JAN EMANUEL KRIMINALROMAN
JAN EMANUEL
Av Jan Emanuel har tidigare utgivits:
Så var det med det (2023) Aforismer (2023)
Tillsammans med Anders Kalat: Gemenskap (2024)
Knas
Gottsunda Noir, del I © Jan Emanuel och Volante 2025
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Sigge Kühlhorn
Inlaga: Richard Persson/RPform
Sättning: Johanna Bysell
Tryckt hos Scandbook, Falun 2025 Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-418-4
Det här är en roman. Alla eventuella likheter med verkligheten är tillfälligheter.
Persongalleri
ORGANISATIONEN
Donny – från Gottsunda, chefen, folkvald
Mono – från G, Donnys bästa vän och närmsta man, hatar pizza och barndom
Vincent – från G, den ende förutom Donny som vågar skoja med Mono, mixad härkomst
Lärling – utförare och allt-i-allo, allt hopplösare, älskar knark
EAYILA / FAMILJEN
Mahmoud – president, på väg upp, barndomsvän med Omar
Kayvan – en av Mahmouds tre närmaste
Nawaf – före detta nästan fotbollsproffs, kusin, lång som fan
Fahrad – kort och bred
Bahram – Mahmouds kusin, ständigt pårökt och värdelös
ALQIDISIN
Tawhid Salifi – storchefen, imamen från båten
Khadir Hawsawi – före detta president, Mahmouds farbror
Abdel Yussuf – Tawhids soldat
Mehdi – Tawhids soldat, IS-återvändare
Mahjid – imam på Salifimoskén i Tensta
ANDRA VIKTIGA PERSONER
Mandy – Donnys kärlek
Miranda – Donnys dotter
Jerry – från G, Donnys yngre bror och småhandlare, varm djurvän
Tjack-Göran – lekmannakemist och rövpanneexpert
Smuts-Steffe – Tjack-Görans avkomma
Alfonso – Tjack-Görans och Smuts-Steffes granne, har kriminella bröder
Omar – Salammoskén, antifundamentalist, barndomsvän med Mahmoud
Enander – hundragubbe, Uppsala
PROLOG
Mahmoud trycker in ett nytt magasin i kalasjnikoven och minns plötsligt vad mamma brukade säga.
Var snäll mot dina kompisar, så är de snälla tillbaka!
”Ja mamma, det ska jag tänka på, mamma.”
Men om kompisarna inte är snälla då? Om de utgör ett hot mot hela ens verksamhet? Om de sover med fienden? Om de vill att Familjen ska gå åt helvete precis som allt annat?
Vapnet är varmt av hans händer, svettigt till och med, och han tittar sig runt i bilen. Här sitter de. Han själv, Mahmoud, president av Eayila, tillsammans med två jubelidioter i mc-hjälm och regnställ. I ett parkeringsgarage på Södermalm. I en bil som är skit, snodd ute i Fittja och omskyltad i Uppsala. Med en kalle från jugoslaviska kriget i knät.
Och så inser han: Omar kommer ju ha tjockisen med sig. Jaja. Då blir det till att släcka honom också.
Värre med Omar själv såklart.
En gång var de allt för varandra. Så var det mamma, du minns det! För Omar var en kompis som var snäll mot en fast man kukade ur ibland. Som tog ens rygg när
GRB försökte jävlas.
Kanske är det därför Mahmoud vill göra det här själv. De två andra är mest med för att skapa numerärt överläge. Producera eldkraft så man kommer levande härifrån.
Sen kan farbror Khadir få sitta i sin skitförort och gnälla:
”Tror du inte jag ser hur du smiter? Vad har du gjort för Familjen förutom att prata och skaffa dig ett rykte på vår bekostnad? Din far får skämmas. Jag får skämmas. Du måste visa att du är värdig.”
Det var när Khadir sa så som Mahmoud bestämde sig.
Blåsa skallen av en barndomsvän, det är ingenting längre.
Så hör de den. Bilen. Mahmoud vet att det är Omar. Parkeringsgaragets bensin och betong blandas med en tung järnlukt och han känner hur rädd han är.
Men fuck det. Fuck den här världen. Han svettas om händerna och tar ett hårdare tag om vapnet. För här kommer hans barndomsvän i en Lexus RX på väg mot sina fem hyrda platser i det här parkeringsgaraget.
