ÖVER EN MILJON SÅLDA EXEMPLAR
new york times-bästsäljaren
om han hade varit med mig
om han hade varit med mig
laura nowlin
Copyright © 2013, 2019 Laura Nowlin
Originalets titel: If he had been with me
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
Omslagsbild: © Helena G.M./Arcangel
Originalomslag: © 2019 by Sourcebooks, Belle & Bird Design Svensk anpassning: Tilda Ekengren
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan
ISBN: 978-91-8002-629-1
Tillägnad min man, Robert:
Utan dig hade jag inte vetat hur jag skulle skriva om äkta kärlek.
ett
Jag var inte med Finny den där augustikvällen, men min fantasi har bränt in scenen i huvudet så att den känns som ett minne.
Det regnade, såklart, och tillsammans med sin flickvän Sylvie Whitehouse gled han genom regnet i den röda bil som hans far hade gett honom på hans sextonårsdag. Om några veckor skulle Finny fylla nitton år.
De grälade. Ingen säger någonsin vad de grälade om. Det är, enligt andras åsikter, inte viktigt för berättelsen. Vad de inte vet är att det finns en annan historia. En historia som lurar under och mellan den fakta i historien som de kan se. Det de inte vet är att orsaken till bråket är avgörande för berättelsen om mig.
Jag kan se det framför mig – den regnslaskiga vägen och ambulansernas och polisbilarnas blinkande ljus som skär genom nattmörkret och varnar dem som passerar: här har en katastrof inträffat, kör långsamt. Jag ser Sylvie sitta vänd åt sidan i polisbilens baksäte, hennes fötter trummar på den våta trottoaren medan hon pratar. Jag hör henne inte, men jag ser Sylvie berätta om orsaken till grälet, och jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Om han hade varit med mig skulle allt ha varit annorlunda.
Jag kan se dem i bilen före olyckan – det kraftiga regnet, världen och trottoaren så våt och hal som om den hade oljats in inför deras ankomst. De glider fram genom natten, tyvärr tillsammans, och de grälar. Finny rynkar pannan. Han är distra-
herad. Han tänker inte på regnet eller bilen eller den våta vägen.
Han tänker på grälet med Sylvie. Han tänker på orsaken till grälet, och bilen girar plötsligt åt höger och skrämmer honom ur hans tankar. Jag föreställer mig att Sylvie skriker, och då överkompenserar han genom att vrida ratten för långt.
Finny har säkerhetsbältet på sig. Han är utan skuld. Det är Sylvie som inte är det. När kollisionen inträffar seglar hon genom vindrutan och ut i natten, osannolikt, mirakulöst nog, och får bara mindre skärsår på armarna och i ansiktet. Även om det är sant är det svårt att föreställa sig, så svårt att inte ens jag kan få fram bilden. Allt jag kan se är ögonblicket efteråt, ögonblicket då hon är tyngdlös i luften, armarna flänger i slow motion, håret, lite blodigt och nu vått av regn, flödar bakom henne som en sjöjungfrus, munnen är ett runt O i ett skrik av panik, den mörka våta natten omger henne i perfekt silhuett.
Sylvie befinner sig plötsligt på jorden igen. Hon slår i trottoaren med en hög smäll och blir medvetslös.
Hon ligger på trottoaren, tillknycklad. Finny är orörd. Han andas tungt, och i chock och förundran stirrar han ut i natten. Detta är hans ögonblick av viktlöshet. Hans sinne är tomt. Han känner ingenting, han tänker ingenting; han existerar, perfekt och oskadd. Han hör inte ens regnet.
Stanna där, viskar jag till honom. Stanna i bilen. Stanna i det här ögonblicket.
Men det gör han förstås inte.
Phineas s mith är moster Angelinas son. Moster Angelina är inte min moster, hon är min mammas bästa vän från barndomen, är fortfarande hennes bästa vän – och granne. Våra mammor var gravida tillsammans den där våren och sommaren för länge sedan. Min mamma hade varit hederligt gift med sin ungdomskärlek sedan över ett år och hade många bröllopsbilder utspridda i sitt hus med inhägnad trädgård. Min pappa var – och är – aldrig hemma på grund av sitt arbete, men mamma brydde sig inte om det, hon hade Angelina. Angelina blev gravid med sin älskare. Han var gift och rik och alldeles för gammal för henne. Han hade också vägrat att tro att det var hans barn. Det skulle krävas ett domstolsbeordrat DNAtest några veckor efter Phineas födelse för att få hans far att göra det hedervärda – köpa moster Angelina huset bredvid min mamma och, efter att ha skrivit under varje månadscheck, låtsas att hon och barnet inte existerade under de kommande trettio dagarna.
