Romani kris
Jenny Strindlöv Romani kris
Parallella rättegångar
i Sverige
Alla namn i den här boken är fingerade, förutom de som redan förekommit i tidigare publiceringar. Majoriteten av personerna som intervjuats har själva bett om att få vara anonyma. Övriga namn har fingerats i syfte att skydda anhöriga eller andra personer som indirekt kan pekas ut.
© Jenny Strindlöv 2024
Mondial, Stockholm
omslag: Miroslav Šokčić
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-499-0
Ordlista
kris/krisa rättegång (singular/plural)
krisinatori/krisinatora domare (singular/plural)
gadjo/gadji/gadje icke-rom (maskulinum/femininum/plural)
marimé, mageripe, magerimo, pekelimé orenhet och uteslutning ur den romska gemenskapen. Det strängaste straffet/stämplingen. Den som är oren är också smittsam.
magerdo/magerdi/magerde oren och utesluten (maskulinum/ femininum/plural)
rigate, shudino åsidosatt, utkastad. Mindre allvarligt än marimé. Den som är rigate eller shudino är inte välkommen till fester eller tillställningar, men är inte heller oren eller smittsam. strafo straff
kumpanja en sammanslutning av romska familjer som inte nödvändigtvis tillhör samma släkt eller romska grupp, men som i någon mån samarbetar och befinner sig på samma geografiska yta.
vorba, divano en mindre formell variant av kris raklo ung, icke-romsk man
bori svärdotter, ung fru romanipe romskheten, den romska identiteten och värdesystemet
kelderash och lovara de två stora romska grupperna som praktiserar kris i Sverige. Historiskt tillhör de den valakiska gruppen romer som lämnade nuvarande Rumänien (dåvarande Valakiet) efter att ha hållits som slavar där till långt in på 1800-talet.
Den här ordlistan ska ses som en förklaring till begreppen som de förekommer i boken.
Förord
Det var i en livesändning på Facebook som jag såg henne första gången. Kvinnan hette Nadja Blom och hon stod i köket och kastade porslin och skrek, klargjorde att hennes barnbarn inte skulle växa upp och bli horor som sin mamma, som hennes svärdotter. Det som föranledde livesändningen var att en film hade läckt ut på hennes son när han fick en avsugning av sin fru. Det var smutsigt. Nadja Blom ville visa den romska allmänheten att hon inte tolererade smuts i sitt hem. Många såg den där liven. Jag är inte rom, men jag såg också. I övrigt väckte filmen aldrig någon uppmärksamhet. Inte bland icke-romer. Inte i medierna.
Ett halvår senare var det istället en annan livesändning rörande samma kvinna som skulle fånga allas blickar.
Nadja Blom mördades i juli 2022 när hon gick hand i hand med sin nya förälskelse i Göteborg. I bilen som träffade henne med en sådan kraft att kroppen for iväg och landade fyrtio meter bort satt hennes söner, sjutton och tjugotvå år gamla. Mannen som gick bredvid träffades också, men överlevde med allvarliga skador. Kort efter mordet gjorde sönerna en livesändning. När kameran slogs på satt de fortfarande i bilen som nyss krossat deras mamma. Spår av hennes långa hår hade fastnat i den trasiga framrutan. Inför publiken på Facebook riktade sönerna sig till Nadja Bloms nya mans pappa och sa vad de hade gjort: »Vi körde över din son och vår mamma. Din svärdotters huvud slog in i
rutan. Hennes hårstrån är fortfarande kvar här. Så gör vi med horor bland oss.«
Äldste sonen satt i förarsätet och dömdes sedermera för mord på sin mamma och mordförsök på hennes nye man. Hovrätten ansåg att brottet hade begåtts med hedersmotiv. Han fick livstid.
I det offentliga framgick det aldrig att Nadja Blom själv varit en aktiv del av kulturen. Istället blev hon det perfekta offret, den perfekta symbolen. En kvinna som försökte slå sig fri från hedersförtryck och patriarkala strukturer. En kvinna som ville leva och älska men som fick betala kärlekens pris med sitt liv. Den perfekta symbolen eftersom det är en berättelse vi känner igen. En berättelse som ingen annan, ändå har vi hört den så många gånger förut.
