Språk, språk, språk Finlandssvenskan i kläm?
LEIF HÖCKERSTEDT
Språk, språk, språk
LEIF HÖCKERSTEDT
Språk, språk, språk Finlandssvenskan i kläm?
© 2020 Leif Höckerstedt Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-435-7
Innehåll Förord
7
Vad är egentligen ett språk?
8
Svenska är mera än finlandssvenska
15
Finns det vackra språk?
23
Språken är ganska lika
30
Varje språk har sin historia
36
De gamla språken i Finland
44
De nya språken
61
Migranterna och svenskan
73
Svenskfinland: finska, svenska och engelska
81
Kurderna – de nya finlandssvenskarna
86
Indien och engelska
95
Den irrationella språkkänslan
105
Svenskan i Finland: kommentar och källor
114
Statistikhänvisningar
123
Förord
D
etta med språk diskuteras ständigt. Omvärlden förändras och vår språkliga omvärld med den. Språken bygger på fakta: en norm, en grammatik och ett ordförråd. Vi kan diskutera hurdant ett språk är men vi reagerar känslomässigt. Detta gör språkkontakter så fascinerande. Både professionellt och på fritiden har jag badat i de språk som väckt mitt intresse – och erfarit njutningen att upptäcka nya världar. Den stora händelsen under de senaste decennierna är migranter eller invandrare och språken med dem. De exotiska språken har blivit vardagsmat. Språken kommer närmare oss och vi reser oftare till dem. Det är inspirerande. Jag ville nu ge en liten språkkarta. Den röda tråden är valet av svenska bland andra språk och vad det innebär. Jag ger min syn på den språkliga verkligheten i Finland med nedslag i Kurdistan och Indien. Det är språkvetenskap och debatt. Samtidigt utgör varje kapitel en essä. Varje infallsvinkel på ett språk öppnar upp sin del av verkligheten kring oss. Boken avslutas med en förteckning av central bakgrundslitteratur som kommenteras särskilt med tanke på läsare i Sverige. Svenskan är värd en djupare bekantskap. Ekenäs 02.01.2020 Leif Höckerstedt
7
Vad är egentligen ett språk?
V
ärlden har krympt. Informationen pulserar i realtid mellan världsdelarna och folk reser som aldrig förr – klimathotet till trots. Migranterna anpassar sig till majoriteten i sitt nya land och integreras på dess språk. I Sverige är det svenska, i Finland är det finska. Eller är det så enkelt? I dag är engelska ett allmänt språk och i Finland är faktiskt svenska det andra officiella språket. Vad innebär allt detta? Migranten i Sverige ställer de självklara frågorna: Vad är svenska, vad är ett språk? Vilka språk omger oss? Svenska – varför i allsin dar! Varför inte engelska som ju alla förstår. Vilka språk är nödvändiga i dag? Migranten i Finland är ännu mer konfunderad. Svenska och finska är båda officiella språk men svenska skulle vara lättast – eller engelska. Och svenska liknar ju norska och till och med engelska. Ibland verkar också svensken i Sverige och finlandssvensken ställa samma frågor. Svenska är på något sätt lite gammalmodigt. Engelska och finska har mera nerv om ock på olika sätt. När man försöker få orientering i språkens djungel börjar man osökt fundera över vad ett språk egentligen är. Vad är det man har känslor för? Språket är ju sällan något neutralt kommunikationsmedel. Den som exempelvis kommer från den arabiska kulturen till Norden blir lätt förvirrad över att norska och svenska räknas som olika språk. I den arabiska världen är det helt naturligt att man tyr sig till en modern standardarabiska (MSA) för att förstå varandra. Arabiska är ett språk fast talspråket skiljer sig åt enligt land. Ett språk är det man kommit överens om att är ett språk. Så måste det vara. Förståelsen mellan dem som talar ett språk är en andrahandsfråga. Språket görs till ett lands speciella särmärke och blir en symbol för landet självt. Överraskande nog kan ibland ett lands språk förutsätta att man kan ett annat språk, något som i sin tur delar upp talarna inom landet. Så är det nästan omöjligt att klarar sig utan kunskaper i engelska när man talar svenska i Sverige, något som i viss mån gäller också i Finland. Men i Finland förutsätts man som svensk hänga med i en finsk jargong: You have got to live with it – siitä ei pääse yli eikä ympäri! Man har sagt att ett språk, det är en dialekt med en armé bakom sig. 8