Min mamma arbetade inte, och moster Angelina undervisade i bild på skolan tvärs över gatan från där hon bodde, så sommaren låg öppen framför dem. De berättade för oss att moster Angelina under sommaren då de var gravida gick från sin lägenhet på Church Street – hennes mage var stor och tung, och stack ut som om den visade vägen – till vårt stora viktorianska hus på Elizabeth Street, och att de tillbringade
dagen på baksidan av verandan med fötterna på räcket. De drack lemonad eller iste och gick bara in för att titta på I Love Lucy på eftermiddagen. De satt nära varandra så att Finny och jag kunde sparka på varandra som tvillingar.
De gjorde sådana planer för oss den sommaren.
Phineas föddes först den tjugoförsta september. En vecka senare kom jag, troligen efter att ha saknat den som sparkat mig.
I september säger folk att deras favoritårstid är hösten. De säger inte detta under någon annan månad på året. Folk glömmer att september faktiskt är en sommarmånad. I Saint Louis borde detta vara uppenbart för folk. Löven är fortfarande gröna på träden och vädret är fortfarande varmt, men ändå hänger folk leende fågelskrämmor på sina ytterdörrar. När löven och vädret väl börjar skifta i slutet av oktober har de redan tröttnat på hösten och börjar tänka på julen. De stannar aldrig upp, de undrar aldrig om de redan har allt.
Min mamma döpte mig till Autumn. Folk säger till mig ”Åh, vad vackert”, och sedan verkar namnet glida ifrån dem, utan att de förstår allt det som ordet borde betyda för dem, nyanser av rött, förändring och död.
Phineas förstod mitt namn innan jag gjorde det. Mitt namn hade vad hans inte hade, associationer, mening, en historia. Hans besvikelse när vår klass i fyran slog upp namnen i namnböckerna förvånade mig. Varje bok gav hans namn en annan betydelse och ett nytt ursprung: orm, nubiskt, orakel, hebreiskt, arabiskt, okänt. Mitt namn betydde precis vad det var, det fanns inget att upptäcka med det. Jag tänkte att om ett namn var av okänt ursprung och betydelse kunde det inte göra någon besviken. Jag förstod inte då att en pojke utan en riktig far skulle längta efter ett ursprung och en betydelse.
Det var så många saker som jag inte förstod om honom
genom åren, men naturligtvis, naturligtvis, naturligtvis, naturligtvis, är allt klart nu.
Vi växte upp i Ferguson: en liten stad i utkanten av Saint Louis, med viktorianska hus, gamla tegelkyrkor och en pittoresk stadskärna med butiker som ägts av familjer i generationer. Jag antar att det var en lycklig barndom.
Jag var knasig och udda och hade inga vänner förutom Finny. Han kunde ha haft andra nära vänner om han ville; han var bra på sport och inget var konstigt med honom. Han var söt och blyg och alla gillade honom. Tjejerna var förälskade i honom. Killarna valde honom först på idrotten. Lärarna frågade honom för att få rätt svar.
Jag ville lära mig om häxprocesserna i Salem i historia. Jag läste böcker under bänken på lektionerna och vägrade äta det nedre vänstra hörnet på mina smörgåsar. Jag trodde att näbbdjur var en konspiration från regeringens sida. Jag kunde inte hjula – eller sparka, träffa eller serva någon form av boll. I trean meddelade jag att jag var feminist. Under jobbveckan i femman berättade jag för klassen och läraren att mitt karriärmål var att flytta till New York, bära svarta polotröjor och sitta på kaféer hela dagarna, tänka djupa tankar och hitta på berättelser i mitt huvud.
Efter en stunds förvåning skrev mrs Morgansen frilansskribent under min leende polaroidbild och satte upp den på väggen tillsammans med de blivande lärarna och fotbollsstjärnorna. Efter att ha rådfrågat henne höll jag med om att det var tillräckligt nära. Jag tror att hon var glad över att ha hittat något åt mig, men ibland undrar jag om hon hade brytt sig lika mycket om jag hade varit både ful och udda.
Så länge jag kan minnas har folk sagt till mig att jag är söt. Detta kom oftare från vuxna än från andra barn. De sa det till
mig när de träffade mig; de viskade det till varandra när de trodde att jag inte kunde höra. Det blev ett faktum som jag visste om mig själv, precis som att mitt mellannamn var Rose eller att jag var vänsterhänt: Jag var söt.
