BARNSOLDATER
SÅ KIDNAPPAR GÄNGEN VÅR FRAMTID
EVIN CETIN J ENS LIL J ESTRAND
© Evin Cetin & Jens Liljestrand 2025
Mondial, Stockholm
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Elina Grandin
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-588-1
FÖRORD
Skrivblocket smäller mot skolbänken. Hon är en tjej i åttan, längst fram i klassrummet, av allt att döma en av de skötsamma i skolan, som ligger i ett utanförskapsområde. Jag fortsätter hålla min föreläsning, medan tjejen gång på gång lyfter på blocket och smäller det mot den hårda träskivan, lyfter och smäller igen.
Smäll.
Läraren blir märkbart irriterad, men jag säger ingenting, fortsätter prata om hur ungdomar rekryteras och manipuleras in i den kriminella världen.
Smäll. Smäll.
När jag avslutar är tjejen den första som går ut. Men hon kommer strax tillbaka, efter att rummet har tömts. Hon gråter, hulkar hejdlöst, som om nåt brustit inom henne.
Min bror, min bror, snyftar hon. Han är också i det där. Men jag har aldrig pratat om det, mamma har förbjudit mig. Vi är rädda, jag och mina syskon. Vi sover inte om nätterna, han kommer inte hem. Sen är han konstig ibland och tar droger. Jag och mamma försöker leta efter honom, ringer hans kompisar. Men han lyssnar inte.
Jag behöver inte fråga varför hon smällde med blocket tidigare. Det är hennes sätt att hantera den stress som har byggts upp hos henne under flera år. Skakande av gråt berättar hon det
som hon och hennes familj är rädda för att berätta, eftersom den nya lagen gör att de då riskerar att vräkas från sitt boende, på grund av broderns kriminalitet.
Vad ska jag göra? Hur kan jag rädda min storebror?
Jag kramar om henne, önskar att jag kunde göra nåt mer åt hennes lidande än att hjälpa henne att anonymt kontakta socialtjänsten. Det som gör mest ont är kanske insikten om att hon inte har nån annan att vända sig till. Att så mycket av den smärta som kriminaliteten bland de unga skapar bärs i tysthet.
Antalet ungdomar mellan femton och sjutton år som misstänkts i mordutredningar – inklusive försök, förberedelse och anstiftan till mord – har ökat med närmare 2 500 procent sedan 2013, enligt Åklagarmyndigheten. Siffran är lika ofattbar som den verklighet den speglar. Ändå fångar den bara en del av problemet.
Sen den nya lagen som gör det straffbart att involvera barn i kriminalitet med ett maxstraff på fyra år trädde i kraft den 1 juli 2023 har endast ett fåtal personer dömts. Samtidigt som hundratals barn varje år används för att utföra och planera mord, går de som ligger bakom dåden fortfarande allt för ofta fria.
Det är inte jakten på barnen som kan stoppa utvecklingen, säger ett barn jag pratar med. Det är jakten på de äldre. För utan dem är ingenting möjligt.
I stället för att prata om hur vi mer effektivt ska kunna lag-
föra och straffa dem som exploaterar barnen, diskuteras hårdare straff för barn och unga som utför gängens uppdrag. Alla har en åsikt. Ska straffmyndighetsåldern sänkas från femton till fjorton år? Ska vi placera barn i fängelser?
En del barn behöver skyddas under lång tid, både för att inte kunna skada andra och att inte kunna skadas av gängen.
Jag har träffat mödrar som ser fängelse som den enda chansen att rädda sitt barns liv, och som tycker att det skydd som Sis-hemmen ger är otillräckligt och att de dessutom är för lätta att rymma från. I samtalen säger mammorna nåt som förvånade mig första gången jag fick höra det, men som jag alltmer har kommit att förstå, i takt med att beställningsmorden har ökat: De ser inte längre fängelsetid som ett straff utan som ett skydd för sina söner, när hoten om mordbeställningar sprider sig. Deras söner är säkrare inne i fängelset.
