EMELIE SVENSSON
SHERRI
Ett reportage om abort
© Emelie Svensson, 2024
Mondial, Stockholm
form: Sara R. Acedo
omslagsfoto: J.R. Eyerman, Life Magazine
© Carol Eyerman Trust
författarporträtt: © Nora Savosnick
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-502-7
PROLOG
September 2020
Presidenten vet ännu ingenting.
Istället fortsätter han att predika på sitt kampanjmöte ute på Minnesotas landsbygd, omgiven av sina supportrar, som om inget har hänt. Donald Trumps blick sveper över den rödblåvita hejarklacken, runt fyratusen personer som omringar honom på läktarna och i klappstolar vid flyghangaren i den sömniga orten Bemidji.
»U-S-A, U-S-A, U-S-A«, skanderar de.
Hans tal har pågått i runt tio minuter när ryktet drar fram som en eld genom publiken. »Har du hört?«
Det är de sista skälvande veckorna före presidentvalet 2020, ett år präglat av död i spåret av pandemin och Black Lives Matterprotester. Trump har styrt landet i fyra år, och de senaste månaderna har varit kaotiska. Men här startar slutspurten; det är hans sista chans att injicera ny väljarentusiasm mot sin rival, Joe Biden, före valet i november.
Varenda glesbygdsort kan avgöra.
»Ni kommer att se en vinst som ni aldrig sett förr«, lovar han.
»Vi vill ha Trump, vi vill ha Trump!« svarar de.
Det skymmer. Blir råare, fuktigt i kvällsluften. Trump hänger över podiet, med tyngden på underarmen som en stöttande krycka.
Bakom kulisserna samlas hans närmaste medarbetare för att överlägga hur de ska ge honom nyheten. Ska någon av dem gå upp på scenen för att räcka över en lapp? Ska de ge honom ett meddelande i telepromptern? Nej, promptern kommer inte att fungera, inser de. Trump struntar i texten. Det är som vanligt ett tal utan manusbojor, fullt av stickspår, som hur många tv-apparater som finns på presidentplanet: »I skåp, i taket, i golvet. Överallt!« En mix av skämt och råa personangrepp. Han går till attack mot invandrare, medier, och målar upp ett dystopiskt framtidsscenario som han menar blir verklighet om »vänstermaffian« med Biden i spetsen får som den vill. Han hamrar in sina argument för att bli återvald, och växlar sedan till sin absoluta favoritbedrift i Vita huset. Själva huvudskälet till att han förtjänar deras röst igen: domarna.
Ekonomin kantrade under pandemin.
Muren mot Mexiko blev aldrig klar.
Sjukförsäkringssystemet ersattes inte, som utlovat.
Men domarna som han har utnämnt till Högsta domstolen?
Det är en prestigevinst.
Av de totalt nio på bänken har Trump under sina fyra år i Vita huset fått utse två domare. Inför omvalskampanjen har han presenterat en lista med ytterligare fyrtiofem möjliga kandidater, en hel meny av lämpliga jurister som han garanterar kommer att tillfredsställa republikanska väljares smaklökar framöver.
»Otroliga personer. De smartaste, de bästa, den absoluta …«
Trump blir len i tonen, som om han recenserade en gräddbakelse.
»… crèeeme de la crème, eller hur? De skarpaste hjärnorna i landet.«
Jubel, visslingar, applåder utbryter. Löftet är en publikfriare.
För om man som president verkligen vill forma USA, i årtionden framöver, gäller det att placera rätt domare i Högsta domstolen. För Trump och republikaner betyder det de ideologiskt konservativa. Domarna röstar aldrig enligt partilinjer per automatik, men genom juridiken får man övertag i politiken, om man blandar sina kort rätt.
Därför är många konservativa väljare, som värdesätter Gud, och frihandel men ryser av Trumps bulldozerpersonlighet och grova retorik, villiga att blunda för skandalerna och rösta på honom. Bara han tillsätter rätt domare, deras domare. Gärna för att: ett – bevara rätten att bära vapen, och två – skärpa tillgången till abort och bibehålla »traditionella familjevärderingar«.
