© Kim H. M. Fado Forsgren 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-568-2
Skulptur på omslaget, titel “Tillit”, i björk av Kim H.M. Fado Forsgren, 1997
Lilla ”Vickan” var ett av de minsta avtrycken på familjemedlemmarnas händer. Liten ja, men charmera det kunde hon minsann det lilla fingeravtrycket. Speciellt bra på det var hon dagar när det fanns någonting för fingrarna att ta tag i vilket är extra viktigt i Corona-tider. Vickan ansåg sig själv vara av fin familj! Av bästa tänkbara familj, hon var alltid lika ren och fin och utan en enda liten bakterie på hennes fina yta. Huden var mjuk i det närmaste len. Fast den så ofta var utsatt för stort slitage på grund av hårt arbete. - Man måste vara karl för sin hatt, sa pappa Tumme-Tott. Arbete skapar hälsa och välstånd, brukade han också säga och mamma Slickepott instämde till fullo. Mamma Slickepott visste att pappa Tumme-Tott en gång för länge sedan fått gå med i en parad.
Kan ni tänka er, där hade han fått hålla i ett plakat där det stod att läsa, ja just det: ”Arbete skapar hälsa och välstånd” Nu hade det hänt för så länge sedan, att lilla ”Vickan” ibland undrade om det verkligen varit pappa Tumme-Tott som gått där...med ett plakat genom stadens gator, tillsammans med alla andra fingeravtryck. Lilla Vicke-Vire tyckte inte att det spelade någon roll, vilket. Huvudsaken var den att pappa Tumme-Tott eller någon med ett "besläktat DNA" fått vara med på den tiden. Det gjorde att Vickan kunde känna sig delaktig i en lång rad av fingeravtryck, alla lika noga med att tvätta sig om händerna innan det skulle ätas pizza, frukt, eller något annat som fanns på tallriken. Kanske serverat med en smörgås till – en smörgås som behövde hjälp av fingrarna att komma upp till munnen. En sådan renlighet man upprätthöll inom familjen! Sedan de först blivit insmorda med tvål eller duschkräm var alla fingrarna noga med att komma in under vattnet.
Den lilla nagelborsten som låg på handfatet i badrummet, tappade nästan borsten av ansträngning. Han tuffade till sig och reste ragg så fort fingrarna kom i närheten.
Allt för att kunna göra ett gott arbete – det! Var hans stolthet. Borsten visste sedan tidigare att den här familjen var nöjd med vad han uträttade. Dessutom, var han något av en specialist på att komma åt under naglarna. Borsten hade även, ibland kommit till användning när det gällde att rengöra smycken.
Vackrast tänkbara ringar vilka fingerbärarna smyckade sig med. Nu hade fingeravtrycket ”lilla Vicke-Vire” skilts från sin familj, åtminstone kändes det så. En helt vanlig grå dag hade Vickans fingerbärare Louise, varit till butiken lite längre ned på gatan men fortfarande i närheten av huset där alla bodde: Det blå huset, med den välskötta blomsterrabatten utanför.
Där bor de alla, i samma hus.
Nu till butiken, fingerbäraren Louise var där med returglas och burkar. Som skulle lämnas till återvinning. Vickan hade fått lära sig av sin bror hur man gör, även om det innebar att hon måste stå på tå för att räcka upp till maskinen, så visste hon i alla fall var hon skulle stoppa i burkarna. Idag var det många burkar, eftersom det varit fest ute på byn, precis som vanligt var det kö framför automaten.