När jag pratar med barnen så uttrycker de nåt som många vuxna inte förstår. I deras parallella värld verkställs nåt som en svensk domstol aldrig kan döma ut: dödsstraff. Ändå fortsätter barn och ungdomar varje dag att kliva in i gängens värld. Om inte risken att mördas eller bli en mördare avskräcker, vad hjälper det att sänka straffmyndighetsåldern?
Det saknas forskningsstöd för att sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten bland barn. Barn styrs inte av samma risk- och konsekvenstänkande som vuxna, av den enkla anledningen att deras hjärnor ännu inte har hunnit utvecklas färdigt. Utvecklingen visar snarare att gängen, sen straffrabatten för ungdomar togs bort 2021, har börjat rekrytera allt längre ner i åldrarna.
Samma mönster går igen överallt. När rättsväsendet höjer insatserna, har gängen gjort detsamma. När samhället har kraftsamlat mot gängen, har gängen kraftsamlat mot samhället. När polisen identifierar svagheterna hos gängen, har de redan identifierat svagheterna hos oss. De gör det dessutom snabbare och mer uppfinningsrikt.
Jag har träffat syskon och föräldrar. Rektorer och lärare. Socialsekreterare och poliser. Framför allt har jag träffat barn över hela Sverige, barn vars liv på olika sätt präglas av gängens värld. Narkotikaberoende barn, utpressade och utnyttjade barn, etniskt svenska barn som fått sin ordnade tillvaro sönderslagen över ett sommarlov, barn på den svenska landsbygden som från första parkett har sett hur Bullerbyn förvandlats till hopplöshet, barn som tackat ja till snabba pengar på gängens digitala arbetsförmedling, barn i förorten som har ärvt sina manliga släktingars synder.
Alldeles för ofta har jag fått höra dem säga det kan aldrig bli nåt av såna som oss.
Barnen är gängens billigaste arbetskraft och dras in i kriminaliteten genom ett nät av beroende, beundran, skulder, utpressning och rädsla. De manipuleras och utnyttjas. Att fokusera på deras brottslighet utan att se deras utsatthet, är att svika dem en gång till. Att se dem som enbart förövare är att blunda för de strukturella misslyckanden som ledde dem dit.
Samtidigt visar de fall jag har följt på en oerhörd brutalitet hos ungdomarna. Snarare än sänkt straffmyndighetsålder krävs idag ett långt större inslag av vård. Av ungdomar som hade kända gängkopplingar och dömdes till sluten ungdomsvård mellan 2015 och 2022 återföll 91 procent i brott inom några år efter avtjänat straff, enligt researchföretaget Acta Publica. Vårdinsatserna behöver pågå under betydligt längre tid än idag, för att samhället ska ha en chans att övervinna den empatilöshet som ofta ligger till grund för den grövsta kriminaliteten.
Den våldsvåg med unga förövare och offer som under 2020talet drar över Sverige omtalas ofta och med rätta som ett existentiellt hot mot vårt samhälle. Samtidigt hanteras det inte som den kris det faktiskt är.
Att skydda barn, att göra det till varje pris, att göra det villkorslöst, är en av människans starkaste drivkrafter. Ändå misslyckas ett av världens rikaste land med att hindra en växande del av sin unga befolkning från att hamna i eller drabbas av grov kriminalitet. Den här boken vill ge nya perspektiv på detta misslyckande, utifrån den verklighet jag har mött under många år. Den handlar om vår oförmåga att skydda samhällets mest sårbara. Om Sveriges största samhällsproblem och vår största skam: Barnsoldaterna.
De minderåriga personer som medverkar i denna bok har förstås varit informerade om hur materialet ska komma att användas, och ofta själva initierat kontakten med mig. I många
av fallen har omständigheterna gjort det omöjligt att inhämta föräldrarnas samtycke, tvärtom har ofta en förutsättning för samtalet varit att barnets berättelse inte ska få komma till föräldrarnas kännedom. Jag och förlaget är medvetna om de etiska komplikationer som detta innebär, men menar att den verklighet barnen beskriver måste få komma fram i ljuset.
Samtliga medverkande under 18 år är anonymiserade och avidentifierade.