När en domare dör eller pensionerar sig är det presidentens ansvar att se till att platsen fylls. De nio domarna kan sitta länge. På livstid eller tills de själva väljer att gå i pension. När en lucka öppnas – och vem som sitter på makten just då – kan vara ren roulette.
Just därför, betonar Trump från scenen, är det av yttersta vikt att Minnesota röstar på honom, istället för »sleepy Joe Biden« i detta ödesval. Flera av domarna är nämligen skröpliga, och lediga bänkplatser kan uppenbara sig.
När som helst.
»Högsta domstolen är så viktig. Nästa president kommer att få utse en, två, tre – eller fyra domare! Jag fick två«, säger Trump och gör ett V-tecken med fingrarna.
Här, en timme efter att nyheten slagit ner, känner sig en kvinna i publiken manad att gripa in. Någon måste säga något.
»Ginsburg är död!«
Orden lyfter mot scenen, stiger och dalar, tills de faller pladask.
Nej. Trump hör inte. Samtidigt direktsänds hans tal med illröd rullande grafik i tv-skärmarnas nederkant i vardagsrum över hela landet. Men mannen vid podiet, den mäktigaste i världen, har fortfarande inte en susning.
»Tänk på det«, säger Trump. »Sedan är man fast med dem i trettiofem till fyrtio år. Detta kommer därför, enligt mig, att bli det viktigaste valet i landets historia. Det måste bli rätt.«
Klockan blir ett par minuter efter åtta. Trump armbågsdansar av scenen till tonerna av »YMCA«. Han tar sin tid, kryssar genom massan med en triumferande näve i luften. Stannar för att ställa upp på selfies med supportrar. Folkhavets ytterkanter skingras. Trumpmedarbetarna skyndar fram till presidenten när han passerat publikavspärrningarna. Planen är att en av dem ska eskortera Trump ombord presidentplanet Air Force One utan att stanna, så att de kan berätta för honom vad som hänt.
Men musiken är hög. Väldigt hög. En av Trumps medarbetare försöker rusa av planet för att förhindra det som håller på att ske. Han kommer för sent. Istället för att gå ombord, stannar presidenten framför de reportrar som samlats i en halvmåne under flygplansvingen.
Kamerorna rullar.
Mikrofoner sträcks fram.
Strålkastarna tecknar skarpa skuggor på hangarväggen, och lyser genom hans hår som en gloria, medan partydunket glider över i den melankoliska pianoslingan i »Tiny dancer«. Ögonblicket har ett filmiskt skimmer över sig.
En reporter säger något. Orden grumlas av bruset. Trump täcker hörselgången för att dämpa musiken. Lutar sig framåt. Hon upprepar sig.
»Är det sant?«
Först nu nås han av nyheten som sänt en chockvåg över landet två timmar tidigare: att en domare i Högsta domstolen – Ruth Bader Ginsburg – avlidit, åttiosju år gammal i sviterna av bukspottkörtelcancer.
Trump tar ett halvt steg tillbaka. Sträcker på nacken med ett knyck.
»Dog hon precis?«
»Ja.«
»Wow … jag visste inte, du säger det till mig nu för första gången.«
Det fanns en spänning mellan dem. Trump var högerpopulist, Ginsburg en liberal ikon. Båda var födda i New York, men personlighetsmässiga motpoler. Fyra år tidigare hade hon kallat honom för en bluffmakare med stort ego, och hon uttryckte stark oro över konsekvenserna för USA om han blev president. Uttalandet bröt mot traditionen som säger att domarna offentligt ska hålla sig politiskt neutrala, och hon drog tillbaka kommentaren efter massiv kritik. Den gången hämnades Trump genom att kalla henne mentalt inkapabel och »en skam«.
Men nu, efter dödsbeskedet, flyger inga öknamn. Istället pausar han. Samlar sig, söker efter orden. Lyfter båda handflatorna i en kapitulationsgest. En tyst sekund är evighetslång framför livekameran.