Inte för att det gjorde mig någon nytta. De vuxna verkade alla tycka att det gjorde det, eller åtminstone borde göra det, men i barndomen gav min prydlighet mer glädje åt de vuxna än vad den gjorde för mig.
För andra barn var den definierande egenskapen ett annat faktum som jag hade accepterat om mig själv – jag var konstig.
Jag försökte aldrig vara konstig, och jag hatade att bli sedd på det sättet. Det var som om jag hade fötts utan förmågan att förstå om det jag skulle säga eller göra var konstigt, så jag var fångad i att ständigt vara mig själv. Att vara ”söt” var en klen tröst i mina ögon.
Finny var lojal mot mig; han gav sig på alla som vågade reta mig, avfärdade alla som hånade mig och valde alltid mig först till sitt lag.
Alla förstod att jag hörde ihop med Finny och att vi hörde ihop med varandra. Vi accepterades som udda av våra klasskamrater, och för det mesta lämnade de mig i fred. Och jag var lycklig; jag hade Finny.
Vi var sällan ifrån varandra. På rasterna satt jag på kullen och läste medan Finny spelade kickball med killarna på planen nedanför. Vi gjorde alla grupparbeten tillsammans. Vi promenerade hem tillsammans och gick bus eller godis tillsammans. Vi gjorde våra läxor sida vid sida vid mitt köksbord. Eftersom min pappa så ofta var borta bjöd Mammorna ofta varandra på middag. Det kunde gå en vecka utan att Finny och jag skiljdes åt förutom att sova i våra egna sängar, och även då somnade vi med vetskapen om att den andre inte var långt borta.
I mitt minne av barndomen är det alltid sommar först.
Jag ser det dansande ljuset och de gröna löven. Finny och jag gömmer oss under buskar eller i träd. Hösten är våra födelsedagar och att gå till skolan tillsammans och ett fördjupande av det gyllene ljuset. Han och hans mamma firar jul hos oss. Min pappa dyker upp. Hans pappa skickar en present som är både dyr och ofattbar. Ett kemi-kit. Specialtillverkade golfklubbor.
Finny rycker på axlarna och lägger dem åt sidan. Vintern är en suddighet av vitt och kalla händer i fickorna. Finny räddar mig när andra barn kastar snöbollar på mig. Vi åker kälke eller håller oss inomhus. Våren är en målning i ljusgrönt och jag sitter på läktaren och tittar på när Finny spelar fotboll.
All den tid som i mitt medvetande blev känd som Innan.
tre
Jag går mot busshållplatsen med min axelväska över ena axeln. Några ungdomar står redan där utan att ta notis om varandra. Jag tittar ner i trottoaren. Mina stövlar är spraymålade i silver. Mitt hår och mina naglar är svarta. Jag stannar vid korsningen och ställer mig åt sidan. Vi är alla tysta.
Vår busshållplats ligger på toppen av den stora kullen på Darst Road. Finny och jag brukade cykla nerför den här backen. Jag hade alltid varit rädd. Finny var aldrig det.
Jag tittar på de andra ungdomarna vid korsningen samtidigt som jag låtsas att jag inte gör det. Vi är sju stycken. En del av dem känner jag igen från grundskolan, till och med från tidigare, andra inte.
Det är min första dag på high school.
Jag återgår till att titta ner och studerar den sönderrivna fållen på min svarta klänning. Jag klippte av spetsen med en nagelsax för en vecka sedan. Min mamma säger att jag kan klä mig hur jag vill så länge mina betyg håller samma nivå. Men hon har fortfarande inte klurat ut att jag inte kommer att vara en av de populära tjejerna i år.
Sista skoldagen gick Sasha och jag till affären och ägnade en timme åt att välja hårfärger. Hon ville att jag skulle färga mitt hår rött på grund av mitt namn. Jag tyckte att det var töntigt, men jag sa inget till henne; sedan vi nyligen kastades ut från Klicken har Sasha varit min enda tjejkompis, min enda vän faktiskt.
”Hej”, säger någon. Alla tittar upp. Finny står med oss nu, lång, blond och tillräckligt preppy för att vara med i en katalog. Alla tittar bort igen.
”Hej”, hör jag en tjejs röst. Hon står någonstans bakom mig och jag kan inte se henne. Jag borde ha sagt hej till Finny, men jag är för nervös för att prata just nu.