Samtalen som ligger till grund för denna bok är bland de svåraste jag haft i mitt liv. Handlingarna som barnen utför åt gängen är avskyvärda men samtidigt behöver barnet – förövaren – skyddas från sig själv. Att möta en ung människa som inte värderar sitt eget liv och sin framtid är djupt nedslående.
En blandning av sorg och frustration har följt mig genom arbetet med denna bok, som ytterst ställer frågan: Varför har vi inte lyckats skapa en gemenskap tillräckligt stark för att få
barnen att välja den? Varför kan gängen fortsätta kidnappa deras framtid – som också är vår?
Alla barn jag har pratat med i arbetet med den här boken, säger mellan raderna samma två ord som skolflickan som smällde med blocket mot skolbänken.
Hjälp mig.
Evin Cetin, mars 2025
1
EN NY STRATEGI
Vi blöder.
Zohail är femton år och går i nian. Han bor i en förort till Stockholm som vi är vana vid att beskriva som ett problemområde, med kriminalitet, arbetslöshet och låga skolresultat.
Just den här förorten präglas dessutom mer än andra av en stor grupp unga som begår grova brott.
Jag lär känna honom som en social och trevlig kille, bra på att slänga käft, lätt att tycka om. Han har varit med länge nu, i flera år, han går med svart väst och bär en liten väska, den sorten som är spänd snett över midjan. Sättet han pratar på, till och med sättet han rör sig på, och framför allt självsäkerheten när han möter min blick – allt passar in i omvärldens och inte minst polisens mall för hur en ung kriminell är.
Det enda som skiljer Zohail från klichébilden är att han inte bär nån Guccikeps, det klädesplagg som av svenska politiker har utmålats som det tydligaste tecknet. På hans keps står det nåt annat. Budskapet går fram ändå.
Det var ett tag sen Zohail sålde narkotika. Han behöver inte. Hans jobb är att hitta nya killar, nya springisar, se till att allt
hålls rullande. Det är därför han har hållit sig kvar i skolan under hela högstadiet. Nej, betygen är knappast de bästa, men han har godkänt i de flesta ämnen.
Men alla vet ju varför han är här, egentligen. Alla som rör sig kring det lilla förortstorget vet. Alla som går på skolan vet.
Det är Zohail man ska snacka med om man vill tjäna pengar.
För den som är beredd att göra det som krävs har han jobb som betalar bra.
Vill man vara cynisk kan man säga att han tagit Arbetsförmedlingens plats för områdets unga.
Och jag tvingar ingen, Evin, säger han stolt. Mina grabbar är såna som vill.
Jag förvånas ofta över att det kan fortsätta såhär. Att Zohail, och andra som han, kan härja fritt på skolor runt om i Sverige utan att samhället agerar. Ord som samverkan och förebyggande hörs jämt och ständigt i debatten, men de tycks inte kunna stoppa såna som Zohail.
Nästa gång jag försöker få kontakt med Zohail har något hänt. Han ställer in vårt möte, bokar om, ställer in igen.
Skriver Det e hetsigt just nu kan vi ta d sen? Jag ringer, han svarar inte. Nästa gång han skickar meddelande är det från ett nytt nummer, nästa gång från ett annat igen. Du når mig här nu.
Så ses vi till slut och jag ser direkt att det är nåt. Han är arg, väldigt arg. Stirrar framför sig, pillar med en ny mobil som redan har fått en spricka i skärmen.
Jag fattar inte vad de vill, muttrar han där vi sitter i bilen, jag fattar inte vad fan de vill.
Jag frågar vad han menar. Han ser på mig med frustrerad blick.
De vill att jag ska göra nånting som jag inte har nån aning om hur, säger han och stammar nästan av irritation. Jag känner dem ju inte. De går inte på min skola. De bor inte där jag bor.
Hur menar du?
Du vet, det har varit så jävla stressigt och hetsigt, förklarar han motvilligt. Aina är överallt, till höger och vänster, de punktmarkerar, plockar alla runt oss, alla som vi jobbar med, plockar dem en efter en. Plockar vapnen, plockar varorna. Plockar folks jackor och pengar, de tar till och med folks bälten numera. Visitationer. Hemlig avlyssning.
