9789179497576

stöld Ann-Helén Laestadius

N

LÄ V

E

ST

L TT Ä

RSIO

E

L ÄT

X

I VÅ

L Ä STN

X

Lix: 25 Lättlästnivå: XX-Large

T

-L A RG

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken.

Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 46858 ISBN 978-91-7949-757-6 Upplaga 2:1 © Ann-Helén Laestadius och Vilja förlag 2022 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Stöld Författare: Ann-Helén Laestadius Boken är en bearbetad version av Stöld, utgiven av Romanus & Selling 2011.

Bearbetning: Jenny Lindblad Omslag: Sara R. Acedo Omslagsbild: Getty Images Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2023

Bearbetad av Jenny Lindblad

Personer i boken: Elsa – bokens huvudperson Mattias – Elsas storebror Elsas mamma och pappa Anna-Stina – Elsas kusin Jon-Isak – Anna-Stinas lillebror Hanna – Anna-Stinas mamma Lasse – Hannas lillebror Henriksson – polis Robert – tjuvjägare Petri – tjuvjägare, Roberts kompis Minna – vuxna Elsas kompis Lovisa – journalist

Del I Vinter, 2008

1 Elsa vände sig inte om. Egentligen var det för mörkt för att åka skidor hela vägen till rengärdet. Men hon var ivrig och längtade. Och hon var en stor flicka nu. Hon hade fyllt nio år och var inte rädd. Hon visste ju precis var hon var.

På sjön fanns spåren av alla snöskotrar, spår som ledde hem och bort, till grannar och kusiner. Hon tog det bredaste spåret, det som gick till gärdet.

Det var januari och solen stod lågt. Den hann knappt upp innan den vände ner igen. Hon lämnade sjön bakom sig och kom in i skogen.

Snön tyngde ner träden. Hon hörde renarna och skidade fortare fast hon var trött i benen.

Stakade med starka armar.

Mamma, pappa och Mattias var hemma. Hon skulle få mata renarna ensam. Hälla upp foder.

Kanske till och med gå in och locka på dem, med lite renlav i handen.

5

Ljudet av en skoter som startade fick henne att stanna tvärt. Hon lutade sig på stavarna och tittade fram bakom en tall. Det var han.

Hon sa aldrig hans namn.

I munnen, mellan läpparna hade han något mjukt och ulligt. Det var ett öra. I handen höll han en blodig kniv. Elsa höll hårt i stavarna.

Hennes kalla händer värkte.

Han tog örat ur munnen och stoppade det i byxfickan. Den döda renkalven låg på utsidan av staketet. Var det hennes ren? Jo. Hon kände igen det vita tecknet i pannan. Det var Nástegallu.

Elsa gav ifrån sig ett ljud och mannen hörde henne. Han sökte med blicken tills han hittade henne. Det såg ut som om han svor.

Nu stegade mannen fram mot henne genom snön. Tryckte upp snusen med tungan och flinade. Han pekade på henne och hyssjade med pekfingret över sina tunna läppar. Sedan drog han med fingret över halsen. Det var tecknet för död, det visste Elsa.

Han gick tillbaka mot skotern och drog upp handskarna från byxfickan. Men något följde med handskarna och landade i snön. Det var örat. Mannen satte sig på skotern och försvann i ett moln av avgaser.

6

Elsas ben var svaga när hon skidade fram. Hon fick av vantarna och tog upp örat. Snö och blod blandades i hennes hand. Det var inte hela örat.

Han hade skurit av delen där renmärket satt, beviset på att kalven var en av deras renar.

Hon tittade bort mot den döda kroppen.

Hon ville inte se mer, men hon måste.

Elsa kände igen sin ren även utan öron. De långa benen. På den mjuka pälsen låg droppar av blod. Det vita tecknet mellan ögonen.

Nástegallu hette hennes ren, Vita fläcken.

Elsa kunde inte gråta, inte skrika. Men i hennes huvud susade en tanke. En dag skulle hon döda mannen. * Elsa satt med en filt om sig i kälken bakom skotern. Mamma och pappa viskade ovanför hennes huvud. De hade hittat henne i gärdet där hon satt vid sin ren.

När de pratade och svor över den som tagit öronen var Elsa tyst. I handen kramade hon fortfarande örat.

Det var hon som hade märkt sin ren med kniven.

7

Hon hade sitt eget märke som liknade pappas.

