Kjell Goldmann
Förändrad men sig lik Internationell politik på 2000-talet
Förändrad men sig lik Världspolitiken på 2000-talet
K G
Förändrad men sig lik Världspolitiken på 2000-talet
© 2020 Kjell Goldmann Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN:978-9-1796-9399-2
Innehåll Förändrad men sig lik: inledning
7
1. De största härarna och den internationella ordningen
10
2. Hur man blir en stat: folkets självbestämmande?
22
3. FN som politisk aktör: Jerusalem
55
4. Väljarna och utrikespolitiken: indifferens?
68
5. Muslimer, mångkultur, proportioner
77
6. Internationalismens kris, och demokratins
103
7. Utlänningarna, klimatet och suveräniteten
116
8. Dystopier och säkerhetspolitik
131
Noter
149
Förändrad men sig lik: inledning
Plus ça change, plus c’est la même chose. (Alphonse Karr 1849)
J
u mer världspolitiken förändras desto mer förblir den sig lik, för att låna från Alphonse Karr. Hur man brukat resonera om det som förblir sig likt trots all förändring försökte jag för ett halvsekel sedan göra tydligt i en bok som kom att heta Det internationella systemet.1 Den traditionella teorin om internationell politik kallade jag resonemanget. Enligt denna teori präglas världspolitiken av att den bedrivs i ett system av suveräna stater. I ett sådant system skyddas ingen av någon central myndighet, där måste var och en sörja för sin säkerhet, där härskar makten och inte rätten. Nationell säkerhet är det centrala för varje stat, de materiella resurserna är avgörande för relationerna mellan stater, den internationella politiken domineras av ett fåtal stormakter. Stater, statsledningar och mellanstatliga relationer må förändras men systemet av stater förblir som förut: decentraliserat, instabilt, maktbetingat. Teori är ett starkt ord för en tankegång så enkel som denna. Den säger något om de villkor som råder i internationell politik, det är allt.2 Den utgör en utgångspunkt, inte mera. I undervisning kom Det internationella systemet, till stor del ett kompendium av vad andra skrivit, att användas som grundbok. Just så var den menad – som en sammanställning av den etablerade föreställningen om det utmärkande för internationell politik att ha som grund för analys av det oförklarade och problematiska. De åtta texterna i denna bok är skrivna för varierande syften och har skiftande karaktär men har det gemensamt att de ställer frågor om 2000-talet med utgångspunkt i den traditionella föreställningen om internationell politik. Detta är vad som kommer att diskuteras:
7
* I ett traditionellt perspektiv är stormaktspolitiken grundläggande: vilka är stormakterna och hurudana är stormaktsrelationerna? På 2000-talet är denna struktur mer obestämd än förr, med mer svårbedömda konsekvenser för freden och säkerheten (kapitel 1). * Staterna tas för givna i den traditionella teorin om internationell politik men hur kommer stater till, och hur bör de komma till? FN har fastställt en princip för statsbildning: folkens rätt till självbestämmande. I vilken utsträckning har FN:s 193 medlemsstater bildats genom att folken har självbestämt? Hur bör principen om självbestämmande tolkas i framtida konflikter om statsbildning (kapitel 2)? * Hur går det när en organisation av stater övergår från att vara arena för den mellanstatliga politiken till att bli aktör med egen politisk linje? Inte så bra, att döma av det mer än 70-åriga misslyckandet för FN:s politik i fråga om Jerusalem (kapitel 3). * I den traditionella teorin finns inbyggd en spänning mellan demokratins beroende av debatt och utrikespolitikens behov av sammanhållning. Är det detta som förklarar att svenska väljare prioriterar avgörande internationella frågor lägre än inrikespolitiska? Eller är förklaringen att internationella frågor uppfattas som alltför svåra, eller alltför avlägsna (kapitel 4)? * När man sett internationell politik som en fråga om stater har man brukat resonera som om stater utgör nationer och följaktligen är «nationalstater». På 2000-talet har migrationen från muslimskt dominerade länder till Europa och Nordamerika gjort det till en huvudfråga om mångfald eller enhetlighet – mångkulturalism eller assimilationism – bör vara nationalstatens ideal (kapitel 5). * Liberal internationalism har man brukat kalla uppfattningen att internationell organisering och transnationellt utbyte minskar de problem som följer av att den suveräna staten är världspolitikens grund. På 2000-talet präglas politiken i många länder av en reaktion mot den utveckling som ägt rum i denna riktning, med konsekvenser för freden och säkerheten och även för demokratin (kapitel 6). 8
