INGEN ANLEDNING TILL ORO
Sanningen om PFAS och
Sveriges största giftskandal
MATTIAS ÖBERG
MATTIAS ÖBERG INGEN ANLEDNING TILL ORO
Sanningen om PFAS och
Sveriges största giftskandal
Arbetet med denna bok har genomförts med ekonomiskt stöd från Forskningsrådet Formas.
Ingen anledning till oro – sanningen om PFAS och Sveriges största giftskandal
© Mattias Öberg och Volante 2025
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Miroslav Šokčić
Inlaga: Richard Persson/RPform
Tryckt hos Scandbook Falun, 2025
Första utgåvan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-394-1
Till Titus, Agnes och Esmeralda. Framtiden tillhör er.
Innehåll
FÖRSTA DELEN
ANDRA DELEN
TREDJE DELEN
FÖRSTA DELEN
Lethe
Alla som förtär något från Hades blir kvar i underjorden. Oavsett hur lite blir själen bunden till dödsriket. Det berättas om rädslan. Att ingen vågade uttala den grekiske dödsgudens namn. I stället företogs nattliga offer i syfte att blidka honom. De dyrkande vände bort blicken medan blodet från ett nyslaktat får sipprade ned i offergropen. Sakta tog det sig ned till det dolda riket och blandade sig med Lethe – glömskans flod ur vilken de döda tvingades dricka för att glömma sina jordeliv. Kanske skulle också Hades dricka så pass mycket av Lethes strömmande vatten att han glömde människans missgärningar. Bli så nöjd med offret att någon av själarna han fjättrat fick återvända till de levande.
Filosofen Martin Heidegger använder Lethes vatten som bild för att beskriva det faktum att glömskan inte uppstår av sig själv. Precis som ny kunskap behöver den frammanas genom mödosamt arbete. Men det finns en avgörande skillnad. Medan kunskapens kreatörer signerar sina alster verkar okunskapens upphovsmän i det fördolda. Kanske var det därför ingen förstod vad som höll på att ske innan dricksvattnet stängdes av. Det smakade ju som vanligt.
Giftet
Den 15 februari 2021 kliver jag av tåget i Karlskrona. Vintern är kall. Så kall att jag kan vandra ut över det frusna havet och gå ända till kruthuset på Ljungskär. Jag fäller upp rockslaget. För att känna mig säker på att isen ska hålla följer jag spåren efter andra som gått ut före mig. Några hundra meter från land vänder jag mig om och ser för första gången örlogsstaden utifrån. De välskötta villorna på Saltö bildar ett färggrant pärlband i väster. I öster tornar stadskärnan upp sig med sina branta backar mot Stortorget. Där ligger domstolen. Om ett par dagar reser jag tillbaka till Stockholm. Med mig har jag ett par ombyten, några utskrifter med frågor jag behöver kunna svara på samt kallelsen till mål T1530-16.
Kylan tränger in genom sulorna. På något sätt föreställer jag mig att jag är mer trovärdig med lågskor än vinterkängor. En forskare kan i och för sig förväntas vara klädd utan känsla för stil eller situation, men välputsade skor gör nog ingen skada om man ska övertyga jurister.
Mörkare moln drar in över Saltö och de första tunga snöflingorna har redan bildat ett tunt täcke på isen. Om några
minuter kommer alla fotspår vara borta. Dolda strömmar kan förvandla nästa steg till en dödsfälla. Vatten är lika oskuldsfullt som förrädiskt. Ger och tar liv med samma självklarhet. När räddningstjänsten hittar drunknade är det oftast ensamma män i min ålder. I kalla vatten försvinner deras muskelkraft. Många klarar inte ens att ropa på hjälp när köldchocken får andningsmuskulaturen att krampa. Kylan orsakar också en kraftig blodtryckshöjning, så dödsorsaken är ibland hjärtstopp snarare än vattenfyllda lungor.
På vägen tillbaka mot land tänker jag på Paracelsus, den medeltida läkaren, fritänkaren och alkemisten. Han var jämngammal med mig när han dog under oklara omständigheter på ett värdshus i Salzburg 1541, men då hade han bland mycket annat redan hunnit lägga grunden för toxikologin, vetenskapen om gifternas verkan. Och formulerat den grundsats som kommit att definiera mitt forskningsområde: ”Allt är gift. Inget är utan gift. Endast dosen avgör när något inte är ett gift.”