De plockar våra grejer. Alla är çok nojiga nu. Alltså jag skojar inte, vi blöder.
Jag vet att Zohail har rätt. När jag talar med mina kontakter i kommunen, socialtjänsten, hos polisen, så bekräftar de bilden. Hårdbevakning av alla som rör sig i den kriminella miljön, samverkan mellan myndigheter, beslagtagning, avlyssning, förslag om sänkt straffmyndighetsålder – regeringens politik sen maktskiftet 2022 har på många sätt gett utdelning.
Gängen blöder verkligen, i såväl materiella som mänskliga resurser.
Krisen syns i Zohails ansikte. Han ser inte längre ut som en sprallig femtonåring, snarare verkar han härjad och åldrad, tyngd av ansvaret.
De äldre vill inte bara ha grabbar och tjejer från området längre, fattar du? De vill att det även ska vara svenskar. Svensk-svenskar.
Såna som inte är kända av polisen, som inte har strul med soc. Som inte har såna där kläder som gör att man fastnar i en visitationszon.
Det här är en bransch som handlar om riskminimering och vinstmaximering, säger han med ett språk som är överraskande moget för hans ålder, det låter som att han använder någon annans ord.
Och nu har riskerna blivit för stora och vinsterna för små.
Jag åker runt med Zohail i bilen, han klagar på att några av hans killar har placerats på Sis-hem, pistolerna de hade när de plockades av polisen blev tagna, varorna också. Det var skickliga killar, bra på att genomföra uppdrag, hämta grejer, skaffa information, gömma vapen. Riktigt stabila killar. Nu måste han hitta andra. Det stör affärerna och i förlängningen hela ekonomin.
Han ser dyster ut. Ögonen är trötta och glansiga, han rökte innan vi sågs, han röker varje dag, men haschet gör honom inte lugn längre, som det borde. Och charmen som gjorde honom till en så skicklig rekryterare biter inte längre.
Ett par veckor senare träffar jag Zohail igen. Den här gången är han mycket lugnare när vi sitter i bilen. Jag kommenterar att han verkar må bättre.
Ja, nu är det chill, säger han glatt. Det rullar på allting igen. Jag frågar vad det är som har hänt.
Han nickar stolt.
Du vet, Evin, vi har alltid haft dem omkring oss. Jag tänkte bara inte på det. Allihop. Niclas och Emma och Calle och Frida, alla de där. Jag hade dem redan. Inte i våra skolor eller våra områden. Inte som vänner, nej. Men som kunder!
Han ler triumferande.
Jag är tyst, låter honom fortsätta prata, medan jag känner hur stressen växer inom mig.
Det var min chef som tipsade om det, han är sjutton. »Det är ju bara att kolla vilka som börjar köpa lite mer«, sa han. »Kanske en gång extra, bara lite mer än vanligt. De som bor i villorna eller i bostadsrätt i stan. De som inte har haft nåt strul med polisen eller socialtjänsten. Inte de som köper då och då, utan de som går loss och köper ofta. Så ofta att de måste krita.«
Zohail låter som en duktig småföretagare som skissar på nya affärsplaner när han berättar om sitt eget gängs strategi.
De kartlägger de svensk-svenska barnen, särskilt dem som har börjat uppvisa ett missbrukarbeteende. Han berättar att han säger åt grabbarna som säljer åt honom att de ska göra listor på de tjejer och killar som har ett ökat missbruk och har börjat krita. De kunderna tar han över och etablerar en egen relation med, där han låter dem köpa till rabatterat pris, kanske rentav få varorna gratis nån gång. Du är schysst, du är en av oss, det är chill. De börjar röka på ännu mer och blir ännu mer beroende av honom.
Zohail skrattar.
När man väl är igång är det så jävla lätt. Också för att de där svennebarnen är mycket enklare att ha att göra med. De skäms. De gillar inte att stå i skuld, de är inte uppfostrade med föräldrar som kritar på allt möjligt. Om man säger »nu får du ta den här väskan till Vårby så slipper du betala«, då gör de det utan att tjafsa.
De nya rekryteringarna är barnen som utåt sätt fungerar bra, de går i skolan, de har föräldrar som ger dem vad de behöver.