9789179699222 by Smakprov Media AB

RÖSTERNA TYSTNAR

GUNILLA FAGERHOLM

“This is my simple religion. No need for temples. No need for complicated philosophy. Your own mind, your own heart is the temple. Your philosophy is simple kindness.” ― Dalai Lama XIV

Denna bok tillägnas: Min älskade bror, författaren Erik Fagerholm, som gick bort i Covid-19 i oktober 2020

Ett stort TACK Till Ela Sawosko för arbetet med bokomslaget

PERSONER I ”RÖSTERNA TYSTNAR”

Huvudperson Jenny Johnson, en vacker 25-årig svensk-amerikanska från Mora, Minnesota, med kopparrött långt hår och gröna ögon Lightning Ridge, Australien Sven Torstensson, Jennys före detta fästman Gertrud Torstensson, Svens fru Wally Junior Torstensson, Svens och Gertruds son David Torstensson, Svens pappa Ida, Davids sambo och Svens mamma Anders Torstensson, Svens farfar En aboriginkvinna i Australien och hennes barnbarn Riki och Rianna Klostret i kanten av Everglades, Florida Abbedissan Beata, klosterstäderska Syster Florence, nunna Syster Nadja, nunna

Sverige Sture Blomkvist, Jennys morbror Lars Hellström, polisinspektör i Mora och Svens tidigare chef Jonas, inte alltför smart polisassistent i Mora Nisse Nilsson, Jennys tidigare skidtränare inför Vasaloppet, tillfälligt på Mora Turistbyrå

Kenya Ove Blomkvist, Jennys kusin och Stures son. Platschef för hjälpprojektet Boaz, Oves närmaste man Birgit Blomkvist, Stures ex-fru och Oves mamma Mr. Orengo, parlamentsledamot En medicinman i Samburu-land och några skurkar Brian, ägare av tält-camp

PROLOG

I ett nunnekloster i utkanten av Everglades försöker en abbedissa hjälpa klostrets sjuka städerska att återfå hälsan och livslusten. I ett svenskt fängelse väntar en bitter man på hämnd. I det australiska opalgrävarparadiset växer osämjan mellan forna vänner. I Afrika, i närheten av Turkana-sjöns västra strand, kämpar entusiaster för att förbättra hjälpverksamheten. I Mora, Minnesota, lever ett äldre par ett lugnt och harmoniskt liv. Och i Stockholm arbetar en vacker ung kvinna, utbildad brandingenjör, håglöst och sorgset. Hon heter Jenny och är deprimerad. Hon hade nyligen varit så nära att hitta den fullständiga lyckan men så försvann den så plötsligt, och otäcka tankar började återigen dyka upp inom henne. Är hon ett monster eller finns det hopp för henne? Alla hennes pengar är oväsentliga för henne. Hon har inget behov av dem. Hon kan lika gärna kasta bort dem. De kan ju i alla fall inte ge henne den lycka hon saknar.

KAPITEL 1 – ÅR 1977

En gammal kvinna, gråhårig och lite böjd i kroppen och klädd i en lång grå och enkel klänning, står och tittar ut genom den grå byggnadens lilla fönster. Utanför rinner vattnet fortfarande nerför husväggen efter nattens regn. Det ångar ute av den varma luften. Växtligheten riktigt dryper av fukt och här och var ligger dimman strax ovanför marken. Av erfarenhet vet hon att det bör vara tungt att andas där ute nu på morgonen och hon är glad över att vara inomhus. På avstånd skymtar utkanten av Everglades där mangroveträden slingrar sig fram i tjocka slemmiga växtsjok. Mellan dessa formationer syns mörka illaluktande vattenpölar befolkade av alligatorer och ormar. En stor alligator ålar sig ner i vattnet från grässluttningen där den vilat. Hon ryser till. Hon har aldrig tyckt om utsikten från klostret. Den skrämmer henne för den känns på något sätt så hotfull. Nej, hon tycker helt enkelt inte om närheten till träsket men under åren som nunna har hon lärt sig stå ut med sådant hon inte egentligen tycker om. Hon har blivit ödmjuk och finner sig numera i sin lott. Tacka vet hon vyerna i sin hemtrakt i norra Kanada. Den friska luften och de oändliga vidderna. Tittar man åt ett håll ser man den enorma tundran möta himlen långt borta. Och åt andra hållet förenas det blåa havet, 12

