RYSSLANDS HEMLIGA KRIG
HYBRIDKRIGET INIFRÅN: SABOTAGE, DESINFORMATION
OCH NYTTIGA IDIOTER
MOT SVERIGE
Rysslands hemliga krig mot Sverige
Hybridkriget inifrån: Sabotage, desinformation och nyttiga idioter
© Patrik Oksanen och Volante 2025
Volante
Stora Nygatan 7
111 27 Stockholm www.volante.se
Form omslag: Sigge Kühlhorn
Form inlaga: Richard Persson/RPform
Sättning: Johanna Bysell
Kartor: Oskar Karlin
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025 Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-414-6
Denna bok tillägnas Aune Oksanen, född Aalto (1917–2010), och alla hennes barnbarnsbarn.
Min farmor Aune föddes under den siste kejsarens tid i storfurstendömet Finland. Under sitt första levnadsår fick hon uppleva två revolutioner, en självständighetsförklaring och ett inbördeskrig. Därefter blev det ytterligare tre krig innan hon hade hunnit fylla 30 år. Mot slutet av Aunes liv blev Finland medlem i EU och bytte valuta till euron. En svindlande resa från 1917, i fattigdom i imperiets utkant, till välstånd i världens lyckligaste land.
Må hennes barnbarnsbarn aldrig få uppleva så många krig, och hoppas att de aldrig får se imperiet komma tillbaka.
Innehållsförteckning
DEL I
Ryssland
Ingen kan säga att vi inget visste.
1. Varningen från musikprofessorn i Vilnius ............. 17
2. Den stora sabotagevågen ............................ 23
3. Att förstå Ryssland som imperium 32
4. Hybridkriget, att segra utan att strida ................ 52
DEL II
metoder, händelser och aktörer Detta är en berättelse utan slut.
5. Att tolka berättelserna .............................. 67
6. När lökkupolerna kom till Västerås – Moskvapatriarkatet del 1 ............................. 72
7. Cyberstölden, forskaren och kulturchefens fall . . . . . . . . . 83
8. När Ryssland ger andra skulden ...................... 103
9. Säpos varning
– Moskvapatriarkatet del 2 ............................
10. Fredsrörelsen som främjar Kremls krig ..............
11. Bokmässebråket och Putins kock ....................
12. SD:s hemliga desinformatör med de många namnen
13. Fientliga försök att ta över kyrkor
– Moskvapatriarkatet del 3.............................
14. När historien blir ett vapen .........................
15. Russofobin som Kremls offerkofta ...................
16. Konsten att paralysera den fientliga kraften ...........
17. Kriget till havs i fredstid ............................
18. När ulven kastade fårakläderna – Moskvapatriarkatet del 4 ............................
DEL III
Morgondagen är redan här
Fred och frihet säger: Tack för igår!
19. Att möta
20. Om framtiden – den stora bilden
Förord
Hon är vacker.
Det är svårt att säga något annat om Heliga Gudsmodern av Kazan, med sitt blåa tak och sina gyllene lökkupoler som skimrar likt guld i solsken. Bara 600 meter från terminalen på Västerås flygplats reser hon sig – avskild, fridfull och nästan drömskt sagolik.
Men hon är mer än en kyrkobyggnad. Intill finns ett församlingshem med matsal, söndagsskola och bibliotek, samt ett gästhus med gott om sängplatser. Alla byggnader har likadant blått tak och är uppförda i naturfärgat trä, en byggstil som gör att alla tre husen smälter in i omgivningen och för tankarna till ett kloster från en annan tid.
Inne i kyrkan tronar ett mäktigt träaltare, med ortodoxa ikonmålningar som sträcker sig upp mot taket. Det är ett magnifikt bygge, en hyllning till Guds skapande skönhet. Men vakthunden och det tunga järnstängslet som omgärdar området berättar också en annan historia.
Den ska vi snart återkomma till.
Föreställ dig ett område som sträcker sig från Arktis istäcke ner till norra Tyskland. Där har du Sveriges strategiska geografi. Det som händer här påverkar oss direkt. I det stora geopolitiska sammanhanget måste Sverige i detta avseende betraktas som en ö, en vi delar med Finland och Norge. Österut ligger Ryssland. Vi tänker sällan på oss själva som öbor, men vi är helt beroende av sjöfart för vår handel och försörjning. 90 procent av svensk handel går någon gång på en köl. Ska hjälp nå oss i händelse av krig så kommer den över havet. Samtidigt löper undervattenskablar genom haven – kablar som förser oss med el och information som binder ihop oss med övriga Europa och världen. Uppemot 99 procent av internets globala trafik går via havsbotten.