Och sin egen död.
Fuck vara snäll mot kompisar.
Fuck allt snack om att vara ovärdig, aldrig kliva in.
Det går en vittring genom Mahmoud, hela hans liv stinker plötsligt av död.
Nu återstår bara sekunder.
KAPITEL 1
Backa bandet. April 2 018. Vindrutetorkarna dunkade monotont från sida till sida. Ute i det grå: Upplands Väsby, Stockholms fulaste område. Betongklumpar från 60- och 70-talet mötte stål, glas och tomhet med utgånget bästföredatum. Det kunde knappast sluta väl, och hade heller inte gjort det. När Donny svängde av motorvägen vid McDonald’s fräste det av regnvattnet i hjulhusen. Några ögonblick senare stod han på parkeringen och stängde av motorn, nu tickande i tystnaden.
Genom två lager glas såg han dem. Mandy satt med en milkshake framför sig, Prada-väskan på bordet. Trots att hon log mot Miranda på andra sidan bordet (hon var fyra nu) såg hon sorgsen ut. Donny djupandades. Det stack i ögonen och tjocknade i halsen. Han hatade att hon påverkade honom så här. Han tittade upp i taket och sa åt sig själv att skärpa till sig. Under så många år hade hon varit hans allt, fram till att Miranda föddes och blev en del av det alltet. Inte för att Donny hade varit med då, han hade suttit i förhandlingar med Svavelsjö MC om hur de skulle dela upp innerstadsmarknaden mellan sig och begränsa Eayilas inflytande. Och han
hade inte varit med när hon fyllde ett, eller två. Något hade varit viktigare då, men fan om han kunde komma ihåg nu vad det rört sig om.
Fyraåringen som satt mitt emot sin mamma hade samma ljusa hår och breda mun, samma leende och skratt, men blicken, den var något annat. Han såg sig själv i den blicken. Det fanns en vaksamhet där, en skepsis som inte borde finnas hos en fyraåring. Ett led i det var att hon kallade honom farbror Donny. Inte pappa.
Donny klev ur bilen och stängde dörren. Han småsprang genom parkeringens vattenpölar och drog upp dörren till McDonald’s. Hjärtat dunkade. Fuck. Han var nervös. Restaurangen var halvfull. En white trash-familj med för många ungar och för lite koll på kalorier satt i ett hörn och tryckte i sig en överdådig beställning.
Mandy satt med ryggen åt honom, så Miranda såg honom först. Hon höjde handen till hälften och log ett halvt leende. Sen såg sig Mandy över axeln och gav honom ett likadant leende. Donny hade repeterat vad han skulle säga men när han gled ner på platsen bredvid Miranda lyckades han bara få ur sig ett enkelt ”Hej”. Miranda sörplade i sig milkshake och vickade med en grön leksaksbil mot Donny.
”Titta, farbror Donny. Jag fick Bärgarn! Han är Blixten McQueens kompis.”
Donny log. Det kändes som om någon rände en kniv i hjärtat på honom. Farbror Donny. Det krävdes hans yttersta för att inte lägga handen på det där blonda håret och smeka det. Farbror Donny? Han var för helvete hennes farsa! För bråkdelen av en sekund flammade ett
hat mot Mandy upp, det var så svart att det skrämde honom. Det var hon som förvägrade honom det här. Sedan var ögonblicket över. Det var så hon fungerade, Mandy. Hon lockade fram alla de starkaste känslorna inom honom, och de var inte alltid positiva.
”Tack för att du kom”, sa han till slut.
Mandy ryckte på axlarna.
”Jag vill inte heller ha det så här. Det vet du.”
