9789179695507 by Smakprov Media AB

WILLIAM SILVERCRONA och det magiska landet Thyrridea

E.S Andersson

William Silvercrona och det magiska landet Thyrridea

INLEDNING

Hej vad roligt att denna bok hittat till just dig bland alla andra böcker och dator–spel i världen. Antingen har boken hamnat hos dig genom att du fått, köpt eller lånat den på något bibliotek eller av en vän. Oavsett hur den har hamnat hos dig är den här bokens sidor fyllda med äventyr speciellt för dig. Kryp nu upp i soffan, sängen eller på något annat favoritställe och håll i dig. Du kommer nämligen alldeles strax få möta William, hans mamma Anne och pappa Henry samt många andra och ta del av allt som händer dem med början en alldeles vanlig regnig dag i Sverige i en liten ort som heter Sigtuna.

KAPITEL I FLYTTEN FRÅN SIGTUNA

Regnet öste ner och William huttrade i den kalla vinden. William avskydde verkligen blåst och regn och inte blev det bättre när de två kombinerades. William var på väg mot skolbussen som skulle köra hem honom från Skepptuna skolan. Det var bara ett femtiotal meter han skulle gå men håret var redan blöt. Han slog sig ned på ett säte. Skönt att komma in i bussvärmen tänkte William. Bussen stod stilla och väntade in de mindre barnen. De brukade alltid ta lite längre tid på sig för att få på sig regnställ och skolväskor. – Jaha, sa chauffören då var alla med, sedan startade han bussen efter att han hade räknat barnen högt. 7 stycken var det som denna dag skulle med. Den vita bussen körde sin vanliga runda och det första stoppet var i Sigtuna där William bodde med båda sina föräldrar, mamma Anne och pappa Henry. Williams pappa var en lång man. Om man frågade några i omgivningen skulle de säkert beskriva honom som en stilig man i 38 års åldern. Han hade några kilos övervikt,

men han brukade referera till dem som sina trivselkilon. Pappa Henry var nämligen glad för god mat och åt lite för mycket av sötsaker och efterrätter. Henry arbetade på ett multinationellt elektronikföretag och eftersom han ofta var på resande fot blev det dessutom många affärsluncher. Mamma Anne var en lång och smal kvinna i 35 års åldern. Hon hade rakt ljust hår i page och fina anletsdrag. William påminde lite om dem båda. Han var ljusbrun som sin pappa och så han hade ärvt sin pappas pigga blå ögon och smalheten från sin mamma. Längden var från dem båda. Bussen stannade till vid hållplatsen och Williams mamma stod där och väntade. – Hu vilket väder, sa Williams mamma. Ett riktigt höstväder. Snabbt, snabbt in i bilen William. Vilken tur att jag tog bilen då slipper vi bli blöta sa hon och pustade. Egentligen bodde de inte speciellt långt från busshållplatsen, men Williams mamma som ofta var mycket stressad, kände att det gick mycket fortare och snabbare med bilen, sedan var det mycket smidigare också. Williams mamma hade kört direkt från sitt jobb inne i Stockholm, där hon arbetade som civilekonom på en redovisningsbyrå och som vanligt var det ett möte som drog ut på tiden, så där tillräckligt mycket för att hon skulle bli stressad. – Det blir bättre när du är något år äldre William då kan du ha nyckel och gå direkt hem, sedan kommer jag efter ett tag sa hon stressat till William. William hade hört det där rätt många gånger förut och han var van vid att