Låt oss börja i områdets nordöstra hörn, på Kolahalvön.
Där finns Rysslands andraslagsförmåga för kärnvapen, alltså de ryska atomubåtarna. Murmansk ligger på Nordkalotten, precis som de nordligaste delarna av Sverige, Finland och Norge. För de tre nordiska länderna utgör det här området omkring 30 procent av den gemensamma landarealen, men mindre än fem procent av befolkningen lever här. Det är vidsträckt med få vägar och ett kargt klimat.
I händelse av ett krig skulle Sverige, tillsammans med våra Nato-allierade, behöva ta frontförsvar i norra Finland.
Samtidigt skulle Ryssland försöka nå Atlantkusten – både för att skära av stödet till vår ”gemensamma ö” och för att skydda sina ubåtars andraslagsförmåga.
På Sveriges sida av gränsen är Norrbotten strategiskt viktigt. Här finns Kirunagruvan, vars järnmalm har betydelse för hela Europa. Här ligger också Sveriges rymdhamn Esrange, den enda plats i Europa där satelliter kan skjutas upp i omloppsbana.
Ta vägen mot kusten och Luleå, med dess hamn och vår nordligaste flygflottilj F21. Följ sedan E4:an söderut tills du når Sundsvall och vik av på E14 mot Trondheim. Där, vid Norska havets kust, lagras materiel för en amerikansk brigad – den första större styrkan som kan skickas till vår region vid en kris. Planen är att influgna marinkårssoldater då tar plats i fordonen, rullar ut ur bergrummen och kör österut. Väl i Sverige kan de fortsätta mot Finland i norr eller skeppas ut från Sundsvall eller Gävle för att förstärka Gotland eller Baltikum.
Låt sedan blicken vandra nedåt i landet – från Gävle över Dalälven med dess broar och vattenkraftverk, in i Uppland. Snart passerar E4:an Tierp, i höjd med Forsmarks
kärnkraftverk, och Uppsala. Därefter når du Arlanda, och efter det huvudstaden – Stockholm med hela statsledningen, rikets hjärta och styrcentral.
Fortsätt sjövägen till Gotland, ön i Östersjöns mitt. Den som har makten över Gotland kontrollerar centrala Östersjön. Utan Gotland blir Estland, Lettland och Litauen nästan omöjliga att försvara eftersom de tre länderna saknar det som på militärspråk kallas operativt djup, att ha utrymme bakom frontlinjen för resursuppbyggnad och förflyttningar.
Öster om Gotland ligger flera av de kablar som under de senaste åren skadats i misstänkta sabotage. Åker vi tillbaka till fastlandet rör vi oss söderut genom Skåne – Sveriges kornbod, där runt hälften av vår livsmedelsproduktion sker. Här möts Östersjöns inlopp och Öresund. Upp genom Kattegatt, längs västkusten, ligger Göteborg – hamnen där 65 procent av Sveriges containertrafik passerar.
Vi återvänder till rikets hjärta och blickar västerut från Stockholm, över Mälardalen. Längs motorvägen E18 löper ett strategiskt stråk mot Oslo, där viktiga platser som arméstaben i Enköping och Örebro, försvarsindustrin i Karlskoga och Karlstad passeras. På vägen ligger även Västerås och dess flygplats – hem för Sveriges tredje längsta landningsbana. I en krigssituation skulle den vara avgörande för Natos försvar av den östra flanken.
Och det är just här hon tronar, kyrkan med sitt blåa tak, den Heliga Gudsmodern av Kazan. Byggd för 35 miljoner kronor av den rysk-ortodoxa kyrkan.
Det har gått ett dussin år sedan en rysk präst presenterade planerna för markköpet. Som den här berättelsen kommer visa var hans avsikter inte enbart fromma. När prästen inte
ägnade sig åt kyrkliga bestyr var han även vd för ett ryskägt bolag – som tvättade svarta pengar vita. Säpo kände till saken, och varnade i god tid.
Trots detta gavs den penningtvättande ryske prästen bygglov vid en viktig strategisk knutpunkt. Dessutom fanns personer i Västerås byggnadsnämnd som samarbetade med honom för att driva igenom projektet. I Västerås har Ryssland alltså lyckats skaffa ett kyrkligt fotfäste, och det är inte den enda platsen i Sverige där sådana etableringar har skett.