»Oavsett om man höll med henne eller inte … var hon en otrolig kvinna som levde ett fantastiskt liv.«
Hans blick faller inåt. Det är som om tittarna får ett kikhål bakom den buffliga fasaden, till genuin chock. Den annars så ordsmattrande presidenten får något stumt i ansiktet.
»Jag är faktiskt ledsen över att höra det.«
Innan han kliver på planet, upprepar han:
»Jag är ledsen att höra det.«
Samtidigt måste Trump inse vad beskedet innebär. Ginsburgs död öppnar ett gyllene fönster: att utse en tredje konservativ domare före valet vore historiskt. Då skulle den ideologiska sammansättningen i Högsta domstolen skifta. Det skulle gynna republikaner – ja, honom. Med djupgående konsekvenser. Vilket eftermäle. En enda till från crème de la crème-listan är allt som krävs. Det kan vara precis den kampanjskjuts han behöver.
Valdagen närmar sig.
Fyrtiosex dagar kvar.
Under fredagskvällen sväller blomsterhavet i skuggan av Högsta domstolen i Washington DC. Över tusen personer strömmar till torget nedanför för att minnas Ginsburg. Handskrivna tackbrev kilas mellan ljuslyktor. En arm om en axel. Det är som om de sörjer en vän, eller kanske är det framtiden de fruktar?
Ruth Bader Ginsburg var inte vilken domare som helst. Hennes genombrott kom när hon drev ett antal rättsfall för att göra det amerikanska samhället mer jämställt, och hennes feministiska låga tändes långt tidigare, i ett land långt borta.
I Sverige.
Sedan dess hade hon blivit större än sitt ämbete. I nära trettio år satt hon på den finaste positionen en jurist kan ha i USA. En pionjär, kultförklarad – och sedd som aborträttens skyddshelgon. Innan Ginsburg gick bort hann hon diktera en sista brinnande önskan
på dödsbädden: att hennes ersättare inte skulle utses förrän valet var över, när nästa president var installerad. Ord som antecknats i en dator av ett barnbarn.
»Hedra hennes önskan«, ropar de sörjande anhängarna på huvudstadens gator i septembermörkret.
Den kvällen klyvs framtiden i två möjliga scenarion: ett där Ginsburg får sin vilja fram, och ett där Trump får sin.
Progressiva målar genast upp skräckbilder. Rädslan är att en serie dominobrickor kan falla i rak linje för att kullkasta det femtio år gamla domslutet Roe mot Wade, den nationella aborträtten.
USA kunde vara på väg mot något nytt, och ändå inte helt obekant.
På ett seniorboende i San Diego sitter en äldre dam framför tv:n och följer händelseutvecklingen noga. Sherri Chessen har upplevt stränga abortförbud förr, och vet mycket väl vad det kan innebära: långväga flykt över gränser, kampen om kontroll över en kropp. Åtalshot.
Historien började i ett hus på Diamond Street.
DEL 1
Maj–juli 1962
Mitt i natten kom första tecknet.
Sherri rusade från sovrummet till toaletten, där magsäcken vände ut och in på sig själv, krampaktigt, så att innehållet forsade ut. Det sura stack i gommen. Hon sköljde munnen, kände sig sedan fram i mörkret, och kröp på svaga ben tillbaka under täcket.
»Bob«, viskade hon. »Jag spydde«.
»Så bra«, svarade han och somnade om.
Hon låg kvar och hörde hans andetag bli tyngre. Nu fanns alla ledtrådar där. Hon visste vad det betydde; illamåendet som alltid lade en suddig hinna över vardagen, och den dagliga kampen för att behålla minsta mål mat och vatten. När man redan har fyra barn behövs inga graviditetstest för att veta säkert.
Man vet.
Det var inte rätt tidpunkt, tänkte hon. Det var aldrig rätt tidpunkt. Hon och Bob hade fått alla fyra barn inom loppet av fem år. I rummen kring dem sov sjuåriga Terri, femåriga Mark, fyraåriga Steven och minstingen, ett och ett halvt-åriga Tracy i spjälsängen.