mamman var lite stressad. – Ja, ja svarade William. Han satte sig i framsätet och mamman startade bilen och körde den korta sträckan till hemmet. William sprang fort upp till sin telefon (som han satt på laddning i morse) för att se om han fått något meddelande från sin kompis i Umeå. Det hade han. Det var ett långt snapchat där han undrade om han kunde komma och hälsa på om 4 veckor. – Mamma mamma, ropade William men han fick inget svar. Han försökte igen, men det var lönlöst. Till slut gick William fram till trappen och ropade mamma med hög röst ner till bottenvåningen. Då hörde hon honom. – Vad är det? undrade Williams mamma. – Jo, jag undrar om Vincent får komma och hälsa på om 4 veckor. – Mm visst får han det, svarade hon. – Vad bra då svarar jag honom det sa William. Jag har precis fått ett snapchat av honom. – Visst, gör du det sa hon lite tankspritt, men kom ner om 10 minuter för då är maten klar. William skrev ett snabbt svar sedan gick han ner till sin mamma i köket. – Vad blir det för någon mat? undrade William. – Idag blir det något snabblagat; falukorv, makaroner och sallad svarade mamman. Vi får äta något annat lite senare på kvällen när pappa kommer hem. Williams pappa var nämligen på en affärsresa till Amsterdam och Bryssel. Han hade varit borta i fem dagar, men skulle komma hem senare under kvällen. – Jag funderar på att göra din favoriträtt. Om jag hinner och orkar vill säga pustade hon. William visste att det alltid tog ett tag när mamman kom hem ifrån jobbet för att hon skulle stressa ner. William undvek därför att

svara. – Sedan har pappa och jag något viktigt att berätta för dig ikväll men jag vill berätta det när vi alla är samlade förklarade Williams mamma nervöst. – Ska jag få en present? undrade William glatt. Mamman skakade långsamt på huvudet. William funderade över var det var som hans mamma och pappa skulle berätta. Mamman lät liksom allvarlig på rösten, nästan som om det hade hänt något tråkigt. – Det är väl ingen som har dött? frågade William. – Nej, då nej då, men vi tar det när pappa kommer hem sa hon bestämt. Var det något som William hade lärt sig i sitt snart 11–åriga liv så var det att det inte var någon idé att fråga vidare när hon lät bestämd. Och William som verkligen avskydde att vänta, speciellt när han inte riktigt visste vad han väntade på. I vanliga fall brukade han alltid kunna få ur sin mamma vad det var som skulle hända. Han visste nämligen att hans mamma var mycket svag för honom och nästan aldrig kunde hålla en hemlighet ifrån honom, om det inte var så att hon lovat någon att vara tyst, då var det nämligen omöjligt att få ur henne något. Hm, funderade William. Hon har säkert lovat pappa att de skall berätta det för mig ihop. Då är det ingen idé att försöka pressa henne, men William kunde förstås ändå inte låta bli. – Snälla mamma du kan väl berätta vad det är? Hon började skruva besvärat på sig. – Jag har lovat pappa mumlade hon. Nej, jag kan inte William. William förstod att det var lönlöst att få ur något mer utan hjälpte henne att laga maten och sedan åt de. – Får jag spela

datorspel nu när jag har ätit klart? frågade William. – Ja, en kort stund max 40 minuter du vet att jag har sagt till dig att du inte får spela mer än 40 minuter. – Ja, jag vet men alla mina kompisar får spela längre sa William. Mamman muttrade lite grand och ropade efter honom när han var på väg upp i trappan. – Kom i håg max 40 minuter! William hade en äggklocka på sitt rum och han visste att mamman hade en likadan nere i köket. Han ställde in den på 40 minuter så att han kunde han ha koll på hur mycket tid han hade kvar. Precis innan hans klocka ringde hörde han sin mammas steg i trappen. Drrrrr lät det från hennes äggklocka. – Ska bara avsluta, ropade William. Sådär nu är jag klar! William visste att det inte var någon idé att försöka förlänga tiden för då skulle hans mamma bara bli arg och då blev det inte roligt alls. Det var inte ofta som han hade sett sin mamma arg men det hade hänt några gånger och det var hemskt. Hon blev inte så där arg så att hon gapade och skrek nej hon var mycket värre. Istället blev hon sammanbiten och mycket vass i tonen samtidigt som det inte spelade någon roll ifall man bad 100 miljoner gånger om ursäkt. Det var hemskt tyckte William. Han avslutade därför snabbt Fortnitespelandet – Har du någon läxa? William funderade – Nej inte tills imorgon men jag har läs– och skrivläxa tills på fredag. Jag kan göra lite idag och lite imorgon. – Fint, sa Williams mamma. Då går jag ned och börjar med lasagnen. Ropa om du behöver hjälp. Nej,

