med ANNA-MARIA STAWREBERG
© Jacques Mwepu & Anna-Maria Stawreberg, 2024
Mondial, Stockholm
omslag: Miroslav Šokčić
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn 978-91-8002-501-0
Till Symphorien Mudiasa, svärfar, fadersgestalt, mentor och vän. Dina ord har varit som ett skyddande eko i mina öron och har betytt mycket under min livsresa.
PROLOG
ÄNTLIGEN FÖLL MÖRKRET.
Vi hade väntat i timmar, tysta, instängda i mitt trånga studentrum på fjärde våningen. Hört skotten komma närmare vår byggnad, hört dödsvrålen från studenterna och förstått att det bara var en tidsfråga innan det var vår tur.
Snart skulle milisen storma in beväpnade med macheter och vapen, gå igenom våning för våning, rum för rum, släpa ut studenterna och direkt på plats avrätta dem som ansågs vara mot regimen.
Ju fler timmar som gick utan att vi blev skjutna, desto mer tackade jag ödet för att jag valt att flytta in i block nio. Byggnaden kallades »de fattigas block« och låg längst bort på campus. Mitt val innebar två saker: Vi som gömde oss här skulle bli avrättade sist.
Men det innebar också att det fanns en möjlig väg ut mot friheten. Vår byggnad låg nära skogen, och kanske skulle det gå att fly den vägen.
När jag öppnade rumsdörren ut mot korridoren slogs jag av tystnaden. Så här tyst hade det aldrig varit i block nio. Här sjöd det alltid av liv. Det slogs i dörrar, skrattades, spelades musik. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var, det var alltid någon som lagade sig ett sent mål mat.
Men nu var det tyst.
Vi var flera studenter som tänkt samma tanke och som med bultande hjärtan hukat oss instängda i våra rum i väntan på mörkret.
Tysta gick vi nerför trapporna. Höll ena handen i väggen och andra på trappräcket för att inte snubbla och avslöja oss. Öppnade ytterdörren och tittade ut i den kongolesiska natten för att ta ut riktningen mot skogen.
Milisstyrkorna hade hunnit till grannbyggnaden och instinktivt ville vi bara rusa raka vägen över gräsplanen mot skogen som kanske skulle bli vår räddning.
Vi hörde dem genom den stilla natten, hörde hur de vrålade till varandra. Två ord på lingala återkom med jämna mellanrum: Lititi Mboka – landets rötter, en form av lösenord som de använde för att visa sin samhörighet.
Paniken bubblade i bröstet. Det räckte att kasta en blick på mina kamraters ansikten för att jag skulle se att de var lika skräckslagna som jag.
Men vi höll oss stilla och lade viskande upp en plan. I stället för att springa i panik alla på en gång, skulle vi smyga två och två för att inte väcka någon uppmärksamhet. Vi hoppades att det skulle öka våra chanser att överleva.
Skottlossningen och skriken från studenter hade kommit betydligt närmare nu, och jag hade fortfarande den fasansfulla synen av avrättningen jag bevittnat bara några timmar tidigare på näthinnan.
Jag höll hårt i min portfölj med skolböckerna, id-kortet och klädombytet. Drog ett djupt andetag när jag tog steget ut från det som varit mitt hem de senaste fem åren.
Mamma
JAG VET INTE hur det är att ha en mamma. Min försvann ur mitt
liv 1969, när jag var fem år gammal.
Jag har knappt några minnen alls från henne och de åren.
Men en sak kommer jag ihåg väl: födseln av min bror Kazadi. Jag var tre år gammal och pappa Bruno var väldigt glad den dagen. Mamma hade fött min bror på Élisabethvilles sjukhus, något som var ganska ovanligt på den tiden. Därför hade pappa bestämt att vi tillsammans skulle gå och titta på det lilla underverket.
Att just det här minnet har blivit så starkt inpräntat beror inte på storheten i att ha fått en lillebror. Faktum är att jag inte minns mötet med honom över huvud taget. Det första vi mötte i dörren var nämligen två kritvita spöken, klädda i långa vita klänningar.
Där ansiktena borde ha suttit fanns en yta lika vit som deras kläder. Jag skrek rätt ut och försökte i panik slita mig loss från pappas hand.
Att han bara stod där, stilla, kunde jag för mitt liv inte förstå. Han borde väl slåss vid min sida, göra allt han kunde för att rädda oss?
Min farfar hade ofta berättat otäcka historier om de vita spökena som rövade bort oss svarta om natten, och nu stod de här – mitt framför oss.
Pappa försökte lugna mig. De vita spökena var bara belgiska benedektinsystrar som hjälpt till under förlossningen. Men jag var
i chock och skakade och grät. Hur min bror såg ut som nyfödd, eller hur min mamma mådde, har jag inget minne av. I stället var det mitt första möte med vita människor 1967 som fastnade.