En till – skulle de verkligen klara det?
Robert, eller »Bob«, skulle sannolikt bli överförtjust. Han som ensambarn hade alltid drömt om en stor familj, en sådan som
krävde en hel minibuss. Minst tjugo, brukade han skämta. Men det var inte han som var tvungen att bära dem förstås.
Hon lyssnade på stillheten i huset. Alla verkade sova. Hon hade blivit skicklig på att kräkas tyst, utan större fysisk ansträngning och kunde få det hela överstökat rätt fort. Men hon kände sig besviken över att Bob hade somnat om när hon så gärna hade velat dela sin insikt om familjens nya tillskott.
De hade byggt något tillsammans, hon och Bob, något som utomstående kunde avundas. Det var som ryckt ur en amerikansk kliché: turturduvorna som möttes vid fotbollsplanen på universitetet i Wisconsin. Han fotbollsspelare, hon cheerleader. När han tog av sig hjälmen i omklädningsrummet såg han ut som rena rama filmstjärnan med sina gröna ögon och ljusbruna hår. Han var finkänslig, som hon. Friluftsmänniska, precis som hon. De förenades i kärleken till skogen och hur sommarlägrens eldar speglade sig i insjövatten. Han var macho och gillade poesi. Bob hade därmed kryssat i alla boxar för den kärlekstörstande sjuttonåring hon var på den tiden.
Tretton år efter de första trevande blickarna vid fotbollsplanen hade hon också insett hur olika de var. Bob brann, men sakta. Det vill säga – han kände mycket och visade det sällan. För Sherri satt känslorna på utsidan. Hon pratade, ibland utan punkt, och gestikulerade med händerna. En teaterapa laddad med kvicka repliker och rå humor. Witty. Samtidigt fylld till bredden av sympati för varenda levande varelse.
»Hon kan gråta när brevbäraren går«, brukade hennes lillebror raljera och himla med ögonen.
Det fanns kanske något mått av sanning i det.
Möjligen var det också dessa säregna pusselbitar som gjorde att
Sherri och Bob funkade så bra tillsammans. Hon lät honom följa sina plötsliga infall, som när han med en kalender räknade ut vilken stad som har flest soldagar om året i hela USA. Där ville han att de skulle slå sig ner. Han avskydde verkligen regn och kyla. Egentligen var båda två uppvuxna på nordligare breddgrader, i Minnesota och Indiana. Sherri hade inget emot barrträden och årstidernas kontraster, men hon följde hans solskenslängtan, lastade in barnen i en stationsvagn, och for söderut, till den eviga sommaren i ökenstaden Phoenix, Arizona, där fyrtio grader i skuggan inte var ovanligt. Hon hade väl visserligen inte mycket annat val än att haka på. Fick hon ens frågan? Sherri mindes inte längre.
Samtidigt var hon långt ifrån en åsiktslös nickedocka. Som äldst av fem syskon var hon snarare van vid att ta kommandot. Vid elva års ålder protesterade hon mot att pojkar skickades till träslöjd medan flickorna tvingades sy förkläden med sitt namn på bröstet. Slöjdrevolten slogs ner och hennes kamp var förgäves, men ändå. Sherri hade svårt att ta ett nej, och brukade säga att hon »kom ut ur livmodern och dirigerade trafiken«.
Så, i den vita enplansvillan på 300 Diamond Street i Scottsdale, en förort till Phoenix, omgivna av apelsinträd och palmer och med en glänsande ljusblå Rambler, en cabriolet, på uppfarten byggde hon och Bob sin familjeidyll sedan ett par år tillbaka.
Stan blomstrade. Scottsdale visade sig vara perfekt för en ung barnfamilj. Huset låg vid en återvändsgata, och trehjulingar kunde parkeras huller om buller på uppfarten. Det var gott om barnlek i grannskapet och bollar flög fritt mellan gräsmattorna. Precis så som hon ville att det skulle vara.