Han nickade, såg ner på sina händer på bordet. Plötsligt skämdes han för ärren över knogarna. De hörde inte till den här världen. Senast de setts öga mot öga hade hon sagt att hon hellre lät sin dotter växa upp utan en pappa än med en pappa som var på väg till antingen fängelset eller döden. Han hade försäkrat att han hade koll. Att hon överdrev. Hon hade tyst berättat att hon inte var dum i huvudet. ”Du säger att du älskar oss över allt annat, ändå kommer vi alltid i tredje hand. Du var inte ens med på hennes förlossning.” Donny ville förklara. ”Det finns inget att förklara. Du bryr dig mer om Organisationen än om mig. Till och med mer än om ditt eget barn. Jag trodde på dig när du sa att det skulle bli bättre. Men allt blev sämre.” Donny mindes den fruktansvärda stunden när han förstått att hon menade allvar. ”Så länge du är kriminell, så länge du väljer ditt skitliv före vårt, så får det också vara så. Söker du upp oss ringer jag polisen.” ”Pappa såg dig på tv”, sa hon som i förbigående. ”Du var med i riksdagsdebatten som de sänder i SVT på dagarna.”
Han nickade och en känsla av revansch och stolthet fyllde honom. Mandys pappa hade aldrig gillat honom,
men Donny visste att han hade respekt för politiker eftersom han själv varit lokalt engagerad i Kristna partiet. Tystnaden flöt som en trög flod emellan dem.
”Du vet, det är inte som det var förut. Jag är inte som jag var förut.”
Hon log det där sorgsna leendet mot honom, melankoliskt, som om hon tänkte tillbaka på gamla goda tider. Men det hade aldrig funnits några goda tider, inte dem emellan. Hon hade blivit förälskad i honom, lämnat överklasslivet på Djursholm, gått emot föräldrarnas önskan och sen hade de inte pratat med henne på över ett år. Och han hade älskat henne också, men inte kunnat visa det. Hon hade kommit i tredje hand, varje gång, precis som hon sa. Han hade tagit henne för given och det var först när hon stod i hallen med väskan packad som han förstod vad han höll på att förlora. ”Du är död för mig.” Med de orden hade hon lämnat honom. Hennes föräldrar tog henne under sina vingars beskydd och varje gång han ringde svarade de med samma kyliga tonfall att hon inte var hemma.
Så … han var inte stolt över det men han hade satt
Lärling på att hålla koll på den där pampiga Djursholmsvillan i fyra plan och följa Mandy när hon lämnade den.
Lärling hade rapporterat tillbaka och sedan hade Donny bara råkat stöta på henne på Åhléns barnavdelning där hon handlade barnkläder. Han hade sett den lilla varelsen i vagnen, känt hur något väsentligt förändrades, hur en sten som alltid skavt fann sitt rätta läge. Blicken i hans ögon när han såg upp på Mandy måste ha fått henne att tro att det ändå fanns något som kunde räddas
mellan dem, att hennes dotter ändå kunde få en far. Och
Donny hade jobbat hårt för att bli den personen; Mandy skulle aldrig förstå hur mycket det redan kostat honom och hur mycket det skulle komma att kosta honom när han slutligen lämnade det kriminella livet. Ingen skulle korka upp en flaska champagne, dunka honom i ryggen och önska honom lycka till i den nya karriären.
I hans bransch fick man inga avtackningar.
KAPITEL 2
Mono tyckte om kinestanten. Hon störde aldrig med socialt prat och skulle aldrig ställa den idiotiska frågan ”Hur mår du”. Hon sa bara: ”Heeeeiiee. Sama alltid?”
Och så fick Mono sina femton dubbel lax-sushi med osötat ris. Första gången hade det tagit en stund att förklara vad han ville ha, inte det vanliga sötade riset, och att de skulle lägga på två skivor lax och att han inte hade något emot att betala extra för det. Första året hade de gjort påslag för den dubbla laxen. Sedan slutade de med det. Mono åt där flera gånger i veckan. Den gamla tanten tittade på honom med kärlek. En nästan helande blick. Mono kunde komma på sig själv med att gå in och äta fast han inte var hungrig bara för att få känna hennes leende och vänliga blick. Leendet var som att krypa upp på en liten ö av värme mitt i ett hav av äckel, falskhet och hat. Mono hatade människor generellt. Men trots att tanten var människa tyckte Mono om henne. Hennes ansikte var märkt av åren, de hade säkert inte varit enkla, men det var vackert fårat. Djupa rynkor som liksom solidariskt intagit varje skrymsle av ansiktet. Trots
att ögonen bara var som springor var de på något sätt synliga. De lyste av egendomlig godhet. En sådan där godhet som bara gavs, utan motprestation, från en god människa.