Samma sak görs även under annan klädnad än prästdräkten. Med kopplingar till byggfirman som byggde kyrkan har ett ryskt nätverk köpt fastigheter bland annat längs farleder i Stockholms skärgård.
Det ryska agerandet präglas av långsiktighet, målmedvetenhet och uthållighet. Målet är att få oss att fatta beslut som går emot våra egna intressen. När den ryska staten äger mark, företag och fastigheter – eller rent av en kyrka intill en strategiskt placerad flygplats – innebär det att en stat som sedan länge ser sig vara i konflikt med Sverige har plattformar som kan utnyttjas redan här och nu. Men också i en framtid med ett ännu sämre säkerhetsläge, när det konventionella kriget är på väg att bryta ut eller rent av pågår.
Med erfarenheter från Ukraina vet vi hur exempelvis kyrkor kan användas i krigföring. Innan den fullskaliga invasionen i februari 2022 lagrades vapen, ammunition och propaganda i kyrkobyggnader, som också ställdes i ordning som förläggning för invaderande soldater. När invasionen inleddes aktiverades kyrkans personal som samtidigt arbetade för ryska underrättelsetjänster. De deltog i provokationer, propaganda och informationsöverföring om ukrainska
styrkor – genom att bryta biktens sakrament eller till och med leda in rysk eld från ett kyrktorn mot försvararna.
Den här boken handlar om hur Ryssland bedriver sitt hemliga krig mot Sverige, men också mot Europa och den fria världen i stort. Konflikten pågår redan, vi befinner oss i den här och nu – och den kallas med ett annat ord hybridkrig. Utöver ovan nämnda förberedelser för en väpnad strid i en snar framtid är hybridkrigets tydligaste kännetecken förnekbarhet, sabotage och desinformation. Men också nyttiga idioter – aktörer som går motståndarens ärenden utan att vara medvetna om syfte eller konsekvenser. Du kommer möta flera av dem i den här boken.
Min ambition är att skildra Rysslands metoder i ett personligt berättande som utgår från dagens situation, samtidigt som boken kommer ta dig tillbaka till tsartiden och visa hur rysk hybridkrigföring utvecklats från sent 1800-tal, via Sovjetunionen och kalla kriget, fram till idag.
Om Ryssland får oss att vackla kommer hela vår region i gungning. Utan Sverige blir Finlands läge besvärligt och Norge sårbart, för att inte tala om hur svårt det blir för Estland, Lettland och Litauen – tre länder som Putin vill införliva i sitt imperium om han lyckas i Ukraina.
Det är där, i Baltikum, som den här boken börjar, eftersom den också handlar om vad vi kan göra för att förhindra en sådan utveckling.
Att skildra vad som sker i vår tid görs inte utan en kostnad, oavsett om man är journalist eller forskare. För även jag har betalat ett pris, och om det kommer jag också att berätta.
Uppsala, februari i farans år 2025
DEL I
Ryssland
Ingen kan säga att vi inget visste.
Från docent Gudrun Perssons anförande vid Folk och Försvars rikskonferens, januari 2022.
Varningen från
musikprofessorn i Vilnius
Den bleka vintersolen lyste över Vilnius i februari 2019. Tillsammans med Sveriges ambassadör Maria Lundqvist satt jag i en diplomatbil på väg genom Litauens huvudstad. Vi körde mot Žvėryno seniūnija, eller gamla Žvėryn som det blir på svenska, som ligger på floden
Neris högra strand, väster om centrum. Området är grönskande och präglas av villor och hus från förra sekelskiftet, då välbeställda i Vilnius hittade hit. Bara 30 år före mitt besök var det här en del av Sovjetunionen, innan Litauen som första sovjetrepublik återtagit sin självständighet. Nu var jag på väg för att träffa mannen som varit med och startat allt, musikprofessorn och frihetshjälten från Kaunas.
Då, för 30 år sedan, var framtiden oviss. Men beslutsamheten fanns. Steg för steg hade självständighetsrörelsen mobiliserat för att ta tillbaka det som hade förlorats: frihet, suveränitet och demokrati. Imperiets sprickor hade blivit allt större och Sovjetunionens fångar pressade på för att hitta öppningar. När litauerna den 11 mars 1990 utropade sin självständighet från Moskva var de först. Fjorton självständighetsförklaringar skulle följa de kommande 21 månaderna
i det som i efterhand kan beskrivas som Sovjetunionens svanesång. Det var det röda imperiets fall, och det började i Baltikum.