Det är på grund av det citatet jag gärna skulle vilja berätta om Paracelsus för domarna. Det är i min roll som vetenskapsman och expert på gifter jag fått kallelsen till domstolen. Jag anser nämligen att invånarna i den lilla orten Kallinge har blivit förgiftade av kemikalier som hittats i deras dricksvatten. Så pass övertygad att jag är beredd att vittna för tingsrätten i Blekinge.
Kallinge
Tack vare den bördiga jorden brukar Blekinge kal las ”Sveriges trädgård”. Det är svårt att inte hålla med när man färdas genom det bitvis bedagade kulturlandskapet. Här möter rader av knotiga fruktträd industrialiseringens murade skorstenar. En sådan plats är Kallinge. Utifrån betraktat ser det ut som vilken bruksort som helst. I centrum finns tre pizzerior och en mataffär. En gång i timmen avgår bussen från Kallinge torg till centralorten Ronneby. Folkets hus flagnade träfasad ligger bara ett stenkast från en enplansbyggnad i tegel som skvallrar om ortens historia: Gjuterimuseet, fyllt av gjutjärnsspisar och emaljerade kokkärl tillverkade på Kockums Jernverk. För äldre generationer var det de gräddgula kärlen med grön kant som definierade Kallinge. Men det är länge sedan. När plasten och teflonpannorna konkurrerade ut det tunga gjutjärnet slocknade brukseldarna. Sedan dess är flygflottiljen F 17 ortens enda stora arbetsgivare. Och stolthet. Härifrån har sydöstra Sverige försvarats sedan överstelöjtnant Torsten Rapp mottog Kungliga Blekinge flygflottiljs fana av Gustav V år 1944, mitt under brinnande världskrig.
Den militära flygplatsen uppfyller invånarna med lika delar stolthet och välbekant trygghet. Vare sig det handlar om grupperna av uniformerade unga män som handlar i centrum eller kolonnerna av grönmålade militärfordon som svänger in på kasernen följer man dem med blicken. Generationer av Kallingebor har tjänstgjort på F 17. När ett JAS 39 Gripen spränger ljudvallen stannar de i steget. De rätar på ryggen. Lyfter blicken. Det är knappast en slump att Ronneby kommun gett vägarna namn som Pilotgatan och Spanaregatan.
Tre gånger sedan kalla krigets slut har flygflottiljen hotats av nedläggning. Varje gång har kommunpolitikerna räddat den genom att hålla ihop över partigränserna. Piloterna på F 17 skyddar lokalsamhället – och lokalsamhället skyddar F 17.
Den första svaga vibrationen av något olycksbådande anas tisdagen den 26 november 2013. De kommunala tjänstemännen i Ronneby mottar ett mejl från Länsstyrelsen. Det innehåller resultaten från en kemisk analys av dricksvattnet. I brevet berättas att man upptäckt något oväntat i kommunens norra del – Kallinge. En ny typ av kemikalier. Det finns ord som tjänstemännen helst avstår från att uttala. Ett av dem är evighet. Likväl finns kemiska substanser vars nedbrytning är så långsam att den inte går att mäta. Ämnen som tar sig in i det levande och stannar kvar. Ämnen som kommer fortsätta cirkulera i ekosystemen så länge det går att överblicka. Länsstyrelsen har olyckligt nog hittat evighetskemikalier i vattnet. Dessutom i så höga halter att resultaten förfaller osannolika, varför myndighetens handläggare vill ta nya prover. De kan inte förstå hur en grupp extremt
långlivade miljögifter skulle kunna ta sig genom marken och de sandfyllda jordlagren och sedan föras vidare med de underjordiska strömmarna till Brantafors. Till källan i skogsområdet där Klintabäcken rinner samman med Ronnebyån. Platsen där Kallingeborna hämtat sitt dricksvatten i århundraden.
De uppföljande proverna dröjer ett par veckor. När analysen är klar skickas informationen direkt till kommunledningen. För första gången på länge aktiveras kommunens krisledningsgrupp och måndagen den 16 december 2013 kallar Ronneby kommun till en presskonferens i stadshuset. Ett brett bord står uppställt i salen. I mitten sätter sig den uniformsprydde flottiljchefen, överstelöjtnant Magnus Liljegren. På sin högra sida har han flottiljens pressofficer. Längst ut på samma sida sitter kommunens miljöhandläggare och på flottiljchefens vänstra sida sätter sig chefen för miljö- och byggnadsförvaltningen. Slutligen sätter sig också kommunens starke man: det moderata kommunalrådet.