På kvällarna trängdes familjen i den orangea schäslongen. Det fanns förstås en större soffa i sällskapsrummet, men ingen ville
Den fina förortsbubblan skyddade dem från omvärlden. Fyra sovrum, öppen planlösning från köket, med en bardisk som avskiljde mot sällskapsrummet, stora glasdörrar ut till trädgården. Familjen hade byggt en rymlig pool med rutschkana på baksidan, där Bob höll i en simskola för grannbarnen. De badade. Hajkade. Jagade skallerormar längs ökenstigarna. Sherri älskade att ligga på mage i vardagsrummet och läsa böcker för barnen, allt från Tre små grisar till epos om Abraham Lincolns liv. Middagsinbjudningarna »söndagskväll hos the Finkbines« blev en stående tradition i kvarteret. Jodå, de hade sina gräl också, hon och Bob. Det handlade om räkningar, ungarna. Stötvis tjurighet. Ändå kunde hon inte önska sig något mer. Här putsade de vidare på den amerikanska drömmen.
Att vara hemmafru, så som många andra kvinnor i grannskapet, var däremot inte aktuellt för Sherri. För det första verkade det urtråkigt. För det andra var kök och matlagning något hon skulle hålla sig långt ifrån, det kunde barnen vittna om. Hennes specialitet var makaroner med smält ost över. Bobs jobb som historielärare på en gymnasieskola betalade inte särskilt bra, och hon behövde bidra till familjekassan. Därför var hon fast besluten från start: hon skulle göra något av sin examen inom tv och radio. Bygga karriär, och ha något eget.
18 sitta där. Alla barnen envisades med att sitta nära, nära, och klättra i sin mammas knä. Därifrån såg de tv-sändningarna, där nyhetsankaret, Arizonas egen Walter Cronkite, förmedlade det senaste om spänningarna mellan USA och Sovjet och president John F Kennedy lovade att amerikanerna skulle hinna först till månen. Det var en tid av undergångskänsla och teknisk framtidstro på samma gång.
Tre år tidigare hade hon åkt på audition till Baltimore med hjärtat i halsgropen. Hon mindes det som igår. Där väntade mängder av andra unga kvinnor. Talangfulla, skrämmande vackra, alla lika hoppfulla. Något måste hon ha gjort rätt, för tv-chefen pekade på just Sherri och sa: »Henne ska vi ha«. Det var så hon fått sitt nya namn. Egentligen var hon döpt till Sharyn – Sharyn Chessen – men »Sherri« lät sötare, tyckte tv-cheferna. Ljuvare. Mjukare. Namnet passade en solig modersfigur, med pärlor och plisserad kjol i rutan.
Så fick det bli.
Vid det här laget visste alla i Phoenix vem »Miss Sherri« var. Åtminstone barnfamiljerna, för varje vardag strömmade hennes stämma in i vardagsrum över hela Arizona. Som barnprogramledare för succéfranchisen Romper room agerade hon fröken för en fiktiv förskoleklass med sex elever. Studion, med tegelväggar och grå draperier, riggades som ett klassrum, med Sherri vid katedern i mitten och elevernas skolbänkar på vardera sida. De marscherade och red käpphästar. Läste sagor, sjöng, och serverade en rejäl dos amerikansk patriotism och moral. Barnen skulle fostras till duktiga flickor och pojkar. »Dela med er, var inte själviska. Le mycket, gnäll inte.«
Att sända live fem dagar i veckan mellan klockan elva och tolv gav ett adrenalinrus. En puls, en skärpa. Även när det oförutsedda skedde. Hon älskade det, och genomslaget var enormt. Det hände att barn rusade fram på gatan och ville hälsa på »sin fröken«. Hon var deras idol och extramamma.
Men vad skulle hända med jobbet nu? funderade hon. Det hade bara gått ett och ett halvt år sedan hon senast var gravid, med Tracy. Den gången hade hon fått vara mammaledig i ett halvår. Frågan var vad tv-cheferna skulle säga om att nästa barn kom så här tätt inpå.