SOFIA JANNOK
Lix: 22
Lättlästnivå: Large
LA R GE L ÄTTLÄ STNIV Å
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47469
ISBN 978-91-7949-791-0
Upplaga 1:1
© Sofia Jannok och Vilja förlag 2024
Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Mögelgumman
Författare: Sofia Jannok Boken är ursprungligen en radionovell med titeln Guohp’áhkku, skriven för
Sveriges Radio.
Omslag: Káren-Ann Hurri
Tryckt av Dimograf, Polen 2024
Ordlista
áhčči pappa bánnet rasta vid elden och kaffepannan bures hej eadni mamma
Gal don jugat gáfe? Nog dricker du kaffe? Heahkkabákti namn på ett plötsligt stup isit husbonde
njolggiida springa, trava (om ren) oarbbes mánná föräldralöst barn reainnidit hålla samman renarna vaja svenskt ord för renko
Blodet sjöd i ådrorna och andan rev i bröstet. Jag åkte i väg efter renarna än en gång. Hjärtats hårda slag dånade i öronen.
Det lät så högt att jag inte kunde höra några bjällror när jag stannade för att lyssna hur långt renarna hade kommit. Det hade hunnit bli höst. Höstvinter.
Mörkret dröjde lite mer här i söder, så vi hade svårt att beräkna hur långa dagarna var.
Vi visste inte hur länge dagsljuset skulle hjälpa oss att reainnidit, hålla ihop renarna. Eller när det var dags att vända hem, innan mörkret gjorde allt ännu mer främmande.
I dag hade vi i alla fall inte haft lugnet att tänka på det. Den norra kanten av renhjorden hade gett sig i väg under natten. Men nysnön gjorde det lätt att spåra.
Tack och lov var det så mycket snö att skidorna gjorde nytta.
Jag hade som vana att packa ryggsäcken innan jag lade mig på kvällen. För när isit, husbonden, väckte mig med en vedklabb mot pannan måste jag fort få på mig bällingskorna.
Skorna var fyllda med torrt
hö och lindade runt benen med mammas vävda band.
Eadni, mamma.
Den eviga längtan som slet i hjärtat.
Längtan hem till min mamma.
Till mina bröder. Och till min far, áhčči, som aldrig höjde handen mot någon.
Jag gömde min längtan i koltens innersta, och åkte i väg på skidorna.
Det var Heaika och jag. Han var något år äldre, men inte i sinnet. Kanske för att han hade sin familj.
Jag var nio år men varken barn eller vuxen. Jag var ingen. Ingens barn.
Tvångsförflyttningen hade gjort mig oarbbes mánnán, till ett föräldralöst barn.
Den första tiden här var förvirrande.
Hela vår värld luckrades upp när vi flyttades hit till de sydligare fjällen.
Jag vet inte hur många älvdalar bort vi var.
Vi irrade runt som vilsna får i en främmande värld. Vi fick sjunga våra minnen, dem vi lärt oss i norr.
Varje steg var ett steg i blindo.
Fötterna fick sakta lära känna marken under sig, steg för steg. Men tiden fanns inte.
Vi människor vandrar. Men renen njolggiida, löper svävande fram en bit ovan backen, med tio mäns fart.
Den kände samma som vi för dessa nya marker: inget.
Den gamla vajan vädrade mulen mot vinden och satte av mot trygghet, utan att bry sig om herrarnas gränser och order.
Efter henne följde hela hjorden.
Norrut, tillbaka mot fjordarnas frodiga rike.
Tvångsförflyttningen har drivit Lásse och Heaika långt bort från deras hem. De skidar över marker de inte känner igen och försöker hålla ihop renhjorden.
Plötsligt sänker sig en tät dimma över fjället och mörkret kommer allt närmare. Pojkarna är frusna och rädda och hittar inte hem.
Då kommer en mycket gammal kvinna mot dem i dimman. Hon ser inte ut som någon de tidigare sett. När hon lämnar pojkarna, har allt förändrats.