Han berättar kortfattat att vattentillförseln från Brantafors har stoppats med omedelbar verkan. Ett förbjudet ämne som troligen härrör från försvarets övningsområde har påträffats i dricksvattnet.
Man talar om leverskador, hormonstörningar och cancer. För att få en tydligare uppfattning om riskläget har kommunen bett Livsmedelsverket om hjälp. Myndighetens främsta toxikolog har gjort en snabb överslagsberäkning.
I sin korta rapport skriver han att kemikalierna inte förväntas ha några effekter på individnivå, även om det inte går att utesluta effekter på gruppnivå. Budskapet till journalisterna är tydligt. Den stoppade vattentillförseln är en ren
försiktighetsåtgärd. Dricksvattnet kommer hädanefter hämtas från andra kommunala vattentäkter. Kemikalieutsläpp är komplicerade saker och har begränsat nyhetsvärde – inte minst i julruschen. Det blir en lagom kittlande historia innan journalisterna tar långhelg. De rapporterar pliktskyldigt om upptäckten genom att prata med några lokalinvånare i kön till mataffären. Därefter får experterna komma med lugnande besked.
”Det finns ingen anledning till oro.”
Femtusen personer har druckit av det förorenade vattnet.
Försvarsmakten, Livsmedelsverket, Länsstyrelsen, Ronneby kommun och vattenbolaget Ronneby Miljö och Teknik AB är överens om att det hela är olyckligt. Men alla har följt sina rutiner. Regelverken efterlevts till punkt och pricka. Därmed måste utsläppet vara en produkt av oturliga omständigheter.
Omöjligt att förutse, än mer omöjligt att förhindra.
När man frågar om den där decemberdagen 2013 är det få som minns något särskilt. Kanske är det inte så konstigt: Vatten är det mest naturliga vi har. Enkelt, självklart, vardagligt. Precis som livet i Kallinge.
Herman
Några hundra meter från det lilla torget som utgör Kallinge centrum bor Herman i en ljusgrå trävilla med svarta knutar och en liten farstukvist. Han är en av alla som druckit av det förorenade vattnet, men när nyheten når honom väcker den ingen större reaktion. Det händer ju att man måste koka vattnet och han har inte känt sig dålig.
Egentligen börjar hans berättelse några månader senare.
Det är då ryktet sprider sig om att några forskare vill undersöka blodet hos mellanstadiebarnen i skolan. Vad är det för slags ämne som de hittat i dricksvattnet egentligen? Herman tar en påtår och sätter sig vid det vitmålade köksbordet. Intill bordet leder en trappa upp till övervåningen där barnen fortfarande sover. Från köksfönstret ser han Brantaforsvägen, den glest trafikerade gata som leder till den avstängda vattentäkten. Forskarna vill analysera eventuella spår av kemikalierna och jämföra barnen i Kallinge med barn som bor på andra platser i kommunen. Herman funderar: Om experterna inte vet hur höga halterna är, hur kan de då veta att det är ofarligt?
Kanylen i armvecket. Provröret som fylls med den röda vätskan. Skolsköterskan är van. Det känns nästan inte. En efter en kommer de tjugo eleverna som ingår i undersökningen ut igen i korridoren. Svaret får familjerna ett par månader senare, på Maria bebådelsedag, den 25 mars 2014. Det är inget änglalikt glädjebud. Forskarna kan visa att ämnet finns i barnens blod. Men man skriver att det är lägre halter än befarat. En ansvarig läkare intygar att det kroppsfrämmande kemiska ämnet inte kan orsaka några akuta förgiftningstillstånd och skriver att det inte finns någon risk för att barnen ska få sjukdomar i framtiden.
