i en djupt grön morgonrock från Pelle Vävare. Sabine känner igen den. Hon fick en likadan i julklapp av sin man David, fast vinröd. Den döda kvinnans långa, ljust röda hår vilar vackert mot den skogsgröna, tjocka frottén. Hon, eller den som köpt morgonrocken till henne, har valt färg med omsorg.
En glipa avslöjar vit hud och en slank kropp, svarta, bekväma Sloggitrosor och välformade ben, säkert vaxade. Yogakropp, tänker Sabine, och registrerar i ögonvrån en hoprullad yogamatta i en tygkasse som hänger på en krok på hatthyllan av mässing och rundstav. Kvinnans blottade bröst skimrar i blålila som om någon klämt åt alldeles för hårt om det. Hon har färska sår på båda knäna, som om hon släpats över golvet och huden skrapats bort av friktionen. Hon har mörka blåmärken på halsen
och blöder ur ena örat. Händerna är såriga, och flera naglar är avbrutna. Avvärjningsskador, tänker Sabine. Den döda kvinnans vidöppna ögon stirrar oseende upp i taket. Runt det ena skimrar en blåtira i gult, grönt och lila. Blod har runnit ur munnen och överläppen är svullen.
Hunden gnäller oroligt när Sabine böjer sig över liket. Hon motstår en impuls att stänga kvinnans stirrande ögon. Så ser hon en stor kal fläck strax bakom tinningen. Någon har slitit loss hår från kvinnans huvud.
Samtidigt som de kallade på förstärkning larmade Eddie ambulans, men de vet båda att det är för sent. Han möter Sabines blick när hon reser sig upp och skakar beklagande på huvudet. Det finns inte längre något någon kan göra för den döda kvinnan – som sannolikt heter Emma. I alla fall bor en Emma Edman i lägenheten tillsammans med en Carl Edman, enligt namnskylten på dörren.
Så var är Carl? Är han i bostaden? Ligger också han skadad någonstans, eller är det han som misshandlat Emma Edman till döds? Oavsett är risken att gärningsmannen finns kvar i lägenheten uppenbar. Eddie drar sitt tjänstevapen och rör sig ljudlöst in i köket och vardagsrummet, öppnar dörren till badrummet och fortsätter in i sovrummet.
Sabine skannar snabbt av lägenheten från sin position i hallen. Högt i tak, tre rum i fil, köket till vänster, två dörrar, sannolikt badrum och klädkammare till höger. Väggarna är målade i starka, djupa färger – ockra i hallen, mörkt grönt i det stora rummet med bokhyllor upp till taket, djupt rött i rummet med matbord och stolar och en dimmigt blå färg i det innersta rummet som sannolikt är sovrum. Köket har rosa väggar, grågröna snickerier och beige- och grönrutigt golv. Adventsstjärnor lyser i alla fönster och en gran med stora röda kulor skymtar i matrummet.
Blodstänken på den ockrafärgade väggen i hallen, den sönderslagna vinflaskan på den stora persiska mattan, de omkullvräkta stolarna i köket och spåren av blod på det rutiga köksgolvet står i bjärt kontrast till de prunkande amaryllisarna och det omsorgsfullt dekorerade pepparkakshuset på köksbänken av ljus sten, antagligen marmor.
Det är ett vackert hem, smakfullt och ombonat, ett hem för lyckliga människor, för människor som uppskattar vackra saker. Precis en sådan våning som Sabine drömmer om att flytta till när hon är less på radhuslivet på Djupadal, på att hämta och lämna på förskolan, när hon är trött på kvällar med läxläsning och teveserier, när hon misströstar över gräsmattan och trädgården och varken orkar med sina barn eller grannarnas skvaller över ligusterhäcken.
I en sådan här lägenhet, med tre meter takhöjd, proppfulla bokhyllor, stuckaturer, till och med en kakelugn i ett hörn, mitt i stan, ett stenkast från Stortorget, skulle hon vara en annan människa. En vuxen, fri och sofistikerad kvinna som inte kokar snabbmakaroner till middag och somnar framför teven varje kväll.
”Polis!” skriker Eddie från sovrummet och Sabine gör sig alert. Det kan vara gärningsmannen han hittat.
I samma stund stiger kollegorna Hammad och Olsson in genom dörren. De tar långa kliv in i lägenheten för att assistera Eddie. Sabine hör en yrvaken man jämra sig.
”Nej, vad händer? Vilka är ni? Vad gör ni?”
Eddies mörka röst svarar:
”Lugn och fin nu. Är du Carl Edman?”
Ambulanssyrrorna, som anlänt samtidigt som polisförstärkningen, ger snart upp försöken med hjärt-lungräddning och lyfter försiktigt över Emma på en bår för att ta henne till
akuten där alla redan vet att hon kommer att dödförklaras. De sveper morgonrocken om henne som om hon fortfarande skulle kunna känna kyla, spänner fast henne på båren under tystnad och backar ut ur hallen. Hunden morrar och nafsar efter den ena ambulanssjuksköterskans ben.