Mordet på Nadja Blom blev en följetong i det svenska rättssystemet, men det skedde också i en kontext av två romska rättegångar, två krisa. En som blev av och en som inte blev av. Den som blev av hade inträffat bara någon månad tidigare och gällde en otrohetsaffär som Blom anklagades för att ha haft under sitt äktenskap med pappan till hennes barn. I den rättegången beslutades det att den andre mannen skulle böta till Nadja Bloms exmans familj. Vid det laget hade Nadja Blom redan hunnit träffa den man som gick bredvid henne när hon dog – och ordningen sa att det skulle bli en rättegång med böter även där. Men som en romsk domare sa till mig: »Vi hann inte. Vi hann inte göra något gott av det och hitta en lösning för sedan hände det här.«
Flera politiker var snabbt ute och krävde ett förbud mot romani kris, en tradition de stämplade som hedersrelaterad och kvinnoförnedrande. Den som dömer i romska rättegångar bör, menade de, kunna straffas för det.
Romerna omkring mig förstod ingenting. Det var ju på grund av att det inte blev någon romsk rättegång som Nadja Blom dog. I den romska domstolen finns inga dödsstraff. Den romska rättsprocessens hela syfte är ju att bevara ordning och fred, att deskalera och få folk att försonas. Problemet som de såg det var att Nadja Bloms nya mans pappa vägrade komma till kris, vägrade att anpassa sig efter den ordning han själv varit med och upprätthållit i egenskap av romsk domare. Han hade propagerat för saftiga böter i liknande fall, men duckade rättvisan när det gällde hans eget kött och blod.
Till slut hade sönerna valt att ta lagen – den romska såväl som den svenska – i egna händer. Ingen tycker att de gjorde rätt. Och alla romer jag pratat med verkar överens: om den romska rättegången rörande Nadja Blom och hennes nya man hade blivit av så hade Nadja Blom levt idag.
I och med mordet är det för ett ögonblick som att hela Sverige intresserar sig för det som länge betraktats som romernas ensak, deras inre angelägenhet – deras egen domstol. Fallet Nadja Blom kommer att engagera hela landet. Medier, politiker, rättsväsende och allmänna tyckare.
Men den här boken handlar inte om henne.
Det var döden som väckte majoritetens intresse. Ovanligheten i det som hände. Det kan – och har – argumenterats för att Nadja Bloms död var ett utslag av romsk hederskultur. Men ingen människa kan med hedern i behåll hävda att hennes död var något annat än en anomali, något extremt. Den här boken handlar om det som är vanligt. Normalt. Normaliserat. Om ett parallellt rättssystem i en pågående vardag, om proces-
ser som sker idag, som skedde igår och som fortsätter att ske imorgon.
Romani kris är uråldrigt men också dagsaktuellt. Det är utländskt men också svenskt. På romani betyder kris rättegång eller domstol. Grundregeln är att de brott och konflikter som sker mellan romer i första hand också ska behandlas mellan romer.
Kris åtnjuter ett förtroende som förvaltats genom generationer. Det har fungerat som ett ordningsskapande system när samhället runtomkring inte velat släppa in och erbjuda vare sig skydd eller stöd.
Vid en kris talas enbart romani och rättegångarna sker alltid muntligt. Domarna är uteslutande män, vanligtvis äldre och respekterade auktoriteter. En kris kräver inga särskilda rättssalar utan kan hållas lite var som helst. Förr var det vanligt med en stor och fysiskt närvarande publik, men numera är det fler som följer rättegångarna live via Facebook. När en dom meddelas är det vanligaste straffet böter, men det kan också bli tillfällig eller permanent uteslutning.
Den här boken handlar om en kultur präglad av lagar och regler som inte finns på pränt, men som ändå styr livet för många människor i Sverige. När det väl kommer till kritan väger det romska rättssystemet nästan alltid tyngre än det svenska. Ändå är det som att majoritetssamhället inte riktigt velat kännas vid att det finns ett maktsystem med traditioner inom den romska minoriteten som kan ha en större inverkan på romers liv än det officiella samhället.
Under åren som jag granskat romani kris har jag läst det jag kommit över. Det är inte speciellt mycket. Framförallt har det varken funnits forskning eller litteratur som gjort någon ansats att beskriva livet för de romer som praktiserar kris i Malmö, i
Stockholm, i Göteborg, i Sverige eller i Skandinavien i stort, idag. Inte heller den här boken ska läsas som en komplett genomgång, eller ens ett försök att beskriva det romska rättssystemet i hela sin omfattning. Romani kris ser ut på olika sätt på olika platser. Grupper från olika länder och olika områden praktiserar kris på sina egna vis och många praktiserar det inte alls. Den som med blott en bok tror sig kunna ge en helhetlig och rättvisande bild av ett uråldrigt system rotat i muntlig tradition med otaliga generationer av utövare är i bästa fall naiv – och i varje fall inte särskilt ödmjuk.
Så för att kunna skriva har jag lyssnat.