I genomsnitt ligger halterna på tusen nanogram per milliliter. Långt över vad de andra barnen har. För Herman är det en obegriplig siffra. Vad betyder det att någon har tusen miljarddelar av ett gram i blodet? Han öppnar datorn och försöker hitta något att jämföra med. Det är inte lätt. Han bokstaverar sig genom ämnets fullständiga kemiska namn: per- och polyfluorerade alkylsubstanser, förkortat PFAS. Plötsligt uppenbarar sig långa rader av vetenskapliga studier. Men när han klickar på länkarna tar det stopp. De vetenskapliga tidskrifterna skyddas bakom betalväggar. Att läsa en enda artikel kan kosta ett par hundra kronor – och det finns hundratals publicerade studier att gå igenom.
Men Herman tänker inte ge sig. Som enhetschef på ett it-företag är han vad vid att hitta digital information i trilskande system. Snart får han kontakt med ett nätforum där studenter från olika delar av världen hjälper varandra att tjuvkoppla sig in i den vetenskapliga litteraturen. Inom några timmar står de digitala dörrarna på vid gavel.
Han scrollar sig fram. Språket är snårigt och fyllt av
begrepp han aldrig hört talas om tidigare. Ett stort antal artiklar handlar om den amerikanska delstaten West Virginia, där en fabrik har släppt ut PFAS. Herman läser om människorna i en dalgång runt Ohiofloden. De har fått sitt vatten förgiftat av samma ämnen som upptäckts i Kallingebarnens blodomlopp.
Läsningen går långsamt men är lika fascinerande som skrämmande. Historien börjar när ett kemiföretag förvärvar en bit mark av en boskapsuppfödare som snart får problem med sina kor. Efter ett antal mystiska dödsfall bland kreaturen beslutar sig bonden för att stämma företaget. Rättsfallet växer. Snart startar en mångårig process där tiotusentals personer från sex vattendistrikt till slut tvingar industrin att betala ett skadestånd på mer än trehundra miljoner dollar. En del av uppgörelsen innebär också att man inrättar en vetenskaplig panel som får i uppgift att samla medicinsk information. De amerikanska forskarna undersöker befolkningen i dalgången för att ta reda på om PFAS kan skada människors hälsa. I studierna skriver de att det fortfarande saknas mycket kunskap, men att sex sjukdomar kan kopplas till PFAS i dricksvattnet: förhöjda kolesterolvärden, tarmsjukdomen ulcerös kolit, högt blodtryck under graviditet, sköldkörtelsjukdom, testikelcancer och njurcancer.
Herman jämför de amerikanska mätningarna med informationen från forskarna i Lund. Det är märkligt. Om ha n förstår siffrorna rätt har barnen i Kallinge tio gånger högre halter i blodet än de drabbade i Ohiodalen. Hur han än letar bland de vetenskapliga studierna hittar han ingen plats där barn exponerats för lika höga halter. Inte i Sverige. Inte i världen.
Haverikommissionen
Det är fredagen den 19 december 2014. Genom Stockholms central strömmar människor med stora julklappskassar. Vi har stämt träff på hotell Sheraton. Två personer rör sig mot strömmen när de går den korta sträckan mot Tegelbacken. Jag får syn på dem samtidigt som jag kliver av treans buss och sneddar över vägbanan för att genskjuta dem utanför hotellets svängdörrar. De har båda rest upp från Lund. Han är en god vän och en av Sveriges främsta experter på analytisk kemi, hon överläkare vid den enhet för arbets- och miljömedicin som har det övergripande regionala ansvaret för Skåne och Blekinge. De senaste åren har de publicerat en rad artiklar om miljögifters koppling till olika sjukdomar. Innanför dörrarna väntar ytterligare ett tiotal forskare. Vi har alla hörsammat en inbjudan från Miljödepartementet. Om exakt två och en halv timme ska vi passera säkerhetskontrollen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag kollar att id-kortet ligger i plånboken. En professor från Stockholms universitet har förberett mötet och administrerat kontakterna med departementet. Han hänger sin kavaj över en av de svarta läderfåtöljerna. Berättar att han nyss
varit i kontakt med statssekreteraren och fått reda på att den nytillträdde miljöministern Åsa Romson har avsatt fyrtiofem minuter för att möta oss. Det är viktigt att vi är väl förberedda. Att vi är överens om vad som ska sägas och vem som säger vad. Han går rakt på sak och vill att vi fokuserar på de ovanligt höga halterna. Ger ordet till de två forskarna från Lund. Det är deras team som analyserat Kallingebornas blod. De pluggar sladden i datorn. Några sekunders tystnad följer innan en bild blir synlig på projektorduken.
