Det nya landet Lena Mellin
© Lena Mellin, 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Tilda Ekengren
sättning: Gustav Schiring
omslagsbild: © Tobbe Gustavsson/Aftonbladet/TT
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-590-4
Till Johannes som fixade cykelkärran
Innehåll
Förord 9
palme
”Stendöd, lilla gumman” 17
Gisslandramat som avgjorde min karriär 27
carlsson
En pragmatisk ärkesosse 37
Med blicken mot Europa 49
bildt
Den digitala revolutionen 69
Underbarnet 75
persson
Den motvillige statsministern 87
”Hvad vilja Socialdemokraterna?” 105
reinfeldt
En främling i Rosenbad 123
Blixtnedslaget SD 137
löfven
En enda lång kris 151
Förhandlaren 161
andersson
Ett historiskt ledarskap 173
Kriserna som ingen rår på 187
kristersson
180-graderssvängen 209
En för alla, alla för en 221
Demokratin är förkyld 233
Efterord 245
Fakta och siffror 257
Förord
Jag är en produkt av det gamla Sverige. Av det kalla kriget. Av folkhemmet och av en tid då utlandsresan gick till Norge.
När jag började skolan fick man två blyertspennor, en linjal och en kautschuk. Fröken Milda höll ordning och spelade på orgeln. Verkligheten var ganska förutsägbar. Fridfull, skulle man kunna säga. Kanske till och med begriplig. Mormor och farmor skjutsades till respektive vallokal på valdagen. Pappa ställde k-pisten i hallen när han hade permission från försvarets repetitionsövningar. Revolvern hade han bland sina skjortor, ammunitionen var i städskåpet. Han trodde inte att vi barn visste.
Ute i världen kapprustade supermakterna. Terrorbalans skulle avskräcka från nya storskaliga väpnade konflikter. Kärnvapenkriget var ett reellt hot. Men trots det upplevde jag livet som tryggt. Kanske är det förklaringen till min, skulle jag säga, lättsinniga inställning till framtiden. Den skulle ordna sig, på något sätt.
Jag hade från början inga som helst planer på att bli journalist, det var tillfälligheter som fick mig att börja på Journalistutbildningen. Jag hade ingen plan för mitt yrkesliv alls faktiskt, och i brist på det började jag plugga på Handelshögskolan. Lite ekonomi kunde det alltid vara bra att kunna, tänkte jag.
Tiden där blev kort. Den som avgjorde mitt yrkesval blev i stället Lars Kobbe, som senare skulle bli utrikeskorrespondent på Sveriges Radio. Han och jag sommarjobbade som vaktmästare på stadsbiblioteket i Stockholm. Till skillnad från mig visste Kobbe vad han ville, han skulle börja på Journalisthögskolan. Vi åt våra luncher på bibliotekets tak, han rökte franska Gauloises, verkade världsvan och lade ut texten om journalistiken och läget i världen. Det här var 1974 när Washington Post tvingade USA:s president Richard Nixon att avgå. Den grävande journalistiken var glödhet.
Jag blev bländad. Medryckt. Imponerad. Handelshögskolan hamnade i papperskorgen. En termin senare än Kobbe stegade även jag in på Journalisthögskolan på Gjörwellsgatan i tidningskvarteren i Marieberg, Stockholm.
På nyåret 1977, efter avslutade studier, satt jag i föräldrahemmet i Tyresö och undrade hur man gjorde för att skaffa sig ett jobb när man inte känner en enda människa i branschen. Jag hade inte mött särskilt många journalister under åren på Journalisthögskolan. Till slut kom jag ändå på att jag kunde kontakta en person som jag träffat på en handledarträff i skolans regi, redaktionschefen på Östersunds-Posten, ÖP:n som man säger i Jämtland.
Redan några dagar senare klädde jag mig i mammas fårskinnspäls och tog tåget till Sollefteå, bytte till rälsbuss och möttes på stationen i Ragunda av en av Östersunds-Postens lokalredaktörer.
Det var honom jag skulle vikariera för under några månader medan jag var inneboende hos hans syster i Hammarstrand där tidningens lokalredaktion låg.