I går kväll hade vi vad Mammorna kallade för en slutet-påsommaren-grillning hemma hos honom. Medan de grillade satt jag på verandan och tittade på när Finny sparkade en fotboll mot staketet. Jag tänkte på en novell som jag hade börjat på dagen innan, mitt första försök till en gotisk romance. Jag hade planerat ett mycket tragiskt slut och medan jag såg honom spela arbetade jag fram detaljerna kring min hjältinnas olycka. När de skickade in oss för att hämta papperstallrikarna talade han till mig.
”Så varför färgade du håret?” sa han.
”Vet inte”, sa jag. Om någon hade frågat mig varför Finny och jag inte var vänner längre, skulle jag ha sagt att det var en olyckshändelse.
Våra mammor skulle ha sagt att vi verkade ha vuxit ifrån varandra de senaste åren. Jag vet inte vad Finny skulle ha sagt.
Under de första skolåren accepterades vi som ett udda par. I sexan var det konstigt att vi var vänner, och i början var vi tvungna att förklara oss för de andra, men sedan såg vi knappt varandra, och vi behövde förklara oss mindre och mindre.
Av någon märklig slump blev min konstighet accepterad, och jag var en av de populära tjejerna den första terminen i sjuan. Vi kallade oss själva för Klicken. Varje dag åt vi lunch
tillsammans och efteråt gick vi alla till toaletterna för att borsta håret. Varje vecka målade vi våra naglar i samma färg. Vi hade hemliga smeknamn och vänskapsarmband. Jag var inte van vid att bli beundrad eller avundad eller att ha tjejkompisar, och även om Finny alltid hade räckt för mig under tiden Innan, sög jag i mig det som om jag hade törstat efter det i åratal.
Finny började hänga med en grupp killar som var lite nördiga men som inte blev retade, och jag brukade vinka till honom när jag såg honom i skolan. Han vinkade alltid tillbaka.
Vi gick i olika klasser, vilket innebar olika läxor. Efter några veckor slutade vi plugga tillsammans och jag träffade honom ännu mindre. Att vara en av de populära tjejerna tog mycket tid. Efter skolan ville de att jag skulle komma över och titta på film medan vi fixade varandras hår. På helgerna åkte vi och shoppade.
När jag träffade Finny hade vi inte mycket att prata om längre. Varje ögonblick vi tillbringade i tystnad var som ytterligare en tegelsten i muren mellan oss.
På något sätt var vi inte vänner längre. Det var inget val. Inte på riktigt.
Jag tittar på mina silverstövlar och min trasiga spets när bussen stannar. Alla kliver fram med sänkta huvuden. Vi går tyst in i bussen där alla pratar. Trots att jag inte hade någon anledning att tro att Sasha inte skulle vara där blir jag lättad när jag ser henne sitta i mitten av bussen. Hon har en svart T-shirt och en tjock, mörk eyeliner.
”Hej”, säger jag när jag glider ner bredvid henne och lägger min väska i knät. ”Hej”, säger hon. Eftersom jag vägrade
att färga mitt hår rött, färgade hon sitt i en onaturlig nyans i stället. Vi ler mot varandra. Vår transformation är slutförd. Typ. *
Jag kan säga exakt varför Sasha och jag inte var vänner längre med Alexis Myers eller någon av de andra tjejerna.
Jag gick inte på uttagningen för att bli cheerleader.
Jag hade tänkt göra det. Jag ville bli cheerleader. Jag ville vara populär och dejta en fotbollsspelare – det som är coolt på McClure High i stället för amerikansk fotboll – och allt som hörde till att vara med i Klicken. Men jag kunde inte hitta på mitt eget nummer och framföra det ensam på uttagningarna, så det var det.
Alexis, Taylor och Victoria kom alla med i gruppen, men inte Sasha. Officiellt blev vi inte utsparkade från Klicken, men allt de pratade om på lunchen var cheerleadinglägret och de äldre tjejerna i laget som hade verkat sååååå trevliga.
På sista skoldagen kom Alexis, Taylor och Victoria till lektionen med håret i flätor. De hade inte berättat för oss att det skulle vara en flätdag. Vi hade alltid flätor i håret samma dag. När vi frågade dem på lunchen varför de inte hade sagt något tittade de bara på varandra och fnissade. Jag tänkte att de äntligen hade insett sanningen som jag hade hållit dold; jag var en söt tjej, men jag var inte en populär tjej. Jag var annorlunda. Jag var konstig. Så jag bestämde mig för att ge upp och bli den konstiga tjejen igen, och Sasha följde efter mig.