Två år senare tvingades mamma från hemmet. En morgon när jag vaknade var hon försvunnen, och det var även min lillebror. Jag fick ingen förklaring till var hon hade tagit vägen, och de första dagarna trodde jag att hon var bortrest. Min pappa pratade aldrig med oss barn om det som han ansåg var angelägenheter för vuxna. Att min mamma försvann från en dag till en annan, och att även min bror var borta, var tydligen en av dessa angelägenheter.
Jag tyckte mycket om min pappa samtidigt som jag hade stor respekt för honom. Därför var det inte alldeles självklart att ställa frågan om vart mamma och min lillebror tagit vägen.
En enda gång frågade jag pappa rakt ut var mamma och Kazadi var. Pappa satt som vanligt i salongen och lyssnade på franska visor när jag tog mod till mig. Han stelnade till, och sa sedan helt kort att »mamma ville inte vara kvar här längre, så hon har lämnat oss«. Jag förstod inte vad han sa, kunde inte för mitt liv ta in att mamma inte skulle vilja vara kvar med mig, och drog därför efter andan för att ställa nästa fråga. Då tittade pappa på mig med allvarlig min och sa: »Vet du, jag vill aldrig prata med dig om sådant!« Sedan reste han sig med en häftig rörelse och lämnade rummet.
Kvar stod jag, mer förvirrad än någonsin. Jag visste inte om de bara var bortresta, om de var döda eller om de flyttat för att mamma inte ville vara med mig längre. Det enda jag visste var att jag längtade.
Eftersom ingen sa något mer om det var det snart som om de aldrig existerat. Men en sak förstod jag, och det var att både mamma och min bror var tabubelagda samtalsämnen. Att visa att jag var ledsen, orolig och att jag längtade gick inte. Det här hörde till saker som man inte fick prata om i vårt hushåll.
Det var ingen som förklarade för mig att vuxna människor kunde skiljas och att det innebar att en i förhållandet var tvungen att lämna hushållet. Därför började jag ganska snart tro att mamma inte tyckte om mig, och att hon därför tagit min lillebror och lämnat oss, precis som pappa sagt.
Vad det var som orsakade skilsmässan är oklart och inte heller i vuxen ålder har jag säkert fått veta orsaken. En förklaring troddes vara att pappa under en period funderade över att konvertera till Jehovas vittnen. Polygami var inget konstigt för honom som kom från balubafolket, och det var även några andra i Bel Air som också hade flera mammor där hemma. Det var något man lärt sig leva med, och inte heller något som ifrågasattes. Men eftersom polygami är förbjudet för Jehovas vittnen, började det gå rykten om att pappa ville ersätta mamma med en yngre fru.
En annan förklaring kan vara att mamma kände sig åsidosatt av pappas nya fru Meta, och att hon ställde ett ultimatum genom att helt enkelt be honom välja. Mamma var säkerligen övertygad om att pappa skulle välja henne, som var mor till hans två äldsta barn, och förstod inte vilken risk hon tog.
Oavsett vilken orsaken till skilsmässan var, innebar den att jag blev moderlös. Och inte bara det. Även min bror försvann som i ett trollslag.
Min mamma flyttade till sina bröder i en grannstad, flera timmars bilresa från mig. I efterhand har jag förstått att min
mamma fick ta Kazadi med sig just för att han var så liten. Jag, med mina fem år, var däremot tillräckligt stor för att stanna kvar i hushållet.
De första åren tillät pappa henne att komma hem till vårt stora vita hus och hälsa på under högtider. Men ganska snabbt hade minnet av henne bleknat, och det hade även den där intensiva sorgen efter henne. Jag blev glad när hon kom på besök, men det var som om något hade blivit förstört för alltid när hon tvingats lämna oss. Som om bandet mellan mor och son hade kapats, och jag tänkte framåt på henne som »Sidonie, kvinnan jag kommer ifrån«.
När Kazadi var i femårsåldern ansåg pappa att han var tillräckligt gammal för att separeras från henne och flytta tillbaka hem till oss. Efter att han tagits ifrån mamma flyttade hon till huvudstaden
Léopoldville, tvåhundra mil ifrån oss.
Kazadi blev förmodligen lika ledsen av att lämna vår mamma som jag blev när hon lämnade oss och jag blev moderlös. Han hade varit mycket besvärlig under tågresan hem. Han hade gråtit och skrikit hela vägen, och till råga på allt hade han råkat i bråk med ett annat barn på tåget.
Men för mig var det en otrolig lättnad att få tillbaka min tre år yngre bror. Nu var vi två och vi höll varandra om ryggen. Både i och utanför hemmet.