Hammad och Olsson, kommer ut ur sovrummet med Carl i varsin arm. Han är klädd i ett par beigea chinos och en ljusblå skjorta. Carl hinner precis se ambulanspersonalen lämna båren med Emma.
”Vad gör ni med min fru?” skriker han och snubblar till över en vinröd sammetskudde med guldtryck som ligger slängd på golvet.
Han ser ut att vara i femtioårsåldern, med kortklippt, stålgrått hår, markerade kindkotor, fyllig mun och intensivt blå ögon.
”Jag förstår inte”, kvider han. ”Vad gör ni med Emma? Vart tar ni min fru?”
Carl kämpar för att hålla sig på benen.
”Vad gör ni? Jag förstår inte?” gnyr han igen mellan de alltmer frekventa snyftningarna.
”Du är anhållen, skäligen misstänkt för mord”, säger Hammad och den gråtande mannen nickar bara stumt till svar. Snor bubblar ur hans näsa. Han ter sig förvirrad, med stora, uppspärrade ögon, uppenbart höggradigt berusad.
”Var är Emma?” undrar han. ”Var är min fru?”
Den lilla hunden fortsätter att omväxlande skälla på och morra åt poliserna som för Carl ut ur lägenheten. Sabine sätter sig på knä framför den, talar lugnande och stryker den över huvudet. Den trycker sig förskräckt mot hennes ben med darrande nos och rädda ögon. Hon betraktar kollegorna och mannen som viljelöst låter sig ledas ut. Han är lång, gänglig är nog rätt
ord, och ser pojkaktig ut. Hans kropp hänger slappt mellan kollegorna Hammad och Olsson, som om skelettet kollapsat.
Sabine studerar mannen med en känsla av att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad. Hon avfärdar känslan, och påbörjar arbetet med att säkra spår.
MÄSTER HENRIKSGATAN 1 B, MALMÖ
6 JANUARI 2023
I en annan del av Malmö vrider sig en kvinna oroligt i sömnen. Ett skrapande ljud tränger in i hennes medvetande. Det rör sig under ögonlocken där hon ligger i sitt sovrum med fönster in mot gården, en halv trappa upp i en rosaputsad länga vid Sankt Knut, i den gamla trädgårdsstaden som går under benämningen kulturhusen. Längan är byggd på 1930-talet, målad i harmoniska färger och inredd med möbler som ser enkla ut men kostar en förmögenhet.
Annika vrider lätt på huvudet, fortfarande med slutna ögon. Ljudet är skrapande, som om någon drar med naglarna över fönsterrutan, någon som försöker se in genom fönstret, betrakta henne när hon sover. Skrapandet blir högre, kommer närmare. Hon slår upp ögonen. Alla hennes sinnen är på helspänn.
Någon är i lägenheten.
Annika sätter sig upp med skenande hjärta. Hon noterar att den stora, orangea katten sover på sin vanliga plats bredvid henne i sängen. Det är bara de två, hon och katten, som bor i lägenheten. Någon är i vardagsrummet, precis utanför dörren till hennes sovrum. Det måste vara en människa. Hon sitter som förstelnad. Hjärtat slår så hårt att det ekar i hennes huvud.
Katten sätter sig också upp i sängen, med spetsade öron.
Morrhåren darrar knappt märkbart, och de stora bärnstensfärgade ögonen är riktade mot den vitmålade spegeldörren.
Annika försöker röra sig, men kan inte. Jag borde gömma mig, tänker hon, eller hoppa ut genom fönstret, det borde jag göra, jag bor ju på första våningen. Hon försöker röra benen, men de lyder henne inte. Åh Gud, åh Gud, tänker hon när hon hör det skrapande ljudet igen. Varför har jag inget vapen? Jag borde ha en kniv under madrassen.
Hon kan inte släppa dörrhandtaget med blicken, livrädd för att se det röra på sig. Katten ställer sig upp på alla fyra och reser ragg. Långsamt trycks handtaget ner och dörren öppnas försiktigt. Annika kan inte andas. Jag dör nu, tänker hon, jag får inte luft.
En välbekant siluett glider in genom dörren. Den långa slanka kroppen, det lockiga håret, den skarpskurna profilen. Markus har hittat henne.
”Du trodde väl inte att du skulle komma undan?” säger han med mjuk röst och går sakta fram mot hennes säng.
Annika försöker skrika, men kan inte. Inga ljud kommer ur hennes strupe.
”Älskling”, säger han, och hans ansikte är alldeles nära hennes. Hon känner värmen från hans andedräkt och lukten från hans kropp. ”Vi ska alltid vara tillsammans. Alltid.”
Vansinnet glittrar i hans ögon när han varsamt lägger händerna runt Annikas hals.
”Jag tycker inte om att lämna saker oavslutade”, mumlar han och trycker till.