förresten. Du kan sitta vid köksbordet och göra läxan så kan vi småprata under tiden medan vi båda jobbar. Egentligen tyckte William bättre om att sitta med läxan framför TV:n för då kunde han snabbt slänga ett öga på TV–programmen samtidigt som han gjorde läxan och då kändes det nästan lite roligt att göra läxan. Oftast gick det bra för mamman att han gjorde så, men ibland kände Williams mamma att tiden gick alldeles för snabbt och att hon inte sett William under hela dagen och då ville hon gärna att han gjorde läxan nere i köket tillsammans med henne. Anne var nämligen en mycket social person som inte tyckte om att arbeta själv, utan tycket att det var roligare med sällskap. Sagt och gjort William satte sig vid köksbordet med sina läxböcker medan mamman började med lasagnen. Efter en stund hörde han en bil köra upp på avfarten. Han tittade ut och såg att det var pappans mörkblå kombibil. Han rusade upp för att öppna ytterdörren och när han såg sin pappa gav han honom en stor kram. – Saknat mig? – Det är klart jag har, sa William. – Jag har saknat dig också svarade pappan och rufsade till William i håret. – Vad blir det för mat? sa han och sniffade med näsan i luften. – Lasagne, svarade Anne. – Perfekt jag som är vrålhungrig. Han bar in sin stora bruna resväska och packade upp presenter till de båda. En parfym till Anne och en tröja till William. William gick genast in på toaletten och bytte om. Han gillade verkligen tröjan.

Pappan började duka fram medan han och mamman småpratade om hans resa. – William det är något vi måste berätta för dig, sa han allvarligt. – Vad är det? – Jo det är så att mamma och jag har beslutat att vi ska flytta tillbaka till Nya Zeeland. William blev helt paff. Det hade han verkligen inte väntat sig. – Du vet att mamma och jag växte upp där fortsatte Henry. Vi har diskuterat det fram och tillbaka i några år, men nu fick vi plötsligt ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till. Mormor Ruth och morfar Fritz har nämligen ärvt gammelmormors hus och mormor ringde för ett tag sedan och frågade om vi också ville bo där. Det är ett stort hus i huvudstaden och mormor och morfar tycker att det räcker att de bor på bottenvåningen och vi får bo på de andra våningsplanen. – Nej, skrek William. Jag vill inte flytta! Hör ni det båda två nej sa jag! och sedan rusade han upp på sitt rum och smällde igen dörren. William hörde mammans steg i trappen och sedan knackningen på hans dörr. – Får jag komma in? frågade hon. William grät så kudden i sängen var alldeles våt. – Men lilla gubben, sa mamman och satte sig på sängkanten. Jag förstår dig. – Om du gör det snörvlade William. Då kan du bestämma att vi inte skall flytta till Nya Zeeland. Nya Zeeland det ligger ju väldigt långt bort, snörvlade William. Då behöver man ju resa över nästan hela jordklotet för att komma dit. – Det är helt sant sa Williams mamma. Nya Zeeland ligger väldigt långt bort från Sverige. Det stod helt still i Williams huvud. Flytta?