I augusti 1989 – 50 år efter Molotov-Ribbentroppakten och ett halvt sekel av ockupation, deportationer, avrättningar, tortyr och förtryck – slöt två miljoner människor händerna och bildade en mänsklig kedja från Vilnius i söder, via Riga, till Tallinn i norr. 60 mil av samlad styrka – den baltiska vägen. Kort därefter föll Berlinmuren.
I mitten av allt stod Vytautas Landsbergis, musikprofessorn som blev frihetsrörelsens ledare och det självständiga Litauens första statschef.
Nu, 2019, hade han precis avslutat ett möte innan det var vår tur. Hans hus låg i utkanten av Vilnius, och besöken hemma hos professorn byttes av i hallen. Den 86-årige Vytautas Landsbergis höll fortfarande igång med sitt dagliga arbete och vi fick 45 minuter av hans späckade schema. Även om åldern hade tagit ut sin rätt, med krokig rygg och långsamma rörelser, så var det gnistrande intellektet alltjämt ungdomligt och energiskt. I blicken glittrade humor och skrattet låg alltid nära till hands.
Hans väg från musik till frihetskamp togs på allvar när Landsbergis 1988 blev en av grundarna till Sąjūdis, självständighetsrörelsen, under ett möte på Vetenskapsakademien. Beslutet drevs av en inre övertygelse: ”Vi trodde aldrig att Ryssland kom för alltid. Alla imperier kommer och går.”
Och när det röda imperiet till slut föll blev alltså ordförande Landsbergis Litauens statschef, en post han innehade till 1992. En åldrad professor och landsfader – Landsbergis avslutade den politiska karriären som Europaparlamentariker
först 2014 – kan man inte jäkta. På väggarna vittnade fotografierna om historiska möten med ledare som George Bush den äldre, en tid som känns nära och ändå så långt borta. Här och nu vävdes ihop med de långa linjerna, där det för ett litet land som Litauen alltid har handlat om överlevnad.
”Små nationer vill också leva, och visade stor styrka att slåss för sin rätt till en nationell identitet. Även när de förslavades fortsatte uppror att komma. Det är vår historia de senaste 200 åren, vi har överlevt för att nu vara en medlem i den europeiska familjen av nationer”, sade Vytautas Landsbergis medan han satt i den bekväma svarta kontorsstolen av konstläder hemma i sin villa.
Men 1990 var inte första gången Litauen bröt sig fri. I kaoset efter det ryska kejsardömets fall utropade landet sin självständighet redan 1918. Svenska frivilliga deltog i de krig som följde efter första världskriget, innan freden etablerades, och bidrog bland annat till att bygga upp Litauens flygvapen.
Men självständigheten blev kortvarig. Litauen annekterades av Sovjetunionen 1940, ockuperades av Tyskland 1941 och föll sedan åter under sovjetiskt styre. Kampen för självständighet, med vapen i hand, kom att pågå långt in på 1950-talet, förklarade Landsbergis: ”Vi förlorade många i kriget efter kriget. För övriga Europa betraktade man det som fred, men för oss var det krig.”
De baltiska motståndsgrupperna kallades skogsbröderna och förutom i Litauen fanns de även i Lettland och Estland. Men det var i Litauen som de gjorde hårdast och längst motstånd. Kriget blev blodigt – tiotusentals dog och många fler deporterades innan det väpnade motståndet var nedkämpat.
Men även om motståndet med vapen var brutet så var inte viljan besegrad, konstaterade Landsbergis:
”Viljan att överleva fanns tills tiderna förändrades. Om viljan fanns att ha kvar sin kulturella identitet så visste man att ockupationen inte kunde vara för alltid. Litauen hade viljan kvar.”
Det var på den viljans våg som musikprofessorn kom att kliva fram.
De 45 minuterna gick alltför fort, som det gör när det finns mycket att prata om. Den största prövningen för Vytautas Landsbergis kom efter självständighetsdeklarationen. Den 13 januari 1991 ockuperade Röda armén tv-tornet i Vilnius. Tretton obeväpnade litauer dödades av sovjetisk militär när de försökte stoppa stridsvagnarna, de sköts eller krossades under larvfötterna. Långt fler skadades. Men det större blodbadet uteblev och det var Sovjetunionen som fick backa.
”Det var en period av två år av konfrontationer med det sammanfallande blodiga imperiet, många säger att vi fick friheten till ett lågt pris”, sade Landsbergis.