Annika vaknar flämtande. Hennes händer flyger upp mot halsen. Tårarna rinner, hjärtat krampar och halsen är så trång att hon inte kan fylla lungorna. Hon lägger sig på sidan i sängen och hyperventilerar. Det var en dröm, lugnar hon sig själv med, det var en dröm. Hjärtat fortsätter krampa och hon försöker intala sig själv att det bara är en panikattack.
Du kommer inte att dö, Annika, inte den här gången heller.
Möt känslan, säger hon till sig själv som hennes terapeut lärt henne, det är inte på riktigt, det är inte farligt. Ditt hjärta kommer inte att stanna, det är bara ångest.
Efter några minuter som känns som timmar lugnar sig hjärtat, och hon drar långa djupa andetag, återtar kontrollen över sin kropp. Katten har hoppat ner och sitter blickstilla mitt på golvet med ögonen fästa på fönstret, som om hon hör något på andra sidan.
Annika tvingar sig ur sängen.
”God morgon, Lillasyster”, säger hon och allt känns lite bättre, lite mindre skrämmande när hon hör sin egen röst. Hon ser mot fönstret och den neddragna rullgardinen. ”Vad är det du tittar på?” frågar hon katten men går inte fram till fönstret, vill inte dra upp rullgardinen och se vad som finns utanför.
Svett rinner mellan hennes bröst, och t-shirten hon sover i klistrar fast på ryggen. Hon är alldeles torr i munnen, och pulsen är fortfarande hög. På darriga ben går hon fram till dörren. Hon tvekar i bråkdelen av en sekund innan hon lägger handen på handtaget.
”Var inte en idiot”, säger hon högt till sig själv. ”Det finns ingen där. Det var bara en dröm.”
Vardagsrummet ser ut precis som vanligt, med sina mjukt lindblomsgröna väggar, det vitpigmenterade trägolvet, den mjuka, mörkgröna mattan under soffbordet, de ljusa, tunna gardinerna. De vita tulpanerna på soffbordet lyser i mörkret tillsammans med det mjölkiga ljuset från tevens standbyläge. Annika går barfota ut i köket, tar ett glas och fyller det med vatten. Hon tvekar en stund. Sen drar hon ut kökslådan med alla vitaminer och mediciner, letar upp en liten vit plastburk, fiskar upp en tablett och sväljer den med slutna ögon.
Det är säkert inbillning, men hon tycker att hon kan känna hur lugnet sprider sig i kroppen redan när stesoliden landar i magsäcken. Hon sätter sig vid sitt runda köksbord och föreställer sig hur bensodiazepinerna sugs upp av magslemhinnan och sänds ut i kroppen som små soldater som bekämpar all oro.
Klockan närmar sig sex och mörkret är fortfarande kompakt utanför köksfönstret. Det dröjer nästan två timmar tills solen går upp.
Men den kommer att gå upp idag också, tänker hon, plötsligt lättad över insikten. Jag kan lika gärna sätta på kaffe, det finns ingen poäng med att gå och lägga sig igen. Gudstjänsten börjar elva, och jag bör vara på plats vid tio.
Sen börjar hon gråta, sitter där i trosor och en gammal t-shirt och känner sig ensammast i hela världen. Han kommer aldrig att släppa mig, tänker hon. Jag kommer aldrig att bli fri från Markus.
En man lösgör sig ur skuggorna nedanför Annikas sovrumsfönster. Tyst bär han tillbaka trappstegen han tagit ur cykelskjulet på gården, ställer tillbaka den på dess plats. Han drar upp huvan på sin Fjällrävenjacka och tar sikte mot busshållplatsen mitt emot Folkets Park.
RÄTTSCENTRUM, MALMÖ
1 JANUARI 2023
FEM DAGAR TIDIGARE
Lysrören i taket har kastat sitt vita, kalla ljus över henne hela natten. Emma ligger på en madrass som är klädd i sådant där material som småbarn brukar ha på sig när det regnar, galon heter det väl, tänker hon. Glatt och plastigt. Inget lakan skiljer henne och madrassen åt och de bara benen klistrar fast i den orangea ohyggligheten. Var är mina nylonstrumpor? är nästa tanke som far genom hennes huvud, men så minns hon att hon fick ta av sig dem, liksom behån, skorna och smyckena, innan de låste in henne.
Hon har en tunn, obekväm klänning på sig, en tajt i svart spets som har korvat sig i midjan så att hon ligger med rumpan bar. Handväskan, tänker hon, väskan med nycklar, telefon och plånbok, var är den, har de den också eller är den kvar hos Alex och Klara?
Illamåendet sköljer över henne lika våldsamt som skammen, och hon kniper ihop ögonen. Jag vill inte vakna, tänker hon, jag vill inte se, jag vill inte vara här. Jag vill inte att något av det som hände igår ska ha hänt. Varför var jag så dum att jag drack? klandrar hon sig själv. Hon brukar inte dricka, har knappt druckit en droppe sen i februari. Hon brukar vara upptagen med att hålla koll på hur mycket hennes man dricker, redo att ingripa och få hem honom precis innan han ballar ur.