* Migrationen och klimatförändringen är huvudfrågor i 2000-talets världspolitik. På båda områdena har internationella regimer inrättats men båda har underordnats den nationella suveräniteten. Flyktingregimens begränsningar tydliggjordes under de europeiska och amerikanska flyktingkriserna på 2010-talet och klimatregimens begränsningar är inbyggda i 2015 års Parisavtal. I båda fallen bekräftas den traditionella teorins relevans (kapitel 7). * I dystopiska romaner förutsätts det mesta kunna förändras radikalt: teknologin och den fysiska miljön, naturligtvis, men också staterna. Dock inte den internationella politiken, vilken fortsätter som förut med sina konflikter och krig. Till sist «återstår endast Clausewitz», suckar någon i slutet av Fred på jorden av Stanislaw Lem (kapitel 8). Av dessa åtta funderingar blir ingen ny teori om vad som förblir sig likt när allt förändras. Snarare har den traditionella teorin, med alla dess begränsningar, fått förnyad aktualitet i en tid när nationell suveränitet återkommer som politiskt slagord, stormakterna accelererar sina rustningar, migranter stoppas vid gränserna och Europeiska Unionen, internationalismens spjutspets, har problem. «Tillbaka till 1800-talet» tyckte jag mig för några år sedan kunna sätta som rubrik på en text om Donald Trumps utrikespolitiska föreställningar. Sannerligen. Kapitel 1, om stormakterna och stormaktspolitiken, är en uppdatering av en artikel skriven 2015 för Internationella Studier. Kapitel 2, om folkens rätt till självbestämmande, publiceras i Statsvetenskaplig tidskrift 2020. Det skissartade kapitel 4, om förhållandet mellan utrikespolitik och demokrati, bygger på ett föredrag vid ett seminarium arrangerat av Miljöpartiet och Folkpartiet inför valet 2014. Kapitel 5, som problematiserar nationalstaten genom att sätta mångkulturalism mot assimilationism, är en utvidgad version av en artikel i Respons 2017. Kapitel 8, som kombinerar säkerhetspolitisk analys och litterär essä, är en något utvidgad version av en artikel i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 2018. Övrigt – kapitel 3 om FN som politisk aktör, kapitel 6 om det växande motståndet mot internationalism, kapitel 7 om flykting- och klimatregimerna – är nyskrivet.
9
1. De största härarna och den internationella ordningen
D
et ska ha varit vid Wienkongressen 1814–15 efter Napoleonkrigen som «stormakt» började användas som fackterm i internationell diplomati. De som avsågs var segrarmakterna Storbritannien, Preussen, Ryssland och Österrike samt det besegrade Frankrike. Dessa fem inte bara dominerade kongressen utan tillskrev sig uppdraget som övervakare av den post-napoleonska ordningen. Sedan dess har det ansetts höra till grunderna för analys av internationell politik att ange vilka som är stormakter, vilka relationer de har med varandra samt vad detta betyder för den internationella ordningen i meningen freden och säkerheten. Kriterierna för stormaktsstatus har aldrig varit tydliga men de makter som nämndes förblev länge ungefär desamma. «Af ... [Europas] stater kallas sex stormakter: Ryssland, Tyska riket, Österrike-Ungern, Storbritannien, Frankrike och Italien», hette det i Carlsons Skolgeografi år 1892. «De äro nämligen folkrikast och ha de största härarna».1 Under de följande decennierna tillkom USA och kanske Japan medan Österrike blev en småstat bland andra. Även efter andra världskriget, när FN-stadgan skrevs, gavs en särskild ställning åt en handfull stater: de sedan Wienkongressen självklara Storbritannien, Frankrike och Ryssland, nu i form av Sovjetunionen, samt USA och Kina i stället för Tyskland och Japan. Ungefär som förr. En avgörande förändring inträffade först när USA och Sovjetunionen i slutet av 1940-talet framträdde som «supermakter».* Kring dessa båda grupperades flertalet övriga stater i en motsättning mellan två läger, en nyhet i världspolitiken. Som det uttrycktes i jargongen: den internationella politiken blev «bipolär»
*
10
Termen supermakt började användas under de sista krigsåren med syfte på USA, Storbritannien och Sovjetunionen, de makter som förutsattes bli dominerande efter det att axelmakterna besegrats. Några år efter krigsslutet stod det klart att det brittiska imperiet var under avveckling och när termen blev vedertagen återstod endast USA och Sovjetunionen.
Vad förändras och vad är sig likt? • • • • • • • •
stormakterna? självbestämmanderätten? FN? väljarna? mångkulturen? internationalismen? suveräniteten? dystopierna?
KJELL GOLDMANN har varit professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och var dessförinnan forskningschef vid Utrikespolitiska institutet. Han har utgett ett 20-tal böcker. Anknytning till Förändrad men sig lik har särskilt Det internationella systemet (Bonniers 1978), Democracy and Foreign Policy (Gower 1986), The Logic of Internationalism (Routledge 1994) samt Transforming the European Nation-State (Sage 2001).