Böcker av Katja Brandis på Tukan förlag: Woodwalkers: Carags förvandling Woodwalkers: Farlig vänskap Woodwalkers: Hollys hemlighet Woodwalkers: Främmande vildmark Woodwalkers: I fiendens spår Woodwalkers: Hämndens dag
Katja Brandis är född 1970. Hon har studerat tyskspråkig och engelskspråkig litteratur och kultur samt arbetat som journalist. Redan i skolan skrev hon egna berättelser som hon gärna lät sina klasskamrater provläsa. Vid det här laget har hon publicerat flera ungdomsromaner, bland annat Woodwalkers-serien om ungdomarna på Clearwater High. Hämndens dag är den sjätte romanen av Katja Brandis som översatts till svenska. I samband med researcharbetet för Woodwalkers besökte hon nationalparken Yellowstone i Klippiga bergen. Där stiftade hon bekantskap med flera bisonoxar, snavade nästan över en älg och fick mata en björnunge med nappflaska. Hon bor med man, son och tre katter – varav den ena ser lite ut som en puma – i närheten av München.
Vår Secret ranger-klubb har blivit en riktig dundersuccé! Mina kompisar, jag och woodwalkers i hela landet har gått samman för att försvara människorna mot Andrew Millings hemska attentat. Under vår praktikperiod för inte så länge sedan lärde vi oss massor som kan vara bra att veta när Hämndens dag snart är här. Samtidigt oroar jag mig för hur jag ska lyckas plugga inför examensproven mitt i allt detta. Snart är det nämligen dags och den som misslyckas blir inte uppflyttad. Och som om inte det var nog börjar det dessutom bli säsong för skogsbränder i Yellowstone …
Skogsbrand Det är en sak att erövra ett revir och en helt annan att behålla
det. Den här sommaren bevakade vår far revirgränsen i söder medan vår mor, Mia och jag patrullerade de norra delarna. Att markera revir var en av mina favoritsysselsättningar. Jag älskade att vässa klorna mot träden. Barkbitarna yrde åt alla håll när jag energiskt bearbetade trädstammarna med klorna och jag kände doften av färsk kåda i mina näsborrar. Det räcker nu, sa min mor efter en kritisk blick. Backa lite. Sedan levererade hon en stor, gul pöl full av ”Stick genast härifrån, här bor jag”-doft för att avskräcka andra pumor. Får jag också? bad jag. Jag vill också ge trädet en dusch. Men Nimca rynkade morrhåren. Vill du att pumorna i trakten ska tro att ett ungdjur håller ställningarna här? Då har vi dem på våra bästa jaktmarker innan du ens hinner jama! Oj då, det tänkte jag inte på, medgav jag. Mia hukade sig till språng. Målet var tydligen en strandtall. Sisten upp förlorar! Och det blir du! svarade jag. Nästan samtidigt hoppade vi mot trädet, borrade in klorna i barken och klättrade blixtsnabbt uppför stammen, Mia på ena sidan, jag på den andra. Min syster hade ett litet försprång eftersom hon var större och kraftigare än jag, men jag var vigare. Den smala talltoppen 7
gungade som i storm under vår vikt. Två unga pumor var för mycket för den, särskilt som de dessutom brottades med varandra. Pass på där uppe, det kommer människor på stigen, varnade vår mor plötsligt. Mia och jag blev så förskräckta att vi försökte klättra ner från tallen samtidigt. I nästa ögonblick gick toppen av och vi susade ner mot marken. Som tur var dämpades fallet av de andra trädens grenar och jag kände hur tallbarren stack mig i ryggen. Jag snurrade runt i luften och landade på alla fyra. Stackars Mia däremot slog i en gren och dunsade klumpigt ner på marken bredvid. Pinsamt, riktigt pinsamt, i alla fall om man är en katt! Ajajaj, utbrast hon klagande. Det hade JAG tänkt säga, gnällde jag och slickade mig för att bli av med tallbarren i pälsen.