Pappas andra fru, som jag kallade mamma Meta, var inte den moderliga typen. Åtminstone inte mot mig och min bror. Hon var lång, elegant och sträng, och kom från samma stam som pappa,
men hade växt upp i Kongos huvudstad Léopoldville. Kanske var det uppväxten i huvudstaden som gett henne den där elegansen, och hennes sätt att bete sig, som antydde att hon tyckte att hon var överlägsen alla andra i omgivningen.
När min riktiga mamma Sidonie försvunnit blev det mamma Meta som tog över vår uppfostran. Det var tydligt att hon inte tyckte om oss, och inför andra kallade hon oss för »Brunos ungar«. Även om det var mamma Meta som hade ansvar för Kazadi och mig, gjorde hon stor skillnad på hur hon behandlade oss två och sina egna barn, Petit-Jean och Rose.
Jag var rädd för henne. Mamma Meta var hårdhänt mot mig och min bror, och hon använde ofta sin piska för att tukta oss och få oss mer medgörliga. De där bestraffningarna var vanliga, och kom utan anledning och utan att vi förstått vad vi gjort för fel. Det kunde handla om att hon behövt ropa på mig två gånger eftersom jag inte hört henne den första gången. Det kunde också handla om att hennes barn, våra halvsyskon, rapporterat något som vi gjort till henne, något som gjorde henne arg.
Jag försökte undvika henne så mycket som möjligt, alldeles särskilt efter det att jag en sen kväll hört henne och pappa gräla.
Pappas djupa och lugna stämma hördes tydligt genom dörren. Men det gjorde även mamma Metas upprörda ord. De pratade högt. Så högt att det var omöjligt att inte höra dem. Jag satt med ett par matematikuppgifter som skulle lämnas in tidigt nästa morgon och var nästan färdig. Men nu tappade jag helt mitt fokus. För plötsligt nämndes mitt namn. Jag lade ifrån mig pennan och spetsade öronen.
Nästa mening fick det att isa till i maggropen. Mamma Meta stod inte ut med att ha mig boende hemma längre. Hon insisterade
på att jag skulle skickas bort. Långt bort, ända till farmor och farfar som bodde på en gård i Kasai, balubafolkets bas som låg i en annan region i mitten av Kongo.
Att skickas bort skulle innebära att jag inte längre fick vara tillsammans med min bror. Det skulle också innebära att jag inte längre fick gå i skolan som jag älskade.
Dessutom var min farmor en lika kall person som mamma
Meta. I Kongo, precis som i så många andra länder, förknippas faroch morföräldrar med trygghet och snällhet. Värmande kramar och tröst och en stark kärlek till barnbarnen. Så var det aldrig med farmor. Jag hade aldrig sett henne le, aldrig fått en kram av henne eller för den delen hört henne säga ett vänligt ord om någon.
Hennes personlighet var i stark kontrast mot min farfar Jean –vars livsglädje, ständiga kramar och skämt livade upp den annars auktoritära dominans han tagit med sig från ett hårt järnvägsarbete under belgarnas piska på 1930-talet. Han var byns traditionella ledare och var en mycket lång man, längre än pappa och lika välklädd med kostym, vit skjorta och fluga.
Farmor var en bitter människa och det var kanske inte särskilt märkligt. Hon var förmodligen en djupt olycklig person. Hon var en av fyra hustrur som han var gift med, och var både äldst och den som var lägst i rang. Alla farfars fruar hade varsitt litet hus på den stora gården. Själv hade han flyttat in hos den yngsta, och mycket vackra frun, Sanza.
När farfar, som var betydligt mycket äldre än Sanza, dog, lade en av farfars bröder beslag på henne. En uråldrig sed som kommit till för att säkra att både barn och fru stannar kvar i familjen, och som tack och lov inte förekommer längre då kvinnorna numera har möjlighet att säga ifrån.
När jag hörde pappa och Meta gräla såg jag ångestfyllt framför mig hur jag skulle tvingas flytta hundratals mil hemifrån. Bo i samma hus som min tysta farmor, utan någon jämnårig och utan någon som tyckte om mig.
Tack och lov stod pappa på sig. Sa att jag inte skulle flytta någonstans, och att det inte spelade någon roll hur mycket Meta än tjatade. Men Metas planer väckte en stark rädsla som jag aldrig kunde släppa. Jag var skräckslagen inför tanken på att föras bort, försökte ständigt anpassa mig och gjorde allt jag kunde för att vara till lags och inte till besvär. För om jag retade upp Meta av någon anledning skulle hon kanske lyckas övertala pappa, och jag skulle tvingas bort. När pappa ville att vi skulle åka till farmor och farfar på besök över något skollov var jag panikslagen, eftersom jag var säker på att det bara var ett knep för att lura dit mig. Att de skulle tvinga mig att stanna kvar i farmors dystra lilla hus och åka hem till Lubumbashi utan mig.