Men, konstaterade han också, priset måste vägas under ett halvsekel. Och då var det allt annat än lågt. Två ryska ockupationer med deportationer till Sibirien och en tysk ockupation beräknas ha kostat Litauen en tredjedel av befolkningen mellan 1940 och 1953. Före kriget fanns det runt 2,5 miljoner invånare i landet, omkring 200 000 var judar. Den judiska gruppen drabbades allra värst av nazisternas ockupation, uppemot 95 procent dog.
Det var först med Sovjetunionens slutliga upplösning som självständigheten fullbordades. Resan in i både EU och Nato har i ett historiskt perspektiv gått snabbt. Det fönster som historien öppnade utnyttjades väl. Sovjets kollaps gav handlingsutrymme och framtidstro. På samma gång var hotande skuggor väl synliga den där soliga februaridagen när vi möttes i Vilnius. Innan vi skildes åt hade Vytautas
Landsbergis något viktigt att säga: ”Vi lyckades, men vi måste ha förståelse för att frågan inte är avgjord än. Gamla imperier rymmer många imperialistiska drag och idéer. Det finns de, i Ryssland, som säger att deras mål är att återställa imperiet eller till och med utvidga det till hela Eurasien, med centrum i Moskva. Den här traditionen tycks vara odödlig, olyckligtvis för Ryssland självt, men den är också farlig för dess grannar.”
Landsbergis talade om ett allt mer revanschistiskt Ryssland, med drömmar om imperiets återkomst – drömmar som är långt starkare i Ryssland än vad många i väst kan föreställa sig. Det är drömmar som makthavarna i Kreml är beredda att ta enorma risker för, där kostnaderna i människoliv är lika försumbara som de varit tidigare i historien.
Det fullskaliga angreppet mot Ukraina låg, när jag träffade Vytautas Landsbergis, ännu tre år bort. Hundratusentals stupade var fortfarande i livet. Massakern i Butja hade ännu inte hänt, Mariupol hade inte ödelagts. Volodymyr Zelenskyj var förvisso en presidentkandidat, men för de allra flesta i världen en helt okänd ukrainsk skådespelare som ännu inte hade gjort entré i vår tids största tragedi.
Ukrainas framtid avgörs idag av västlig sammanhållning, den sammanhållning som Kreml arbetat så hårt och så länge
för att bryta upp med alla tillgängliga medel. Det är just detta som musikprofessorn varnade för – vad som händer när demokratier är splittrade och handlingsförlamade. Då kommer imperiets skugga tillbaka, en skugga som medför lidande och förtryck.
Vytautas Landsbergis avslutade vårt möte med en varning: ”Vi ser hur Kremls härskare hoppas att väst ska försvagas eller rent av falla, så att Imperiet ska kunna utvidgas västerut igen. Vi är i den första linjen. Framtiden beror på oss själva.
Det är stora krafter i rörelse runt om oss. Om det inte finns en vilja att leva och vara som sig själv så kommer man att försvinna mycket snabbare om en katastrof sker. Om du är redo för katastrofer och angrepp så har du större möjlighet att motstå sådana prövningar.”
Sex år senare väger musikprofessorns ord ännu tyngre. Ukrainas kamp för överlevnad fortsätter. Friheten vid
Östersjöns östra strand kan inte längre tas för given. Och här, på den västra stranden? Historien har hunnit ikapp oss. Atlantpakten vacklar, USA vänder sig från Euroa. Hotet kommer att finnas kvar under lång tid. Det är nattfrostens och vinterns tid, inte den hoppfulla vår där musikprofessorn blev en frihetshjälte. Det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Hur mycket värre beror som sagt på oss själva.
HYBRIDKRIGET INIFRAN: SABOTAGE, DESINFORMATION OCH NYTTIGA IDIOTER
Det finns en skuggvärld där krig sedan länge utkämpas med mer än soldater.
Vem ligger egentligen bakom kabelbrotten på Östersjön? Hur hänger en rysk präst i Västerås ihop med bolaget som bygger Putins kärnvapen? Vad är kopp
lingen mellan tidningen Nya tider och Wagnergruppens avlidne ledare Jevgenij Prigozjin? Och varför köper ryska aktörer upp fastigheter vid strategiska knutpunkter runt om i Sverige?
Från desinformationsnätverk och systematisk infiltration, till sabotage i havsdjupen och utnyttjande av inhemska konflikter för att så splittring, gör Patrik Oksanen i den här boken en unik kartläggning av Kremls osynliga grepp om vårt medvetande.
Rysslands hemliga krig mot Sverige visar att morgondagens strid redan är här.