Förmodligen hade människorna hört oss, för deras ljud dog bort en stund innan de kom närmare igen. Tillsammans drog vi oss in i snåren som bestod av grå, döda grenar, gröna buskar och sly. Intresserat iakttog jag hur de båda fotvandrarna, en man och en kvinna, stoppade in vita pinnar i munnen och tände eld på dem så att vidrigt stinkande rök bolmade upp. Frivilligt skulle de säkert aldrig ha andats in något sådant, kanske blev de tvingade av sina föräldrar? Jag tyckte väldigt synd om dem. Kvinnans pinne krympte ganska fort. Hon tog den ur munnen och kastade den ifrån sig, innan hon och hennes följeslagare glatt pladdrande fortsatte längs stigen. Vi såg vår chans och försvann ljudlöst åt motsatt håll. Men vi hade inte kommit särskilt långt när Mia stannade upp. Tycker ni också att det luktar konstigt? Ja, nu när hon sa det … Fy då, utbrast jag och strök automatiskt öronen bakåt. Ett väsande undslapp mig. Det luktade rök och brinnande trä. Cigaretterna, stönade vår mor. Förbaskade idio ter, varför kastade de bort fimparna så där vårdslöst? Jag testade också en sån där giftpinne en gång, det var nog det värsta jag nånsin smakat! Men jag fimpade den åtminstone ordentligt i sanden. Va? Har du testat giftpinnar? Jag var chockad. 9
Jag har testat allt möjligt i människovärlden, svarade Nimca. Det är inte bara du som är nyfiken i den här familjen. Hon stod stilla och såg sig obeslutsamt om. Sedan sa hon åt oss att följa med tillbaka för att kolla läget. Med rest ragg såg Mia och jag hur elden spred sig i den torra vegetationen. En orangegul flamma slickade strandtallens stam och började äta sig in i den. Barren svartnade och hettan slog emot mig. Den bitande röken stack i nosen. Vi backade några steg. Kan vi göra nåt? utbrast Mia förskräckt. Kanske om vi för vandlar oss? Till människor? Det är för sent, svarade vår mor bistert. Kom, vi sticker, eld är farligt. Men människorna kan väl släcka? frågade jag oroligt och drog mig ännu längre tillbaka, för flammorna kröp knastrande uppför träden intill och blev allt större. Åsynen gjorde mig rädd. Ja, men ibland är det bättre att låta det brinna, förklarade Nimca, vände sig om och satte av. Kom, dags att sticka! Som tur var spred sig elden inte särskilt snabbt i den svaga vinden, och det var ingen konst för oss att undkomma den. Många andra skulle också klara det – jag såg just en hare och en ilsket tjattrande ekorre fly undan hettan. Men lite långsammare djur hade det svårt. Fascinerat såg jag hur en våg av små insekter flydde sin väg. Skalbaggar, randiga gräshoppor, spindlar, en snok – allihop försökte de sätta sig i säkerhet … men bara ett fåtal skulle lyckas. Vissa skojare passade på att ta sig ett mellanmål – lugn som en filbunke strosade en tvättbjörn runt bland de hastigt bortskyndande smådjuren och stoppade i sig den ena gräshoppan efter den andra. Å, kan inte vi också …, undrade den alltid lika hungriga Mia 10
och sneglade på en panikslagen mus som kikade fram under ett omkullfallet träd. Glöm det – kom igen, fortare! uppmanade Nimca. Ja, ja, vi kommer ju, svarade Mia och ökade farten något. Hur tror ni att rostade möss smakar? Ett tag såg det ut som om vi hade kommit undan. Men sedan vände vinden och tilltog i styrka. Den drev på elden, matade den med syre och piskade den framåt. Rakt emot oss! Lågorna började hoppa från träd till träd och åt sig in i det torra gräset allt snabbare. Och ju mer den åt, desto högre slog flammorna upp mot himlen. Vid alla dånande åskknallar, mumlade vår mor och jag hörde på hennes röst att hon var rädd. Spring! Spring för livet! Vi sprang. Jag andades häftigt men varje andetag var en plåga på grund av den fräna luften som röken hade färgat grågul. Och trots att våra tassar bar oss fort därifrån verkade elden breda ut sig ännu fortare. Vi jagade ut ur skogen till en äng – här fanns det inga träd eller buskar som gav lågorna näring. Kanske var vi trygga här! Men där hade jag fel. Nästa vindpust fick eldsflammorna att slicka gräset. De rörde sig framåt likt smidiga vågor, och där de drog fram förvandlades allt grönt till svart. Det sprätte iväg gnistor från en brinnande buske och några av dem landade i Mias päls. Rasande snurrade min storasyster runt och väste åt elden. Lämna oss i fred, din eländiga träd ätare! Sluta, Mia, vi måste vidare! skrek vår mor. Ursinnigt vände sig Mia mot henne. Jaså, och vad tjänar det till att springa? Fortsätter vi så här är vi snart döda. Vi måste planera vart vi ska. Det var inte ofta Mia utmanade vår mor på det här sättet. 11