Jag har pratat med ett hundratal romer i Sverige, och en del i andra länder. Jag har följt kvinnor och män, domare och dömda. Människor med olika perspektiv på romsk kultur i allmänhet och på romani kris i synnerhet. Genom deras berättelser vill jag kasta ljus över en verklighet som länge undgått majoritetens blick. Kanske för att majoriteten valt att titta bort.
Prolog
Han går ner på knä i gräset framför domarna. Med handen i luften – inför Gud och inför alla änglar i himlen – tittar han upp och svär på att han aldrig rört flickan, aldrig pussat henne, aldrig »knullat henne«. Förhöret sker under ed. Mannen står anklagad för att ha våldtagit sin trettonåriga styvdotter, och nu vill han svära på sin oskuld. Att svära ed väger tungt och betraktas i många fall som den slutgiltiga metoden för att etablera sanningen under en romsk rättegång. Man ljuger inte inför krismännen, och man ljuger absolut inte inför Gud.
Bredvid står flickans bröder. De har kallats för att vittna mot sin syster, intyga att våldtäkten bara är något hon har hittat på.
Händelsen utspelar sig 2021 i en av Malmös parker. Krismännen förklarar styvpappan rentvådd och förfarandet livesänds via Facebook, där all världens romer i realtid kan följa processen. Från gräset i parken förklarar domarna att den trettonåriga flickan ljugit, att våldtäkten var något hon hade hittat på för att styvfadern och bröderna förbjudit henne att vara med sin icke-romska förälskelse – en gadjo. De hade slagit flickan för att hon inte skulle ha sex med gadjo. Hade hon lyssnat? Nej. Istället hade hon skapat det här »ryktet« om sin styvfar.
Flickan själv är inte där. Ingen av männen i parken har brytt sig om att höra hennes sida. Efter att styvpappan svurit sig fri får åhörarna veta att den som tar upp ryktet om våldtäkten igen kommer att bötfällas. Fallet ska för allt i världen inte bli en sak
för svenska myndigheter. De inblandade uppmanas att göra vad de kan för att hålla gadje, icke-romer, utanför.
Styvpappan frikänns i den romska domstolen. Men han frikänns inte i den svenska. När händelsen i parken utspelar sig har en polisanmälan om grov våldtäkt mot barn redan upprättats.
Han häktas kort därpå och döms till fyra års fängelse.
Det är första gången jag granskar romani kris, och min artikel om fallet publiceras i Kvällsposten och Expressen drygt ett år innan Nadja Blom dödas.
En polischef med många års erfarenhet liknar det vid en maskburk. En maskburk som länge stått orörd och stängd och som i och med skildringen av romani kris och våldtäktshistorien öppnas på glänt. Maskarna där inne börjar röra på sig, längtar efter luft. Nu är de på väg att slingra sig ut.
Man börjar prata om det där som inte riktigt gått att prata om, det man inte låtsats om men som man någonstans ändå anat. Det har funnits så mycket som inte gått att säga. En rädsla att peka ut romer som grupp, att stigmatisera en nationell minoritet som varit dokumenterat utsatt under så många år. Århundraden.
Under året som följer skriver jag mer och mer. Om romska rättegångar och om romsk inkludering och om hur det går när det ena inkräktar på det andra. Till en början vet jag väldigt lite, men jag lär mig genom att lyssna. Jag är nyfiken och folk vill berätta. Det finns så många oberättade historier.
Del I Kvinnor i kris
Vem är den som kan hindra en människa från kärleken?
Så fort jag börjar skriva om kris blir jag gång på gång kontaktad av både kvinnor och män som vill dela sina tankar och erfarenheter av den kultur de själva aldrig har valt, men som är deras. I telefonsamtalen och i mejlen finns ett uppdämt behov av att få vädra sådant som varit tabu att dryfta utanför romska kretsar. I princip alla jag pratar med vill vara anonyma. Vissa vill bara dela med sig, berätta för någon hur de haft det, vad de varit med om. En del vill få ut sin berättelse för en större publik, somliga vill ha hämnd, andra vill bara att någon ska veta.
Jag är någon.
Med tiden upptäcker jag att jag själv blivit en del av berättelsen. Att jag inte bara är den man ringer när något hänt, utan att jag också används som ett verktyg för att påverka utgången i en berättelse som ännu inte är skriven. Folk hotar med att de känner mig i syfte att skrämma bort domarna – krismännen – eller för att slippa infinna sig på romska rättegångar som de kallats till men inte vill delta i. Mitt namn taggas in i offentliga inlägg på Facebook, jag nämns återkommande i olika livesändningar.
En man som mot sin vilja dragits in i en romsk rättsprocess uppdaterar sin Facebooksida med några rader om att han och jag har bestämt träff. Det har vi inte, men jag förstår ju varför han