SM
Sagan om
jöochnöff
antauran
Erik Magntorn Therese Vildefall
I Lilla palmviken bland koraller och färgglada fiskar bodde sjöhästarna, och bland dem fanns även Sjönöff. Han liknade mer en liten gris än en häst. Och det var han för det mesta både stolt och glad över.
Sjöhästarna levde ett härligt liv vid sitt korallrev. Allra mest tyckte de om att dansa. De kunde massor av olika svängar och snurrar, och om de blev yra kunde de alltid hålla sig fast i korallerna med sina långa svansar. Sjönöff hade lite svårare än de andra med just det där, men han hade sina knep.
Alla sjöhästar måste hjälpas åt att hålla utkik efter hungriga krabbor, hajar och rockor som kunde dyka upp från ingenstans. Men det fanns en varelse som skrämde sjöhästarna mer än allt annat, och det var Mantauran.
De gamla sjöhästarna sa att Mantauran var enorm och hade två vridna, vassa horn. De sa att hennes ögon blixtrade när hon kom flaxande genom vattnet, och att allt omkring henne blev till mörker och isande kyla. De brukade också säga att den som en gång hade sett Mantauran blev tångtokig för resten av livet. De flesta sjöhästarna ville helst inte tänka på Mantauran, och likadant var det med Sjönöff. Hans svans blev alldeles vit och darrig bara han hörde hennes namn.