Min första artikel handlade om latrinhämtning. Jobbet var inte alltid helt enkelt, det var en, för mig, främmande värld. Jag förstod knappt vad äldre människor sade, östjämtska är svårt.
Om jag var sent ute, det vill säga sedan sista bussen till Östersund och huvudredaktionen gått, lämnade jag artiklar på telex och soppade film på lokalredaktionens toalett. Annars kunde jag skicka ett kuvert med text och fotorullar med bussföraren. Jag hade, och har fortfarande inte, körkort utan fick lifta runt i bevakningsområdet. Det var bara att börja gå åt det håll man skulle, och när det kom en bil satte man tummen i vädret. Man fick veta mycket under bilturerna.
Har man väl fått in en fot rullar det gärna på. Till sommaren var jag tillbaka i huvudstaden och några vikariat senare började jag på Svenska Dagbladets Stockholmsredaktion. En måndagskväll fick den ordinarie reportern förhinder och jag fick ersätta honom som månadens bevakare av sammanträdet i Stockholms stadsfullmäktige. Det var den andre Lars som hade ett avgörande inflytande över mitt yrkesliv. Men han hette Ryding i efternamn.
Med undantag för en eller annan Vietnamdemonstration hade jag vid det här laget inte varit på ett enda politiskt möte. Timmarna på pressläktaren blev en omvälvande upplevelse. Stort ord, men i det här fallet den bästa beskrivningen. Enbart den pampiga Rådssalen var en upplevelse. Lägg till ständiga meningsutbyten, elakheter, engagemang och kunskap, även om en del mest verkade drälla runt i salen för att de tyckte det var roligt att snacka med sina partikompisar.
Jag blev imponerad, fick mersmak.
Så började det, och så har det fortsatt.
Det är så mycket man tror, och det vi trodde om oss själva är i många stycken helt fel. Eller i alla fall missvisande.
Mitt liv har formats av tillfälligheter, jag har gjort det som känts rätt, det som känts roligt. Det fanns aldrig något uttalat mål om att bli journalist, politisk reporter eller kommentator. Jag hade ingen plan. Men det blev bra ändå. Nu, 50 år senare, ser jag tillbaka på en karriär där jag under fyra decennier följt, rapporterat om och analyserat den svenska politiken. Jag kan konstatera att vi även på det området trodde att det skulle bli på ett sätt men det blev på ett annat. Vägen till där vi befinner oss nu har stundtals varit dramatisk. Det som format Sverige är till stor del en rad kriser. De har tvingat många regeringar och många riksdagar att göra svåra avväganden. Resultatet är det Sverige vi har idag.
I hastigt uppblossade, djupa kriser skärper sig politiken. Horisonten ligger nära och något måste göras snabbt. Då spelar statsministrarna en avgörande roll. Deras agerande i de här situationerna definierar dessutom ofta eftervärldens syn på deras insatser som regeringschef.
Att hantera tätt återkommande kriser är det nya normala, sade Magdalena Andersson under en kaffeträff med riksdagsjournalister våren 2024. Hon har förmodligen rätt. På något sätt förefaller
de komma oftare och vara djupare nu än för några decennier sedan. Det är svårt att mäta om det verkligen stämmer, men känslan går inte att skaka av sig.
Under min tid som politisk reporter har jag haft med åtta statsministrar att göra. Från Olof Palme till Ulf Kristersson. Det kan låta konstigt men den som på heltid bevakar politik på nationell nivå får ett ganska intimt förhållande med sittande statsminister. Både genom umgänget med statsministern personligen och med dennes inre krets. Den inblicken har jag haft nytta av under stora delar av mitt yrkesliv.
Vårt land är bra på många sätt. Men det har, liksom resten av världen, genomgått mycket stora förändringar på en ganska kort tid. Dramatiken har stundtals varit påfallande, och resultatet har inte alltid blivit så lyckat.
Det är det jag vill skildra i den här boken: utvecklingen från det vi trodde att vi var till där vi är nu.
Det nya landet.
Palme
”Stendöd, lilla gumman”
Det var fredagskväll den 28 februari 1986, omkring midnatt. Jag hade haft en liten släktmiddag och nöjt krupit upp i sängen med ett glas belöningsvin efter att ha diskat och plockat undan.
