BJORN SORTLAND
TIMO PARVELA PASI PITKÄNEN
BOK SEX: HEMLIGHETEN
BJØRN SORTLAND
TIMO PARVELA
ILLUSTRATIONER PASI PITKÄNEN
1.Kroppen vill inte det hjärnan vill.
Benen, magen, lungorna – hela kroppen stretar emot. Jag har blodsmak i munnen. Jag trodde inte att det kunde kännas så här. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag har skolkat från alla idrottslektioner och motsvarande. Och nu får jag betala för det. Jag borde ha satsat mer på träningen en gång i tiden, eftersom jag nu tvingas springa allt vad jag kan. Jag jagar ett förrymt barn. Det är helt otroligt hur mycket styrka och vilja som finns i en tioåring.
Vi måste hinna ifatt honom innan hans krafter tar slut.
Tur att snön har börjat smälta, det gör det lättare att ta sig fram än senast när vi var här.
Vinden har tilltagit. Vädret på Kepler har visat sig mindre behagligt än vi först trodde. Vad kan det vara som gör att det växlar så snabbt?
Blodsmaken byts ut mot rostigt järn.
Men lyckligtvis är jag inte ensam.
Ari hinner ifatt Joni först och hejdar pojken genom att kasta sig över honom.
– Nej, nej, nej. Släpp mig! skriker Joni.
– Men vart ska du, Joni? Varför springer du?
Joni stirrar länge på oss. Ari börjar också bli nervös. Joni blinkar inte alls med ögonen, stirrar bara rakt framför sig. Så länge att ögonen tåras.
Han har stelnat till, som om någon tryckt på pausknappen. Joni har varit sjuk ganska länge.
Kroppen är hårt ansatt.
– Det var mitt fel, säger Joni.
– Vilket då? frågar jag.
– Jag dödade dem. Jag dödade viskarna. Jag förtjänar inte att vara med er. Jag ska leta upp fler viskare nånstans, be dem om ursäkt och …
I detsamma tar energin slut och Joni sjunker avsvimmad ihop på marken.
– Det var Olivias fel, säger Ari, böjer sig ner och lyfter upp Joni i famnen. Allt är Olivias fel. Jag tar tag i Jonis slappa hand.
– Jag är ingen läkare, men pulsen känns inte särskilt hög fastän han sprang nyss. Han andas regelbundet och hudfärgen är normal. Jag tror inte att det är nån fara med honom.
Vi lägger ner den lätta lilla pojken på titanskivan och drar honom tillbaka till lägret. Vi går raskt. Snön smälter hela tiden, fastän landskapet var bländvitt bara för en stund sedan.
Den här planeten är en väldigt märklig plats.
Ibland misstänker jag att vädret här styrs av något annat än rena naturkrafter.
– Joni sover djupt, säger jag.
Vi skulle förstås kunna hämta Olivia till hjälp, expeditionens ledare och läkare. Men hon är inte på särskilt bra humör, eftersom hon fortfarande sitter fastbunden i förrådet. Vi gjorde uppror efter att hon hade berättat varför vi hamnade på den här planeten.
– Kommer Joni att klara sig? frågar Lisa. Flydde han för att han blev rädd för Kungen? Har Joni sett honom? Är Kungen en människa? Är han farlig?
Lisa darrar.
– Kungen, fnyser jag. Nej. Har nån sett honom? Finns han ens?
– Kapseln är öppen. Nån har öppnat den trettonde kapseln. Och vi såg alla spåren i snön.
Lisa ser helt skräckslagen ut.
– Och viruset som Olivia pratade om, fortsätter
Lisa. Som vi skulle smitta viskarna med. Vi bär ju alla på det. Vi måste hitta motgiftet som Olivia gömt undan. Tänk på vad som hände Albert, eller om viskarna kommer hit och dödar oss och …
– Viskarna är inte farliga, säger jag. De är våra vänner. Olivia har fel. Gå tillbaka till Svetlana och Min-Jun i boendemodulen. Vi kommer dit. Jag har en plan, säger jag och ler.
Men jag har egentligen ingen plan.