Mamma ville inte visa att hon grät, men det gjorde hon. Pappa Nils Johan och storebror Mattias tog hand om renen, försiktigt.

– Hon kom på dem, hon såg dem. Det var därför de lämnade kvar renen, sa Mattias.

– Nej, de vill bara döda och visa oss, svarade pappa tungt.

Han gick runt med ficklampan och letade efter spår. Elsa visste åt vilket håll mannen hade åkt men hon kunde inte lyfta armen och peka. Tecknet för död betydde allvar, det förstod hon.

Pappa tog flera foton av den döda renen med sin mobil. Han försökte ringa polisen också, men alla visste att de inte skulle komma.

– Så polisen jobbar inte på söndagar? sa pappa argt i luren.

– Nu åker vi hem, Nils Johan, hon fryser så hon skakar, sa mamma.

Hon höll om Elsa och gnuggade henne på ryggen.

Pappa gasade så de flög bakåt i kälken.

Mattias körde ännu fortare och åkte förbi dem med ett vrål från motorn. Det gick att höra på skotern när Mattias var arg.

8

När de kom hem kröp Elsa ner under täcket i sin säng. I handen höll hon örat, hårt.

Mattias hade tittat till henne flera gånger under kvällen. Hennes storebror som var sju år äldre, inte ett barn men inte heller vuxen. Som kallade henne unna oabba, lillasyster.

Mamma Marika och Mattias hade lika mörkt hår och likadana ögon. Fast Mattias blick var mer på sin vakt.

Nu kom han in igen, han trampade runt som en orolig ren.

– Såg du honom? frågade han. Var det Robert Isaksson?

Hon ville verkligen berätta för Mattias. Men han skulle göra något dumt då, det visste hon.

Och Mattias kunde inte vinna över honom. Han var längre än alla andra, med breda axlar och stora händer.

Elsa svettades under täcket. Farmor, áhkku, hade höjt värmen i hennes rum. Alla problem gick att lösa med värme, menade hon.

Elsa blundade, men när Mattias fnös argt tittade hon igen.

– Nicka bara, unna oabba, nicka om det var han, fortsatte Mattias.

9

Elsa måste ligga helt stilla för att inte nicka.

Hon ville inte göra sin storebror besviken. Men hon ville inte heller att han skulle dö. * Deras hus var inte stort. Elsa och Mattias hade varsitt rum och mamma och pappa sitt sovrum. Fast pappa snarkade och sov mest i vardagsrummet.

Ibland vaknade Elsa och hörde inte några snarkningar. Då smög hon upp och hittade pappa i köket med en kaffekopp i handen. Han var grå i ansiktet, skäggstubben var grå, hela han hade blivit gråare de senaste åren.

Farmor och farfar, áhkku och áddjá, bodde i huset bredvid. Deras hus var också litet och byggt på 1950-talet. Mellan husen låg en träkåta där de rökte kött.

På farmor och farfars gård fanns också fyrhjulingar, släp, två bilar och två skotrar. Och ännu en gammal skoter som borde säljas.

Närmaste grannen hade klagat på att det såg ”för jävligt ut” på ”lapparnas gård”.

Själva hade de perfekta gräsmattor och prydliga rabatter.

10

Blåsten som rev och slet i huset väckte Elsa.

Hon hörde röster från köket och smög närmare för att lyssna.

– Vi får vakta i natt ... spåren blåser bort ... och polisen har inte tid att komma.

Pappa pratade tystare när han fortsatte.

– Elsas ren ... öronen är borta.

Och så sa pappa hans namn. Robert Isaksson.

Hon fick knottror över hela armarna och tassade fort tillbaka till sängen. Elsa kröp ner och nöp hårt i täcket. Áhkku hade sagt att man kommer till helvetet om man ljuger. Men Elsa hade inte ljugit, hon hade bara varit tyst. Att vara tyst var inte att ljuga. Eller?

11

När Elsa är nio år ser hon en tjuvjägare döda hennes ren. Mannen hotar Elsa, och hon vågar inte berätta för någon vad som har hänt.

Hatet mot samerna och deras renar kommer att prägla Elsas liv. År efter år fortsätter tjuvjägarna att döda renar. Men polisen lägger ner utredningarna och kallar brotten för stöld i sina rapporter.

När en journalist börjar skriva om situationen växer spänningen mellan samer och andra i byn.

En dag försvinner mannen som hotade Elsa.

Det här är en bearbetad version av Stöld.

Art.nr 46858