Då ringde telefonen. Det var Christer Renström, nyhetschef på Aftonbladet som borde ha gått hem från jobbet för länge sedan.
”Olof Palme är skjuten”, sade han.
Jag fick först för mig att det var ett opassande skämt. Vi hade ett så kallat säg på tidningen på den tiden som löd ”så gör vi om Olof Palme inte blir skjuten på Drottninggatan”. Det var den mest orubbliga planering vi hade för morgondagens tidning.
Jag svarade alltså nyhetschefen snäsigt.
”På Drottninggatan va?”
”Nej”, sade han. ”På Tunnelgatan.”
På något sätt fattade jag att det var allvar, att det omöjliga hade inträffat.
”Skjuten, är han död?” frågade jag.
”Stendöd, lilla gumman”, svarade han.
”Okej, jag kommer”, sade jag.
Innan jag lämnade lägenheten slog jag på tv:n. Testbild. Satte på radion. Inga nyheter. Men mord på statsministern är inget man skämtar om. Jag inväntade taxin och undrade hur natten skulle te sig. På redaktionen var det febril aktivitet för att hinna få med så mycket som möjligt, till tidningens första upplaga. Jag satte mig på min plats och började jobba på en artikel om
Ingvar Carlsson. Han var vice statsminister och skulle åtminstone tillfälligt ersätta Palme.
Vid femtiden på morgonen hade regeringen presskonferens på Rosenbad, och jag och min kollega Stefan Borg, senare utrikeskorrespondent på TV4, gick dit. En efter en anlände ministrarna.
En del såg ut som om de fortfarande bar pyjamas under kavajen. Någon rådig person hade redan ställt upp ett bord med en kondoleansbok till vänster ovanför entrétrappan. Bredvid boken stod ett tänt ljus. Nästa dag skulle kön av människor som ville skriva sitt namn i boken vara åtskilliga kvarter lång. På den tiden släppte man fortfarande in vanligt folk i Rosenbad. Det gör man inte längre. Säkerheten är numera rigorös i jämförelse med hur det var då. Den som närmar sig paradentrén kan räkna med att bli stoppad och en gata mellan två andra kvarter i regeringsområdet är idag helt avstängd för allmänheten. De massiva metallgrindarna i gatans ändar är ungefär tre meter höga och starkt bevakade. Morgonen efter mordet reste mina föräldrar till Åland. Det var en kall vinter och de ville bese den vackra havsisen. De hann en bra bit upp i Furusundsleden innan de fick veta att Olof Palme var död. Idag är det nästan lika obegripligt som statsministermordet i sig att man i ett halvt dygn kan undvika att få kännedom om
att regeringschefen mördats på öppen gata någon mil bort. Men
på den tiden fungerade mycket annorlunda. Radion hade de inte satt på. Tidningarna som distribuerades till mitt föräldrahem innehöll inte så sena nyheter. Morgon-tv var ännu inte uppfunnen, åtminstone inte i Sverige, och internet ska vi inte tala om.
Olof Palme begravdes den 15 mars. Minnesceremonin hölls i Stockholms stadshus under närvaro av en lång rad internationella dignitärer. En av talarna var den då 28-åriga SSU-ordföranden
Anna Lindh. En annan Indiens premiärminister Rajiv Gandhi vars mamma Indira också varit premiärminister. Hon hade mördats två år tidigare.
Jag satt nedanför trappan, välkänd från Nobelfesten. Framför mig hade jag en mur av begravningskransar. Bakom den satt familjen Palme och jag tittade rakt in i Lisbeth Palmes kritvita ansikte.
Mordet på statsministern kom att stå som en symbol för dörren in i en ny tid. In i något nytt och mer osäkert. Man kunde inte vara säker på någonting längre, sade de som bortsåg från mordet på Gustav III 1792. En skillnad är dock att det senare faktiskt klarades upp. Mordet på Palme har däremot inte fått någon lösning, och sannolikt bidrar det till att händelsen definierar de flestas minne av honom. Visst, många minns honom också som en internationell röst och som en skarp, närmast frätande, debattör, men till sist hamnar de flesta ändå i det som hände den