Mono hade aldrig haft några mor- eller farföräldrar. När han hört folk prata om sin gamla mormor som var så snäll fnös han mest inombords. Snäll i mitt skithål. De gamla människor han träffat hade mest varit i vägen i affären, griniga eller på annat sätt jobbiga. Men kinestanten var annorlunda. Hon hade kommit honom nära utan att någonsin säga mer än några meningar. För ett år sedan hade hon börjat sätta sig vid hans bord. Helt tyst med en skål misosoppa. Mono hade inte heller sagt något. Och så hade det fortsatt. Ofta när han kom in var han enda kunden. Han älskade de stunderna. När han ätit upp kom hon med te. Mono tyckte det smakade skit i början, men efter en tid så lärde han sig uppskatta det. Och så hade ett par år rullat på. Deras relation var sån. Inte ett ljud. Mer än Monos ”Tack för idag” och kinestantens ”Heidaa o välkom tibakaa”.
Men när Mono kom in den här gången var allt fel. Skyltfönstret var sönderslaget och en firma hade varit där och tejpat på någon plast provisoriskt. Kinestanten sa sitt ”Sama alltid?” men utan det glada ”Heeeiiee”, och den förut varma blicken lyste nu av rädsla. En tår rann från hennes vänstra öga.
”Vad har hänt?” frågade Mono, och han hörde hur han borde sagt det mjukare och mer inlindat. Tanten slog sakta händerna för ansiktet. Så små de var. Hon
sänkte ansiktet ner mot kassan med händerna fortsatt framför ögonen. En tår hade letat sig genom fingrarna och slog mot tangenterna.
”Vad har hänt?” upprepade Mono och försökte låta mjuk och vänlig men lät snarare beordrande.
Det rörde sig i köket bakom draperiet med kinesiska tecken och motiv föreställande ett berg och en solnedgång. Det brukade arbeta tre personer med henne på restaurangen, en yngre och två lite äldre. Den yngre var gissningsvis hennes barnbarn, han brukade stå på platsen bredvid kassan och rulla sushi när tanten tog betalt. Han var inte där. En av de äldre, säkert också han någon släkting, kanske hennes son, var runt femtio, gissade Mono. Han tyckte asiater var hopplösa att gissa ålder på. De såg likadana ut allihopa.
Draperiet sköts åt sidan och den Mono gissade var sonen kom ut.
”Vad har hänt?” upprepade han, men nu riktat till sonen. Tanten stod kvar i samma ställning. Hon grät tyst, men skakade. Sonen sa något till henne på kinesiska eller japanska eller vilket språk de nu pratade. Tanten svarade genom att ruska på huvudet.
”Kan inte säga”, sa sonen. ”De sa att vi inte får pr…” Han hindrade sig mitt i meningen när han insåg att han redan sagt för mycket.
”Kom”, sa Mono, ”ta med din mamma och sätt dig vid bordet.” Oavsiktligt sa han det som en order, och som vanligt lydde den han pratade med. ”Nu stänger vi en stund så vi får prata.” Sonen sa något till modern och ropade in i köket och den tredje, äldre medarbetaren
kom också ut i restaurangen. Mono vände på öppetskylten. Plötsligt satt han med tre gråtande personer framför sig. ”Berätta”, sa Mono till sonen.
Och sonen berättade. De ”kriminella araberna”, som han kallade dem, hade varit där och berättat om hur våldsam staden blivit och att de kunde skydda dem från våld och skadegörelse om de betalade en månatlig summa. De hade tackat nej till erbjudandet, men då hade araberna blivit hotfulla och sagt att de skulle återkomma. Samma kväll hade kineserna fått rutan sönderslagen och dagen efter hade araberna kommit tillbaka och krävt en startsumma om tjugotusen kronor för att få stopp på ”trakasserierna”.
”Mamma gick hem och hämtade allt vi hade hemma, tolvtusen kronor, och gav dem. Då sa de att vi var skyldiga åttatusen och att det skulle komma ränta på den summan. De åt alla tre utan att betala och sen sa de att de skulle återkomma nästa månad. Och om vi kontaktade polisen så skulle de hälsa på hemma hos oss, och så sa de våra hemadresser. De vet var vi bor!”