Hudson Bay, så småningom med himlen, också den så långt borta. Och man förbluffas ständigt också av tundrans årliga förvandling under en kort säsong till ett vackert blomstrande hav av små blommor. I den fantastiska miljön samsas både djur och människor. Kanadensare, eskimåer och indianer. Isbjörnar, polarrävar, sälar och valar. Där finns plats för dem alla. Ödet ville dessvärre att hon för 40 år sedan skulle hamna här i Florida. Hon var så lycklig hemma i Churchill, Manitoba, vid kanten av Hudson Bay. Uppväxten var harmonisk och när hon i övre tonåren hittade sin kärlek i Stephen, som flög postplanet, var lyckan fullständig. Men det var tydligen inte meningen att hennes lycka skulle få fortsätta. Stephen störtade med planet bara några dagar efter det att de bestämt datum för bröllopet. När hon väl hämtat sig efter detta fruktansvärda beslutade hon att gå i kloster. Och klosterlivet övergav hon aldrig men däremot flyttade hon några gånger till nya ställen. Och här, i närheten av Everglades, befinner hon sig nu sedan flera årtionden. När tankarna riktas alltmer mot det som en gång varit känner hon ett stort vemod. Nej, det här duger inte. Hon kan verkligen inte unna sig att vara nerstämd. Inte nu. Hennes styrka kommer att behövas när hon strax ska hjälpa en annan person. I väntan på mötet sätter hon sig vid skrivbordet för att uträtta lite av allt det arbete som väntar på hennes uppmärksamhet. Hon är ju när allt kommer omkring som abbedissa ansvarig för vad som sker i klostret. 13

Men hon har svårt att koncentrera sig. Hon har dåligt samvete. Ångrar sin brist på engagemang. I sitt arbete har hon under årens lopp varit fullt upptagen både med att leda busiga noviser in på rätt väg och att ta hand om klostrets alla nunnor i varierande åldrar. Hur har hon kunnat förbise att ta hand om också klostrets så gott som osynliga skuggor, till exempel den lilla städerskan Beata, som endast skymtat förbi någon gång ibland utrustad med skurhinkar och borstar för att städa alla klostrets många rum och celler? Hon har välkomnat henne dit men sedan glömt bort hennes existens! Beata anlände sjuk och förtvivlad och hade sett ut som en liten döende sparvunge, ung som hon var då. Vård, mat och husrum fick hon men resten då? Det mänskliga! En försynt knackning hörs från dörren. ”Kom in Beata,” ropar hon med mjuk röst. Vid anblicken av den lilla försagda varelsen i dörröppningen, blek och nästan utmärglad, reser hon sig hastigt upp och skyndar dit för att ta emot henne. När Beata vacklar till och tar stöd med ena handen mot dörrkarmen, lyckas Abbedissan fånga upp henne just innan fallet och leder henne fram till besöksstolen. Med ett matt tacksamt leende följt av en svår hostattack sätter sig Beata ner. Hon mår mycket dåligt. Så matt i hela kroppen. Och denna hosta tar nästan livet av henne. Hon undrar vad Abbedissan vill prata om. Kan det vara så illa att hon vill anmärka på Beatas arbetsinsatser? Hon har ju faktiskt gjort sitt yttersta för att fullgöra vad hon åtagit sig, men det är så svårt när 14

man knappt kan stå på benen. Hoppas Abbedissan förstår det. ”Beata, kära lilla vän! Du får förlåta mig att jag kallar dig ´lilla´ men jag har sett dig här i klostret i så många år. Syster Florence har talat om för mig att du inte mår bra, att du hostar och att du också blir allt magrare för var dag som går. Den här negativa trenden måste få ett slut! Eller vad tycker du?” Ett mumlande svar hörs och därför utbrister Abbedissan: ”Tala högre, Beata! Jag hör inte vad du säger. Seså, ge mig ett svar nu!” Med något högre röst säger Beata: ”Jag bryr mig inte om hur det går för mig. Slösa inte medlidande på mig. Jag är inte värd det.” Hon drar en lång skälvande suck när hon tänker på anledningen till det hon just sagt. Hon känner sig verkligen inte värd att ömkas. Hon vill egentligen inte alls leva längre. Hon vill dö. Hon vill slippa plågas av sina otäcka minnen. ”Nu får det vara slut med de dumheterna! Nu blir jag riktigt arg. Det är faktiskt inte du som bestämmer om du är värd det eller inte. Så vitt jag vet så gör Gud det. Nu har du under två decennier lidit av det som hänt. En del var du skyldig till men inte allt. Du har mer än väl visat din ånger under den här tiden. Du har tagit på dig klostrets mest betungande arbeten, du äter inte som du bör och du har totalt glömt bort att skratta. Prata gör du ytterst sällan. Och även om du inte är nunna – 15

av egen vilja, bör tilläggas – så bestämmer jag över klostret och dess invånare.” Med skrämd min avbryter Beata Abbedissan. ”Menar Ni att jag är tvungen att lämna klostret? Å nej, jag vill så gärna vara kvar här…” ”Lilla Beata, självklart tänker jag inte köra iväg dig härifrån. Du hör hemma här, speciellt när du mår så här dåligt. Men … jag tänker ändra på saker och ting när det gäller dig.”

Ungefär samtidigt som detta sker i Everglades, kastas fången Sture in i sin svenska fängelsecell. Han slår med en hård duns in i väggen. Ligger orörlig en lång stund innan han vilt svärande försöker resa sig. Han kommer upp på knä men stupar sedan hjälplöst på näsan igen. Han orkar inte mer! Han ska döda dem alla! Han ska göra slarvsylta av dem, en efter en. Och han tänker skratta dem rakt i ansiktet medan han gör det. Och de andra två som orsakat hans fängelsestraff och båda medlemmar i hans familj, han ska minsann se till att de kommer att hinna ångra sig enormt innan han slutligen dödar dem. Honom bråkar man inte med!