Ett stapeldiagram tonar fram med resultaten från nytagna blodprover. Jag hajar till när jag läser värdena. Kan någon ha räknat fel?
”Ja, ni ser ju själva hur det ser ut”, säger kemisten på bred skånska och lämnar utrymme för tystnad så att vi andra hinner läsa. En forskare från Uppsala bryter in och berättar att hennes grupp nyss publicerat en studie som visar att PFAS skulle kunna öka risken för diabetes. Nästa forskare som yttrar sig är verksam vid Karlstads universitet. Han berättar om ännu opublicerade data som visar starka samband mellan PFAS och lägre födelsevikt.
Sladden till projektorn vandrar mellan oss. Varje person försöker lägga en bit till pusslet. Sakta framträder en bild som ingen av oss förutsett. Efter en och en halv timme har vi enats om att landet står inför en situation där barn och föräldrar, unga och gamla, livsmedel, dricksvatten och närmiljö innehåller bekymmersamt höga halter av PFAS. Men när det gäller hälsoeffekterna är mycket oklart. Det saknas så mycket kunskap. Vi enas om kravet att regeringen borde tillsätta en haverikommission med forskningsresurser och mandat att utreda händelserna i Kallinge från grunden.
Medan vi blir kontrollerade av säkerhetsvakten innanför den tunga dörren till departementet hör vi ett glatt sorl från trapphuset. Det är en grupp tjänstemän som står och pratar vid ett fat med saffransbullar. Statssekreteraren möter oss vid vakten, leder oss vidare upp för ett par trappor och svänger in i en lång korridor. Snart kommer miljöministern med sin pressekreterare i släptåg. Likt en skolfröken ställer hon sig i dörröppningen till ett stort mötesrum och hälsar oss välkomna, en efter en.
Det är svårt att utläsa vad ministern och hennes tjänstemän tycker om vår presentation. De lyssnar och antecknar. Efter exakt fyrtiofem minuter tittar pressekreteraren på klockan. Mötet är över. Solen har gått ned bakom huskropparna på andra sidan Riddarfjärden. Vi önskar varandra god jul och skiljs åt utanför centralstationen.
Snart får vi uppgifter om att miljöministern avser att skriva en debattartikel. Den publiceras i Svenska Dagbladet strax efter nyåret 2015. Vi betraktar artikeln som en framgång eftersom resonemangen känns igen från vårt möte. Men debattartikeln avslöjar även något annat. Där saknas politisk vilja att i grunden ta reda på vad som gått fel. Ingen vilja att peka ut någon ansvarig. Ingen haverikommission. I stället mynnar allt ut i en intern departementsutredning. Miljöministern ber statssekreteraren att analysera orsakerna till spridningen av högfluorerade ämnen i dricksvattentäkter. Rapporten han så småningom skriver tar avstamp i historien om PFAS och hur kunskapen succesivt har vuxit fram. Den första meningen lyder: ”Den globala spridningen av PFAS till den yttre miljön har varit känd sedan början av 2000-talet.”
I DECEMBER 2013 kallar Ronneby kommun till presskonferens. En hälsofarlig kemikalie från flygflottiljen F 17 har läckt ut i dricksvattnet, och tusentals personer i orten Kallinge har druckit det. Men Försvarsmakten, kommunen och vattenbolaget säger alla samma sak:
”Det finns ingen anledning till oro.”
När forskaren och toxikologen Mattias Öberg kallas in som expertvittne inser han att det finns uppgifter som dolts för allmänheten i decennier. Spåren leder mot gigantiska kemiföretag på andra sidan Atlanten.
Men också till hjärtat av Sveriges flaggskepp inom medicinsk vetenskap – Mattias Öbergs eget lärosäte, Karolinska Institutet i Stockholm.
Den här boken är en thriller från verkligheten – om naiva politiker, köpta forskare och cyniska affärsmän, men också om vanliga människor som kämpar för upprättelse och sina barns framtid. Det är samtidigt den okända historien om evighetskemikalien PFAS, från Nazitysklands propaganda till Putins hemliga militärlaboratorier i dagens Ryssland.
Ingen anledning till oro är berättelsen om ett lokalt rättsfall som går hela vägen till Högsta domstolen –och en forskares försök att hitta sanningen om PFAS och vår tids största giftskandal.