Modern tittade upp. Hon sträckte sig och flyttade på sojan för att ta en servett från servetthållaren. Hon torkade sig på utsidan av ögonen, i ögonvrån, inte inne vid näsroten, Mono undrade om asiaters tårar bara kom därifrån, och så började hon prata på sitt språk. Det lät som en gammal samurajfilm; trots att rösten var låg var den klar och ren. Hon stakade sig aldrig och det var nästan som att hon sjöng. Nynnade. Hon tittade Mono i ögonen och han tittade tillbaka. Mono tänkte att vad hon än sagt så fanns det ingen möjlighet att någon skulle
kunna komma ihåg det och översätta. Men när modern tystnat tog sonen vid.
”Mamma säger att du är en god person, att hon vet det, och att hon vet att du vill hjälpa, men detta är vårt problem och hon vill inte att du ska riskera att hamna i fara. Detta är mycket onda och farliga personer.”
Det var förmodligen en radikal komprimering av vad modern sagt, och tantens definition av god stämde troligen inte in på honom, men han hade hört nog. Hatet och ilskan rev i bröstet. Han såg på tanten. Han såg på sonen och den andre mannen. Han såg tre hårt slitande, bra människor. Och så kom det något jävla skabb och gav sig på dem. Låtsasmaffian. Han tittade kinestanten i ögonen och fick känslan av att hon tittade rakt in i hans själ. Skulle hon se det svarta där? Han vred huvudet mot sonen.
”Berätta vad de sa att deras namn var. Hur skulle ni kontakta dem?”
”Vi fick ett telefonnummer. Vi skulle ringa när vi hade ordnat de åttatusen kronor som fattades.”
”Ge mig det”, sa Mono.
Mono hann knappt komma ut från restaurangen innan han ringde. Han presenterade sig som en vän till familjen som skulle lämna över pengarna. Araben som svarade hade inte ens förstånd att ana oråd. Han föreslog att de skulle träffas på restaurangen, men Mono sa att de skulle träffas på parkeringen under motorvägen vid Naturhistoriska museet istället. Idioten gick med på det.
KAPITEL 3
Donny var spänd fastän han inte ville erkänna det. Alla nyvalda riksdagsledamöter förutom några patetiska stackare som försökte profilera sig som republikaner var nu på väg till slottet för att få skaka hand med kungen och drottningen. De skulle käka på slottet också. Han kunde inte låta bli att tycka lite synd om dem som missade det hela. Han visste hur det kändes att måla in sig i ett hörn.
Han tänkte på den där Marknadspartitjejen som var vegan. Han hade haft sympati för henne till en början då hon var djurvän, trodde för en stund att det var någon han skulle kunna ty sig till för att slippa känna den påtagliga ensamheten, men tappade snabbt hoppet. Hon var en slipad politikerstreber. Han undrade till och med om hon verkligen var vegan, eller om det bara var en strategisk positionering för att bredda basen bland yngre storstadsväljare från akademikerhem.
Men nu kände han på något underligt sätt med henne. Han hade hört när en politisk sekreterare förgäves försökt få journalister att finna intresse i att hon, den unga marknadspartisten, minsann inte tänkte hälsa på
kungen. Donny hade suttit i riksdagens tidningsrum när den politiske sekreteraren pratade lite för högt och forcerat i telefonen om den fantastiskt radikala Marknadspartitjejen: han började med DN och Svenskan, för att sedan ringa Expressen och Aftonbladet och därefter Marknadspartitjejens lokaltidning och till slut lämna meddelande på telefonsvararen hos en obemannad Marknadspartitidning som hette NU.
”Hej, Det är Patrik Johansson, pressekreterare åt Johanna Olsson. Har ni läst pressmeddelandet jag skickade? Nähä … Men så här är det att … Jo, förvisso, men hon vägrar skaka hand med kungen som protest och …
Jo. Okej. Jag ska hälsa det där att en insändare skulle kunna vara intressant, ja. Tack då. På återhörande.”
Nu stod Donny här. Hjärtat klappade lite extra. Vad fan säger man till kungen? Tjena tjabo? Till drottningen? Kul att ses? Han hoppades höra vad de framför honom sa, men det var lönlöst. Salen var enorm. Allt viskande, pratande, alla ljud slog sig samman och skapade en dimma som tog ifrån orden deras form. Donny tittade framåt. Det kunde inte vara fler än fyra personer framför honom nu. Skärp dig nu, det är ju bara en gubbe! Vad är du nervös för?