Det brukade vara jag som hade konstiga idéer. Förbluffat stirrade jag på min storasyster. Vi rör oss redan bort från vindriktningen, flämtade vår alltid lika kloka mor. På så sätt kanske vi kan … Det räcker inte! skrek Mia. Vi måste leta efter vatten! Finns det nån sjö i närheten, mamma? Mia var den enda i familjen som gillade vatten och som till och med badade frivilligt i människogestalt. Jag vet en sjö men den ligger en bit bort, svarade Nimca. Full fart ditåt, sa jag och gav till ett ynkligt jamande när jag trampade på en glödande träbit. Men eldens öronbedövande dån gjorde mig så rädd att jag glömde smärtan och jagade vidare bredvid Nimca och Mia. Framför oss såg vi ett grått band prytt av vita streck som slingrade sig genom skogen. En väg. Trots att vår mor avskydde vägar satte hon fart mot den. Det ger oss ett försprång, flämtade hon och stannade lättad till när vi hade korsat vägen. Det där grå materialet brinner inte, och om vi har tur kan elden inte ta sig över. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes medan hon försökte lugna sin andhämtning. Orkar du springa vidare? frågade jag och strök mig mot henne. Ja, ett ögonblick bara. Hon såg forskande på mig. Och du då, Carag? Bara lite ont i tassen, ljög jag och slickade trampdynan. Så typiskt, en stor brännblåsa hade redan slagit upp. Nervöst avvaktade vi för att se om gatan kunde hindra eldens framfart. Och faktiskt, lågorna stannade upp då de inte fick någon näring. Vi andades ut alla tre. Men till min förfäran såg jag hur vinden förde med sig gnistor och glödande barkbitar till andra sidan. Skulle de strax tända eld på den torra 12
undervegetationen? Nej, nej, snälla, låt bli, bad min mor, men tydligen lyssnade inte vinden. Vår flykt var inte över än! Vi ryckte till allihop när en bil dök upp ur röken. På flaket var en massa grejer staplade och inuti bilen satt människor med hjälmar och gula jackor. Strax därpå hörde jag knattrandet från en av de där jättetrollsländorna som kallades helikoptrar. Nu kommer människorna med sin magi! jublade jag. Ska vi slå vad om att de hjälper oss? Min syster knuffade till mig. Du med ditt eviga tjat om män niskorna! Magi hit och magi dit, vi måste ta oss till den där sjön nu, annars … Plask! Där hade vi vårt vatten, men vi hade inte räknat med att det skulle komma uppifrån. För ett ögonblick kändes det som om vi stod under ett vattenfall, sedan var skuren över. Helt perplexa stod vi där med genomblöt päls och droppande morrhår. Nimca, Mia och jag såg på varandra. Det måste ha kommit från helikoptern, sa vår mor och ruskade på sig. Jag har sett dem göra det en gång tidigare. Den sortens magi gillar jag inte, erkände jag. Äh, var inte sjåpig, Carag. De gjorde oss en tjänst, invände Mia. Och faktiskt, den blöta pälsen gjorde det lite lättare att stå ut med hettan. Tyvärr hade vattenmassorna inte räckt för att släcka de brinnande träden – och i nästa ögonblick lyckades flammorna ta sig över vägen. En flygande gnista förvandlades till en liten låga på vår sida och inom loppet av några sekunder stod vi åter öga mot öga med skogsbranden. Med ångande pälsar, som torkade snabbare i hettan än vi hade hoppats, började vi springa igen. Min tass gjorde ondare och ondare och till slut kunde jag inte dölja mitt haltande. Mia och Nimca lämnade inte min sida, men jag kände deras anspänning när jag blev allt 13
