1.
På måndagen kom en ny elev till klassen. Hon stod framme vid katedern redan när de kom in i klassrummet på morgonen. Hon hade stort rött hår och en grön T-shirt med en väsande drake på. Det såg åtminstone ut som om den väste. Alla tystnade medan de satte sig på sina platser. Den nya flickan stod framme vid katedern och pratade och skrattade med läraren Lina. Hon verkade inte ett dugg nervös. Henrik stirrade på henne och tyckte att det fanns något vuxet över henne. Själv hade han varit så nervös att han hade fått såna där otäcka darrningar i knävecken som han brukade få när han skulle prata inför klassen. – Idag ska vi hälsa en ny kompis välkommen, sa Lina. Hon heter … eller vill du hellre presentera dig själv? 5
Flickan log och såg ut över klassen. – Javisst, sa hon. Jag heter Elvira. Men jag kanske ska … Hon vände sig om, tog en penna och skrev sitt namn på tavlan. Sen såg hon ut över klassen igen och strök en slinga av håret bakom örat. – Jag gick i en annan skola förut, sa hon. Den ligger en bit från stan och specialiserar sig på såna som jag. Det är så att jag har haft problem med … ja, en ångestproblematik helt enkelt. Hon hejdade sig. – Vet ni vad ångest är, förresten? Det blev ännu tystare i klassrummet, om det nu var möjligt. Henrik tyckte att Elvira verkade vuxnare än någonsin. Efter några sekunders tvekan räckte Zamira upp handen, som hon brukade. Elvira nickade åt henne. Under tiden stod Lina bredvid och log med hela ansiktet. Henrik tyckte att leendet började se lite ansträngt ut. Men bara lite. – Det är när man mår dåligt, sa Zamira. – Ja, på sätt och vis, sa Elvira. Fast det är mycket värre. Ångest är när man mår så dåligt att man inte fungerar. Man blir som förlamad inuti. Men jag får mediciner mot min ångest. Förr i tiden fanns det inga såna mediciner. Men nu gör det det, och de fungerar jättebra. 6
Elvira berättade lite annat om sig själv också, men det glömde Henrik bort. Han hade hört ordet ”ångest” tidigare, men det var sånt som vuxna pratade om, och han hade inte brytt sig så mycket om det. Han förstod att det var något dåligt i alla fall. Men han hade inte haft någon anledning att ta reda på det. Resten av skoldagen var ganska mycket som vanligt. På rasterna stod Henrik och Johan nere vid staketet och pratade om allt möjligt. Ibland sneglade de åt Elviras håll, och det verkade som om hon redan hade fått kompisar. Hon stod och pratade med några tjejer under träden bakom fotbollsplanen. Det var Elvira som pratade mest. Ibland strök hon håret bakom örat. Hon hade en stor orange jacka. Det var imponerande. Om Henrik hade börjat i en ny klass hade han inte vågat prata med någon. Åtminstone inte första dagen. Men Elvira verkade knappt veta vad blygsel var. Det var nästan så att Henrik önskade att han själv hade en släng av ångestproblematik. – Vad tycker du om henne? frågade Henrik. – Jag vet inte, sa Johan. Vad tycker du? Henrik dröjde med svaret. Han tyckte att Elvira verkade spännande, men det ville han inte säga. Han var säker på att Johan tyckte likadant, men att inte heller han ville säga det. 7
– Vad sa hon att hon hade nu igen, sa Johan. Ångestprob…? – Ångestproblematik, sa Henrik. – Jag tror att hon överdriver, sa Johan. – Vadå? – Det där med att man inte fungerar. Hon verkar ju fungera hur bra som helst. Henrik stirrade på honom. – Det är ju för att hon får mediciner! sa han. Johan såg skeptisk ut. – Men ändå, sa han. Vilket Henrik tyckte var en idiotisk sak att säga. Efter skolan cyklade han hemåt för att ta ut Figaro på sin eftermiddagspromenad. Det var blött på vägarna. Nästan all snö hade smält bort, och solen glittrade mellan träden. Det fanns många pölar att cykla i. När han hade passerat den sista korsningen stelnade han till och stirrade mot huset. Bilen stod inne. Det brukade den inte göra så här tidigt på eftermiddagen. Hade mamma redan kommit hem från jobbet? Han parkerade sin cykel i cykelstället, tog ryggsäcken från pakethållaren och gick in genom köksdörren. Mamma skyndade genom köket med kaffekannan i handen, och hon vinkade glatt mot honom utan att stanna. Från köksbordet hördes en röst han inte kände igen, 8
den var hes och mörk, och han såg slingor av rök under lampan ovanför matbordet. – Kom in och hälsa, sa mamma och gick vidare mot rökslingorna. Henrik hängde långsamt av sig jackan och tog av sig skorna. Han gick uppför de två trappstegen till köket. – Är det Henrik? sa den hesa rösten. Fan vad kul! Vid matbordet satt en kvinna med spretigt vitt hår och stora runda örhängen. Hon hade smetigt svart smink runt ögonen. Hon drog ett djupt bloss på sin cigarett och blåste ut röken med ett otåligt ljud. Henrik hade aldrig sett någon som såg ut som hon. Inte på nära håll åtminstone. Hon måste ha märkt hans tvekan, för hon viftade otåligt med handen. – Men kom hit då! Han tog hennes utsträckta hand. Hon spände ögonen i honom och sa: – Jag heter Fiona, och jag har känt din mamma sen hon var så här liten … Hon höll handen någon meter ovanför golvet och log. Men det var inget snällt leende, utan mer som en grimas. – Fiona bor i Sankt Petersburg, sa mamma. I Ryssland. Men nu … Fiona avbröt henne och sa någonting på ryska, samtidigt som hon stirrade på Henrik. Han tvingade fram 9
ett leende och väntade på att Fiona skulle prata färdigt, eller förklara vad hennes harang betydde. Men hon bara fortsatte och fortsatte, medan hon såg på Henrik med sina kalla ögon. Henrik orkade knappt le längre. Det började skälva i mungiporna. Det kändes som att hålla i något som var så tungt att han skulle tappa det när som helst. Varför pratade hon ryska? Trodde hon att Henrik fattade vad hon sa? Efter något som kändes som en evighet förstod han att hon skämtade med honom. Att hon tyckte att det var roligt att han inte förstod vad hon sa. Men på vilket sätt var det roligt? Han begrep det inte. Äntligen tystnade hon. – Nu ska Fiona vara i Sverige ett tag, fortsatte mamma, och bo här hos oss. – Vi kommer att bli så här, du och jag, sa Fiona till Henrik, och hon höll upp ena handen, med pek- och långfingrarna korsade. Men det lät inte vänligt, utan snarare irriterat, ja, nästan hotfullt. Hon drog ett nytt bloss på cigaretten innan hon fimpade den mot en liten tallrik på bordet. Då såg Henrik att det var hans tigertallrik, den som han hade fått i julklapp. Tigerns ansikte var redan försvunnet under aska och fimpar.
10
2.
Mamma ville att Henrik skulle sätta sig med dem och äta. Tydligen skulle de äta något märkvärdigt, för hon såg högtidlig ut. – Titta vad Fiona hade med sig, sa hon och pekade på några öppnade glasburkar som stod på bordet. Henrik drog ut en stol och satte sig, trots att han inte ville tillbringa en sekund tillsammans med Fiona. Men det märktes att mamma ville att de skulle lära känna varandra. Att hon ville visa upp honom för sin gamla kompis. Och då kände han sig tvingad att göra henne till viljes. Fiona pekade på burkarna och berättade för Henrik vad som fanns i dem. Det blev långa historier om hur hon 11