Donny hade blivit hotad fler gånger än han kunde räkna. Han hade blivit knivhuggen. Han hade fått pistoler upptryckta i ansiktet. Men han hade alltid svarat med samma mynt. Och nu stod han här, i Kungliga slottet mitt i Stockholm, och kände pulsen trycka på. Munnen blev torr som efter en hetsrökt joint. Nu tittade hon åt hans håll. Fan, drottningen glodde på honom. Hon var
en sådan där som ser rakt igenom människor. Hon såg att han var en bluff. Hon såg att han inte hörde hemma här. Donny tittade sig omkring. Kunde han glida ur kön och skita i det här? Omöjligt. Pressfotografer och folk överallt. Fan. Nu bara en framför honom. Donny gned händerna mot kostymbyxorna för att få bort svetten. Hon tittade fortfarande. Fan, han var framme. Nu stod han mitt emot honom. Kungen.
”Trevligt, ja. Jag har fått mig förstå att du har valt en lång sådan, ja frisyr alltså, och det var ju roligt och så vidare. Eeh, välkommen, riksdagsledamot.”
”Tack, kungen”, hörde Donny sig själv säga, ”din frisyr är också fin. Och drottningens också. Såklart.” Han bugade. Donny kände att han var röd i ansiktet. Han gick vidare in mot rummet, eller salen, där alla nyvalda riksdagsledamöter skulle äta. Han tittade sig omkring för att se om det fanns någon han kunde ställa sig med. Han kände en blick i ryggen och tittade tillbaka mot kön av andra nervösa som nu skulle hälsa på kungen och drottningen.
Drottningens blick for förbi kvinnan som nu kramade kungens hand och träffade Donnys. Det bekräftade hans övertygelse att drottningen var en sådan som såg igenom folk. Han undrade om hon skulle dela sin insikt med kungen, om hon skulle säga med sin tyska brytning: ”Den långhåriga, han hör inte hit. Han är smuts.”
Han sket i det nu. Han måste ha luft. En cigg. Och allra helst en grogg. Han hade två roppar i innerfickan och funderade en stund om han inte skulle ta en, men
beslöt sig för att låta bli. Han gick förbi platsen där mannen som var någon form av slottsguide stått tidigare. Han hade sett ut som om han precis rullat ut ur sin mumifiering och återgått till de levande. Som om han återuppstått bara för att få berätta om kung Adolf Fredrik och hans drottning Lovisa Ulrika som flyttade in på slottet 1754 och annan skit som Donny nu kämpade för att glömma.
Det kändes som att alla glodde på honom när han gick mot strömmen genom de tre salar där fördrinken hade serverats. Mannen som återvänt från de döda hade berättat om att slottet hade över sexhundra rum, med över niohundra fönster. Donny slogs mot tanken att strunta i ciggen och istället smita in för att se vad som fanns i alla dessa rum.
Han väcktes av att den lilla tjejvakten som såg ut som en kille knuffade honom skämtsamt i ryggen: ”Har du smitit från finfolket?”
Donny gillade henne. Han var hundra procent säker på att hon var lesbisk och var kille i sin lesbiska relation.
”Du då? Har du inte hittat någon att spöa i riksdagen så du letade dig hit till slottet?”
”Den enda som verkligen behöver stryk här är du, men du slipper om du bjuder på en cigg.”
”Ja, ja, kom.” De gick tillsammans ut, förbi ett massivt uppbåd av andra vakter och säkerhetspoliser.
”Vad är det med dig och brickor?” sa hon och tände cigaretten med en guldfärgad Zippotändare.
”Va?”
”Hur svårt kan det vara att ha den jävla brickan
hängande runt halsen i riksdagsförvaltningens svarta nyckelband som alla andra?”
Donny tittade ner och insåg att han än en gång glömt att hänga på sig id-kortet som visade att han var betrodd. Inte bara som tjänsteman, utan som folkvald. ”Det finaste en människa kan bli”, som talmannen sagt vid riksdagens högtidliga öppnande ett par veckor tidigare. Donny var verkligen stolt över uppdraget.