långsammare. Bara en liten bit till, snart är vi framme, sa Mia uppmuntrande. Det stämmer … ifall sjön inte är uttorkad, svarade Nimca. Va? Torkar de ut ibland? Tanken gjorde mig vettskrämd. Äsch, bara om det inte har regnat på väldigt länge, tillade vår mor snabbt. En sista spurt tog oss till en vattensjuk glänta och mitt i den upptäckte jag tjärnen som låg omgärdad av vass. Den var fortfarande full med vatten – vilken tur! Synd bara att den lilla sjön redan var upptagen. En hjord med åtta vapitihjortar hade kommit på samma idé och för säkerhets skull vadat ut på djupt vatten. Misstänksamt stirrade vi på varandra. Sedan rörde sig vapitihjortarna mot ena strandkanten och vi ställde oss på den andra. Hungrig var jag ändå inte för tillfället! Vi sneglade vaksamt på varandra en stund, sedan spanade vi mot skogen igen och iakttog förtvivlat hur vår gemensamma fiende kom allt närmare. Lera och vatten kylde min tass. Å, skönt för tassen, suckade jag. Snart kan det nog bli skönt för hela kroppen, Carag, upplyste min mor. Om det blir för hett måste vi dyka. Oj, sa jag matt. Elden kom närmare och närmare, dess dånande överröstade alla andra ljud. Den vattensjuka ängen verkade den inte gilla, men det dröjde inte länge förrän hela skogen runt omkring oss brann. De flammande lågorna rasade bara några meter bort, luften dallrade av hetta och det kändes som om varje andetag skållade mina lungor inifrån. Det blev för varmt att stå vid strandkanten och vapitihjortarna simmade ut till mitten av sjön. Vi följde efter. Jag kände lukten av bränd päls, var det min egen? 14
Dyk! skrek vår mor och den här gången hade jag inga invändningar. Jag höll helt enkelt andan och tvingade mig själv att sänka huvudet under vattenytan. Om och om igen tills elden hade slukat allt ätbart i närheten och dragit vidare. Vi stannade kvar i den lilla sjön tills solen gick ner och elden bara var ett rödgult sken vid horisonten. Då stapplade vi upp på land på darriga ben och för omväxlings skull frös vi. Fy sjutton, var allt Mia fick fram. Vadå, har du trampat på en groda? försökte jag skoja lite, men ingen reagerade. Alldeles utmattad lade sig vår plaskblöta mor på den svarta marken. När hon reste sig igen liknade hon en av de där svarta pantrarna som hon brukade berätta om. Den brända jorden var fortfarande varm, men inte längre glödhet. Vi hade klarat oss – precis som vapitihjortarna! En stund senare vadade de upp ur vattnet, gav oss en sista blick och vandrade bort. En av dem frustade en tyst avskedshälsning. Långt senare stötte vi faktiskt på samma vapitihjord igen och avstod givetvis från att jaga dem. Man känner en viss samhörighet när man har suttit i sjön ihop. Kanske skulle jag vid något tillfälle berätta det för Lou som ju också var en vapiti, men just nu hade jag inte tid. Vi hade beteende i särskilda situationer. Eftersom sommaren närmade sig, och med den säsongen för skogsbränder, övade vi just två och två på hur man släcker en skogsbrand. Och det utan brandsläckare! Lou och jag jobbade ihop – hon i andra gestalt som vapiti och jag som ljushårig kille med gyllengröna ögon. För inte så länge sedan skulle jag ha blivit knäsvag vid blotta tanken på 15
att vara i samma grupp som Lou, men saker och ting kan ändras. Har du nån idé? frågade hon och stirrade rådlöst på eldslågan i den sandfyllda eldkorgen. Jag kanske kan försöka spotta på den … Jag kunde inte låta bli att le. ”Har du så mycket spott då? Vattnas det i munnen på dig om du tittar på kryddväxterna där framme?” Mm, ja, de ser goda ut, svarade Lou och test spottade på elden. Den fräste till och lågan fladdrade, men mer hände inte. Vi behövde en bättre idé. Jag kliade mig i skallen och lät blicken svepa över innergården där det låg några stenar och en stor gren. ”Vi kanske kan slå ihjäl lågorna.” Oj! Inte visste jag att du är SÅ bru tal, skämtade Lou. ”Bara på torsdagar”, svarade jag, hämtade grenen och började puckla på lågan. Så där ja. Nu var grenen visserligen trasig, men flamman eliminerad. Lou sträckte fram hoven så att vi kunde göra high five. Holly och Brandon hade inte kommit så långt än. ”Fortsätt så!” sa James Bridger uppmuntrande till min bästa tjejkompis som med sina pyttesmå ekorretassar försökte lägga t-shirten hon hade tagit av sig vid förvandlingen över lågan i eldskålen. ”Ibland kan man faktiskt kväva elden genom att ta bort syret i … ” T-shirten svartnade i kanterna och fattade sedan eld. Under 16