Att ett språk består av individer som förstår varandra faller snabbt vid närmare eftertanke. Dialekter som hör till samma språk är ofta mycket mer svårförståeliga sinsemellan än olika språk. Jämför bara å ena sidan standardsvenska med en rikssvensk mycket djup dialekt som älvdalsmålet i Dalarna och en motsvarande «svår» finlandssvensk dialekt som Närpesmålet, och å andra sidan språken danska och norska. Nedan ges norskans två officiella varieteter bokmål och nynorska. Exemplet älvdalska är taget från Dalmålsakademins hemsida/Stockholms universitet och kan avlyssnas på nätet (textexemplen är gjorda av personer med målspråket som modersmål). Standardsvenska. «Men oj, oj, oj, vilken eländig stackare!» sade Mormor första gången hon såg Misse. Det var en morgon strax efter jul. Det var väldigt kallt och det hade snöat under natten. Älvdalska: «Men ua, ukin wask!» sagd Mumun fuäst gandsin o såg Masse. E war ien morgun, strax etter juäle. E war ljuät-kollt og er add snier um note. Närpesmål: «Men oj då, kva litin yntjeli stakkar!» sa mormor först ganggon on soåg Masse. He va in myön, strakst baket julen. He va grymt kalt, och he a snyöga åm natten. Danska: Men ak, hvilken elendig stakkel! sagde Mormor første gang, hun så Misse. Det var en morgen lige efter jul. Det var vældig koldt, og det havde sneet i løbet af natten. Norska, bokmål: «Men uff for et stakkarslig krek», sa Mormor første gang hun så Misse. Det var en morgen rett over jul. Det var sprengkaldt og hadde snødd i løpet av natta. Norska, nynorska: «Men uff for eit stakkarsleg krek», sa Mormor fyrste gongen ho såg Misse. Det var ein morgon rett over jul. Det var sprengkaldt og hadde snødd i løpet av natta. 9
Älvdalskan avviker mest från de nordiska standardspråken och kunde med störst rätt kallas ett eget språk – om militär uppbackning fanns! I Sverige diskuterar man huruvida älvdalskan ska bli ett landsdelsspråk. Det krävs en speciell lokal stolthet och politisk vilja för att man ska önska uppgradera sin dialekt till ett språk. Men det räcker inte till. Språket behöver en bas eller en norm – man brukar tala om att kodifiera det. Det innebär att språket ges ett alfabet och att en grammatik och en ordbok utarbetas. Sedan behövs det ett betydelsefullt projekt med det nya skriftspråket. Det har i regel blivit en översättning av ett evangelium eller av Nya testamentet i sin helhet. Där har man sitt språk med svart på vitt! Kanske Bibeln ibland ersätts av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Eller så blir det Mumintrollet och Pippi Långstrump! Missionärerna i tredje världen var pionjärer. Om ursprungsspråken de stötte på saknade ett skriftspråk måste ett sådant skapas för att man skulle kunna förkunna ordet och nå fram med sitt bildningsarbete. Om inte missionärerna var språkforskare blev de det. En grammatik skapades liksom ett lexikon. Då om inte förr insåg man vikten av en grammatik, detta för många så förhatliga ord! Bibeln kunde översättas. När detta grundarbete var gjort var det folkliga talspråket ett officiellt språk som kunde användas och avgränsas på det sätt de styrande eller sakkunniga fann lämplig. Ett komplett språk hade skapats.
Norden kunde ha talat tyska I Norden är svenska, norska och danska olika språk. Danska och svenska har renodlats som skilda språk sedan senmedeltiden. Norskan behövdes som en nationell symbol till den grad att två språk skapades, alltså bokmål och nynorska. Det förra språket är närmare danskan medan det senare utgår från de norska dialekterna. Nynorska känns nästan som en svensk dialekt. Den politiska utvecklingen tvingade fram skilda språk. Nynorska var ett mera nationellt alternativ. Före de nationella staterna var tyskan ett gemensamt språk i Norden. Under medeltiden var tyska ett vanligt språk i städerna och kunde väl ha accepterats som skriftspråk och småningom officiellt talspråk om det inte hade varit för statsbyggaren Gustaf Wasa och hans efterföljare. Vi hade 10
Foto: Birgitta Nyberg
Leif Höckerstedt är språkvetare och debattör från Helsingfors och Ekenäs i Finland. Han har alltid haft ett brinnande intresse för språk såväl i Norden som runt om i världen. Författaren är känd för sitt engagemang för svenskan i Finland genom böckerna Fuskfinnar eller östsvenskar (2000) och Svenskan på plats (2010). I föreliggande bok rumsterar han om bland svenska i nutid och dåtid, och bland nya och gamla migrantspråk i Finland och Sverige för att slutligen hamna i Goa, Indien. Fakta blandas med debatt på ett stimulerande och irriterande sätt – såsom också språket och språken kring oss! Läsaren i Sverige konfronteras med ett okänt svenskt perspektiv medan läsaren i Finland känner igen det hen glömt bort i den pågående förfinskningen.