”Hur fan gick det till?” Donny väcktes plötsligt ur sina tankar av vaktens fråga.
”Vad?”
”Hur kan du vara riksdagsman? När man ser dig så skulle man gissa på vad som helst förutom riksdagsman.”
”Snut?”
”Okej, inte snut heller, men dörrvakt hade jag köpt rakt av.”
Donny tittade på henne. Hon då? Hur hamnade hon här? Hur kunde en vettig och trevlig människa komma på att hon skulle bli vakt? Frivilligt låta sig hunsas för skitpengar med vetskapen om att yrket skulle döma henne till livslångt räknande av Ica-kuponger och sökande efter lågprisvaror. Han trodde det hängde ihop med hennes tydliga önskan att vara en kille. Eller åtminstone hennes längtan att inte vara en liten tjej. Gissningsvis hade vaktrollen status i hennes subkultur.
”Nå”, log hon, ”ska du berätta eller är det som jag tror, du har snott riksdagslegget?” Hon pratade med basröst som Donny gissade att hon tränat på och lagt sig till med. Han ville svara henne ärligt, att han bara
var en bluff, en kriminell pillerätande våldsverkare som Gud gett en välsignad tur. Eller en chans till något annat. Samtidigt som djävulen bara räknade ner tiden och väntade på att han skulle fucka upp allt som han alltid gjorde när något gick bra.
”Jag har alltid varit politiskt engagerad”, ljög han.
”Och min mamma är Britney Spears …”
”Okej, inte alltid, inte ens så länge, men jag vill förändra saker och så hade jag en bra personvalskampanj.”
Han kände sig av någon anledning helt plötsligt bekväm med att inte ljuga. Han hörde sig själv och det lät bra. Han sa inte som det var, men han sa som det var ändå. Eller snarare, han sa en del av det som var sant och lät bara bli att berätta resten. Han tänkte att det var nog så de flesta gjorde. Att alla, leende eller ej, bär på sitt eget helvete.
”Jo, den där personvalskampanjen har vi nog alla hört om, vem fan betalade den förresten?”
”Jag hade sponsorer och …”
Donny räddades av att mobilen ringde. Han tog upp den och tryckte på grön knapp men det fortsatte att ringa. Det var den andra telefonen som ringde, hans fultelefon. Han tog upp den lilla Nokian ur innerfickan och vakten gav honom en skämtsam men ändå allvarlig jag-är inte-född-igår-jag-fattar-varför-man-har-två-telefoner-blick.
Donny vände sig om och gick några steg bort. ”Ja?”
”Det är jag, vad gör du, bre?” Donny kände igen Vincents accent.
”Jag käkar middag med kungen. Varför ringer du på
den här luren, har det hänt nåt?”
Vincent gapskrattade som svar, Donny fick hålla telefonen en bit från örat. Vincent skrattade nästan alltid. Även när allt var skit hittade han alltid något att skratta
åt. Det var som att ångest och olycka inte fastnade på honom. ”Du är rolig, bre”, sa han, ”middag med kungen
… Och jag chillar med Donald Trump.”
Donny orkade inte ens försöka förklara att han faktiskt talade sanning. ”Vad har hänt? Varför ringer du inte Mono, du bengalo? Du vet att du inte ska ringa mig.”
”Det är Mono jag vill snacka om.”
Kaos, andra delen i romanserien Gottsunda Noir, utkommer på Volante förlag 2026.
”Munnen blev torr som efter en hetsrökt
joint. Nu tittade hon åt hans håll. Fan, Drottningen glodde på honom. Hon var en sådan där som ser rakt igenom människor. Hon såg att han var en bluff. Hon såg att han inte hörde hemma här.”
Hennes majestät har rätt. Allt är bluff. Donny från Gottsunda har precis blivit invald i Sveriges riksdag.
Men i hemlighet styr han fortfarande Organisationen, ett av Stockholmsområdets tongivande gäng.
På gatan råder bräcklig fred med Eayila, ett släktbaserat kriminellt nätverk vars ledare Mahmoud respekterar Donnys aktiviteter – så länge han låter Eayila sköta sina. Och freden håller – så länge Donny fortsätter bolla business och lögner.
Tills en dag. Då blir allting KNAS.