Då måste jag ju lämna mina kamrater och min skola. Det här var stort mycket större än allting. – Mina bästa kompisar. Hur går det med dem? undrade William. Du kan hålla kontakten via snapchat, skype, sms och mail svarade mamman. – Det är ju inte alls samma sak, skrek William och blängde. – Jag förstår dig gubben svarade hon och kramade honom. William såg på sin mamma och han kunde höra på hennes röst att hon var pressad. – Mamma varför kan vi inte stanna här? Varför måste vi flytta fortsatte William? – Jag förstår dig. Jag tror att när det har gått ett tag kommer även du att gilla Nya Zeeland. Dina vänner här finns ju kvar och du kan besöka dem på loven. Vi löser det jag lovar. Men, jag förstår också sa mamman att det inte kommer att vara på samma sätt. Du kan inte leka med dina kompisar varje dag eller ens en gång i månaden och flytten kommer att påverka dig mer än pappa och mig. Men, vi måste flytta, sa hon tyst. Och jag är så ledsen för din skull. Men, jag lovar att du kommer att trivas i det nya landet och du kommer att få nya kompisar, sa mamman och strök William över håret. William kände sig fortfarande arg samtidigt som han kände sig helt tom i huvudet. Han visste att han kunde lita på sina föräldrar. Hade de lovat att de skulle ordna så att han kunde besöka sina vänner så skulle de ordna det. – Jag går upp och tittar på TV en stund, sa William. – Gör du det jag kommer upp med kvällsmat lite senare,

svarade hon. William tittade förvånat på sin mamma, men jag brukar aldrig få äta framför TV: n. – Ja, jag vet men ikväll gör vi ett undantag, sa mamman och gav honom en kram. William gick igenom de flesta favoritkanalerna men det fanns inget roligt på TV:n, William plockade därför fram sin stjärnkikare istället. Ikväll var det stjärnklart och kanske kunde han se någon stjärna. Han ställde in siktet på Orion med sina tre stjärnor på rad, samtidigt som han funderade. Konstigt att jag ska flytta, mumlade William. Han hade trott att de för alltid skulle bo i huset och nu blir det inte så. Nu behöver huset säljas tänkte William och alla mina saker måste packas ned. När Vincent och hans familj skulle flytta lade man ut huset till försäljning på internet. Hemnet tror jag att det hette, sedan kom en massa människor för att titta på huset innan budgivningen började. William hörde att hans pappa kom uppför trappen. – Vad tittar du på? frågade han. – Här, sa William och sträckte över stjärnkikaren. Ser du dem? – Ja, nu ser jag, svarade pappan. Det är Orion. Du behöver inte oroa dig över flytten mumlade han. Det kommer att ordna sig. Du kommer att träffa nya vänner. – Ja men fotbollen då? undrade William. – Du kan spela fotboll i det nya landet, men det är klart det blir inte med din vanliga klubb. Jag skulle bli mycket förvånad om Sigtuna IF hade filialer dit vi ska flytta, sa pappa med ett litet leende, men du kan alltid komma tillbaka och träffa dina gamla lagkamrater. –

Hej, vad roligt att denna bok hittat till just dig bland alla andra böcker och datorspel i världen. Antingen har boken hamnat hos dig genom att du fått, köpt eller lånat den på något bibliotek eller av en vän. Oavsett hur den har hamnat hos dig är den här bokens sidor fyllda med äventyr speciellt för dig. Kryp nu upp i soffan, sängen eller på något annat favoritställe och håll i dig. Du kommer nämligen alldeles strax få möta William, en 10 – årig pojke och följa med på hans resa när han tillsammans med sina föräldrar, Anne och Henry, lämnar det relativt trygga Sverige och beger sig på en magifylld färd till det främmande landet Thyrridea. På resan får han i uppdrag att söka efter den försvunna skaparstenen. En sten som behövs för att bilda och upprätthålla den ordning som finns mellan ljus och mörker. Resan kommer att innebära stora prövningar för William och han tvingas att växa med sitt uppdrag. Samtidigt som han också blir tvungen att lära sig mer om sitt förflutna och ursprung. Allt är nämligen inte som det ser ut att vara.