det är aldrig för sent att bli ung göran adlén
FOREVER YOUNG
FOREVER YOUNG FOREVER YOUNG
Bob Dylan i låten Forever Young, 1974
Det är precis vad den här boken handlar om. Inget annat.
Det är ingen bok som ger medicinska råd. Ingen bok som talar om exakt hur du ska göra. Och den innehåller absolut inga förmaningar. Det är en bok om min egen förändringsresa – en resa som fortfarande pågår och vars slut jag inte känner till. Det är den resan jag vill dela med dig, för att ge dig inspiration, glädje, tankar, idéer och ny kunskap.
Men det finns bara en som kan göra jobbet: du.
Och kan jag, så kan du!
del i
Hur det börJade 16
del ii
Hur Jag gör
42
del iii
Hur Jag tänker
152
del iV
Hur det går
170
stycket att förhindra döden. Den kommer ju förr eller senare.
Så när jag skriver att ”det är aldrig för sent att bli ung”, är det alltså inte en naiv föreställning om att helt lura döden. Men jag tänker försöka lura den så länge jag kan i alla fall. Hur långt och länge det går får vi se.
Ursprungligen syftade begreppet longevity på livslängd, men nu handlar det inte bara om att förlänga livstiden, utan också om att förbättra livskvaliteten. Det här är såklart individuellt, men vi utgår från att du vill vara frisk så länge som möjligt. Att du vill kunna göra så mycket av det du gör idag så länge som möjligt. Och att du vill leva med god hälsa och livskvalitet, fri från de problem som vanligtvis associeras med åldrande. Det är skillnaden mellan lifespan och healthspan.
Hur Vill du Ha dina sista tio år?
Den bästa frågan man kan ställa sig, tycker jag är: ”Hur vill jag ha mina sista tio år i livet?” Nu är det ju inte säkert att du kan påverka det. Du kan drabbas av en allvarlig, obotlig sjukdom. Du kan bli påkörd av en buss eller råka ut för en annan olycka. Men om inget av detta händer – hur skulle du vilja ha det då? Vad vill du kunna göra? Du kanske inte drömmer om att bestiga Mount Everest eller springa ett ultramaraton som nittioåring. Men kanske vill du bara kunna gå ut med hunden eller leka med dina barnbarnsbarn? Det är inte jag som ska bestämma vad du vill göra. Det finns bara en person som kan bestämma det, och det är du.
Fundera gärna på detta när du läser den här boken: Hur vill jag ha mina sista tio år i livet? För om du inte gör det, kanske det är för sent att påverka det. Och det vore väl synd.
Men glöm heller inte bort hur du vill må idag, imorgon och nästa dag. Vänta inte till sedan, utan ta små steg och lev här och nu. Varje dag är en möjlighet att känna dig starkare och gladare. För även om du kan tänka långt fram och till dina sista år, så vet du inte vad som händer. Då är det bättre att se till att må så bra du bara kan och ha så mycket energi du bara kan för att leva fullt ut – just nu.
Låt dig inte luras av påståenden som att sjuttio är det nya fem-
tio. Ja, vi lever längre, men flera studier visar samtidigt att vi också lever fler år med sjukdomar. Den ökande fetman är en stor bov i dramat och drar med sig en rad hälsoproblem som begränsar livskvaliteten – trots den längre livslängden.
din Hälsa – ditt ansVar
Du kan påverka din hälsa mer än du tror. Det är jag övertygad om.
Det är det jag vill berätta om – hur jag har gjort, hur jag har tänkt, och varför jag har gjort som jag har gjort. Men det här är inget facit. Jag vet inte ens om jag skulle vilja rekommendera dig att göra allt jag har gjort. För det har inneburit en hel del uppoffringar. Men för mig har det varit värt det, och jag skulle aldrig vilja vara utan det jag har gjort.
Den här boken handlar inte bara om min resa – den handlar om hur du kan förändra ditt liv, och varför det aldrig är för sent att börja. Jag kommer att ta med dig från början – hur allt startade och bakgrunden till varför det blev som det blev. Du får veta allt, ibland lite för mycket. Men det finns inga påhittade förklaringar, inga uppdiktade historier. För i så fall skulle jag inte bara lura dig, utan även mig själv. Och det vore ju fruktansvärt dumt.
Du kommer att få ta del av hur jag tänker. Du kommer att få veta hur jag äter, varför jag älskar matlådor och varför jag ibland äter som en hund – samma sak, vid samma tid varje dag. Du kommer att få reda på hur jag tränar och hur jag sover. Du kommer att få veta hur jag mäter min hälsa och allt jag har lärt mig under den här resan. Och när jag säger resan, menar jag inte en resa som har ett slut. Nej, jag menar en resa som jag fortfarande är på och som jag kommer att fortsätta så länge jag bara kan. Och jag har inte bestämt någon slutdestination heller. För tänk om man kan dö ung så sent som möjligt i livet? Visst vore det underbart?
Att drömma om ett långt och hälsosamt liv är en sak, men att konfronteras med verkligheten är något helt annat. Det insåg jag när min läkare såg mig rakt i ögonen och började gå igenom mina minst sagt dåliga hälsovärden. Det ögonblicket skulle visa sig förändra allt.
NÄR ÄR DET
FÖR SENT ATT
BLI UNG ?
ETT BRUTALT BESKED
”114 centimeter i midja och 115,6 kilo, och så har du prediabetes, lite för högt blodtryck och dina blodfetter är inte särskilt bra.”