vilda krumsprång försökte Holly rädda bitar av den. Förkot tade hasselnöt, sluta genast, din skrutteld! Jag ska allt visa dig! Jag ska kalla hit syndafloden! Elden verkade inte särskilt imponerad. ”Det är bäst att du låter mig försöka, Holly”, sa Brandon lite nedlåtande. ”Som du vet gjorde jag praktik på brandstationen.” Med mr Bridgers tillstånd förvandlade han sig, lunkade bort till eldskålen i sin enorma bisongestalt och stampade helt enkelt på lågorna tills de slocknade. James Bridger nickade åt honom. ”Det funkade den här gången, men om elden är för stor och din päls börjar brinna kan det bli livsfarligt.” Jag sneglade förstås hela tiden på Tikaani som jobbade ihop med sin flockkompis Bo. Hon var inte en polarvarg just nu utan en människoflicka. Tikaani, min tjej. Jag kunde fortfarande knappt tro att det var sant. Hittills var det ingen annan som visste – hur skulle de reagera när de fick veta? Även Tikaani kom till sist på idén att trampa ihjäl elden med stövlarna. Bra jobbat! Hon sneglade bort mot mig och gav mig ett litet leende som jag lika förstulet återgäldade. Medlemmarna i det andra vargteamet låtsades att de tyckte att det var en supertrist övning. Cliff i varggestalt lyfte helt enkelt på benet och skickade iväg en stråle mot övningselden och Jeffrey knäppte som människa upp gylfen för att göra detsamma. Tyvärr siktade de inte särskilt bra. De var alldeles för rädda för att bli träffade av varandras kisstrålar. Elden i deras korg blev större och större. ”Kattskit!” mumlade Jeffrey. Så charmigt av honom! Sedan min fars tid som djurspråks lärare på skolan hade Jeffrey blivit ännu mer avogt inställd mot pumor. Xamber hade nämligen inte låtit honom bete sig 17
hur som helst. Tyvärr var min far inte kvar längre. Han hade trots Lissa Clearwaters övertalningsförsök återvänt till vårt revir. Får jag hjälpa till? frågade Brandon vargarna och väntade inte på svar. Han satte igång och lågorna kapitulerade genast inför hans kraftiga, gula svallvåg. Flera elever jublade och applåderade trots att det luktade ganska illa om elden. ”Ni vet att ni städar själva, va?” påpekade James Bridger. Medlemmarna i vargteam nummer två stönade och Jeffrey fräste åt Brandons håll: ”Tack för det, din bulldozer!” Miro, i människogestalt, lade sig på alla fyra och nosade nyfiket på doftspåren. ”Nej, nej, sluta med det”, förmanade Cliff och drog upp honom i armen. ”Så gör man inte hos människorna, okej?” ”Okej”, sa vår vargunge lydigt och gick tillbaka till sitt eget team. Han hade haft tur och fått Leroy som partner. Vår skunkvandrare krafsade helt enkelt sand över elden och i nästa ögonblick var den släckt. Lättade över att äntligen veta hur de skulle göra, följde alla, vars eldar fortfarande brann, hans exempel. Dessvärre kunde jag inte dela deras glädje fullt ut. Vår fiende var för närvarande inte elden utan framförallt Andrew Milling. Under hela den gångna månaden hade hans trogna anhängare genomfört attentat mot människorna. Det hade förekommit många skadade, ja, till och med dödsoffer. Och det var tyvärr bara början. Den där pumauslingen smidde planer för något ännu värre. Frankie, som hade lyckats nästla sig in på ett av Millings högkvarter, hade hört att Hämndens dag skulle äga rum i juni. Kanske eftersom Millings dotter, hon som hade blivit dödad av jägare, hade hetat June. Och igår hade det varit den första juni. 18
Katja Brandis DEL 6
Katja Brandis
Sommaren har kommit till Klippiga bergen och med den de avslutande examensproven på Clearwater High. Men pumakillen Carag har svårt att koncentrera sig på skolan. Den samvetslöse Andrew Milling är besatt av tanken på Hämndens dag och Carag och hans vänner försöker förtvivlat stoppa honom. Har de fortfarande en chans mot Milling och hans anhängare? Och ska den gåtfulla Arula lyckas hjälpa dem i tid?
Sjätte delen i Woodwalkers-serien. ”Återigen en helt gripande läsning. Ett färgsprakande fyrverkeri av både godhet och illvilja …” Betyg: 5 av 5 Bibliotekstjänst om I fiendens spår, del 5
9 789179
Hämndens dag
ISBN 978-91-7985-273-3
Hämndens dag
852733
www.tukanforlag.se
O_Hamndens dag_6_210618.indd Alla sidor
2021-06-18 12:13