Läkarens dom var tydlig. Jag frös till. Han pratar inte om mig. Nej, det kan ju inte vara jag. Jag tränar ju. Kanske inte jättemycket, men jag gör det rätt ofta. Ja, i perioder alltså. Och jag äter väl inte så dåligt heller. Jag röker inte och har aldrig gjort det, och dricker inte särskilt mycket. Nej, det är inte mig han pratar om. Det är jag säker på. Han har blandat ihop mig med en annan patient. Många tankar snurrade i huvudet.
Var jag verkligen så överviktig? Lite kanske, men inte fet. Och t-shirten satt inte så tight – åtminstone inte när jag gick upp till XXl eller XXXl. Då satt den till och med riktigt ledigt. I rätt ljus såg jag en annan version av mig själv i spegeln. Jag såg den hyfsat vältränade person jag en gång var. Men det var mig läkaren pratade om, och jag frågade:
”Vad ska jag göra nu då?”
”Jag föreslår att du börjar med diabetesmedicin, medicin mot ditt höga blodtryck och så statiner mot blodfetterna”, svarade han.
Herregud, en hel godisskål med läkemedel, tänkte jag. Så jag frågade igen:
”Hur länge ska jag ta dem?”
”Livet ut!”
Livet ut … Där kom ångesten. Det var på allvar.
Jag var tyst en stund innan jag började argumentera. Många prover var ju inte så dåliga, och jag tyckte att han försökte svartmåla min hälsa. Vi började diskutera, och han sa att jag såg det jag ville se, medan han såg helheten. Jag tänkte och tänkte: Vad ska jag göra? Ta det han rekommenderar, eller finns det ett alternativ? Han hade sagt flera gånger tidigare att jag var i riskzonen och han
var övertygad om att jag skulle få diabetes 2. Innerst inne förstod jag nog själv att det här inte var bra. Han kanske hade rätt. Kanske borde jag ta hans föreslagna mediciner.
Men det är ju alltid mitt val som patient att säga ja eller nej. Och plötsligt sa jag ett bestämt svar, formulerat ungefär så här: ”Tack för dina rekommendationer, men nej tack, jag fixar det här själv.” Jag vet fortfarande inte var jag fick modet ifrån och varför jag var så envis.
Min tvekan handlade inte bara om envishet. Jag hade på nära håll sett vad som kunde hända när läkemedel staplades på hög. Min mamma hade under många år tagit flera olika mediciner och ofta fått biverkningar – inte några små obehagliga sådana, utan riktigt tuffa. Det hade gjort mig försiktig. Jag är inte motståndare till läkemedel, men jag närmar mig dem med respekt. Och min pappa gjorde det än mer. Jag glömmer aldrig när han brutit benet som nittiosexåring och kom hem från sjukhuset. När hemtjänsten ville ge honom två Alvedon mot smärtan, sa han på sin bredaste skånska: ”Nej, en får räcka. Ni tänker väl inte tablettförgifta mig?”
Så där stod jag, vid ett vägskäl. Det sista jag frågade läkaren innan jag gick var: ”Kommer jag att dö nu?”
Då log han lite och sa, såvitt jag minns, nej.
BÖRJAN PÅ NÅGOT NYTT
Vad jag inte visste då var att detta skulle bli starten på något nytt för mig. Ett första steg mot att ta kontroll över min egen hälsa. Det var inte ett lätt beslut, och det fanns en viss tvekan i mitt huvud. Men någonstans insåg jag att om jag skulle klara detta, var det nu eller aldrig. I efterhand vet jag att läkaren hade rätt, men han hade fel gällande en sak. Min envishet och mitt pannben.
Läkaren var en väckarklocka, men det var inte förrän min sambo och ex-fru slog huvudet på spiken som jag verkligen började min resa.
DAGEN SOM FÖRÄNDRADE ALLT
Den 9 november 2020 blev dagen jag slutade snacka och började göra. En startpunkt. En vändpunkt. Eller kanske bara ett uppvaknande.
Läkarens ord malde i mitt huvud. Jag hade varit nära att ringa och boka en tid flera gånger för att ta medicinerna han rekommenderade. Han hade ju sagt att jag gjorde det för svårt för mig själv. Att jag borde ta hjälp. Och han ville mig väl, det vet jag. Men … jag hade bestämt mig. Jag skulle klara det här själv.
Trots att jag visste vad som gällde, tog jag det inte på allvar. Jag förstod vad jag behövde göra, men jag gjorde det inte. Det är väl det som så fint kallas prokrastinering.
Tänk så ofta vi vet vad vi ska göra, men ändå inte gör det. Jag tror att du kommer märka det genom den här boken – många saker jag berättar är egentligen inget nytt för dig. Du vet redan. Men ändå har vi en förmåga att inte göra det vi redan vet. Vi tar tag i saker alldeles för sent och ångrar att vi inte agerade tidigare. Ofta krävs det en utlösande faktor för att verkligen få fart.
Jag har alltid varit bra på att snacka. Det är i och för sig en bra egenskap som föreläsare. Men jag har också snackat om att det är dags att komma i form, sagt ordet ”beach” och så ett årtal på det. Jag tror det började redan 1992. Några gånger lyckades jag komma i form efter idiotiska tolv veckors stenhård träning och bra kost. Man kan få fantastiska resultat på så kort tid. Men vad händer för de flesta? Jo, efter ett kort tag är man tillbaka i samma situation som innan, ibland ännu värre. Det tar tid att ta sig uppför en backe, men det går väldigt snabbt utför.
Så här hade jag gjort i många år. Samma visa om och om igen. Varje gång började respektive slutade jag i princip vid samma till-